Från tablåspel till kyrkodrama

Följande är en genomgång av Olov Hartmans dramatiska arbeten. Det ger en bild av en ovanlig litterär utveckling och av det moderna, kyrkospelets framväxt. Den kritiska udden i granskningen förstör ...

Av: Bertil Falk | 28 oktober, 2009
Essäer om religionen

Nu är det vackert vid sjöarna

 Jag önskar att jag kunde sätta mig ner här i rummet och bara  med öppen hand föra in snöovädret som tätnar utanför  fönstret så att dikten som ligger framför mig försvinner  som en ...

Av: Kristian Lundberg | 28 december, 2010
Utopiska geografier

Staty av Søren Kierkegaard av Louis Hasselriis Arne List CC BY SA 3.0

Sören Kierkegaards liv och verk

Existentialismen har naturligtvis funnits så länge som människan existerat. Ändå har Sokrates kallats för den förste existentialisten, Sören Kierkegaard grundlagt dess moderna version och Sartre givet den sitt namn (Exempelvis ...

Av: Carsten Palmer Schale | 09 september, 2017
Agora - filosofiska essäer

Alice Petrén

Frankrike och Algeriet – oupplösliga band och olösliga konflikter

Elisabeth Tegelberg om Alice Petréns nya bok om relationerna mellan Frankrike och Algeriet

Av: Elisabeth Tegelberg | 11 juli, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Intervju med Alessia Niccolucci



Alessia NiccolucciAlessia Niccolucci är en begåvad italiensk ung författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon tycks ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men hon varierar sitt ämne gång på gång. Jag träffade Alessia för en intervju.

Nel nome di lei (I hennes namn) är din senaste roman (A&B editrice). En fantasifull prosa berikad av stilistiska växlingar mellan du, hon, han, dem. Du verkar inte prioritera det berättande jaget, som många av dina samtida kollegor. Boken är också en berättelse om olika resor, resor som sökandet efter någonting, som ligger närmre det mystiska medeltida sökandet, snarare än en vanlig reseskildring …

– Sökandet tillhör min generation, om jag skulle klassificera min bok skulle jag kunna säga att den är en fantasy, en generationsroman. Detta förklarar resorna över hela världen som de sex personerna som berättar sina historier gett sig ut på. En yttre resa och en inre resa för dem som föddes på 1970-talet. Myten delas i tusen stigar och de sex gestalterna försöker bygga upp den igen. Målet är ett samhälle förlamat av materialism och konsumism som försöker följa naturlagarna. Dessa personer är verkliga även om berättelsen är magisk, nästan orealistisk. Det gjorde jag för att finna en uttrycksform som bättre kunde beskriva en förtvivlan och förvirring som drabbar sökarna. Vi har sex ”jag” som berättar, därför att jagets perception är mångfacetterad och plural. Mänskligheten speglar sig, efter att den har svikit rötter, tro, historia i progressens namn, en utveckling som inte återupprättat någonting och som sålt oss, i en söndersprucken spegel.

Dina skrifter har ett återkommande tema: Kvinnan. En kvinna som blir ”flera” kvinnor, vill du berätta om kvinnor eller vill du berätta kvinnligt?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

– Jag söker det kvinnliga. Jag gillar inte att skriva ”kvinnligt” om detta betyder öppna sig för frågor som tillhör bara kvinnorna. Jag försöker berätta verkligheten såsom en kvinna gör, jag menar att kvinnorna förtydligar många saker för sig själva genom att berätta och prata.

Jag talar om en kvinna som tänker mer på sina sociala, kulturella och naturliga roller än på fascination och åtrå som hon kan väcka hos det andra könet. 

När de sociala mekanismerna bytts ut är det att fortsätta snacka om sökandet efter en partner någonting jag tycker bromsar vår och mannens kreativitet. Och det innebär ingen fördel för samhället.

Jag tycker mig i dina romaner se en tendens till pedagogik. Ändå händer alltid något som ifrågasätter den verkliga betydelsen. Är det en postmodern eftergift?

– Jag arbetar som lärare och detta påverkar mitt sätt att tänka på ”den unga läsaren” och känslorna som mina böcker kan väcka hos dem. Mitt yrke gör mig dessutom ganska skeptisk inför det slutliga resultatet, detta därför att de yngre generationerna, på grund av den mediala hjärntvättningen, är kulturellt begräsade idag. Ungdomarna är så upptagna att tillfredställa det omedelbara behovet och instinkten, så upptagna att konsumera produkter som inte har något värde, att de inte försöker utveckla sig intellektuellt och ideellt. Alltså allt det som, enligt min åsikt, är kärnan av den mänskliga värdigheten. Så mitt svar är, trots allt, ja.  

Det som återkommer gång på gång i Nel nome di lei är din förmåga att berätta en historia inuti en annan historia. Människorna du gestaltar lever ofta ett lugnt men banalt liv. Plötsligt händer något som förvandlar deras tillvaro till någonting absurt. Det är som att de fick uppleva en satori, eller, som Paulus, en uppenbarelse. Miraklet uppenbarar sig. Detta mirakel blir historia, ett fragment av realitet blir saga, alltså en berättelse. En sort magisk realism.

– För mig är det andliga livet och det materiella två ansikten av samma mynt. Oavsett vilken religion eller idé man tror på är individen en del av en större enhet, en del av en naturkraft som följer oss och påverkar vår hälsa, vår vandring i livet.

Missförstå inte mig. Jag gillar inte new age och jag är inte heller någon mystiker, men dessa två aspekter är delar av min existens och av mitt sätt att tolka verkligheten.

I min prosa återkommer det jag nämnde tidigare: bilden av spillror av en spegel, en spegel som måste sättas ihop igen och som kan visa sin betydelse bara i slutet av hela processen.

Mitt liv, våra liv, får en mening bara i slutet, när varje fragment, varje detalj överstämmer med alltet.

Jag föreställer mig att varje författare har någon eller några litterära eller estetiska riktpunkter. Vilka är dina?

– Mina klassiska studier gav en speciell inverkan på mitt sätt att se skönheten i litteraturen.

En estetisk känsla sammanfattad av olika värderingar: känslor, intryck, njutning, lärande, underhållning, och som är i stånd att rätta till, att generera reaktioner, och, varför inte? I stånd att understödja. Dante, Austen, Kerouac, Dickens, Stendahl, Vergilius, men också folklitteratur, serietidningarna som syntetiserar städernas små verkligheter. Och dessutom Warhol, Toulouse-Lautrec och Baudelaire.

Det som attraherar mig är allt det som kommunicerar sanningen så bra att jag blir förälskad. Den antika latinska kulturen (Rom) använder ordet ”studium” i den dubbla betydelsen av kärlek till och ansträngande tillämpning av kunskap.

Här finns mina rötter, utan tvekan. Varje ord är potentiellt en magisk formel.

Detta är kärnan i den klassiska bildning ur vilken jag hämtar inspiration.

Vem är Alessia Niccolucci?

– Varje bok jag skriver berättar lite om mig själv. Min trilogi visar generationskonflikter som jag själv har upplevt (Nel nome di lei också). Men jag talar om mig som en ”mänsklig prototyp, som ett livets försökdjur, som sätter sig in i spelet medveten om att ha framför sig en publik som kanske går igenom samma erfarenhet, även om resultat och medvetenhet är annorlunda.

Konfrontationen mellan mitt tankemönster och det som tillhör den som läser är utbytets sanna resultat. Jag tror inte att det finns så många skillnader mellan människorna som kommer från olika världar och kulturer; jag tror på den mänskliga erfarenheten och den är densamma oberoende av landet eller regionen man kommer ifrån. Det är bara verktygen som man använder under processen som är olika.

Jag ger mina egna erfarenheter och förväntar mig möta nya, oavsett om de liknar mina eller inte.

Sista fråga: dina projekt. Skriver du en ny roman?

– Ärligt talat skriver jag en deckare just nu. Eller snarare försöker jag experimentera med nya ämnen, språk, teman, som från verklighetens soptunna förhoppningsvis kan överföras till någonting gott och vackert. Om allt detta kommer att bli en roman återstår att se.

 

Intervjuare Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder

Postmoderna perversioner: Guillaume Faye läser Heidegger

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka.I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens verkliga ...

Av: Guido Zeccola | Essäer | 27 juli, 2010

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 mars, 2012

Ahimsa: Ickevåld

I dagens värld länkas vi till andra på många sätt. Det globala sammanvävs med det lokala. Lycka är inte bara ett individuellt behov utan också ett kollektivt fenomen; min lycka ...

Av: Lena Månsson | Reportage om politik & samhälle | 08 december, 2010

Sväva i en rymd

Sväva i en rymd inuti och födas i kvinnokamp. Känna blodsmak naken

Av: Tor Lundmark | Utopiska geografier | 30 oktober, 2007

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2008

Den kinesiska vägen till en konstnärlig kampfilm. Intervju med producenten Rui Li

Vid första ögonkastet verkar ”The Sword Identity” vara en ”vanlig” kinesisk kampkonstfilm, men i själva verket är den en högst poetisk kärlekshistoria. Filmen utspelar sig under tiden för Mingdynastin, en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 december, 2011

Thomas Bernhard. Om geniet och fallet eller de sammanväxta i en verklighetens fiktion…

"What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth” (T ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 03 oktober, 2013

Självporträtt . Olja 1933

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.