Erik Lindegren

Som bilder över kanalens djup, regntunga skyar med rök från stressad kontinent. En dag då vi stod väntande, på öde strand med ögon fästade mot evighet, som vid Shelleys hav en gång då tidens frusna jag blev skuggornas ...

Av: Hans-Evert Renérius | 30 augusti, 2010
Utopiska geografier

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | 28 september, 2006
Kulturreportage

Varför ”dissipativa strukturer”?

När Prigogine som den förste fick grepp om de system med återkoppling, som konstituerar vår värld, kallade han dem ”dissipativa strukturer”. Efter honom har man sedan mestadels kallat dem ”självorganiserande ...

Av: Erland Lagerroth | 24 november, 2014
Agora - filosofiska essäer

Att dela sitt liv med sig själv

I början av året bestämde jag mig för att läsa om en roman: Fredag eller den andra ön. Jag hittade boken av en slump i en andrahandsbutik och insåg att ...

Av: Daniel Svederud | 15 Maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Litteraturens porträtt

Hjärtans bön och skönhetens älskare

03_joan

Hjärtans bön och skönhetens älskare

Ett genomgående tema i Bengt Pohjanens författarskap är Tornedalen och dess historia. Han debuterade 1979 med romanen Och fiskarna svarar Guds frid. Sedan dess har han publicerat en mängd romaner, dikter, översättningar av bibliska texter och flera radio och tv-program. I december 2004 invigdes Bengt Pohjanen som präst i det ortodoxa kulturcentret Sirillus (www.sirillus.se) i Överkalix. I samband med utgivningen av den första delen av Filokalia (Artos förslag) träffade Tidningen Kulturen fader Benedikt, som är Pohjanens namn som präst.

Helena Boberg om Helena Boberg

AGNETA KLINGSPOR
presenterar VECKANS PORTRÄTT 

helena_boberg

Helena Boberg
om Helena Boberg

Idag bakar jag bröd. Receptet visar bilden av en stolt, krispig baguette med skruvade ändar, snörpta som antikens preventivmedel. När jag står med degkrokarna i tråget (2 min låg hastighet, 6 min medelhastighet, tillsätt salt, ytterligare 6 min medelhastighet), slår mig likheten med en abort. Krokarna skrapar trågets väggar, söndrar och deformerar degen. Det känns skönt att till sist lämna en liten slät, kompakt klump i sitt kärl att trots allt få jäsa. Nu slår det mig. Jag kan ju inte grädda brödet. Tänk dig själv att på en svart plåt föra in långsmala, plågade gestalter på rygg, i ugnens glödgade rum.

Jag kan forma degen på ett annat sätt. Ett stort varmt, moderligt bröst, kanske flera mindre jungfrubröst med svårgenomträngligt skal, likt kyskt bepansrande bygelbysthållare. Jag kan forma oblater i mängder, små smattrande babylonska tungor, eller en enda jäsande mage.

Driften att skapa, att fylla sig med språk, att lämna något utanför sig att betrakta, smaka, föra vidare, förmedla. Driften att inte bara nära sin egen, eller producera mer natur, vilket brukar kallas att reproducera, men att konstruera något syntetiskt.

Det mångkulturella Storbrittannien

 tarquin_hall
 Tarquin Hill. www.tarquinhall.com

Det mångkulturella Storbrittannien

Bok- och biblioteksmässan i Göteborg har varje år många intressanta utländska gäster. Förutom att ge oss värdefulla insikter om världen utanför vår lilla svenska ankdamm, kan de också på ett förtjänstfullt sätt bidra till en bättre belysning av vår egen inhemska situation.

Seminariet om det mångkulturella Storbritannien skulle besvara frågan om vad det innebär att vara brittisk idag. Seminariet leddes av kulturjournalisten Peter Whitebrook, och de andra deltagarna var utrikeskorrespondenten Tarquin Hall, som har arbetat för bland annat The Times och The Observer, och haft New Delhi och Peshawar som bas, och Imtiaz Dharker, poet, och dessutom verksam inom film och konst, född i Pakistan, uppvuxen i en muslimsk familj i Glasgow.

Seminariet om det mångkulturella Storbritannien skulle besvara frågan om vad det innebär att vara brittisk idag. Seminariet leddes av kulturjournalisten Peter Whitebrook, och de andra deltagarna var utrikeskorrespondenten Tarquin Hall, som har arbetat för bland annat The Times och The Observer, och haft New Delhi och Peshawar som bas, och Imtiaz Dharker, poet, och dessutom verksam inom film och konst, född i Pakistan, uppvuxen i en muslimsk familj i Glasgow.

Några ord om Hanna Hallgren av Hanna Hallgren

VECKANS PORTRÄTT  

Några ord om Hanna Hallgren av Hanna Hallgren

 hanna_hallgren
 Hanna Hallgren. Bild: Marit Östberg

Jag bor i Hägersten och skriver mest hela dagarna på diverse skönlitterära, vetenskapliga och essäistiska texter. Jag är också litteraturkritiker för Aftonbladet. Hittills har jag givit ut två diktsamlingar (Ett folk av händer, 2001, och Burqa, 2003). Jag färdigställer en tvärvetenskaplig avhandling vid Tema Genus, Linköpings universitet, som handlar om lesbiska feministers liv och leverne under 1970- och 80-talen i Sverige. Mitt senaste manus, hybridtexten Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom, ingår liksom min avhandling i projektet "det transversala (tvärsgående) språket".  Ett visionärt projekt i vilket jag undersöker gränser och överskridanden mellan fr.a. vetenskapens, poesins och litteraturkritikens stilistiker. Inspirationskällorna till projektet är och har varit många, inte minst kontinentala filosofer/författare såsom Luce Irigaray, Hélène Cixous, Monique Wittig, Julia Kristeva, Jaques Derrida, Gilles Deleuze och Rosi Braidotti, men även afroamerikanska teoretiker/författare som t.ex. bell hooks, Audre Lourde och Toni Morrison. Till inspiratörerna vill jag också räkna Donna Haraway.  De är alla tänkare som belyser relationer mellan tanke och känsla - och problematiserar hur och förfäktar att tänkandet rymmer (somatiska) affektsdimensioner.

De frågeställningar som jag söker hantera i "Det transversala språket" har framför allt kretsat kring stilens betydelser för tänkande och kunskapsproduktion. Vad innebär det t.ex. för de humanistiska vetenskaperna om den (skriv)stil som används mer eller mindre paketeras i färdiga genrer - som PM, rapporter, uppsatser, avhandlingar? Vilka gränser skapar detta för tänkandet? Vilka slags ideologier eller vetenskapsteoretiska grundantaganden reproduceras? Hur fungerar stilen för att gestalta "sanning"? Vid flera vetenskapliga konferenser har jag sökt ställa kritiska frågor om relationen mellan poesi och vetenskap: går det att tala om poesin som kunskapsproducerande, och i så fall hur? Och hur kan den vetenskapliga textens litteraritet analyseras? På vilka sätt uttrycker vetenskapliga (skriv)stilar moment av irrationalitet?

Vidare: Jag är influerad av en vetenskaplig strömning som kallas för nymaterialism. Dess förståelse av verkligheten tar fasta på materiens och diskursivitetens (texter, samtal) samverkande och överlappande funktioner. Det är ett slags post-poststrukturalism som underminerar humanismens distinktion mellan en konstruerad kultur och naturlig natur. Istället talar nymaterialismen om kulturen och naturen som just samkonstruera(n)de fenomen. Det är också en strömning som vill ta tillvara det irrationellas roll inom vetenskapen. Att tänka och skriva annorlunda blir en metod för att förstå vår globaliserade och rörigt rörliga värld. Det dialektiska och binära tänkandet överges för ett som istället undersöker, ifrågasätter och utgår från skillnader. Men det är inte bara vetenskapen, tänker jag, som ska ta ansvar för utmanande genreförnyelser. Det åligger också poeter och skönlitterära författare. Att tänka och skriva annorlunda med uppdraget att dechiffrera, snarare än att spegelrepetera, samtiden. Mimicry istället för mimesis tillhör mitt motsägelsefulla program. Att tänka för att förstå med ansvar och med stil.

Hanna Hallgren

Avhandlingen När lesbiska blev kvinnor beräknas utkomma under 2007 på Kabusa Förlag, och hybridtexten Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom kommer under 2008 ut på samma förlag.


Marie Norin presenterar sig

Marie Norin presenterar sig

Jag heter Marie Norin och är poet. En gång för nästan tio år sedan frågade Bengt Emil Johnsson mig vad jag skrev. "Poesi", svarade jag. Då skrattade han.

Det tog mig många år att förstå varför.

Jag börjar om:

Jag heter alltså blabla och är blabla.1996 debuterade jag med diktsamlingen a, och har sedan dess skrivit ytterligare två diktsamlingar, världsrekord utanför madrid (2000) och mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet (2004). Våren 2007 kommer jag med en kort-kort roman, kupa. Jag har också översatt ett par titlar av den danska poeten och prosaisten Pia Juul, och arbetar sedan två år tillbaka som handledare vid författarutbildningen litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, där jag var elev mellan åren 1996-98. Jag är född och uppvuxen i Malmö med bror och mamma i ett hem som snarare var politiskt än litterärt, men på något sätt ändå väldigt ...ja, hungrigt på böcker och berättelser. Den första boken jag läste stal jag från Rosengårdsbiblioteket och den heter Nalle får en vän. Bok nummer två-tre-fyra osv, hela Sven Werströms Trälarna-serie, köpte mamma i VPK:s bokhandel på Bergsgatan i Malmö. När jag hade läst ut den och nåt av Aino Trosell och en bok som hette Håll käften och var söt, var jag 12 år. Under de följande två åren parallell-läste jag otaliga Harlekinromaner och Det andra könet och Brott och Straff. I en dagbok från de åren står det: "Varje bok som bjuder motstånd stannar kvar som en oro. Harlekinromanerna är lite som att kissa eller sova." Antagligen visste jag redan vad "fint" och "fult" var.

Båda dessa litterära stråk eller "förhållningssätt" finns i de texter jag skriver idag: om det sentimentala är en perverterad form av leda, till exempel, ja, då måste jag bekänna mig åt den. Och om hybris är en perverterad form av pretentionen, begäret att omfatta och vara allt - ja, då har du mig där också. Det ska vara stort, nästan för stort, och det ska falla, brant och obegripligt.

Jag härstammar från statare och borstbindare, småtjuvar och tipsentusiaster. Min mamma, som växte upp på Österlen i Skåne som den första generationen barn födda utanför statarsystemet, var den första i sin släkt att läsa på universitetet, och jag är den andra. Jag talar och skriver på skånska, men utan diftonger eller triftonger. (de försvann när jag förälskade mig i en stockholmska som 11-åring) Dialekten nämner jag därför att jag tror att den syns i de "fel" som ibland dyker upp i dikten. Grammatiska och lexikala fel, kan det verka, men "fel" som nästan alltid handlar om ett medvetet val att hålla texten nära, nästan på kroppen, jämsmed, som en slags praktik och erfarenhet. Avsaknaden av dif-triftonger - vet alla som växer upp i Malmö - är ett litet men ändock socialt stigma. Man talar "spisstrudat". "Man jöur saj markvardi." Jag tror att det var så: jag behövde få göra mig märkvärdig. Jag behövde insistera på det allvaret, den pretention som dikten är behäftad med. Det "markvardia" i själva sysslan: att skriva ord som samtidigt innesluter och utesluter, men också det markvardia som dyker upp i dikten de gånger det liksom "sjunger till", när det plötsligt uppstår något, svårt att sätta fingret på exakt vad, men kanske lite knaggligt beskrivet som en erfarenhet som på något sätt låter genom pappret. Låter Sant. Om det sen "låter" in i någon annan än mig, eller om det är värt något mer än bläcket på pappret, det kan jag inte veta, och inte råda över, och egentligen inte ta några hänsyn till (och nu när jag har skrivit det där jag just skrev ser jag att det ser besvärande romantiskt ut) Ändå: jag tror att det där ..."låtet" skulle kunna benämnas poesi. (Hoppas Bengt Emil inte läser det här ... )

Jag vet att den plats/ort/stämningen som ligger som ett tungt gegg över mina texter när det är som värst, luktar som det luktar i Malmö när vinden ligger på från Köpenhamn: något salt, oroligt, segt. När jag sluter ögonen är det olika gröna och beiga färgskalor ...ett slags fält. Jag flyger inte, driver/rinner snarare.

Numera vet jag att det svar Bengt Emil Johnsson väntade sig när han frågade vad jag skrev, var: jag skriver dikter. Numera vet jag också att det är just dikter det mest blir, ordrader på ordrader, ett slags vevande i tombolan, och bara ytterst sällan just poesi.

Drunkna ej i din text!

 hammaren_i_72
 Fotograf: Daniel Sjölin
  

Drunkna ej i din text!

På bensinstationen i Box i Sibbo möter jag en rödhårig och blek man i jeans och kortärmad skjorta. Bortsett från det rödfärgade håret ser han inte särskilt märkvärdig ut. Mannen som jag stämt träff med är textkaptenen, före detta textdirektören Stefan Hammarén, som under de senaste åren väckt läsarnas förundran i både Finland och Sverige – även bland Ny Tids läsare – med sina soppböcker, dikter, översättningar och recensioner. Till exempel Google ger ca 31 900 träffar på sökordet ”Stefan Hammarén”.

Det har spekulerats i om Stefan Hammarén är en pseudonym för bland annat Horace Engdahl. Fredrik Hertzberg kallade honom för en ”Björling på LSD”. Jonas Thente menar i sin tur i en intervju för webbtidningen Blaskan att Hammarén ”när han skriver, spontant producerar ett amfetaminliknande ämne som angriper språkcentrum. Jag tror att han på sikt kommer att bli resistent mot detta ämne, och att han då kommer att bli något mer än den sprudlande språkcollagist han är idag.” Och Ny Tids recensent Frank Borg karakteriserade Hammaréns senaste bok som ”medicinordbokshopkokad stolpiller som intas av subkulturella masochister subrectoralt".  Det visar sig  också att Stefan Hammarén också skrivit en lärobok i förvaltningsteori – Allmänna administrationsproblem.

Samtal med Witold Gombrowicz.

gombrowicz1

- Hitler skymmer fortfarande sikten...

Ett överjordiskt samtal mellan Thomas Nydahl och Witold Gombrowicz någonstans någon gång i Berlin...

"Man måste våga göra det man känner för, så länge man orkar..."

bocavefors

"Man måste våga göra det man känner för, så länge man orkar..."

Ett samtal med Bo Cavefors. Text & foto av Carl Abrahamsson.

"Mellan 1959 och 1984 drev Bo Cavefors förlagsverksamhet i Sverige och, mot slutet, även i Schweiz." Det är en bra och enkel mening att inleda denna artikel med. Vad som faktiskt skedde däremellan och vad som skett sedan dess är inte fullt så enkelt att beskriva. Orsaken lyser klar: Cavefors gav ut över 800 böcker under perioden, grovt räknat en volym varannan vecka!

Ur arkivet

view_module reorder
Den orientaliska dansen  i Kyss henne

Kulturfarans förvandling till äkta svensk kulturskatt

Sommar och sol och friluftsteater som folknöje. Folkkära skådespelare (kända från fina teatrar och populära filmer) uppträder under sommaren bland träd och buskar, i parker, i slottsträdgårdar eller vid ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 29 augusti, 2016

Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Christina Sassner – Prolog till ( stämningen tassande toffelburen )

Det här är prologen till novellsamlingen [ stämningen tassande toffelburen ] med lyriskt laddade surrealistiskt socialrealistiska noveller utan kommatecken med feministiska förtecken. Jag skriver och läser och lär ut. Jag skriver ...

Av: Christina Sassner | Utopiska geografier | 04 juni, 2012

Duccio di Buoninsegna Den sista måltiden

Det nya förbundet

”När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget!”

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 02 april, 2015

Bortglömd diktare jubilerar

Det jubileum som tilldrar sig den kulturintresserade publikens huvudintresse detta år, måste utan vidare vara Richard Wagner-jubileet. Mer i skymundan kan man notera 200-årsminnet av det tyska befrielsekrigets store skald ...

Av: Simon O. Pettersson | Litteraturens porträtt | 17 december, 2013

Frilans – en livsstil i utdöende? Nedslag i Allan Löthmans bildvärld

1976 var ju faktiskt frågan om Väst eller Öst först skulle ösa iväg sina kärnvapenmissiler och de överlevande vakna upp i totalt mörker under stoftmolnen, i en nukleär vinter som ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om litteratur & böcker | 19 februari, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Liv Strömquist och äktenskapets baksida

Porträttet ingår i Christer Järeslätts projekt REFRICATER. Hela porträttserien visas på Hotel Tylösand 27 juni - 31 augusti. Liv Strömquist är en av senare års mest omskrivna serietecknare. Hennes rättframma ...

Av: Jimmy Wallin | Litteraturens porträtt | 30 juni, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.