Förlustens svarta geografi - David Goodis och skymningens underland

David Goodis var, underligt nog, en av de första amerikanska noirförfattarna som jag läste. Underligt, i alla fall utifrån en svensk horisont; Goodis har aldrig översatts till ...

Av: Nanok | 12 april, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Dataspelet E.T Atari funna på en soptipp i New Mexico.

Dödliga böcker och filmer med förbannelser

Den sista kopian av stumfilmen London After Midnight (1927) brann upp 1967 men i TV-serien Whitechapel dyker den upp igen. Serien som gick i fyra säsonger mellan 2009 och 2013 handlar ...

Av: Mathias Jansson | 07 februari, 2016
Kulturreportage

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

Ett litteratöröde

Ett litteratöröde Litterär berömmelse är en vansklig historia. De flesta av dagens "namn" är snart glömda eller förvandlade till anekdoter i litteraturhistoriens marginal. Den en gång uppburne Gustaf af Geijerstam lever ...

Av: Göran Lundstedt | 26 april, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Maria Anna (Nannerl) Mozart. En musikalisk begåvning, men en fotnot i historien



Maria Anna Nannerl Mozart av Franz Joseph DeglePå Nationalmuseum i Stockholm visas sedan i slutet av september en utställning om kvinnliga konstnärer i Frankrike och Sverige mellan 1750 och 1860. Den 18 maj 2012 hade en film om ”Nannerl Mozarts syster” premiär i regi av René Féret. Filmen skildrar familjen Mozarts liv, deras framgångar och motgångar, glädjeämnen, sorg, rädslor och bekymmer. Nannerl, som hela livet stod i skuggan av sin yngre bror, står i centrum. Medan lillebror Mozart drillas hårt i sin musikaliska genialitet tvingas storasyster att lägga band på sig.

Samhällsklimatet tillät ingen kvinna att på allvar odla sina musikaliska eller konstnärliga talanger. För kvinnor ur de övre samhällsskikten ingick konstnärlig undervisning i uppfostran; att kunna teckna, måla och brodera sågs som bevis på bildning och själslig förfining, men för att få ställa ut sina alster, få medlemskap i akademier eller konsertera behövdes inflytelserika mäns påverkan.

Såväl utställningen på Nationalmuseum som René Férets film handlar om under vilka förutsättningar kvinnor hade möjlighet att göra sig gällande som konstnärer och hur illa ställt det var med jämställdheten under epoken.

Maria Anna Walpurga Ignatia ”Nannerl“ föddes i Salzburg natten till den 31 juli 1751 som fjärde och första överlevande barn till hovviolinisten Leopold Mozart (1719-1787) och hans hustru Anna Maria Walpurga (född Pertl, 1720-1778). I sin dagbok beskriver Nannerl sin tidigaste barndom:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”När jag var en liten flicka brukade min pappa ta upp mig i sitt knä och lära mig spela på vårt lilla klaver i Salzburg. Inför min fjärde födelsedag skrev han ut noter till menuetter, som jag lärde mig spela. ”Bravo, Nannerl”, utbrast han. ”Min musikaliska lilla tös, du kommer att gå långt!” Han och hans musikvänner brukade applådera mig entusiastiskt, när jag spelade med mina små ben dinglande under min klänningsfåll.

Wolfgang föddes fem år senare 1756 och när han blev stor nog att stå på egna ben, blev han väldigt störande. Han avbröt mina spellektioner genom att klinka på tangenterna. Pappa skuffade i början undan honom försiktigt, men en dag hörde han något förunderligt:

”Vad är det vi hör? Lyssna Nannerl!”

”Vad då”, muttrade jag. Jag ville ju bara köra iväg honom därifrån.

”Han spelar din menuett!”

Och det gjorde han. Inte perfekt, men hans små fingrar plinkade omsorgsfullt och tydligt ut huvudtemat. När han hade spelat färdigt, skrattade pappa förtjust och drog upp honom i knäet.

Wolfgang A. Mozart”Spela den en gång till, älskling!”, sa han med Wolferl i knäet, medan han föste bort mig med ena handen. Därefter tillbringade de hela eftermiddagen vid klaveret och från och med denna dag fick Wolfgang också klaverundervisning. Pappas vänner övertygade honom om att det fanns pengar att tjäna på ”underbarnen”. Pappa fick visioner. Guldet började dansa runt framför ögonen och i huvudet på honom.”

Leopold Mozart drillade sina barn hårt. Inledningsvis var det Nannerl som var dragplåstret när familjen kuskade runt bland hoven och furstehusen i 1760-talets Europa. Hon sjöng och spelade förutom klaver även cembalo och violin.

I januari 1762 påbörjade Leopold Mozart med sin fru och sina båda ”underbarn” konsertresorna runt om i Europa, för att presentera sina barns talanger vid de olika kungliga och kejserliga hoven. Framgångarna vid hoven i München och Wien uppmuntrade honom att fortsätta den besvärliga, treåriga konsertresan från juni 1763 till november 1766. Turnén förde familjen till Tyskland, Frankrike, England, Holland och Schweiz. Vid ankomsten till Bryssel den 4 oktober 1763 hade barnen tjugo konserter bakom sig och hade tjänat stora pengar. Den långa resan satte många spår i Nannerl. Till detta kommer alla värdefulla kontakter. Kända musikers och adelns rekommendationsbrev öppnade dörrarna på vid gavel i Paris.

En kväll går ett av vagnshjulen sönder och familjen tvingas övernatta i ett kloster. Där blir Nannerl bekant med franska prinsessor, något som leder till att hon får lära känna deras bror och Ludvig XV:s äldste son Dauphin, den blivande regenten Ludvig av Frankrike.

Han är en olycklig ung man som fattar tycke för Nannerl och uppmuntrar henne att skriva musik. Fadern vill förhindra deras bekantskap med alla krafter. Varför?

En notis ur Augsburgischer Intelligenz-Zettel, 19 maj 1763:

"Stellen Sie sich einmal ein Mägden von 11 Jahren vor, das die schweresten Sonaten und Concert der grösten Meister auf dem Clavessin oder Flügel auf das Deutlichste, mit einer kaum glaublichen Leichtigkeit fertiget und nach dem besten Geschmack wegspielt. Das muß schon viele in eine Verwunderung sezen.) (Tänk er en liten flicka på 11 år som med otrolig lätthet och med bästa smak spelar de största mästarnas svåraste sonater och konserter på klaveret eller flygeln. Det måste få mången att förundras).

Leopold MozartEftersom både hon och Wolfgang väckte så stor uppmärksamhet med sina uppträdanden, kunde hon inte förstå sin fars agerande. Hon berättar själv i sin resedagbok:

”När Wolferl var sex och jag tio påbörjade vi vår första Europatour. Mamma följde med och vi fick en underbar tid tillsammans, såg allt vackert på vägen genom Linz och jämns med Donau till Wien. Vi spelade för kejsarinnan Maria Theresa och hennes stora familj. Pappa lät mig och Wolferl först spela duetter, därefter fick Wolferl improvisera, spela med förbundna ögon och utföra allehanda trix. Den kejserliga familjen överöste oss med snusdosor fyllda med guldmynt. En gång, när Wolferl skulle ta sig ned från stolen, snubblade han och lilla prinsessan Marie Antoinette sprang fram och hjälpte honom upp. Wolfgang strålade emot henne och sa: ”När du blir stor ska jag gifta mig med dig.” Hennes liv hade kanske slutat lite lyckligare i fall det hade blivit så…

Vi fortsatte vår resa med häst och vagn till Holland, London och Paris med mullret av vagnshjulen i våra öron. Vi övernattade i mörka, olycksbådande värdshus och skakande av köld delade vi lusiga madrasser. För att hålla humöret uppe försökte mamma skoja med oss, men det var inte lätt. Pappa räknade mynt och noterade summan i sin hushållsbok. Pengarna rann mellan fingrarna på oss. I Paris fick vi ingen betalning alls, men vi fick äran att stå bakom Ludvig XIV’s och Madame Pompadours stolar vid middagsbordet. Trots deras fina kläder och utsökta peruker stank människorna vid hovet förskräckligt. Parisarna ansåg att bad var hälsofarligt och skvätte istället på sig mängder av parfym. Vi Salzburgare var ju vana vid att bada varje vecka och fick verkligen anstränga oss att inte hålla för näsorna i de där berömda salarna i Versailles.

Pappa insisterade på att vi skrev våra reseberättelser på fyra språk och gjorde våra läxor när vi inte uppträdde. Jag skrev brev till mina vänner i Salzburg och lovade dem souvenirer.

Sedan fick Wolfgang scharlakansfeber och vi fick isolera oss tills han tillfrisknade. Även om han var svag och närsynt, fick pappa honom snart tillbaka till tangenterna igen.”

Trazoms retsysNannerls barndomsberättelse fortsätter: ”Så förflöt vår barndom. Ibland var det roligt, andra gånger ansträngande och trist. Ibland kom vi hem till Salzburg igen och fick njuta av den friska bergsluften och att leka med Bimperl, vår lilla hund. Det kändes underbart att få sova i den egna sängen! Men pappa packade våra saker och snart begav vi oss iväg igen. När jag var tolv år gammal, började pappa lämna mig hemma. Även om jag hade blandade känslor vad gällde turnerandet, avskydde jag att bli lämnad hemma utan Wolfgang. Min bror försökte uppmuntra mig, skrev idiotiska brev till mig från avlägsna städer. Han adresserade dem till ”Hästansiktet” eller ”Min lilla lever”. Det var sådana smeknamn han kunde skriva på papper. Han skrev ofta under med ”Pumpi-Strumpi" och "Trazom", Mozart bakvänt. Och han härmade folk. De som tror att han var ordentlig, borde läsa hans brev!

Jag hade hoppats få lära mig att komponera som han fick, men mina tidiga försök ignorerades. Allt Wolferl behövde göra var att ösa ur sig en liten konsert på notpapper och alla beundrade honom som om han vore ett geni. Efteråt förstod vi ju att han var det, förstås. Men jag fick aldrig en chans att visa upp vad jag kunde.”

När hon vuxit ur sin ”underbarnsålder” och fadern inte längre planerade en fortsättning på konserterandet för hennes del, tog han Nannerl till slut med sig på en sista konsertresa till Wien 1768. Därefter fick hon inrätta sitt liv efter familjens behov. Från 1769 och framåt var hon inte längre tillåten att visa upp sina artistiska talanger under resor med sin bror, eftersom hon uppnått giftasåldern. Det lämpade sig inte för en ung flicka att visa upp sina behag. Under tiden Wolfgang och fadern befann sig på resor, lärde modern sin dotter hushållsarbete, något som var mer passande enligt samhällets normer. Ibland kunde hon få lov att spela för bekanta eller för gäster, som befann sig på resa genom Salzburg. Dessutom började hon undervisa adelns- och borgarnas döttrar. Hon komponerade musik, men hennes noter är inte sparade för eftervärlden.

Wolfgang skriver i ett brev till henne den 7 juli 1770:
"Ich habe mich recht verwundert, daß du so schön Componiren kanst, mit einem wort, das lied ist schön, und probiere öfter etwas.(Jag förundras över att du kan komponera så vackert, med andra ord, visan är vacker och fortsätt skriva.)

Sedan 1778 är hon ansvarig för familjens hushåll, då modern har följt med Wolfgang på en konsertresa. Den 3 juli 1778 avlider modern 58 år gammal. På en försenad resa mellan Mannheim och Paris har hon blivit sjuk och Wolfgang blir till syndabock. Fadern är ursinnig: Sonen har lärt känna och förälskat sig i den sjuttonåriga sångerskan Aloysia Weber i vars familj han hyr rum. Varför har han stannat så länge, utan att tänka på någon annan än sig själv? Moderns död har naturligtvis stor inverkan på familjelivet. Nu får Nannerl träda in i moderns ställe. Wolfgang återvänder hem, förödmjukar sig och ber den förhatlige ärkebiskopen om återanställning i hovkapellet.

Men Wolfgang gör ändå sent omsider uppror mot fadern, vågar förlova sig med systern till Aloysia, Constanze Weber, och till slut ignorerar han även faderns önskningar vad gäller valet av karriär, medan Nannerl lyder underdånigt.

Hon förälskar sig i kaptenen och privatläraren Franz d'Ippold, men fader Leopold tvingar henne att säga nej till hans frieri. Han är inte tillräckligt stadd vid kassa och inte heller adlig! Wolfgang försöker övertala henne att stå upp för sin egen önskan, men utan framgång. Trettiotvå år gammal, år 1783, gifter hon sig efter faderns påtryckningar med en äldre förmögen domare, Johann Baptist Franz von Berchtold zu Sonnenburg och tvingas ta hand om hans fem barn från två tidigare äktenskap. Paret slår sig ned i St. Gilgen, en by i Österrike cirka 25 kilometer från Salzburg.

Två år efter bröllopet, år 1785, föder hon sitt första barn i Salzburg. Sonen döps till Leopold efter morfadern. Nannerl lämnar sitt späda barn i sin faders hus, eftersom Leopold har uttryckt en önskan att få ta hand om barnet den första tiden. Efter ett år kräver han att barnet ska stanna kvar hos honom för att han ska kunna uppfostra honom rätt och ge honom de nödvändiga kunskaperna i musik och potträning. Nannerl träffar sin son ibland, men blandar sig inte i hans uppfostran. Ända fram till morfaderns död 1787 lever barnbarnet hos honom och hans tjänare.

Mycket har skrivits och gissats om detta arrangemang. Pojken var sjuklig under sina spädbarnsår och behövde kanske sjukvård i Salzburg. Men varför flyttades han inte till sin mor, när han tillfrisknat? Ansåg fadern att Nannerl var klen och hade tillräckligt med arbete och ansvar att uppfostra styvbarnen? Ville han underlätta livet för henne?

Maynard Solomon företräder i sin biografi åsikten att Leopold Mozart ville skapa ännu ett musikaliskt geni, liksom han hade gjort med Wolfgang, och att Nannerl var viljelös gentemot fadern.

Johann Baptist Franz von Berchtold zu SonnenburgNannerl föder två barn till, flickorna Jeanette (1789–1805) och Maria Babette (1790–91). På avstånd från allt som hon älskat av dans, musik och teaterliv och skild från sin umgängeskrets, skriver hon ständigt brev till Wolfgang och fadern. Broderns musik står i medelpunkt för hennes intresse och han bryr sig mycket om vad hon anser om hans kompositioner.

Efter Wolfgangs död ägnade hon sig åt att bevara hans konstnärliga och personliga minne. I april 1792 sände hon Friedrich Schlichtegroll underlag till hans biografi, mellan 1798 och 1807 stod hon i kontakt med bokförlaget Breitkopf & Härtel i Leipzig och 1820 överlämnade hon hela den brevväxling som hon hade sparat till sin svägerska Constanze, som underlag till Georg Nissens biografi om Mozart. Se även min artikel http://tidningenkulturen.se/artiklar/portr-mainmenu-51/riga-portr-mainmenu-100/12496-vi-aer-skapta-foer-varandraconstanze-weber-250-ar

Efter att ha blivit änka år 1801 flyttade Nannerl tillbaka till Salzburg med de barn som fortfarande var i livet, Leopold und Jeanette. Hon återupptog sin musikundervisning och tillbringade sina återstående 28 år i staden. I maj 1821 träffade hon för första gången Wolfgangs son, Franz Xaver Wolfgang Mozart (1791-1844) och skriver om mötet:

"In meinem 70zigsten Lebensjahre genosse ich noch die unaussprechliche Freüde, den Sohn meines unvergesslichen Bruders das erstemahl zu sehen, und ihm, ganz nach dem Geschmack, seines Vaters spielen zu hören (I mitt sjuttionde levnadsår har jag den oerhörda glädjen att få träffa min oförglömlige brors son för första gången och få höra honom spela helt enligt sin faders smak).

Man kan ju undra hur det var ställt med relationerna mellan Nannerl och Wolfgang. Maynard Solomon påstår att syskonparet gled ifrån varandra. Han säger sig ha funnit tecken på att syskonen aldrig besökte varandra efter det att Wolfgang hade flyttat hemifrån till Wien och gift sig med Constanze. Maynard Solomons förklaring är att Nannerl alltid tog faderns parti i striderna och ignorerade Constanze genom att skicka tillbaka hennes brev olästa. Det ska även ha förekommit en arvstvist mellan syskonen efter faderns död. Deras brevväxling ska också ha upphört 1788, något som enligt ”The New Grove” inte är korrekt och att de tvärtom alltid var kärleksfullt förbundna med varandra.

Om man läser deras brevväxling som finns tillgänglig på Mozarteum i Salzburg och Nannerls agerande efter Wolfgangs död, då hon ställde hela sin brevväxling med brodern till svägerskans förfogande, verkar Nannerl inte ha hyst agg till Wolfgangs familj.

I brevväxlingen mellan Wolfgangs och Nannerls föräldrar och i breven till dem själva framstår alla familjemedlemmar ha varit mycket kärleksfulla mot varandra. När man betraktar deras levnadshistoria med dåtida samhällsförhållanden i minnet, framstår även Leopold Mozart som en mycket engagerad och omtänksam far. Han avstod från egen karriär, såg till att världen upptäckte sonens geni och säkrade dotterns trygghet, något som han som förmyndare och familjeansvarig säkert enligt dåtidens samhällsuppfattning kände sig manad till. Epoken var männens. I dagens ögon ger han givetvis intrycket av att ha varit en olidlig despot.

Om Nannerl hade levt idag, skulle hon antagligen ha varit en firad musiker, en strålande stjärna på himlen.

Lilian O. Montmar

 

Källor

Maynard Solomon „Mozart“ 1994

Dr. Ludwig Nohl, Mozart nach den Schilderungen seiner Zeitgenossen, 1880

Friedrich Schlichtegroll, Mozarts Leben ("Mozart's Life") (Graz, 1974)

Franz Xaver Niemetscheck, „Lebensbeschreibung“, 1808

Briefe und Aufzeichnungen zu W. A. Mozart und seiner Familie
aus den Beständen der Stiftung Mozarteum Salzburg

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag hoppas du ligger vaken som jag” Om Karin Boyes brev

Pia-Kristina Garde har varit på detektivjakt efter brev och information om den mytomspunna Karin Boye i många många år. 2011 gav hon ut en bok, Karin Boye och människorna omkring ...

Av: Mats Myrstener | Essäer om litteratur & böcker | 13 september, 2013

En dikt av Bianca Olsson

Bianca Olsson går just nu på Westerdals School of Communication (WSoC) som ligger i Oslo, men är själv svensk - bördig från Göteborg. Hon säger själv att hennes språk förändrats ...

Av: Bianca Olsson | Utopiska geografier | 23 Maj, 2011

Anna Quirentia Nilsson Public Domain Wikipedia

Från Ystad till Hollywood - Anna Quirentia Nilsson

Andy Warhols färgglada porträtt av Greta Garbo auktioneras ut för en stor summa, ser jag på nätet, och på frimärket för utlandsportot (14 kr) finns Ingrid Bergmans vackra profil, träffsäkert ...

Av: Ivo Holmqvist | Filmens porträtt | 18 mars, 2016

Feminism och nazism: Elin Wägner och John Landquist

Elin Wägner (1882-1949), mitten av 1920talet. Foto: okänd Det var i den lilla skånska semesterorten Arild det hela började. Vid denna tid var det idylliska Arild en mycket populär sommarort, inte ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 15 augusti, 2008

Skräcken i kulturens hjärta

- Jag har en del demoner att bearbeta. Alla skräcktavlor porträtterar mina egna demoner - de är inte bra skrämmande för skräckens skull, alla demoner har namn och en betydelsefull ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 14 oktober, 2009

Isak Serholt

Tre dikter av Isak Serholt

Mitt namn är Isak Serholt och är 28 år. Jag bor i en liten by utanför Göteborg med min fru och mitt ett år gamla barn. Jag jobbar som snickare och fyller ...

Av: Isak Serholt | Utopiska geografier | 05 Maj, 2017

Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 16 september, 2010

"Kritikernas kritiker" - ny konstform bringar förtjusning och förtret

Jag sällar mig minsann till alla andra tyckare som i detta nu besätter varenda blank ruta där man kan få in en stavelse eller två. Jag njuter av att kommentera ...

Av: Linda Bönström | Essäer om litteratur & böcker | 28 januari, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts