Den finska konsten, mellan modernism och tradition

Historiskt är Finland en avkrok, en väg genom skogen mellan Stockholm och S:t Petersburg, en del av Sverige i sex hundra år och under ryskt styre i drygt hundra …Man ...

Av: Niels Hebert | 16 juni, 2008
Essäer om konst

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | 01 november, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Gioacchino Rossini för trettionde gången

I år firar man 30-årsjubileum av Rossini-festivalen i Pesaro, förra gången jag var där firade man 25-årsjubileum. Jag får väl åka dit om fem år igen för att upprätthålla traditionen ...

Av: Ulf Stenberg | 22 augusti, 2009
Reportage om scenkonst

Några hjältar inom bokbranschen

  Några hjältar inom bokbranschen Nikanor Teratologen porträtterar de tre bokförlagen Murbräckan, Leopard och Historiska Media och deras utgivning under 2007. Det blir enligt min mening allt tydligare att det i Sverige ...

Av: Nikanor Teratologen | 25 september, 2007
Kulturreportage

En hoppfull roman om en ny vänstervåg när framtiden ser ut att ligga i ras och religion – kan det vara ett vettigt bokprojekt hösten 2011?



John Lapidus- Ser man historiskt på det har det kommit en vänstervåg lite då och då. 2017 skulle vara ett lämpligt år för en ny sådan, säger författaren John Lapidus som snart ger ut sin tredje bok, ”Sverige 2017”.

Samtidigt uppmanar han vänstern att tvivla men inte förtvivla och säger sig tycka illa om cyniker.  

 John Lapidus bor för närvarande i Partille nordöst om Göteborg. Somrarna tillbringar han mestadels i det egna torpet utanför Ulricehamn med avstickare då och då till Bovallstrand och Gerlesborg. Denna sommar blir det också lite Skåne och ett yogaläger han ser fram emot med skräckblandad fascination. Men hans senaste romaner har utspelat sig i miljöer långt ifrån dem där han nu vistas. Med Zimbabwe och Nicaragua som utgångspunkt har John Lapidus velat förnya den politiska romankonsten. Men nästa roman, ”Sverige 2017” som alltså kommer i höst, utspelar sig mitt i den svenska myllan, i en inte allt för avlägsen framtid, med kommunisten Mia och socialdemokraten Anders som försöker att navigera i det nya politiska landskapet där statsminister Håkan Juholt står allt annat än stadigt.

 Om bland annat denna roman och om vad som menas med politisk romankonst träffas vi för att samtala en varm sommardag vid det röda torpet i det gröna landskapet med den vita kyrkan i Murum i bakgrunden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Hur föddes idén hos dig att skriva politisk litteratur?

 - Jag var politiskt aktiv och politiskt tänkande. Jag ville skriva. Det föll sig ganska naturligt.

 Riskerar inte politisk litteratur att bli plakatmässig?

 -Och tjatig. Och mästrande. Det är något jag brottas med och först nu fått grepp om. Ett nyckelord är tvivel. Lyckas man skildra tvivel kan man skapa god skönlitteratur. Är man bombsäker på allting blir det urtråkigt att läsa. Där har vänstern mycket att lära. Då menar jag inte bara vänsterlitteratur utan också vänsterjournalistiken. Vi har skrämt bort mycket folk genom att uttala oss tvärsäkert om sådant vi inte har en aning om.

 Just tvivlet finns latent och genomsyrar John Lapidus författarskap. Det framkommer mycket tydligt i den senaste publicerade romanen, De modlösa, som utspelar sig i Nicaragua, där biståndsarbetaren Erik Holmberg ansätts av tvivel på sig själv, på sin omgivning och på det han gör. Tvivel återkommer också ständigt vid vårt samtal.

- I politisk skönlitteratur måste man bryta olika åsikter mot varandra. Huvudpersonerna måste tvivla i sina roller. Det är det som skapar dynamiken och gör det skönlitterärt, säger John Lapidus.

 Jag ser en utveckling i de två romaner som John Lapidus hittills har publicerat. I den första får vi följa journalisten Holger Mellberg som hamnar mitt i ett dramatiskt skede i Zimbabwes historia, jordreformen som inleddes i slutet av förra årtusendet. Holmberg tvivlar inte så mycket på sig själv, men desto mer på det så kallade biståndssamhället och strör syrliga kommentarer om de människor som utgör detta samhälle. Erik Holmberg däremot tvivlar på det mesta, även på sig själv. John Lapidus håller bara delvis med om den beskrivningen och när jag frågar vilken personerna som ligger närmast honom själv tvekar han med svaret.

 - Det kan låta som ett påhitt men jag tror att ytterst för författare läser sina böcker när de är publicerade. Man är dödstrött på sitt verk. Man har jobbat så hårt att man inte orkar med att läsa den färdiga boken. Om man gör det upptäcker man nya brister. Alltså är det bäst att genast glömma bort sina böcker. Även dess huvudpersoner.

 Men Holmberg är väl inte lika sympatisk som Mellberg? Även om Holmberg har klara vänsteråsikter är det kanske hans cynism och delvis dubbelmoral som lämnar det mest bestående intrycket. Är det politiskt att vara cynisk?

 Jag håller delvis med om din beskrivning av Holmberg. Du frågade om jag har mig själv som förlaga när jag skriver. Det har jag inte även om många tycks tro det. Lite skoj faktiskt. En recensent var förbannad för att jag knullade runt och levde rövare. Hon blandade ihop mig med Erik Holmberg. Hon visste inte att jag bodde med fru och barn i Nicaragua. Ja, det är riktigt att Holmberg brottas en del med sin dubbelmoral. Om han är cynisk vet jag däremot inte. Jag vill minnas att han tycker illa om cyniker och det gör jag också. Att vara cynisk är ett sätt att slippa göra något. Att vara cynisk är att vara feg med gott samvete. Det finns inget mer patetiskt än en cyniker från den rika världen. Att en zimbabwier eller en nicaraguan blir cynisk är inte mycket att säga om, det är fullt begripligt. Men vi i väst har varken gjort eller upplevt något som ger oss rätt att vara cyniska.

I din första bok tog du dig an den komplicerade situationen i Zimbabwe. En recensent tog fasta på det politiska budskapet i boken och tyckte att du hellre borde ha skrivit en debattbok än en roman. Även Henning Mankell fick mycket kritik för att han i en roman (Kinesen) tog upp situationen i Zimbabwe ur ett annorlunda perspektiv. Varför valde du Zimbabwe som spelplats i din första roman?

Jag hade arbetat där. År 2000 var Zimbabwe i hela världens blickfång. I våra länder ”visste” alla att Robert Mugabe var en blodtörstig diktator. Det var lärorikt och kusligt att se hur enkelt västerländska medier styr sina befolkningar till en svartvit världsbild. Har väst bestämt sig för att bomba eller avsätta så hänger medierna på. Motståndaren avhumaniseras i rask takt. Det gäller Saddam och Gaddafi och alla möjliga. Men det gäller i ännu högre grad en svart ledare som Robert Mugabe. Det går fortfarande, femtio år efter avkoloniseringen, att skrämmas med det svarta som något hotfullt i sig. Jag skrev romanen för att nyansera bilden. För att visa att det fanns annat än Mugabes påstådda galenskap bakom jordockupationerna.

I båda dina publicerade böcker går som en röd tråd kritiken mot biståndssamhället, alla de organisationer som säger sig vilja hjälpa fattiga människor i så kallade fattiga länder. Du har själv arbetat för en biståndsorganisation. Är inte det att kasta sten i glashus?

-Det finns många bra organisationer och ännu fler solidariska biståndsarbetare. Det är ett problem om det inte framkommer i mina romaner. Samtidigt är det tydligt att många organisationer har blivit allt mer synkade med sina egna länders officiella utrikespolitik. Det är en lång historia. Men den börjar med att medlemstalen sjunker samtidigt som kanslisterna i Stockholm blir mer välbetalda och mer beroende av Sida och andra myndigheter. Det är mycket karriärism. Det är mycket vänskapskorruption och mycket feghet.

Hur står det annars till med den politiska litteraturen i Sverige? Finns den?

- Jag har inte sett mycket av den. Något som har slagit mig är dock att en roman eller deckare kan presenteras som ”samhällskritisk” utan att vara det. På sin höjd kan man få läsa att samhället har blivit lite kallt. Jag tror att det finns utrymme att vara mer explicit politisk utan att göra avkall på det skönlitterära.

Varför är det viktigt att skriva den här typen av romaner? Varför nu?

- God skönlitteratur har en förmåga att få människor att upptäcka saker både hos sig själva och i samhället. Förutom det vi diskuterat har mina två första romaner varit defensiva. Jag har kritiserat och kritiserat utan att ha några konstruktiva idéer. Jag har varit som vänstern i stort kan man säga. Vi är väldigt bra på att angripa kapitalismen, åtminstone i ord, men har oerhört svårt att säga vad det är vi vill ha i stället. Det är något vi måste ägna mycket mer kraft åt. Och det är något jag gör i min kommande roman.

I din nästa bok, som kommer i höst, återvänder du till Sverige? Den sägs handla om en ny vänstervåg som drar fram över riket och utspelar sig 2017. Är inte det fiktion om något? Jag menar, det är i dag svårt att se ens en antydan till vänstervåg, faktiskt inte ens en svag vänstersväng, utan snarare tvärt om. Begreppet bombvänster fanns inte för några månader sedan.

- Att det kommer en ny vänstervåg är ställt bortom allt rimligt tvivel. Det räcker att lära av historien och se på världen hur den ser ut i dag. Exakt när och hur den kommer är svårt att säga med absolut säkerhet. Enligt mina prognoser handlar det alltså om förr snarare än senare. Det skulle förvåna om jag inte blir sannspådd.

En av personagerna i romanen, Mia Lundström, har i en redan publicerad debattartikel, förklarat att vänstern behöver en ny berättelse? Är det den berättelsen du vill skriva i skönlitterär form?

- Ja, jag tycker faktiskt som Mia att vänstern saknar en gemensam berättelse. Vänstern har ett oslagbart budskap men lyckas inte samla sig kring det och inte förmedla det. Vi är passiva. Vi saknar självförtroende. Vi tror knappt på socialismen trots att vi aldrig haft bättre förutsättningar att förverkliga den. Vi tror inte på våra egna grundläggande värderingar.  Vi tror inte på ”Den nya människan” för att högern har sagt att hon inte existerar och aldrig kommer att existera. Högern har vunnit mycket mer än vi kan begripa. Men det är som sagt en tidsfråga innan vänstern slår tillbaka. Men det går att skapa en ny människa, eller snarare att få denna människa att träda fram. Men så länge allt handlar om incitament och konkurrens är det inte möjligt. Skulle vi istället prata om solidaritet ute i samhället skulle människors tänkande snabbt kunna förändras.

 Vi övergår till att prata om litterära förebilder. Tidigare har det funnits sådana men nu är det ett brett läsande som gäller. Han tillstår att det genom åren blivit mycket manliga författare men det senaste året har han företrädesvis ägnat åt kvinnliga författare. När jag ber honom lyfta fram en favoritförfattare blir det ändå en man från den spansktalande världen. Det är kanske inte så överraskande men namnet kan förvåna en och annan: Mario Vargas Llosa.

- En värdig Nobelpristagare, säger John Lapidus.

Vargas Llosa är helt enkel mästerlig på att beskriva politiskt förtryck, anser han.

- Både på högsta nivå och på mikronivå, kanske framför allt det senare, det förtryck som finns mellan människor. Han är också bra på att beskriva fattiga människor villkor. På så sätt är Vargas Llosa en politisk författare.

Men krönikorna som journalisten Mario Vargas Llosa skriver i El País ger han inte mycket för.

- Där visar han sig vara en av alla som har tappat tron på socialismen. Mest synd om dem själva. Och uppenbart att de inte har förutspått allt roligt som kommer att hända de närmaste åren…"

Hans Öhrn

Ur arkivet

view_module reorder

Tranströmersymposiet – Fåglarna säger ifrån om Nobelpristagaren

Torsdagen den sjätte går sannerligen till hävderna. Omtumlad av Akademiens besked åkte jag ut på landet för att låta höstvindarna svalka poetpannan. Men inte ens där ville vardagslugnet infinna sig ...

Av: Niklas Törnlund | Essäer om litteratur & böcker | 10 oktober, 2011

Det gnostiska Evangeliet om Judas

På frågan om varför religiösa eller filosofiska rörelser formulerar skapelsemyter eller kosmologiska system, ger myten ofta svaret på livets stora frågor. En helt annorlunda tolkning än den vi möter i ...

Av: Kristian Pella | Essäer om litteratur & böcker | 28 december, 2011

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Att återföda jaget i konsten. Om Pablo Picasso

Fostret var livlöst, lades åt sidan som dödfött. Don Salvador, Pablos farbror blåste cigarrök i näsborrarna på den nyfödde. Picasso vaknade till sin första verklighet. En ingång till existensen, iögonfallande ...

Av: Benny Holmberg | Övriga porträtt | 23 september, 2012

Aruba-minnena

Ett reportage av Björn Gustavsson om Aruba och det Karibiska havet

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 juli, 2017

Inte utan att man undrar hur de tänkte

Platåträskorna klapprade mot stengolvet när slöjdläraren kom springande. Han sög tag i min kompis, ruskade om och slängde in honom bland de brädor som staplats mot väggen i korridoren utanför ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 17 januari, 2014

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2007

Livet på 60 grader 2

 

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 16 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.