John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | 17 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Benjamin 30

   

Av: Håkan Eklund | 10 mars, 2012
Kulturen strippar

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | 25 mars, 2013
Stefan Hammarén

”Så lunka vi så småningom!” Bellmans musik- och berättarkonst

Carl-Michael Bellman använde som skald både texten och musiken i sitt skapande och uppnådde med detta dubbla verktyg ett djupare och mer accentuerat uttryck än vad som varit möjligt med ...

Av: Benny Holmberg | 20 februari, 2013
Litteraturens porträtt

Intervju med Alessia Niccolucci



Alessia NiccolucciAlessia Niccolucci är en begåvad italiensk ung författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon tycks ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men hon varierar sitt ämne gång på gång. Jag träffade Alessia för en intervju.

Nel nome di lei (I hennes namn) är din senaste roman (A&B editrice). En fantasifull prosa berikad av stilistiska växlingar mellan du, hon, han, dem. Du verkar inte prioritera det berättande jaget, som många av dina samtida kollegor. Boken är också en berättelse om olika resor, resor som sökandet efter någonting, som ligger närmre det mystiska medeltida sökandet, snarare än en vanlig reseskildring …

– Sökandet tillhör min generation, om jag skulle klassificera min bok skulle jag kunna säga att den är en fantasy, en generationsroman. Detta förklarar resorna över hela världen som de sex personerna som berättar sina historier gett sig ut på. En yttre resa och en inre resa för dem som föddes på 1970-talet. Myten delas i tusen stigar och de sex gestalterna försöker bygga upp den igen. Målet är ett samhälle förlamat av materialism och konsumism som försöker följa naturlagarna. Dessa personer är verkliga även om berättelsen är magisk, nästan orealistisk. Det gjorde jag för att finna en uttrycksform som bättre kunde beskriva en förtvivlan och förvirring som drabbar sökarna. Vi har sex ”jag” som berättar, därför att jagets perception är mångfacetterad och plural. Mänskligheten speglar sig, efter att den har svikit rötter, tro, historia i progressens namn, en utveckling som inte återupprättat någonting och som sålt oss, i en söndersprucken spegel.

Dina skrifter har ett återkommande tema: Kvinnan. En kvinna som blir ”flera” kvinnor, vill du berätta om kvinnor eller vill du berätta kvinnligt?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

– Jag söker det kvinnliga. Jag gillar inte att skriva ”kvinnligt” om detta betyder öppna sig för frågor som tillhör bara kvinnorna. Jag försöker berätta verkligheten såsom en kvinna gör, jag menar att kvinnorna förtydligar många saker för sig själva genom att berätta och prata.

Jag talar om en kvinna som tänker mer på sina sociala, kulturella och naturliga roller än på fascination och åtrå som hon kan väcka hos det andra könet. 

När de sociala mekanismerna bytts ut är det att fortsätta snacka om sökandet efter en partner någonting jag tycker bromsar vår och mannens kreativitet. Och det innebär ingen fördel för samhället.

Jag tycker mig i dina romaner se en tendens till pedagogik. Ändå händer alltid något som ifrågasätter den verkliga betydelsen. Är det en postmodern eftergift?

– Jag arbetar som lärare och detta påverkar mitt sätt att tänka på ”den unga läsaren” och känslorna som mina böcker kan väcka hos dem. Mitt yrke gör mig dessutom ganska skeptisk inför det slutliga resultatet, detta därför att de yngre generationerna, på grund av den mediala hjärntvättningen, är kulturellt begräsade idag. Ungdomarna är så upptagna att tillfredställa det omedelbara behovet och instinkten, så upptagna att konsumera produkter som inte har något värde, att de inte försöker utveckla sig intellektuellt och ideellt. Alltså allt det som, enligt min åsikt, är kärnan av den mänskliga värdigheten. Så mitt svar är, trots allt, ja.  

Det som återkommer gång på gång i Nel nome di lei är din förmåga att berätta en historia inuti en annan historia. Människorna du gestaltar lever ofta ett lugnt men banalt liv. Plötsligt händer något som förvandlar deras tillvaro till någonting absurt. Det är som att de fick uppleva en satori, eller, som Paulus, en uppenbarelse. Miraklet uppenbarar sig. Detta mirakel blir historia, ett fragment av realitet blir saga, alltså en berättelse. En sort magisk realism.

– För mig är det andliga livet och det materiella två ansikten av samma mynt. Oavsett vilken religion eller idé man tror på är individen en del av en större enhet, en del av en naturkraft som följer oss och påverkar vår hälsa, vår vandring i livet.

Missförstå inte mig. Jag gillar inte new age och jag är inte heller någon mystiker, men dessa två aspekter är delar av min existens och av mitt sätt att tolka verkligheten.

I min prosa återkommer det jag nämnde tidigare: bilden av spillror av en spegel, en spegel som måste sättas ihop igen och som kan visa sin betydelse bara i slutet av hela processen.

Mitt liv, våra liv, får en mening bara i slutet, när varje fragment, varje detalj överstämmer med alltet.

Jag föreställer mig att varje författare har någon eller några litterära eller estetiska riktpunkter. Vilka är dina?

– Mina klassiska studier gav en speciell inverkan på mitt sätt att se skönheten i litteraturen.

En estetisk känsla sammanfattad av olika värderingar: känslor, intryck, njutning, lärande, underhållning, och som är i stånd att rätta till, att generera reaktioner, och, varför inte? I stånd att understödja. Dante, Austen, Kerouac, Dickens, Stendahl, Vergilius, men också folklitteratur, serietidningarna som syntetiserar städernas små verkligheter. Och dessutom Warhol, Toulouse-Lautrec och Baudelaire.

Det som attraherar mig är allt det som kommunicerar sanningen så bra att jag blir förälskad. Den antika latinska kulturen (Rom) använder ordet ”studium” i den dubbla betydelsen av kärlek till och ansträngande tillämpning av kunskap.

Här finns mina rötter, utan tvekan. Varje ord är potentiellt en magisk formel.

Detta är kärnan i den klassiska bildning ur vilken jag hämtar inspiration.

Vem är Alessia Niccolucci?

– Varje bok jag skriver berättar lite om mig själv. Min trilogi visar generationskonflikter som jag själv har upplevt (Nel nome di lei också). Men jag talar om mig som en ”mänsklig prototyp, som ett livets försökdjur, som sätter sig in i spelet medveten om att ha framför sig en publik som kanske går igenom samma erfarenhet, även om resultat och medvetenhet är annorlunda.

Konfrontationen mellan mitt tankemönster och det som tillhör den som läser är utbytets sanna resultat. Jag tror inte att det finns så många skillnader mellan människorna som kommer från olika världar och kulturer; jag tror på den mänskliga erfarenheten och den är densamma oberoende av landet eller regionen man kommer ifrån. Det är bara verktygen som man använder under processen som är olika.

Jag ger mina egna erfarenheter och förväntar mig möta nya, oavsett om de liknar mina eller inte.

Sista fråga: dina projekt. Skriver du en ny roman?

– Ärligt talat skriver jag en deckare just nu. Eller snarare försöker jag experimentera med nya ämnen, språk, teman, som från verklighetens soptunna förhoppningsvis kan överföras till någonting gott och vackert. Om allt detta kommer att bli en roman återstår att se.

 

Intervjuare Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder
Roman Anthin. Foto: Gotlands Tonsättarskola

Kejsarens nya kläder – Möte med Ramon Anthin

Tonsättareleverna lärde sig att hantera hela processen för komponerande från den första idén, från embryot, till framförandet av det egna stycket. Komponerande och dirigerande skulle gå hand i hand, en ...

Av: Ineta Svärd | Essäer om musik | 24 juni, 2015

Ur led är tiden – en betraktelse nu när vi ställt tillbaka klockan

När högertrafiken infördes klockan fem på morgonen den 3 september 1967 stod alla bilar stilla en kort stund, och körde sedan vackert över på andra sidan mot vad de var ...

Av: Ivo Holnqvist | Gästkrönikör | 31 oktober, 2017

Turbulenta skyar – ett porträtt av Vincent van Gogh…

Jag ligger på rygg. Himlen virvlar högt där uppe. Några kråkor cirkulerar över mitt huvud. Jag hör pojkarnas uppjagade röster och grimaserar åt den djupsvarta smärtan i bröstkorgen och magen ...

Av: Jonas Wessel | Konstens porträtt | 24 maj, 2013

Huset som kay fisker ritade 1930

Om ett märkvärdigt hus, ritat av Kay Fisker

I Köpenhamns burgna norra stadsdelar finns mängder av vackra villor. Häromdagen var vi bjudna på lunch i en av de intressantaste, i Charlottenlund på en behaglig villaväg kantad av kastanjeträd ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 24 oktober, 2017

Tänk om du vore ditt första steg - och ut i rymden?!

Om Hanna Hallgrens diktande Fredag ger mig en bukett blommor som jag inte vet namnet på, ingen vet vad de heter. Jag har frågat på torget där de står men ...

Av: Eleonora Bru | Litteraturens porträtt | 05 juli, 2008

Den poetiska Eddan enligt Lars Lönnroth

Vårt behov av översättare och översättningar är omättligt. Men den yrkeskategorins ansträngningar har inte särskilt ofta uppskattats eller förtjänst. Av slentrian har försvenskningarna antingen förbigåtts helt i bokrecensionerna, eller så ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2017

Fragment av surrogatpyret XII

Vi sprecke, tjompe å bultre oss ut i hallen me Tjååsers livaktit galna jiayu cunyanlegend ekande i skallarna (”Our firste fo, the serpent Sathanas...kitte his throte, and in a pit ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 18 december, 2007

William Blakes tankevärld

Det andliga klimatet: en kort historikUnder renässansen fanns en bildpoesi, Emblem-Poetry. En bildpoesi som byggde på den vid denna tid rådande mystikens kosmologi. Blake kan räknas till efterföljarna av denna ...

Av: Violet Tengberg | Essäer om konst | 16 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.