Niklas Aurgrunn Ögonblick av skräckslagen nåd

Niklas Aurgrunn (tidigare Erixon), född 1962, debuterade i Grupp 84 (W&W) och har vid sidan av otaliga helt misslyckade projekt, en handfull romaner och barnböcker på eget förlag och nåt ...

Av: Niklas Aurgrunn | 10 juni, 2013
Utopiska geografier

Kallets konstruktion

Fotograf: Hans Fredrik Asbjørnsen Kallets konstruktion Fiktions- och verklighetsbegreppet har varit flitigt debatterat i samband med höstens romanutgivning. Hanne Ørstavik, en av Norges främsta författare i den yngre generationen säger bestämt: ...

Av: Theres K Agdler | 05 november, 2007
Litteraturens porträtt

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Carl von Linné och bildningen

TEMA BILDNING För Carl von Linné utgjorde bildning, forskning och religiösa föreställningar en helhet. Det tycks bli allt svårare att förstå Linné och hans tid. Den populärvetenskapliga litteraturen vill gärna framställa ...

Av: Mikael Mogren | 10 april, 2008
Gästkrönikör

SPARKS



Ron fram och Russell MaelThomas Renhult intervjuar keyboardisten och låtskrivaren Ron Mael från Sparks, med anledning av en konsert i Malmö i oktober. 


Sparks, som består av bröderna Ron och Russell Mael, har hållit på i nästan 45 år och släppt över 20 skivor men de är förmodligen mest kända för de tre album de spelade in i England på mitten av 1970-talet. På en av de skivorna, Kimono In My House, finns deras största hit This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us. Deras musik visar på en fingertoppskänsla för melodier, ett fantasifullt förhållningssätt till låtstrukturer och texterna är fulla med humor. Det som framför allt utmärker Sparks framförande av musiken är Russell Maels akrobatiska tenor och falsett.

På uppdrag av Sveriges Radio skrev de musikalen The Seduction Of Ingemar Bergman som de satte upp i Stockholm 2009, och som det finns planer på att göra film av. Just nu uppträder de som duo med turnén Two Hands One Mouth där Ron spelar keyboard och Russell sjunger. Ron är den äldste av bröderna och skriver all musik. Trots att en keyboardist har en ganska undanskymd plats i band har Ron lyckats utmärka sig genom att vara gravallvarlig, le djävulskt och blänga på publiken. Paul McCartney tilltalades så av Maels stil att han imiterade honom i videon till Silly Love Songs som kom på 1970-talet.

När jag träffar Ron i Malmö är han strikt klädd i svart. Hans glasögonbågar är svarta och så även hans hår som är kammat bakåt. Hitler/Chaplinmustaschen han hade under 1970-talet har fått ge vika för en som påminner om Errol Flynns. Ron Maels scenpersonlighet märks inte alls av under intervjun: han är tillmötesgående och ler mycket och skämtar om att den dova belysningen i logen får den att se ut som en bordell.

Gör ni den här turnén för att få en kontrast till de stora produktioner ni har gjort tidigare, som t.ex. musikalen
The Seduction Of Ingemar Bergman?

- Ja, sedan vi gav ut skivan Lil’ Beethoven för tio år sedan har våra turnéer varit teatraliska med bl.a. mycket projektioner. Nu ville vi presentera oss på ett sätt som vi aldrig har gjort tidigare. Vi uppträdde inte som duo ens i början av vår karriär, berättar Ron Meal och fortsätter: Förberedelserna för den här turnén har tagit mycket tid. Bortsett från att ta reda på vilka sånger som fungerade i den här sättningen ville vi även komma på pianopartier som inte är lika strikta som på skivan.

Sparks Kimono. My House. Island 1974.Hur är det att turnera som en duo?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Det känns väldigt naket eftersom man inte kan gömma sig bakom ett band eller datorer. Det blir svårare för Russell eftersom han är så utlämnad. Vi förlitar oss mycket på hans röst under den här turnén och som tur är sjunger han lika bra som någonsin och vi kan framföra sångerna i originaltonarten.

Det är verkligen imponerande att han kan sjunga i samma tonart fortfarande. Har han tagit lektioner?

- Nej, han har aldrig gjort det och han har aldrig haft problem med rösten. Om han skulle börja med lektioner nu kanske det bara skulle förstöra hans sångsätt, och nu är det ändå försent att börja!

Ni har nämnt många engelska 1960-talsband som influenser, som t.ex. The Move, The Kinks och The Who, men en låt som
This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us påminner inte mycket om deras musik. Var kom de andra influenserna ifrån?

- Inför flytten till England ville jag bli bättre på att spela keyboard och jag övade enklare stycken av Bach och det influerade nog mycket av musiken, särskilt den på Kimono In My House. Låtarna till skivan skrevs på keyboard och rent melodisk låter sångpartierna mer som pianopartier. När sedan Russell sjöng dessa fick de ett väldigt speciellt sound. Lustigt nog har jag fått höra att sångerna påminner om en speciell kompositörs musik men det är inte förrän på senare år jag har blivit intresserad av klassisk musik.

Det finns en teori om att yngre konstnärer, författare, låtskrivare etc., ofta drivs av inspiration, med Mozart som tydligast exempel, medan äldre får jobba mer och skulptera fram sina verk, så som t.ex. Beethoven arbetade. Hur är det för dig?

- Det blir inte lättare att skriva med åren! Jag måste ofta hitta en ny och större kontext att skriva i, som i t.ex. The Seducion Of Ingemar Bergman, snarare än att göra enskilda sånger för att hitta inspiration. Det är viktigt att hitta nya sätt att skriva för att förhindra att resultatet blir stelt.

Med tanke på hur mycket musik du har komponerat och under så många år, har det hänt att du av misstag har skrivit något du tidigare har gjort?

- Ibland misstänker jag att det jag skriver kommer från en annan låt men det behöver inte vara just mina egna. Att skriva melodier är abstrakt och det man lyssnar på påverkar låtskrivandeprocessen. Om det nu skulle förekomma spår av andras musik är det inte medvetet och förmodligen tillräckligt dolt för att det inte ska låta som en plankning.  

I början av er karriär spelade ni på Whiskey A Go Go, där artister som The Doors och Johnny Winter uppträdde. Ni måste verkligen ha utmärkt er.

Sparks - The Seduction Of Ingmar Bergman- Ägaren till Whiskey A Go Go gillade oss och lät oss spela där ungefär en gång i veckan. Ibland var vi förband till artister som Little Feat och Johnny Winter och publiken fattade ingenting av det vi gjorde. Som ett teatraliskt inslag hade vi en båt av papier-maché som vi tog upp på scenen när vi spelade låten Slow Boat. Vi var naiva och tyckte att det var en bra idé men när vi använde den såg publiken ut som levande frågetecken.

Ni har alltid lagt ner mycket tid på er framtoning, som t.ex. via era skivomslag och videor. Känns det frustrerande att ni inte kan göra det på samma sätt nu när musikvideon börjar spela ut sin roll och skivomslagen inte är lika viktiga längre när man laddar ned och streamar musik?

- Ja, storleken på ett LP-konvolut är perfekt för att presentera sig visuellt. Jag är inget fan av att ta enstaka låtar och därmed ta dem ur ett större sammanhang som man kan göra med iTunes och Spotify.

Vad tycker du om musik i mp 3-format, som ju bara rymmer 10 % av den ursprungliga informationen?

- Det är trist att så många lyssnar på musiken i ett förminskat format och inte kan höra hela spektret. Då spelar det ingen roll att vi är perfektionister och har jobbat hårt för att uppnå det ideal vi har satt. Men jag är medskyldig, jag lyssnar också på musik i det formatet.

Hur stor kreativ frihet har era skivbolag gett er?

- Vi har haft tur; våra skivbolag har inte ansett det nödvändigt att vi måste sälja miljontals skivor. Samtidigt har vi haft hits i olika länder genom åren och det har gjort bolagen tillräckligt nöjda. Skivbolagen behövs egentligen inte idag. Såvida artisterna inte är några storsäljare får de ingen större budget att jobbat med. Nu har vi ett eget skivbolag och finansierar allt själva och har därför full kreativ kontroll.

Finns det någon sanning i video till
When do I get to sing my way, där du ligger bakom alla framgångar men det är Russell som får all ära?


- Ha ha, ja, den bilden är inte helt osann! Men även om jag är lite avundsjuk på all uppmärksamhet som Russell får har jag accepterat att vi alla har våra egna roller i bandet och att sångaren är oerhört viktig, låtarna skulle inte finnas utan honom.

Men även du är framträdande på scenen: Paul McCartney härmade ju dig i videon till Silly Love Songs.

- Jag blev förvånad över det och väldigt smickrad!



Thomas Renhult


Ur arkivet

view_module reorder

Patricia Petibon – ett porträtt

« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 19 augusti, 2014

Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 28 maj, 2009

Carl R. Westerling – Det halva fotografiet

Jag föds under det sista året av det glada åttiotalet i en förort sydost om Stockholm. Men växer upp och går i skolan gör jag nere i Södermanland, ständigt omfamnad ...

Av: Carl R. Westerling | Utopiska geografier | 10 september, 2012

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Det underbara. Aragon, Breton och begäret

Ett av alla upptänkliga sätt att närma sig surrealismen är att studera dess teoretikers och utövares syn på sexualitet och begär, menar Tidningen Kulturens Roberth Ericsson. Åtskilligt kunde naturligtvis sägas ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om konst | 30 juni, 2010

Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 19 april, 2011

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2009

Aleister Crowley

Från djävulen till Buddha

Det goda rykte buddhismen har i våra dagar har den inte alltid åtnjutit. Länge sågs den som full av vidskepelse och många påstod att den var ateistisk. Numera ses ...

Av: Gustaf Redemo | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.