Hobbiten, en oväntad resa bort, och hem igen

J.R.R. Tolkiens bok ”Hobbiten – Bort och hem igen”fångar essensen av drömmen om ett mysigt hem med ensjungande tekittel. Vissa romankaraktärer åker runt hela jorden för att komma hem. Andra ...

Av: Belinda Graham | 06 december, 2012
Essäer om litteratur & böcker

I nationalskaldens kristallkula

Förr höll de sig i skymundanskrev anonyma brevkom med anonyma tillropanonyma uppringningarföretog anonyma överfallnu törs de kasta maskernanu har de namn och ansiktengoda danska namnfrostiga danska ansiktennu har de upptäckt ...

Av: Nancy Westman | 07 november, 2010
Övriga porträtt

Hugo Claus: Bitar av en belgisk verklighet

   Belgien är en ung statsbildning tvärs över språkliga, religiösa och etniska gränser och därmed ett land fyllt av motsättningar och ytterligheter. Flamländaren Hugo Claus, född 1929 i Brygge men uppvuxen ...

Av: Ivo Holmqvist | 21 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Dorinel Marc – att vara konstnär är att ta vara på sitt handikapp

 TEMA KONSTDoriel Marc. Foto: Niels Hebert”Vem är sjukast i huvudet spanjorskan som pissade på golvet helt öppet, Dorinel Marc som smakade på urinen och bjöd ut till andra att smaka ...

Av: Tidningen Kulturen | 17 mars, 2008
Konstens porträtt

Litteraturens porträtt

Veckans porträtt: Agneta Klingspor om Agneta Klingspor

Agneta Klingspor om Agneta Klingspor

 agneta_01
 agneta_02
Agneta: Hörrududu...

Agneta: Mmmm.

A: Varför skriver du?

A:När jag började i 11 års åldern med dagbok , skrev jag för att  ha kontroll över åtminstone något i livet. För att förstå livet och mina föräldrar, ja, jag ville nog hålla mina föräldrars påverkan på mig i schack. Ville inte bli en produkt av dem. Jag hade ju redan läst Freud, Jung och Fromm. Så jag tänkte, ingen jävel över bron. Jag skrev ned dem, iakttog, klädde av dem och mig själv.

Så fortsatte det långt upp i åren, skrivandet som en slags förståelseakt av mig själv, andra och för att vara storvulen, hela världen och självaste meningen. Att blanda fiktion och självbiografiskt stoff har jag alltid gjort, långt innan det blev snack om det. Jag är inte jag utan material.  Och kan bli vad som helst!

Men nu? Jag vet inte. Genom att använda mina dagböcker(även i Nyckelroman 1994) så har jag dödat dagboken(mig själv?). Efter 1994 skriver jag inte dagbok längre. Jag köper olika anteckningsböcker för att skriva, men de används istället till  anteckningar inför konstrecensioner. Det går bara inte. Får inte fram ett ord på pappret.

I Framkallning  1999 använde jag brev  och foton. I Köttryckningar 1990  använder jag också delvis fakta. Dvs nyhetsartiklar om olika människor, jag klippte ut sånt och har sparat i en låda. Tidningar är fulla av människor och deras berättelser. Konstiga grejer. Flera av de mänskliga ödena i min låda har jag också använt i min senaste bok Går det åt helvete är jag ändå född 2006.  Jag blandar hejvilt. Har alltid gjort.

Jag dödar när jag skriver, förintar, lämnar bakom mig.  Jag tänker inte på barndomen mer, inte pappa, inte mamma, inte kärlekshistorier. Lämnat, lämnat, lämnat. Kvar står böckerna. Som gravstenar över  minnet.

A: Nämen, vad säger du?.

A: Ja, det är fruktansvärt., förstår jag nu, när jag ser vad jag skriver här.

A: Varför skriver du nu då?

A:"Går det åt helvete är jag ändå född" drevs av ilska över sakernas tillstånd i Sverige, att  se fattigdomen igen. Det här skedde samtidigt med mammas skenande Alzheimer och död och därmed tanken på min egen död. Jag bakade ihop det till en ilsken  kaka i 175 grader. Mammas minnesförlust blev en symbol för hela samhällets urgröpta minne. Husrivningar, förstörelse av städers minne, allt ska rensas bort, buskar, träd, bänkar, allt ska liksom dö, jag blev besatt av min egen kommande död, ja, jag ville förstå döden, men det är ju omöjligt.

Ja, du ser, jag ville förstå. Men det går ju inte.  Inte döden i alla fall.

Nu har jag ingen aning om skrivandets drivkrafter.Det måste vara så viktigt att inget kan stoppa mig, inga förlag, inga refuseringar, inga nej. Annars blir det ingen bok.

Fokus har ändrats, jag ser ut först och främst och sen när jag skriver om utet måste jag dra det inåt, för att ge det substans, kropp. Men så tänker jag inte när jag skriver. Jag tänker inte alls då.  Allt jag säger nu är förstås en efterkonstruktion.

A: Vad har du malt ner i Går det åt helvete är jag ändå född?

A: Sa jag inte det?

Den tog mig sju år att skriva.  Mitt förra storförlag försökte få mig att skriva en vanlig roman, skriva om någon historisk person och sen göra lite fiktion av det. Och det är ju ett "vinnande" koncept. De hade ingen som helst aning vad mitt författarskap är och gjorde heller ingen vinst på mig, vilket är absolut viktigast idag. Den här boken, som är hyllad av kritiker, om jag får säga det själv, ja den boken fick nej av alla de stora förlagen. De såg inga pengar i den. Eller i mig som författare.

Jag skrev den mot alla odds. Allt, absolut allt var emot mig. Jag skrev ändå och försörjde mig på olika artiklar och vikariat som invandrarlärare.

A: Vad skulle du ha för yrke om du inte skrivit?

A:Kriminalinspektör.  Detaljen berättar mycket om människan. Tänk en lägenhet. Och vad den säger om en människa. Varje detalj. Jag säger bara, släpp inte in mig! Tänk att lägga ihop alla delar, väga, mäta i jakten på en brottsling. Nästan som att skriva en bok. Jag är både brottslingen och detektiven. Gud vilket straff! 

A:  Om jag säger roman, vad säger du då?

A:Du om någon vet  att jag skriver mot romanen och plågas av romanen. Jag kan inte skriva roman, vad nu en roman är. Jämför jag mig med andra författare, känner jag mig som en oriktig författare. Jag menar då  de realistiska författarna, skrönikörerna, berättelser med massa personer i och med intrig. En tradition som fortfarande gäller i Sverige. Den är huvudfåran. Jag är ointresserad av sånt. Det ska vara få personer, koncentrerat, det ägnar jag mig åt.

Den senaste boken kallar jag för en verksamhetsberättelse, den är indelad i dagordning och övriga frågor. Dagordning är den skitiga tid vi lever och övriga frågor är döden, mammas död och min. Åldrandet.

A:Ska vi sluta här?

A: Ja tack.


Ur Går det åt helvete är jag ändå född

Dagordning 23

Jag står framför spegeln och sliter i skinnet på halsen, slätar ut rynkorna på ögonlocken, drar i skinnet under ögonen så att påsarna försvinner. Jag kan inte hjälpa det. Subliminalt  vill fingrarna dit och dra efter alla göra-om-mig-operationer på teve. Det är nåt sjukt över ett oopererat medelålders ansikte, liksom mögligt. Åtminstone två gånger har jag stått och dragit i skinnet. Det är riktigt uselt.

I Bachelor har  juryn  valt implantatkvinnor,  som liknar människorna i Extreme make over, allt individuellt har skurits  bort och implantat stuckits in. Läkaren stoppar in en slang i magen, kör runt och fettet slafsar ner i en behållare, läkaren skär upp skinnet vid örat, läkaren sprutar in silikon i läpparna, de sväller upp som om kvinnan fått en stor fet smäll och han tar en liten hammare och hamrar i näsbenet. 

Alla gör det för självbilden, som ser likadan ut som andras självbilder,  raknäsad, vittandad, plattmagad, storbystad, storläppad och orynkad.  Åldrandet känns som svett,  ingen luktar svett längre på offentligt ställe,  ingen svettas utan deodorant, bara tredje världen luktar svett, men den har väl annat för sig än att tänka på deodorant.

Himmler skulle gilla det här renrena, hans människoideal var  vegetarian, icke rökare och nykterist, det sa Discovery förra veckan,  Himmler skulle gilla plastikkirurgen på kanal fem, han tittar  in i kameran, ler och säger de himmlerska orden "jag utrotar de fula". Jag skyndar mig att tända en cigarett, måste göra det mot Himmler och hans renhetsideal, måste röka av  helvete,  inte på balkongen, inte under spisfläkten, inte på gatan,  utan bekvämt i soffan, nu har det gått tre timmar och zapp över till Trauma, direkt från akuten i Usa.

Läkare gör hål i ryggen, stoppar fingrarna  i hålet, trycker  in slangar utan bedövning, som dränerar blodet i bröstkorgen, patienterna sliter bort syrgasmasken och vrålar av smärta när de upptäcker att man rotar inne i bröstkorgen, ibland dör de på operationsbordet, läkarna håller i hjärtat och försöker laga, men skottet har trasat blodkärlen, det slutar att slå och de lägger tillbaka hjärtat i bröstkorgen, som en liten sak i sin korg. Männen är fulla och sluddrar medan blodet sköljer över ansiktet, de kommer snart tillbaka med ny kniv i axeln, ny skottskada, de skriker och slåss, förblindade av droger. En man har en järnstång genom kroppen, in i bröstet och ut genom rectum, en annan en stor kniv i huvudet, som fortfarande sitter fast, jag ser hur de sköljer en öppnad mage med vatten, valsar runt med inälvorna, jag ser mosade ben och hjärnsubstans  ur ett stort hål på hjässan, jag ser igenmurade ögon, stora som frukostägg, jag ser skräck i ögonen, hur  hamnade jag här? överlever jag? dör jag nu?

De lagas, lappas ihop,  något kan åtminstone lagas, något kan bli helt igen,  det är bara att sy ihop, sy ihop alla små människor,  sy ihop alla bitar som ryckts loss och svävar runt och inte hittar hem,  jag vill se när nålen tråcklar ihop såret, vill se läkarens försiktiga söm i skinnet, hur han drar ihop sårkanterna och ömt baddar.  Skalpellen  gör i alla fall nytta, skalpellen snittar en mage för att ta bort kulan i bukspottskörteln, skalpellen tystar inte bara en smärta på den odefinierbara plats som kallas  själ,  som flickor rispar i underarmen för att slippa, den kära skalpellen som flickornas  älsklingsläkare  skär med,  så att det äntligen blir tyst  i flickornas huvuden, tills   det börja kvida igen bakom babydolliga butoxpannan, skär mig skär mig mera, gör mig hel.


Agneta Klingspor uppvuxen i Uddevalla, bor i Stockholm. Konstkritiker i Expressen sen -91, litteraturkritiker i BLM 2002-2004, artiklar senast i Arena och Bang, dec.2006. Ibland invandrarlärare. Debut Inte skära bara rispa 1977, dagbok 1962-1976. Skrivit 9 böcker, bl.a Fast land, Köttryckningar, Nyckelroman, Framkallning och senast Går det åt helvete är jag ändå född. En doktorsavhandling: Som en byracka, 2006, av Maria Jönsson vid Umeå universitet. Självbiografi, politik och estetik i Agneta Klingspors författarskap.

Veckans porträtt: Johan Jönson om Johan Jönson

Johan Jönson om Johan Jönson

jonson_oeiHur skulle jag beskriva mig själv?

Det skulle jag inte. Om jag inte var fysiskt eller ekonomiskt tvungen. Jag skulle fortsätta vara så tyst som möjligt.

Varför skulle jag prata?

Jag har nu böckerna, dvd:na, de tysta arkiveringarna. Det är allt.

Är det allt?

Nej. Det är inte heller någonting man har, ingenting man äger.

Är det någonting som talar?

Nej. Det är inte tal. Det är inte tal som pågår. Att tala är någonting mycket ovanligt. Jag vet inte vad det är. Jag vet nästan ingenting. Jag har knappt något socialt umgänge.

Vad innebär det att tala?

Att upprepa ett rytmiserat lätesmönster. Det är inte möjligt att säga någonting annat.

Vad är någonting annat?

Jag vet inte.

Varför vet jag inte?

Vi är ju ofrånkomligen politiska varelser. Det ska vara talandet som gör oss till politiska djur. Är det inte så?

Inte bara. Svårigheten och omöjligheten att säga något konstituerar också politiska kreatur.

De döda ska alltså också vara föremål för det politiska?

Ja. Diskursiviteter och maktförhållanden griper in i det som är levande och det som inte är levande.

Det ska vara skillnader mellan det som är levande och det som inte är levande, som inte längre är levande eller som aldrig har varit levande.

Ja. Men hur vet man vad som är vad?

Jag kan inte redogöra för skillnaderna mellan kreatur, djur och människa. Jag kan inte skriva ner dem.

Det är olika former av språkliga operationer som upprättar, eller suggererar, skillnader mellan det som är levande och det som inte är levande.

Är det så?

Är det inte?

Samtidigt vet man att varje landskap, varje terräng, myllrar, kryllar, krälar av olika livsformer, samtliga symbiotiska med den egna döden. Också såna som man inte alls kan namnge eller aldrig har hört talas om.

Ja.

Ja?

Va?

Vaddå?

Att skriva detta, är det att berätta en historia?

Nej, det tror jag inte. Att skriva är inte att berätta en historia.

Varför ska man då skriva?

Jag vet inte varför.


Johan Jönson, född 1966, bosatt i Hägersten. Utkommer i februari 2007 med Restaktivitet. Har tidigare givit ut bl.a. Collobert Orbital (2006), Monomtrl (2005), Virus (2004), I krigsmaskinen - en serie på fem böcker: Nod noll, Minnen av kroppar i rörelse och vila, Karma inertia, Transvektor, Aggregat som muterar (2001-2002). Han har också skrivit pjästexter åt turnerande frigruppen Teatermaskinen, bl.a. Logosfält (2005) och trilogin gränsmaterial ww4, extasy +/- noll, woyzeckmaskinen (1999-2003).

Cecilia Davidsson om Cecilia Davidsson

Cecilia Davidsson om Cecilia Davidsson

davidssonJag har alltså publicerat tre novellsamlingar, men när ska jag skriva min första roman?

Hallå där, jag har faktiskt skrivit en! "Sjunken hjärna", som kom för ett par år sedan. Har jag ingen koll, eller?

Joo... Men den var ju så tunn och konstig. Jag menar, var det verkligen en riktig roman?

Nej, den var nog ganska oriktig.

Det här med noveller... Varför envisas jag med det?

Något måste man ju envisas med, så det fick bli novellen. Den är en rolig genre, och jävligt krävande. Oftast byggs den upp kring en enda scen, ett enskilt ögonblick av tillvaron, och där vill jag gärna befinna mig. Dröjer man kvar i ögonblicket kan man få syn på saker som man inte visste fanns... sådant som inte kan sägas eller upplevas på annat sätt än genom texten. Och så går det inte att slarva med orden är man skriver kort, det märks direkt. Jag gillar att vända och vrida på orden, karva och hyvla, dra ifrån och lägga till. Ibland känns det som om jag arbetar med hela kroppen.

Författaren som kroppsarbetare, haha.

Jag försöker vara lite allvarlig här.

Ursäkta, men har jag ingen humor?

Jo, men jag tycker att jag verkar okoncentrerad. Är jag stressad eller?

Det är väl den annalkande julen... Blir det någon skinka i år?

Ja, och dopp i grytan. Det är ett måste, särskilt nu när pappa kommer på besök från Småland.  Och fläskkorv, förstås, och rullsylta och rödkål och brunkål och...

Jaja, men vad säger pappa om mina noveller?

Han säger att jag ska skriva en kärleksroman, med lyckligt slut.

Kan jag inte göra det, då?

Alltså, inget är ju omöjligt.

För att återgå till novellerna, vad handlar de egentligen om? Vi har ju talat väldigt lite om innehåll än så länge. Innehållet måste väl vara det primära i en bok?

Ja, men utan en schysst form blir det ju pannkaka av alltihop, eller enbart tråkig läsning. Och så det här med budskap... Vad är viktigt och vad är inte viktigt? Det måste vara författaren själv som bedömer det. Samtidigt skulle jag aldrig racka ner på en författare som medvetet väljer att skriva om "oviktiga" saker, om det görs på ett intressant sätt. Förstår jag vad jag menar?

Jag tror det, men jag har fortfarande inte sagt något om vad novellerna handlar om!

Tja, i "Vänta på vind" finns det en som handlar om en man och kvinna som är ute på en segelbåt. Dom skulle kunna ha det så himla mysigt tillsammans, men kvinnan gillar inte ordet "mysigt", så det blir väldigt trist alltihop. Dom förstår inte varandra... Sen har jag skrivit en  hel del noveller som handlar om ensamhet.

Låter inte särskilt originellt, om jag får säga min mening.

Nä, och det är därför man hellre ska läsa boken än att lyssna på författarens utläggningar om den. Bara för att en text är briljant behöver inte författaren vara det.

Så jag menar att mina texter är briljanta?

Dom är i alla fall många gånger intelligentare än jag.

Vad sysslar jag med i dagsläget?

När jag får en stund över skriver jag på en barnbok - och det är roligt ska jag veta! Annars handlar livet mest om att få vardagen att gå ihop. Varje dag utan ett snuvigt barn är en ynnest! Efter att ha varit tjänstledig en längre period för att skriva är jag tillbaka på mitt jobb igen, så det är nytt läge. Framför allt saknar jag den där tuppluren på eftermiddagen... den är svår att få till på jobbet.


Cecilia Davidsson, född 1963 i Småland, är bosatt i Enebyberg utanför Stockholm. Debuterade 1994 med "En av dessa nätter" (Albert Bonniers förlag), en samling berättelser, belönades med Katapultpriset.  Ytterligare två novellsamlingar: "Utan pengar, utan bikini" (1998) samt "Vänta på vind" (2002). Håller på med  en fjärde novellsamling med arbetsnamnet "Det var länge sedan det var så här spännande", utkommer 2008. Hennes första roman, "Sjunken hjärna", kom ut 2005. Skriver även barnböcker, senast "Dumma gubbe!" (Alfabeta 2006).

Pier Paolo Pasolini och Petrolio

Pier Paolo Pasolini och Petrolio

pasolini

Just i dagarna för 31 år sedan fann den italienska polisen en död kropp vid Idroscalo i Ostia en av Roms förort. Så småningom visades sig vara författaren, regissören, samhällsdebattören Pier Paolo Pasolinis mördade kropp.

Mot livets slut låter Pasolini förstå att han ser romanen Petrolio som sitt främsta och viktigaste litterära arbete. Författaren planerar en bok på "minst tvåtusen sidor", där han skall skildra "samhället".

Veckans porträtt : Jila Mossaed om Jila Mossaed

Jila Mossaed om Jila Mossaed

j5s1  
Jila Mossaed. Fotograf: A.Sayah

Mitt hem

Mitt skydd
min pärlemor
min klänning
min slöja
mitt hem
min omhändertagande hy,
det som gör mig till ett embryo
det som flår mitt minne
och bedövar mina dagar
min dikt är den tusenfotiga spegeln
som långsamt går mot döden
och bär alla de mörka raderna
på sin magiska rygg.

(Ur diktsamlingen: Sju vilda oceaner, Ordfront, 2000)
Året är 1986, jag söker asyl och hamnar i Hagfors, bara några månader efter publiceringen av min diktsamling i Iran.

Mitt i skogen i Långrösta norr om Hagfors känner jag mig djupt hotad. Språket som var mitt verktyg blev plötsligt odugligt och jag dök ner i en oändlig rädsla för rotlöshet.

Då började jag oroligt gräva i mitt inre och i mitt lands historia.

De långa, dunkla, kalla nätterna blev min räddning.

Att läsa koranen för första gången på persiska skapade i mig en nyfikenhet på mytologin och religionerna före islam. Jag började forska om den forntida persiska gnosticismen som handlade om glädjen, kärleken och njutning av den stund som vi har på jorden. Med stor hänsyn till godheten i människans hjärta, hyllas kärleken till människan. Enlig den gamla tron, är människan född att älska livet. Glädjen, musiken, dansen, och respekten för jorden är viktiga.

Jag läste om Mitraismen, som på sin tid spridit sig över hela dåvarande Europa och även mindre Asien. Mitra var solens gud och hundratals kyrkor byggdes på hans tempel överallt. Jag söker och besöker ett av de templen i Rom, nära kolloseum under en vacker kyrka. Där står jag och lutar mig mot mitras kalla stenväggar och smyglyssnar på en engelsktalande reseledare som berättar om Persiens solgud och dess influens på kristendomen.

Jag vill höra och bli bekräftad. Vid Mitras vackra marmor staty vände jag mig till mitt inre för att hitta mitt sanna och mytologiska jag.  Trots ett långvarigt fjortontusenårigt förtryck, förnedring och tystnad, upptäckte jag att det inte finns något likhet mellan mig och Fatemeh. Jag liknar inte förebilden som makthavarna vill forma mig till, Jag liknar inte Fateme, jag har Anahita i mig.

Hon var kärlek och vattnets gudinna. Gudinnan som begravdes under tvång och glömdes bort. Anahitas staty som fanns överallt och såldes vid templen försvann efter ett tag, där islam tagit makten.

Tusentals bäckar, floder, berg, kullar och vägar som bar hennes namn  fick senare islamska namn.

Min nyfiken gav mig trygghet och blev min inspirationskälla för att kunna uttrycka mig på svenska ungefär tio år efter min ankomst till Sverige.

Min längtan efter att återskapa alla de hårt förtryckta symbolerna gav mig en stabil plattform för att skriva.

Efter muslimernas erövring av Iran, förkläddes den persiska gnosticismen som var glädjens och livets vagga i sorg och förnekelse av själen och kroppens drifter. Dans, musik och konst förbjöds. Gudinnornas statyer var förstörda och jag ville upplysa om det.

Under vår historia har utländska forskare och nyfikna människor fått sitt material ifrån makthavarna och på det här sättet blev de vilseledda.

Sufismen blev den islamiska formen av den gamla gnosticismen.

Sanningen som var vägen till kärleken och människans hjärta, förvandlades till kärleken till Allah och förenandet med honom.

På grund av den förfärliga förvrängning presenterades och uppfattades alla våra stora människodyrkare och livsälskare som Hafez, Rumi och Attar som Allahälskare.

En av dem var Haladj som blev torterad och dödades på ett grymt sätt för att han yttrade sig så här: Jag är gud.

Halladj är en sanning försvarare som är känd och omtyckt i vår litteratur.

Rädslan för att dödas och att böckerna skulle brännas ned tvingade många stora filosofer och poeter att rama in sina dikter med en tunn islamsk fasad, för att rädda sina verk.

Jag blev omfamnad av de starka förebilderna och lutade mig tryggt mot mitt förflutna och bestämde mig för att skriva om dem. Som tur är har det väckts en stor nyfikenhet på vår förislamiska filosofi och litteratur. Forskarna är aktiva och upplyser om forntida Persien. Arkeologer gräver ut Mitras och Anahittas tempel i Iran och folk är oerhört intresserade och vill lära sig mer om dåtiden för att kunna förstå orsakerna till så mycket elände som fortfarande pågår i Iran.

Den bakgrunden som finns till mitt skrivande på svenska orsakar att mina dikter ibland upplevs som retoriska.

Jag är en vandrande Dervish i skogen

Vid sjöarna blir min törst efter öknens droppar ännu större.

Jila Mossaed

 


 

Jila Mossaed är född 1948 i Teheran. På persiska gav hon ut åtta diktsamlingar och två romaner. Hon har givit ut tre böcker på svenska:
Månen och den eviga kon (Ordfront 1997)
Sju vilda oceaner (Ordfront 2000)
Under floden ligger en kudde (Tranan  2005)
Hennes dikter har översatts till spanska, tyska, engelska och estniska. Just nu jobbar hon med sin fjärde diktsamling.

Arbetaren i maktens skuggor och dagrar

 junger
 Ernst Jünger och Carl Schmitt i roddbåt.

Arbetaren
i maktens skuggor och dagrar

Ernst Jünger upplevde två världskrig, Wilhelm II-riket, Weimarrepubliken, Hitlerdiktaturen, det tudelade efterkristyskland och ett återförenat och formellt demokratiskt Tyskland.

Ernst Jünger, smädad och beundrad, den sista av de stora tyska filosoferande nittonhundratalsepikerna, som Thomas Mann och Hermann Hesse kritisk Nietzschelärjunge. I böckerna In Stahlgewittern, Feuer und Blut och Die totale Mobilmachung chockerar han borgerskapet och utmanar vänsterradikalerna. Man kallar honom "konservativ anarkist" och hans inflytande berör så skilda personligheter som Jorge Luis Borges, Friedrich Dürrenmatt. Alberto Moravia och François Mitterand.

Elfriede, Österrike och den otillgängliga lusten

Elfriede, Österrike och den otillgängliga lusten

När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat litterära giganter som Robert Musil och Thomas Bernhard. En anledning är säkerligen att den österrikiska litteraturen ses som en sidogren av den tyska, samtidigt som den är mycket annorlunda från sin tänkta huvudströmning, inte minst därför att den har formats i helt annan historisk verklighet.

Veckans porträtt: Tuija Nieminen Kristofersson om Tuija Nieminen Kristofersson

Tuija Nieminen Kristofersson om Tuija Nieminen Kristofersson

 tuija
 Tuija Nieminen Kristofersson
Foto: Hans Kristofersson
Och asterisken, tecknet som Aristarchos uppfann
och använde när han hänvisade till en versrad
av Homeros, lyste som diktens starka sken
en markör i texten som att snubbla över en solstjärna
på stranden, ah här var det, den gamla rytmen
av ebb flod ebb och versmåttets spänst
som sugfötter fastnar i underlaget
och nästa våg rubbar
inte den och inte nästa
bara stenar musslor lossnar
med sugande smackande ljud
som Sternenwärts die Sternschnuppe
faller tillbaka på sina platser
vattenstämpel i gammalt papper.
 - ur Spättan och stjärnan del två i Trilogi, 2006 (Bonniers)

Varför skriver du just poesi?

Det finns ingen periferi, inget centrum
bara gränsernas sång
alla taggtrådars rostiga toner och murarnas fukt
och alla fria gränser och alla stängda
bakom säkerhetskontroller röntgen och genomlysning
där växer dikten som ogräset
mellan plattorna intill fängelset
du rycker upp det och det växer igen

Det där var väl att ta i?

nej, har du inte tänkt på säkerhetsvakterna
så många nyckelknippor, mobiltelefoner, skoklackar
bältesspännen de måste misstro, så många
konturer av föremål i väskorna de ser och
allt kan vara början till en dikt
om längtan bort och längtan hem

Vad tycker du om Raattamaas senaste bok där han gör om kända svenska dikter?

äntligen någon som skakar om skåpet
så att hyllorna med kanonböckerna studsar
hit och dit
dikten kan återbrukas och förvandlas
krympas, kondenseras, torktumlas
och du får ett nytt plagg att ta på dig
en grå prosamåndagmorgon
ner med Dikten - leve dikten!

Det låter som plagget, d.v.s. dikten blir lite för liten?

ibland måste man skriva något annat
för att förklara mera rationellt
men vi ska väl inte prata om sådana texter
nu, forskning och rapporter, nej

Så du menar att dikten inte når allt - att den verkligen krymper som uttrycksmedel?

det har jag inte sagt, det är din tolkning 
men fråga i stället Kristian Lundberg
han skriver både poesi och deckare

Raattamaa är inte ensam om att leka med vokalerna
i min samling Någon gång regn i Ngorongoro
driver jag med webben som i följande dikt
om den giftiga indigofärgen:

"I Indien indiska indigoförgiftade/ogonvitt/ogon08.html
upplösningen av punkter kvar bara
ogon som inte langre ser och glomde allt de sag
och nagan gang regnade det blaa droppar
over alla/andra/farger05.html"

Någon gång regn i Ngorongoro ingår i en trilogi - varför skrev du den?

det finns inte så många förklaringar
sanden bara fanns där, norra Jylland
när jag såg klitterna då kom reseminnena
från Tanzania starkt - där på savannen
såg jag en vandrande sanddyn
och samma fenomen finns på Jylland

ligger man och solar sig på stranden nedanför
en klitt som är 90 meter hög
vad tror du man tänker på då?
just det - hur är det när delar
av den börjar lossna och rasa ner
alla mineraler, rutil, zirkon
kvarts - det är inga små sandlådor -
som sätts i rörelse
byar och byggnader bara försvinner
ner i havet eller blir tillsandade
som danskarna säger

De två andra delarna "Spättan och stjärnan" och "Lammbilder"?

spätta skrubba fiska rensa torka och
det blir tørfisk, danskarna nationalfisk
under kriget användes spättaskinn till skor
först trodde jag att det var en skröna
men har själv sett sådana skor på en utställning
i Köpenhamn

annars är de språkliga delarna viktiga
för en finne är ordet "sjöstjärna"
bland det svåraste att uttala
det blir "sösärna"

mycket i dessa två delar handlar om
det kvinnliga att våga säga nej till
en relation med en fiskande machoman
och om pentagram och det gyllene snittet
och andra snitt
tryck här och där på bokstavsknappar
och trigga igång orden
och öppna dörrar poesiportar
till rum till landskap

Det där har vi hört redan...

... på hösten när mössen gnager
hål i diktjagets vajande svajiga lutande
drömhus med glasverandor
och diktduet är på väg
och diktjaget får hjärnsläpp
ett nervöst anfall av fnitter och kvitter
kontinentaldrifter, vulkanutbrott
och kollisioner som kan inträffa
vid ett sådant möte
hur ska diktduet få plats på verandan
vad ska han dricka
bara diktduet inte blir en dikthanne
som tröttnar och försvinner mellan raderna

I din samling "dikt i D:ets mage" använder du samma versmått som i Kalevala, trokéer, hur kom det sig?

jag ville testa om det var möjligt att skriva i bunden form
dessutom ska Kalevala utmanas, efter alla lektioner i finska
då vi fick läsa och läsa ... allt är inte trokéer 
jag leker med annat också i den boken
bland annat med ett korsord där jag skriver
vertikalt men det har ingen upptäckt ännu

Ditt namn då? Vad betyder det?

"Beakta formen Nieminen. Den kan ge ett talspråkligt
eller vardagligt intryck i skriven text"
så låter Words kommentar om stavning och grammatik
i svenska, det trånga språket
jag är stolt över mina namn
Tuija är trädnamnet tuja
- nu hinner jag inte mer
häckar här i häckarna
gäckar bland tujorna
barren och stammarna

 


 

 

Tuija Nieminen Kristofersson: född 1955 i Finland, har gett ut diktsamlingarna Hägerns öga, Björnboken, dikt i D:ets mage, Någon gång regn i Ngorongoro och i höst aktuell med Trilogi med delarna Någon gång regn i Ngorongoro, Spättan och stjärnan samt Lammbilder. FD och forskare i socialt arbete vid Lunds och Växjö universitet, bosatt i Skåne.

Ur arkivet

view_module reorder

Emmakrönika XIX, Caos calmo

  må vara där månskenet gör vackrare än solens ljus, och solen tydligare än lågan, medan strålkastarn bländar lyktan, fastän skonumret i sig drar krokbenet ut i en blindfläck av hjärtform ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 17 juni, 2009

Knausgård igen

Vad är det egentligen som är nytt med denne Knausgård? Många jämförelser har gjorts med andra självbiografer eller romanskrivare som bygger på minnesmaterial: det har varit allt från Rousseau, Proust ...

Av: Enel Melberg | Litteraturens porträtt | 25 september, 2013

Ditt liv kommer bli bättre så här, sa kulturministern

Jag såg på CNN igår. De diskuterade tårtan och ministern, Makode Lindes numera världsberömda tårta och Sveriges kulturminister Lena Adelsson Liljeroth. Enligt Linde själv har alla, från Al-Jazeera och New ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 20 april, 2012

Solen är Hon. Foto: Hebriana Alainentalo

Gudinnan – Den nya Gudsbilden

Människan själv är en hemlighet och all humanitet bygger på vördnad för människans hemlighet. (Thomas Mann).

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 05 april, 2015

Sir Terry Pratchett, september 2009. Foto: Wikipedia

Sir Terry Pratchett 1948 – 2015

Sedan science fiction- och fantasyförfattaren Terry (han var döpt till Terence David John) Pratchett adlats på nyåret 2009 ritade en heraldiker ett vackert vapen åt honom. Omgiven av ett par ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 17 mars, 2015

Poeter får inte ljuga

Jag läser en amerikansk poet som säger att poeter inte ska vänta sig pengars framgång. Det innebär förstås att poeter inte är poeter på riktigt, de gör något annat. Den här killen ...

Av: William Males | Gästkrönikör | 18 december, 2008

Esoterism i gustavianska urkunder

  Den Svenska Frimurarordens arkiv i källaren under Bååtska palatset på Blasieholmen i Stockholm har öppnats upp ur historiskt hysch-hysch och överklassig mystik. Från det historiska 1700-talsdunklet blottas nu mystiska böjelser ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 01 april, 2010

Dystopiernas bästa tid är nu! - Hungerspelen gjorde oss hungriga efter mer

”Vår bästa tid är nu!” sjöng en gång Jan Malmsjö. Kanske är det så, att vår bästa tid är nu, i alla fall om man kollar in science-fiction dystopierna som ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 01 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts