Del, relation, helhet, process, system, funktion. Upptäckt och utformning av ett sätt att…

Vetenskap-världsbild-sätt att tänka, det är, tror jag, den treenighet som bestämmer vårt sätt att vara och verka i världen. Och av dessa är det sättet att tänka som formar de ...

Av: Erland Lagerroth | 21 januari, 2013
Agora - filosofiska essäer

En essä om ingenting

”Tystnad”, svarade Murke. ”Jag samlar tystnad.” I Heinrich Bölls novell ”Doktor Murkes samlade tystnad” möter vi Murke som arbetar på en radiostation. En av hans egenheter är att han samlar på ...

Av: Mathias Jansson | 20 september, 2012
Essäer om konst

En liten text som e-krönika

några därför sprang sedan år erfaret med äldre hunna suput och redan lägesagent kollegan Jorden Grön redobogen sedermerae blott avantgardeavreagerande kraftigt på vårt närmsta avståndets mer än ständigt öppna bordellslinga bortom ...

Av: Stefan Hammarèn | 26 september, 2012
Stefan Hammarén

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Litteraturens porträtt

Hjärtans bön och skönhetens älskare

03_joan

Hjärtans bön och skönhetens älskare

Ett genomgående tema i Bengt Pohjanens författarskap är Tornedalen och dess historia. Han debuterade 1979 med romanen Och fiskarna svarar Guds frid. Sedan dess har han publicerat en mängd romaner, dikter, översättningar av bibliska texter och flera radio och tv-program. I december 2004 invigdes Bengt Pohjanen som präst i det ortodoxa kulturcentret Sirillus (www.sirillus.se) i Överkalix. I samband med utgivningen av den första delen av Filokalia (Artos förslag) träffade Tidningen Kulturen fader Benedikt, som är Pohjanens namn som präst.

Helena Boberg om Helena Boberg

AGNETA KLINGSPOR
presenterar VECKANS PORTRÄTT 

helena_boberg

Helena Boberg
om Helena Boberg

Idag bakar jag bröd. Receptet visar bilden av en stolt, krispig baguette med skruvade ändar, snörpta som antikens preventivmedel. När jag står med degkrokarna i tråget (2 min låg hastighet, 6 min medelhastighet, tillsätt salt, ytterligare 6 min medelhastighet), slår mig likheten med en abort. Krokarna skrapar trågets väggar, söndrar och deformerar degen. Det känns skönt att till sist lämna en liten slät, kompakt klump i sitt kärl att trots allt få jäsa. Nu slår det mig. Jag kan ju inte grädda brödet. Tänk dig själv att på en svart plåt föra in långsmala, plågade gestalter på rygg, i ugnens glödgade rum.

Jag kan forma degen på ett annat sätt. Ett stort varmt, moderligt bröst, kanske flera mindre jungfrubröst med svårgenomträngligt skal, likt kyskt bepansrande bygelbysthållare. Jag kan forma oblater i mängder, små smattrande babylonska tungor, eller en enda jäsande mage.

Driften att skapa, att fylla sig med språk, att lämna något utanför sig att betrakta, smaka, föra vidare, förmedla. Driften att inte bara nära sin egen, eller producera mer natur, vilket brukar kallas att reproducera, men att konstruera något syntetiskt.

Det mångkulturella Storbrittannien

 tarquin_hall
 Tarquin Hill. www.tarquinhall.com

Det mångkulturella Storbrittannien

Bok- och biblioteksmässan i Göteborg har varje år många intressanta utländska gäster. Förutom att ge oss värdefulla insikter om världen utanför vår lilla svenska ankdamm, kan de också på ett förtjänstfullt sätt bidra till en bättre belysning av vår egen inhemska situation.

Seminariet om det mångkulturella Storbritannien skulle besvara frågan om vad det innebär att vara brittisk idag. Seminariet leddes av kulturjournalisten Peter Whitebrook, och de andra deltagarna var utrikeskorrespondenten Tarquin Hall, som har arbetat för bland annat The Times och The Observer, och haft New Delhi och Peshawar som bas, och Imtiaz Dharker, poet, och dessutom verksam inom film och konst, född i Pakistan, uppvuxen i en muslimsk familj i Glasgow.

Seminariet om det mångkulturella Storbritannien skulle besvara frågan om vad det innebär att vara brittisk idag. Seminariet leddes av kulturjournalisten Peter Whitebrook, och de andra deltagarna var utrikeskorrespondenten Tarquin Hall, som har arbetat för bland annat The Times och The Observer, och haft New Delhi och Peshawar som bas, och Imtiaz Dharker, poet, och dessutom verksam inom film och konst, född i Pakistan, uppvuxen i en muslimsk familj i Glasgow.

Några ord om Hanna Hallgren av Hanna Hallgren

VECKANS PORTRÄTT  

Några ord om Hanna Hallgren av Hanna Hallgren

 hanna_hallgren
 Hanna Hallgren. Bild: Marit Östberg

Jag bor i Hägersten och skriver mest hela dagarna på diverse skönlitterära, vetenskapliga och essäistiska texter. Jag är också litteraturkritiker för Aftonbladet. Hittills har jag givit ut två diktsamlingar (Ett folk av händer, 2001, och Burqa, 2003). Jag färdigställer en tvärvetenskaplig avhandling vid Tema Genus, Linköpings universitet, som handlar om lesbiska feministers liv och leverne under 1970- och 80-talen i Sverige. Mitt senaste manus, hybridtexten Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom, ingår liksom min avhandling i projektet "det transversala (tvärsgående) språket".  Ett visionärt projekt i vilket jag undersöker gränser och överskridanden mellan fr.a. vetenskapens, poesins och litteraturkritikens stilistiker. Inspirationskällorna till projektet är och har varit många, inte minst kontinentala filosofer/författare såsom Luce Irigaray, Hélène Cixous, Monique Wittig, Julia Kristeva, Jaques Derrida, Gilles Deleuze och Rosi Braidotti, men även afroamerikanska teoretiker/författare som t.ex. bell hooks, Audre Lourde och Toni Morrison. Till inspiratörerna vill jag också räkna Donna Haraway.  De är alla tänkare som belyser relationer mellan tanke och känsla - och problematiserar hur och förfäktar att tänkandet rymmer (somatiska) affektsdimensioner.

De frågeställningar som jag söker hantera i "Det transversala språket" har framför allt kretsat kring stilens betydelser för tänkande och kunskapsproduktion. Vad innebär det t.ex. för de humanistiska vetenskaperna om den (skriv)stil som används mer eller mindre paketeras i färdiga genrer - som PM, rapporter, uppsatser, avhandlingar? Vilka gränser skapar detta för tänkandet? Vilka slags ideologier eller vetenskapsteoretiska grundantaganden reproduceras? Hur fungerar stilen för att gestalta "sanning"? Vid flera vetenskapliga konferenser har jag sökt ställa kritiska frågor om relationen mellan poesi och vetenskap: går det att tala om poesin som kunskapsproducerande, och i så fall hur? Och hur kan den vetenskapliga textens litteraritet analyseras? På vilka sätt uttrycker vetenskapliga (skriv)stilar moment av irrationalitet?

Vidare: Jag är influerad av en vetenskaplig strömning som kallas för nymaterialism. Dess förståelse av verkligheten tar fasta på materiens och diskursivitetens (texter, samtal) samverkande och överlappande funktioner. Det är ett slags post-poststrukturalism som underminerar humanismens distinktion mellan en konstruerad kultur och naturlig natur. Istället talar nymaterialismen om kulturen och naturen som just samkonstruera(n)de fenomen. Det är också en strömning som vill ta tillvara det irrationellas roll inom vetenskapen. Att tänka och skriva annorlunda blir en metod för att förstå vår globaliserade och rörigt rörliga värld. Det dialektiska och binära tänkandet överges för ett som istället undersöker, ifrågasätter och utgår från skillnader. Men det är inte bara vetenskapen, tänker jag, som ska ta ansvar för utmanande genreförnyelser. Det åligger också poeter och skönlitterära författare. Att tänka och skriva annorlunda med uppdraget att dechiffrera, snarare än att spegelrepetera, samtiden. Mimicry istället för mimesis tillhör mitt motsägelsefulla program. Att tänka för att förstå med ansvar och med stil.

Hanna Hallgren

Avhandlingen När lesbiska blev kvinnor beräknas utkomma under 2007 på Kabusa Förlag, och hybridtexten Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom kommer under 2008 ut på samma förlag.


Marie Norin presenterar sig

Marie Norin presenterar sig

Jag heter Marie Norin och är poet. En gång för nästan tio år sedan frågade Bengt Emil Johnsson mig vad jag skrev. "Poesi", svarade jag. Då skrattade han.

Det tog mig många år att förstå varför.

Jag börjar om:

Jag heter alltså blabla och är blabla.1996 debuterade jag med diktsamlingen a, och har sedan dess skrivit ytterligare två diktsamlingar, världsrekord utanför madrid (2000) och mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet (2004). Våren 2007 kommer jag med en kort-kort roman, kupa. Jag har också översatt ett par titlar av den danska poeten och prosaisten Pia Juul, och arbetar sedan två år tillbaka som handledare vid författarutbildningen litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, där jag var elev mellan åren 1996-98. Jag är född och uppvuxen i Malmö med bror och mamma i ett hem som snarare var politiskt än litterärt, men på något sätt ändå väldigt ...ja, hungrigt på böcker och berättelser. Den första boken jag läste stal jag från Rosengårdsbiblioteket och den heter Nalle får en vän. Bok nummer två-tre-fyra osv, hela Sven Werströms Trälarna-serie, köpte mamma i VPK:s bokhandel på Bergsgatan i Malmö. När jag hade läst ut den och nåt av Aino Trosell och en bok som hette Håll käften och var söt, var jag 12 år. Under de följande två åren parallell-läste jag otaliga Harlekinromaner och Det andra könet och Brott och Straff. I en dagbok från de åren står det: "Varje bok som bjuder motstånd stannar kvar som en oro. Harlekinromanerna är lite som att kissa eller sova." Antagligen visste jag redan vad "fint" och "fult" var.

Båda dessa litterära stråk eller "förhållningssätt" finns i de texter jag skriver idag: om det sentimentala är en perverterad form av leda, till exempel, ja, då måste jag bekänna mig åt den. Och om hybris är en perverterad form av pretentionen, begäret att omfatta och vara allt - ja, då har du mig där också. Det ska vara stort, nästan för stort, och det ska falla, brant och obegripligt.

Jag härstammar från statare och borstbindare, småtjuvar och tipsentusiaster. Min mamma, som växte upp på Österlen i Skåne som den första generationen barn födda utanför statarsystemet, var den första i sin släkt att läsa på universitetet, och jag är den andra. Jag talar och skriver på skånska, men utan diftonger eller triftonger. (de försvann när jag förälskade mig i en stockholmska som 11-åring) Dialekten nämner jag därför att jag tror att den syns i de "fel" som ibland dyker upp i dikten. Grammatiska och lexikala fel, kan det verka, men "fel" som nästan alltid handlar om ett medvetet val att hålla texten nära, nästan på kroppen, jämsmed, som en slags praktik och erfarenhet. Avsaknaden av dif-triftonger - vet alla som växer upp i Malmö - är ett litet men ändock socialt stigma. Man talar "spisstrudat". "Man jöur saj markvardi." Jag tror att det var så: jag behövde få göra mig märkvärdig. Jag behövde insistera på det allvaret, den pretention som dikten är behäftad med. Det "markvardia" i själva sysslan: att skriva ord som samtidigt innesluter och utesluter, men också det markvardia som dyker upp i dikten de gånger det liksom "sjunger till", när det plötsligt uppstår något, svårt att sätta fingret på exakt vad, men kanske lite knaggligt beskrivet som en erfarenhet som på något sätt låter genom pappret. Låter Sant. Om det sen "låter" in i någon annan än mig, eller om det är värt något mer än bläcket på pappret, det kan jag inte veta, och inte råda över, och egentligen inte ta några hänsyn till (och nu när jag har skrivit det där jag just skrev ser jag att det ser besvärande romantiskt ut) Ändå: jag tror att det där ..."låtet" skulle kunna benämnas poesi. (Hoppas Bengt Emil inte läser det här ... )

Jag vet att den plats/ort/stämningen som ligger som ett tungt gegg över mina texter när det är som värst, luktar som det luktar i Malmö när vinden ligger på från Köpenhamn: något salt, oroligt, segt. När jag sluter ögonen är det olika gröna och beiga färgskalor ...ett slags fält. Jag flyger inte, driver/rinner snarare.

Numera vet jag att det svar Bengt Emil Johnsson väntade sig när han frågade vad jag skrev, var: jag skriver dikter. Numera vet jag också att det är just dikter det mest blir, ordrader på ordrader, ett slags vevande i tombolan, och bara ytterst sällan just poesi.

Drunkna ej i din text!

 hammaren_i_72
 Fotograf: Daniel Sjölin
  

Drunkna ej i din text!

På bensinstationen i Box i Sibbo möter jag en rödhårig och blek man i jeans och kortärmad skjorta. Bortsett från det rödfärgade håret ser han inte särskilt märkvärdig ut. Mannen som jag stämt träff med är textkaptenen, före detta textdirektören Stefan Hammarén, som under de senaste åren väckt läsarnas förundran i både Finland och Sverige – även bland Ny Tids läsare – med sina soppböcker, dikter, översättningar och recensioner. Till exempel Google ger ca 31 900 träffar på sökordet ”Stefan Hammarén”.

Det har spekulerats i om Stefan Hammarén är en pseudonym för bland annat Horace Engdahl. Fredrik Hertzberg kallade honom för en ”Björling på LSD”. Jonas Thente menar i sin tur i en intervju för webbtidningen Blaskan att Hammarén ”när han skriver, spontant producerar ett amfetaminliknande ämne som angriper språkcentrum. Jag tror att han på sikt kommer att bli resistent mot detta ämne, och att han då kommer att bli något mer än den sprudlande språkcollagist han är idag.” Och Ny Tids recensent Frank Borg karakteriserade Hammaréns senaste bok som ”medicinordbokshopkokad stolpiller som intas av subkulturella masochister subrectoralt".  Det visar sig  också att Stefan Hammarén också skrivit en lärobok i förvaltningsteori – Allmänna administrationsproblem.

Samtal med Witold Gombrowicz.

gombrowicz1

- Hitler skymmer fortfarande sikten...

Ett överjordiskt samtal mellan Thomas Nydahl och Witold Gombrowicz någonstans någon gång i Berlin...

"Man måste våga göra det man känner för, så länge man orkar..."

bocavefors

"Man måste våga göra det man känner för, så länge man orkar..."

Ett samtal med Bo Cavefors. Text & foto av Carl Abrahamsson.

"Mellan 1959 och 1984 drev Bo Cavefors förlagsverksamhet i Sverige och, mot slutet, även i Schweiz." Det är en bra och enkel mening att inleda denna artikel med. Vad som faktiskt skedde däremellan och vad som skett sedan dess är inte fullt så enkelt att beskriva. Orsaken lyser klar: Cavefors gav ut över 800 böcker under perioden, grovt räknat en volym varannan vecka!

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

När farfar blev blåsippa Om döden i barnboken

Hur handskas barnbokslitteraturen med döden? Vad är relevant att säga till de minsta barnen om döden när en anhörig går bort? Finns det något bra sätt att ta upp denna ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 mars, 2012

Malin Lagerlöf Foto Ulrica Zwenger

Malin Lagerlöf och Tom Malmquist - drabbade av det ofattbara

Elisabeth Tegelberg är tillbaka med en litterär essä.

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 09 oktober, 2016

PÅ VÄG MOT MUSIKEN – Del 1: Musiken och ordet

Denna text vill vara den första delen av en artikelserie om musiken. Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 05 november, 2012

John Berger

John Berger 1926-2017

I ”Picassos äventyr”, HasseåTages film som spelades in 1978, får vi följa honom om inte från vaggan till graven så näst intill. Där finns både barndomen i Spanien, hundåren i ...

Av: Ivo Holmqvist | Konstens porträtt | 10 januari, 2017

Arkiv som aktör för förändring – nya medier och gräsrotsverksamhet i Egypten

Hur kan man dokumentera och arkivera en revolution? Och hur gör man det i ett land som saknar en tradition av öppenhet, där de nationella arkiven behandlas som statshemligheter och ...

Av: Madeleine Engström Broberg | Kulturreportage | 24 juni, 2013

Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

Den subversive Thomas Bernhard

Den österrikiska litteraturen är sällsynt rik och mångskiftande. Det finns diktare för alla temperament och preferensdispositioner; också den mest kräsmagade torde här få sitt lystmäte. Vi möter här alltifrån Grillparzer ...

Av: Simon O. Pettersson | Essäer om litteratur & böcker | 23 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.