Folkbildaren Bo Johansson ger ut en ny diktsamling

Det knippe tankar och känslor som du kallar ditt ”jag” är format av traditioner och konventioner i det samhälle du lever i. Att känna sig själv är att känna den ...

Av: Lilian O. Montmar | 08 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

De farligaste är dem som inget har att dölja

Min vän tittar på mig och rynkar bekymrat ögonbrynen. Hon tar en djup klunk ur sin kaffemugg och säger sedan långsamt de ord som jag hört från så många de ...

Av: Jessica Johansson | 26 Maj, 2011
Jessica Johansson

Roberto Bolaños svarta karneval

Roberto Bolaño (1953-2003) är en av de senaste årens största internationella författarsuccéer. På svenska finns sedan i fjol inte bara de båda stora romaner som grundlagt hans berömmelse, De vilda ...

Av: Ulf Lindberg | 10 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

 Sara Bergmark Elfgren - Tillbaka med en ny bok, Norra Latin, och bättre än någonsin. Foto B Graham

Shakespeare, spöken, drömmar, hets och tonårsangst i lysande skolskildring

Sara Bergmark Elfgrens nya bok Norra Latin är överjordiskt bra och skapar sin egen typ av magi. En magi som man inte kan sätta i något fack. Sara Bergmark Elfgren har gått förbi fantasy ...

Av: Belinda Graham | 07 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Steve Reich och rätten att tolka samtiden



Steve ReichNyligen gav Steve Reich ut sin betraktelse över 11 september-attentatet. Redan före skivan kom ut omgärdades den av kontroverser, inte minst på grund av omslaget. Masatomo Kuriyas foto från ögonblicket precis innan det andra planet kraschar in i det andra av World Trade Centers två torn utgör omslaget, men bilden är manipulerad. Kuriyas foto har gjorts mörkare, dovare, mer ödesmättat. Kanske kan man säga att omslagets variant av bilden föreställer känslan mer än själva händelsen.

Både omslaget och själva det tredelade stycket det illustrerar, "WTC 9/11", har anklagats för att slå mynt av ett nationaltrauma. Reaktionerna blev så starka, att omslaget i sista stund ändrades till något mer neutralt, och mindre slående: en detalj ur rökmolnet. Musiken förblev dock intakt, med bandinspelningar av larmsamtalen och intervjuer gjorda efter kraschen. Stycket, som beställdes av Kronoskvartetten som ville ha ett verk uppbyggt av just förinspelade band och stråkar, leder tankarna till både Laurie Anderson, Gavin Bryars och tidigare verk av Reich. Men hur musiken låter har alltså fått en underordnad betydelse i diskussionerna kring stycket.

Debaclet kring utgivningen tvingar fram ett flertal olika frågor. En av dem är vilken frihet en konstnär har att bearbeta traumatiska (och allmängiltiga) upplevelser. En annan fråga är rent politisk, och handlar om USA:s självbild och uppfattning om sin roll världen. Frågorna är sammanflätade.

Historien är full av exempel på hur omvälvande händelser som krig har behandlats av konstnärer - musiker, bildkonstnärer, filmare och författare. Det om något sätter väl fokus på en av konstnärens många roller, som den som förmår ge tröst och styrka åt betraktaren. Om inte konsten tillåts reflektera sin samtid kommer den till sist att förtvina. Det skulle kanske gagna ett fåtal på sina håll i världen, men beröva ett avsevärt större flertal en möjlighet att greppa det ogripbara. Vill man ha demokrati måste konsten tillåtas kommentera den samma.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det finns all anledning att ifrågasätta USA som demokrati. Noam Chomsky beskrev skurkstaten, och exemplifierade med sitt hemland. Det slog inte så väl ut hos somliga, därför att det gick stick i stäv med Amerikas självbelåtna bild av sig som godheten själv. Jag tror att Steve Reich pillar på samma ömmande rodnad med "WTC 9/11". USA som nation och den patriotiska delen av befolkningen vårdar gärna sitt martyrium. De är noga med att den sårade stolthetens tagg får sitta kvar, och att låta självömkans var samla sig i allt större mängd kring det punkterade området på den nationalistiska kroppen. Om någon tar sig friheten att på eget initiativ försöka tvätta såret rent och plåstra om det är det som att denne begår en synd mot den patriotism som föreskriver att man måste ha något som ständigt påminner om fienden, vare sig denne är reell eller inbillad.

Amerikas värsta fiende, såsom den beskrivs av USA självt och tillika resten av västvärlden, är naturligtvis islam. Det lustiga, eller snarare tragikomiska, eller egentligen bara rent tragiska, är hur den amerikanske patrioten beter sig på ett sätt som liknar den fundamentalistiske muslimens. Lika lite som islam tillåter att Muhammed avbildas, lika lite tillåter Amerika att traumat gestaltas på ett icke accepterat vis. I båda fallen finns det ett korrekt sätt att förhålla sig, allt annat är blasfemiskt. Till islams fördel kan man åtminstone säga att det är tydligt formulerat. Det försmådda USA är mer oklart i sina regler för sin självgodhetens fundamentalism.


Originalomslaget till Det har framförts en teori att omslaget till "WTC 9/11" inte alls hade orsakat en lika stor kontrovers om det hade rört sig om ett omslag till en rockplatta. Det implicerar att konstmusiken och dess publik inte är lika vana vid rättframma provokationer och frispråkighet. Kanske är det så att rocken och dess lyssnare är mer okänsliga. (Nu är visserligen både Steve Reich och Kronoskvartetten gränsfall; bägge rör sig någonstans mellan just populärmusik och konstmusik, men jag väljer att bortse från det här och nu.) Man kan väl utläsa lite vad som helst ur ett sådant förmodat förhållande, men det förändrar ingenting i sak. Den som går emot "den goda smaken" i "home of the brave, land of the free" bestraffas med censur. Är det den sortens "demokrati" som USA vill tvinga på den övriga världen? Varför är den amerikanska sortens censur bättre och viktigare att stå upp för, än den kinesiska, iranska, nordkoreanska, burmesiska, jordanska eller den vitryska? Är det för att USA råkar höra till västvärlden - till och med definierar den samma - och att vi lider av ett slags världspolitisk hemmablindhet? Censur är censur, om än insvept i den amerikanska flaggan. Desinformation är desinformation, och lögner är lögner, även om de kommer från Vita Huset.

Man kan som alltid fråga sig hur det kommer sig att USA är så otroligt stingsligt. Varför är allting som rör den amerikanska "folksjälen" så oerhört känsligt - egentligen? Man kan alltid säga att eftersom jag inte är amerikan kan jag heller aldrig kan förstå det trauma som 11 september verkligen innebär. Kan så vara. Jag kan däremot förstå det trauma som USA ger hela världen genom sitt utrikespolitiska agerande. Och hur jag än vänder på det, finns det ingen nationalsymbol eller stor händelse som för mig som svensk är så oantastlig att jag vill förneka konstnären hans eller hennes rätt att behandla eller bearbeta det. Det gäller lättantändliga turbaner och rondellhundar. Det gäller Palme-mordet, som väl är det närmaste Sverige kommer ett 11 september.

Jag menar inte att förringa individens sorg efter det inträffade. Men jag anser att det är vettigt att fråga varför man så krampaktigt håller fast vid sorgen. Det är som familjer som behåller sitt barns rum intakt åratal efter att barnet förolyckats. De säger att det är för att hedra den avlidne. Är det inte bara det kristna fokuset på lidandet som går igen i den amerikanska vardagen?

För att återgå till Steve Reich. Vad är det egentligen han har gjort fel? Är det att han skrivit ett verk som inkluderar autentiska inspelningar som "river upp gamla sår", och som sedan ges ut på skiva i syfte att säljas till lyssnarna? Men vilar inte hela den amerikanska kulturen på idén om fri företagsamhet och var och ens rätt att tjäna sitt uppehälle?

Syftet med "WTC 9/11" var, om jag förstått Steve Reich rätt, helt enkelt att bearbeta de utdragna känslorna efter attentatet (som för övrigt ägde rum bara några kvarter ifrån där Reich bodde). Kanske lyckades han samtidigt, om än oavsiktligt, dra fram hela den amerikanska dubbelmoralen i det ljus som all dubbelmoral måste fram i. Kanske är det den största bedriften med skivan, och det som hela diskussionen borde handla om.

Peter Sjöblom

 

 


 

Ur arkivet

view_module reorder

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | Kulturreportage | 28 september, 2006

Den gamla hyttan, ett bedagat kulturslott svept i minnets digitaliserade klichéer. Det sceniska…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Benny Holmberg | Reportage om scenkonst | 08 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Tidens heliga fullbordan

Oavsett i vilken grad vi är medvetna om det så är vår egen person i sin djupaste identitet formad av det mysterium som utgör "det historiska". Historien låter sig inte ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 15 mars, 2010

Veckan från hyllan. Vecka 16-2013

Margret Thatcher har gått bort. Tillräckligt mycket har redan sagts om henne från olika håll, beroende på de egna ideologiska preferenserna, jag har just ingenting att tillägga. Men kan inte ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 13 april, 2013

Schamanen, författaren och poeten Ailo Gaup är död

När människor dör försvinner kontakten med dem på ett världsligt plan. Sorg och en stor känsla av förlust tar över. Alla bär minnen som de inte riktigt vet hur de ...

Av: Katrin Nordgren | Övriga porträtt | 30 september, 2014

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.