Intervju med författaren Mikael Sundqvist

- Då visste jag allt om livet och skulle skriva om det, säger Mikael Sundqvist om sitt 17-åriga jag och skrattar. Han talar om drömmen om boken. Boken med stort B ...

Av: Johann Bernövall | 03 december, 2012
Litteraturens porträtt

Omöjlig intervju med Aleister Crowley, del 7 av 666

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Rähiä | 31 oktober, 2012
Övriga porträtt

Monster och sexualitet i skräckfilm

Med en lång spöklik inledning förs publiken sakta ombord på rymdskeppet Nostromo. Karaktärerna omges av mörker och dova ljud som vibrerar i bakgrunden och ger en känslan av ett enormt ...

Av: Sara Larsson | 16 oktober, 2011
Essäer om film

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | 01 november, 2016
Essäer om samhället

SPARKS



Ron fram och Russell MaelThomas Renhult intervjuar keyboardisten och låtskrivaren Ron Mael från Sparks, med anledning av en konsert i Malmö i oktober. 


Sparks, som består av bröderna Ron och Russell Mael, har hållit på i nästan 45 år och släppt över 20 skivor men de är förmodligen mest kända för de tre album de spelade in i England på mitten av 1970-talet. På en av de skivorna, Kimono In My House, finns deras största hit This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us. Deras musik visar på en fingertoppskänsla för melodier, ett fantasifullt förhållningssätt till låtstrukturer och texterna är fulla med humor. Det som framför allt utmärker Sparks framförande av musiken är Russell Maels akrobatiska tenor och falsett.

På uppdrag av Sveriges Radio skrev de musikalen The Seduction Of Ingemar Bergman som de satte upp i Stockholm 2009, och som det finns planer på att göra film av. Just nu uppträder de som duo med turnén Two Hands One Mouth där Ron spelar keyboard och Russell sjunger. Ron är den äldste av bröderna och skriver all musik. Trots att en keyboardist har en ganska undanskymd plats i band har Ron lyckats utmärka sig genom att vara gravallvarlig, le djävulskt och blänga på publiken. Paul McCartney tilltalades så av Maels stil att han imiterade honom i videon till Silly Love Songs som kom på 1970-talet.

När jag träffar Ron i Malmö är han strikt klädd i svart. Hans glasögonbågar är svarta och så även hans hår som är kammat bakåt. Hitler/Chaplinmustaschen han hade under 1970-talet har fått ge vika för en som påminner om Errol Flynns. Ron Maels scenpersonlighet märks inte alls av under intervjun: han är tillmötesgående och ler mycket och skämtar om att den dova belysningen i logen får den att se ut som en bordell.

Gör ni den här turnén för att få en kontrast till de stora produktioner ni har gjort tidigare, som t.ex. musikalen
The Seduction Of Ingemar Bergman?

- Ja, sedan vi gav ut skivan Lil’ Beethoven för tio år sedan har våra turnéer varit teatraliska med bl.a. mycket projektioner. Nu ville vi presentera oss på ett sätt som vi aldrig har gjort tidigare. Vi uppträdde inte som duo ens i början av vår karriär, berättar Ron Meal och fortsätter: Förberedelserna för den här turnén har tagit mycket tid. Bortsett från att ta reda på vilka sånger som fungerade i den här sättningen ville vi även komma på pianopartier som inte är lika strikta som på skivan.

Sparks Kimono. My House. Island 1974.Hur är det att turnera som en duo?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Det känns väldigt naket eftersom man inte kan gömma sig bakom ett band eller datorer. Det blir svårare för Russell eftersom han är så utlämnad. Vi förlitar oss mycket på hans röst under den här turnén och som tur är sjunger han lika bra som någonsin och vi kan framföra sångerna i originaltonarten.

Det är verkligen imponerande att han kan sjunga i samma tonart fortfarande. Har han tagit lektioner?

- Nej, han har aldrig gjort det och han har aldrig haft problem med rösten. Om han skulle börja med lektioner nu kanske det bara skulle förstöra hans sångsätt, och nu är det ändå försent att börja!

Ni har nämnt många engelska 1960-talsband som influenser, som t.ex. The Move, The Kinks och The Who, men en låt som
This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us påminner inte mycket om deras musik. Var kom de andra influenserna ifrån?

- Inför flytten till England ville jag bli bättre på att spela keyboard och jag övade enklare stycken av Bach och det influerade nog mycket av musiken, särskilt den på Kimono In My House. Låtarna till skivan skrevs på keyboard och rent melodisk låter sångpartierna mer som pianopartier. När sedan Russell sjöng dessa fick de ett väldigt speciellt sound. Lustigt nog har jag fått höra att sångerna påminner om en speciell kompositörs musik men det är inte förrän på senare år jag har blivit intresserad av klassisk musik.

Det finns en teori om att yngre konstnärer, författare, låtskrivare etc., ofta drivs av inspiration, med Mozart som tydligast exempel, medan äldre får jobba mer och skulptera fram sina verk, så som t.ex. Beethoven arbetade. Hur är det för dig?

- Det blir inte lättare att skriva med åren! Jag måste ofta hitta en ny och större kontext att skriva i, som i t.ex. The Seducion Of Ingemar Bergman, snarare än att göra enskilda sånger för att hitta inspiration. Det är viktigt att hitta nya sätt att skriva för att förhindra att resultatet blir stelt.

Med tanke på hur mycket musik du har komponerat och under så många år, har det hänt att du av misstag har skrivit något du tidigare har gjort?

- Ibland misstänker jag att det jag skriver kommer från en annan låt men det behöver inte vara just mina egna. Att skriva melodier är abstrakt och det man lyssnar på påverkar låtskrivandeprocessen. Om det nu skulle förekomma spår av andras musik är det inte medvetet och förmodligen tillräckligt dolt för att det inte ska låta som en plankning.  

I början av er karriär spelade ni på Whiskey A Go Go, där artister som The Doors och Johnny Winter uppträdde. Ni måste verkligen ha utmärkt er.

Sparks - The Seduction Of Ingmar Bergman- Ägaren till Whiskey A Go Go gillade oss och lät oss spela där ungefär en gång i veckan. Ibland var vi förband till artister som Little Feat och Johnny Winter och publiken fattade ingenting av det vi gjorde. Som ett teatraliskt inslag hade vi en båt av papier-maché som vi tog upp på scenen när vi spelade låten Slow Boat. Vi var naiva och tyckte att det var en bra idé men när vi använde den såg publiken ut som levande frågetecken.

Ni har alltid lagt ner mycket tid på er framtoning, som t.ex. via era skivomslag och videor. Känns det frustrerande att ni inte kan göra det på samma sätt nu när musikvideon börjar spela ut sin roll och skivomslagen inte är lika viktiga längre när man laddar ned och streamar musik?

- Ja, storleken på ett LP-konvolut är perfekt för att presentera sig visuellt. Jag är inget fan av att ta enstaka låtar och därmed ta dem ur ett större sammanhang som man kan göra med iTunes och Spotify.

Vad tycker du om musik i mp 3-format, som ju bara rymmer 10 % av den ursprungliga informationen?

- Det är trist att så många lyssnar på musiken i ett förminskat format och inte kan höra hela spektret. Då spelar det ingen roll att vi är perfektionister och har jobbat hårt för att uppnå det ideal vi har satt. Men jag är medskyldig, jag lyssnar också på musik i det formatet.

Hur stor kreativ frihet har era skivbolag gett er?

- Vi har haft tur; våra skivbolag har inte ansett det nödvändigt att vi måste sälja miljontals skivor. Samtidigt har vi haft hits i olika länder genom åren och det har gjort bolagen tillräckligt nöjda. Skivbolagen behövs egentligen inte idag. Såvida artisterna inte är några storsäljare får de ingen större budget att jobbat med. Nu har vi ett eget skivbolag och finansierar allt själva och har därför full kreativ kontroll.

Finns det någon sanning i video till
When do I get to sing my way, där du ligger bakom alla framgångar men det är Russell som får all ära?


- Ha ha, ja, den bilden är inte helt osann! Men även om jag är lite avundsjuk på all uppmärksamhet som Russell får har jag accepterat att vi alla har våra egna roller i bandet och att sångaren är oerhört viktig, låtarna skulle inte finnas utan honom.

Men även du är framträdande på scenen: Paul McCartney härmade ju dig i videon till Silly Love Songs.

- Jag blev förvånad över det och väldigt smickrad!



Thomas Renhult


Ur arkivet

view_module reorder

Vegetarianism – Om vördnad för livet

En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas utifrån hur deras djur behandlas. (Ghandi) Mänskligheten tycks idag stå vid ett vägskäl. Den stora välfärdsökningen i västvärlden har tveklöst andra mindre goda ...

Av: Lena Månsson | Essäer | 15 september, 2013

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel Mycket har sagts och mycket har skrivits om Per Olof Enquist och hans författarskap alltsedan romandebuten med Kristallögat 1961. Drygt fyrtio år senare nämns ...

Av: Patrik Tornéus | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2007

Vågskvalp av Hebriana Alainenatalo

En diktares svårighet …

Min prosalyrik, lyrik och poetik vilar på samma grund och bär på samma byggklossar. Det som sker är att något dras ifrån, något kommer till; allt i ett sökande efter ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2015

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla". I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 06 april, 2013

Att förstå ”med” sig själv. Om Sapfo och Alkaios

”Eros skakar mig motståndslöst än en gång –ljuvligt stingande, obetvingliga djur!”(Sapfo) Kan en liten bok som innehåller fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 20 april, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Infernaliska vindar: håll i tanten

Vi här mitt i Sverige, invid sjön Vättern, har haft flera dagars intensiv vind. Härligt, för det känns nästan som att vara ute till sjöss. Men vi upplever vinden på ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 23 april, 2013

Gabriella Olsson. Foto: Anna Langseth

Är det skamlöst att tigga?

Är tiggarna ”skamlösa” och ”moraliskt lägre stående”?

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 03 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.