Tidens flod

Tankar vid Tidens flod

Att födas är inte religion. Att dö är inte religion. Eller är det? Mellan födelse och död försöker människan leva så gott hon förmår, och under den tiden ägnar hon ...

Av: Percival | 31 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

"Allt är en del av processen"

Warpaints 2010 var fullt av turnéer och uppmärksamhet kretsande kring det mångfacetterade debutalbumet "The Fool". Kvartetten från Los Angeles, bestående av Jenny Lee Lindberg (bas, sång), Emily Kokal (gitarr, sång) ...

Av: Carl Abrahamsson | 29 januari, 2011
Musikens porträtt

De farligaste fängelserna har osynliga galler. Om Tariq Ramadan

I en tid då Sverigedemokraterna pekar ut muslimska invandrare som orsak till allt ont i det svenska samhället och då flera europeiska länder infört en islamofobisk lagstiftning genom förbudet mot ...

Av: Bo Gustavsson | 01 november, 2010
Essäer om samhället

Gamla staden i Riga Foto CC BY-SA 3.0

Ryssarna i Baltikum

Riga är Lettlands vackra huvudstad vid floden Dünas(Daugava) mynning i Östersjön. 2014 var staden med all rätt Europas kulturhuvudstad. Otaliga sevärdheter lockar. Riga var också en viktig industristad under ...

Av: Rolf Karlman | 21 augusti, 2016
Reportage om politik & samhälle

SPARKS



Ron fram och Russell MaelThomas Renhult intervjuar keyboardisten och låtskrivaren Ron Mael från Sparks, med anledning av en konsert i Malmö i oktober. 


Sparks, som består av bröderna Ron och Russell Mael, har hållit på i nästan 45 år och släppt över 20 skivor men de är förmodligen mest kända för de tre album de spelade in i England på mitten av 1970-talet. På en av de skivorna, Kimono In My House, finns deras största hit This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us. Deras musik visar på en fingertoppskänsla för melodier, ett fantasifullt förhållningssätt till låtstrukturer och texterna är fulla med humor. Det som framför allt utmärker Sparks framförande av musiken är Russell Maels akrobatiska tenor och falsett.

På uppdrag av Sveriges Radio skrev de musikalen The Seduction Of Ingemar Bergman som de satte upp i Stockholm 2009, och som det finns planer på att göra film av. Just nu uppträder de som duo med turnén Two Hands One Mouth där Ron spelar keyboard och Russell sjunger. Ron är den äldste av bröderna och skriver all musik. Trots att en keyboardist har en ganska undanskymd plats i band har Ron lyckats utmärka sig genom att vara gravallvarlig, le djävulskt och blänga på publiken. Paul McCartney tilltalades så av Maels stil att han imiterade honom i videon till Silly Love Songs som kom på 1970-talet.

När jag träffar Ron i Malmö är han strikt klädd i svart. Hans glasögonbågar är svarta och så även hans hår som är kammat bakåt. Hitler/Chaplinmustaschen han hade under 1970-talet har fått ge vika för en som påminner om Errol Flynns. Ron Maels scenpersonlighet märks inte alls av under intervjun: han är tillmötesgående och ler mycket och skämtar om att den dova belysningen i logen får den att se ut som en bordell.

Gör ni den här turnén för att få en kontrast till de stora produktioner ni har gjort tidigare, som t.ex. musikalen
The Seduction Of Ingemar Bergman?

- Ja, sedan vi gav ut skivan Lil’ Beethoven för tio år sedan har våra turnéer varit teatraliska med bl.a. mycket projektioner. Nu ville vi presentera oss på ett sätt som vi aldrig har gjort tidigare. Vi uppträdde inte som duo ens i början av vår karriär, berättar Ron Meal och fortsätter: Förberedelserna för den här turnén har tagit mycket tid. Bortsett från att ta reda på vilka sånger som fungerade i den här sättningen ville vi även komma på pianopartier som inte är lika strikta som på skivan.

Sparks Kimono. My House. Island 1974.Hur är det att turnera som en duo?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Det känns väldigt naket eftersom man inte kan gömma sig bakom ett band eller datorer. Det blir svårare för Russell eftersom han är så utlämnad. Vi förlitar oss mycket på hans röst under den här turnén och som tur är sjunger han lika bra som någonsin och vi kan framföra sångerna i originaltonarten.

Det är verkligen imponerande att han kan sjunga i samma tonart fortfarande. Har han tagit lektioner?

- Nej, han har aldrig gjort det och han har aldrig haft problem med rösten. Om han skulle börja med lektioner nu kanske det bara skulle förstöra hans sångsätt, och nu är det ändå försent att börja!

Ni har nämnt många engelska 1960-talsband som influenser, som t.ex. The Move, The Kinks och The Who, men en låt som
This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us påminner inte mycket om deras musik. Var kom de andra influenserna ifrån?

- Inför flytten till England ville jag bli bättre på att spela keyboard och jag övade enklare stycken av Bach och det influerade nog mycket av musiken, särskilt den på Kimono In My House. Låtarna till skivan skrevs på keyboard och rent melodisk låter sångpartierna mer som pianopartier. När sedan Russell sjöng dessa fick de ett väldigt speciellt sound. Lustigt nog har jag fått höra att sångerna påminner om en speciell kompositörs musik men det är inte förrän på senare år jag har blivit intresserad av klassisk musik.

Det finns en teori om att yngre konstnärer, författare, låtskrivare etc., ofta drivs av inspiration, med Mozart som tydligast exempel, medan äldre får jobba mer och skulptera fram sina verk, så som t.ex. Beethoven arbetade. Hur är det för dig?

- Det blir inte lättare att skriva med åren! Jag måste ofta hitta en ny och större kontext att skriva i, som i t.ex. The Seducion Of Ingemar Bergman, snarare än att göra enskilda sånger för att hitta inspiration. Det är viktigt att hitta nya sätt att skriva för att förhindra att resultatet blir stelt.

Med tanke på hur mycket musik du har komponerat och under så många år, har det hänt att du av misstag har skrivit något du tidigare har gjort?

- Ibland misstänker jag att det jag skriver kommer från en annan låt men det behöver inte vara just mina egna. Att skriva melodier är abstrakt och det man lyssnar på påverkar låtskrivandeprocessen. Om det nu skulle förekomma spår av andras musik är det inte medvetet och förmodligen tillräckligt dolt för att det inte ska låta som en plankning.  

I början av er karriär spelade ni på Whiskey A Go Go, där artister som The Doors och Johnny Winter uppträdde. Ni måste verkligen ha utmärkt er.

Sparks - The Seduction Of Ingmar Bergman- Ägaren till Whiskey A Go Go gillade oss och lät oss spela där ungefär en gång i veckan. Ibland var vi förband till artister som Little Feat och Johnny Winter och publiken fattade ingenting av det vi gjorde. Som ett teatraliskt inslag hade vi en båt av papier-maché som vi tog upp på scenen när vi spelade låten Slow Boat. Vi var naiva och tyckte att det var en bra idé men när vi använde den såg publiken ut som levande frågetecken.

Ni har alltid lagt ner mycket tid på er framtoning, som t.ex. via era skivomslag och videor. Känns det frustrerande att ni inte kan göra det på samma sätt nu när musikvideon börjar spela ut sin roll och skivomslagen inte är lika viktiga längre när man laddar ned och streamar musik?

- Ja, storleken på ett LP-konvolut är perfekt för att presentera sig visuellt. Jag är inget fan av att ta enstaka låtar och därmed ta dem ur ett större sammanhang som man kan göra med iTunes och Spotify.

Vad tycker du om musik i mp 3-format, som ju bara rymmer 10 % av den ursprungliga informationen?

- Det är trist att så många lyssnar på musiken i ett förminskat format och inte kan höra hela spektret. Då spelar det ingen roll att vi är perfektionister och har jobbat hårt för att uppnå det ideal vi har satt. Men jag är medskyldig, jag lyssnar också på musik i det formatet.

Hur stor kreativ frihet har era skivbolag gett er?

- Vi har haft tur; våra skivbolag har inte ansett det nödvändigt att vi måste sälja miljontals skivor. Samtidigt har vi haft hits i olika länder genom åren och det har gjort bolagen tillräckligt nöjda. Skivbolagen behövs egentligen inte idag. Såvida artisterna inte är några storsäljare får de ingen större budget att jobbat med. Nu har vi ett eget skivbolag och finansierar allt själva och har därför full kreativ kontroll.

Finns det någon sanning i video till
When do I get to sing my way, där du ligger bakom alla framgångar men det är Russell som får all ära?


- Ha ha, ja, den bilden är inte helt osann! Men även om jag är lite avundsjuk på all uppmärksamhet som Russell får har jag accepterat att vi alla har våra egna roller i bandet och att sångaren är oerhört viktig, låtarna skulle inte finnas utan honom.

Men även du är framträdande på scenen: Paul McCartney härmade ju dig i videon till Silly Love Songs.

- Jag blev förvånad över det och väldigt smickrad!



Thomas Renhult


Ur arkivet

view_module reorder

Harpan på Drachmanns grav

På skalden Holger Drachmanns grav bland klittren på Skagens Sønderstrand finns det en harpa, eller kanske är det en lyra. En lyra i järn på det minnesmonument som Peder Severin ...

Av: Kerstin Dahlén | Essäer | 05 november, 2017

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Anita Björk och Graham Greene

I en artikel i Svenska Dagbladet om Anita Björk som avled i onsdags sägs att hon hade kunnat göra internationell karriär, efter en biroll i en Hitchcock-film. Men hon sammanlevde ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 28 oktober, 2012

Hela havet stormar på Opera Comique

På Opera Comique i Paris händer det numera rätt märkliga saker. Man har hittat en egen profil vid sidan av de två andra, större operahusen, Garnier och Bastille. Repertoarvalet ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 30 maj, 2010

Tove Jansson, författare, bildkonstnär, muminmamma

Tove Jansson skulle i år ha fyllt etthundra år. Det firas inte minst i Finland, där hennes bildkonst ställs ut på museet Ateneum i Helsingfors. Lagom till utställningen har konstprofessorn ...

Av: Mats Myrstener | Övriga porträtt | 07 april, 2014

Vägen till läsandet – Svenska Akademien

Mörkret är kompakt. Det är tidig morgon. Men det är ändå långt till gryningen. Skrivbordslampan lyser, skapar en skyddande cirkel av ljus som möter dataskärmens flimmer. Det är höst, och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 24 oktober, 2012

Daniel Barenboim Foto Monika Rittershaus

Stalin, Mozart och vi

Josef Stalin älskade Mozarts musik och berördes av den på djupet. Han lyssnade ivrigt till den, på radio och grammofon, på operan och i konsertsalen. Den Store Ledaren, som mördade miljontals ...

Av: Thomas Notini | Essäer om samhället | 18 december, 2016

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | Essäer om film | 21 februari, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.