Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Milosz 100 år



alt"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."
(Joseph Brodsky)

Den 30 juni 1911, för 100 år sedan, föddes den polske poeten och Nobelpristagaren Czesław Miłosz. Han kom till världen i Šeteniai i Litauen, då fortfarande en del av det tsarryska imperiet. Det var en plats som beboddes av litauiska bänder och poloniserad lantadel, och som präglades av det mångnationella Polens toleranta anda.

Det är nog ingen tillfällighet att Polens nationalskald Adam Mickiewicz (1798-1855) tillbringade sina ungdomsår i Litauen (han var född i nuvarande Vitryssland), och handlingen i hans stora versepos utspelar sig på litauisk landsbygd. "O Litauen/mitt fosterland" är inledningsorden som varje polskt skolbarn kan.

Miłosz tidigaste barndomsminne går tillbaka på första världskrigets och oktoberrevolutionens kaotiska och grymma verklighet. Det formar en kontrast i hans medvetande som kommer att gå igen i hela hans senare liv, den mellan grymhet och förstörelse å ena sidan, och den lantliga idyllen å den andra. Romanen "Issadalen" är delvis självbiografisk, och fångar in med stor känslighet hans barndoms miljöer och tankevärld.

Redan under sin gymnasietid i Vilnius upplever Miłosz starkt en känsla av utanförskap, han ikläder sig rollen som outsider och rebell, något som kommer att följa med honom under resten av hans liv. Också i politiskt avseende ställer han sig i opposition mot den tidens dominerande högernationalism.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Efter studentexamen 1929 ger sig Miłosz iväg på en resa västerut till Paris, som han och ett par kamrater i ungdomligt övermod tänker nå vattenvägen genom att paddla kajak. Kajakerna går till botten någonstans på Rhen, men ungdomarna kommer ändå fram till Paris. Här kommer Miłosz i nära kontakt med västeuropeiska kulturens bländande mångfald och rikedom, men blir också varse de första hotfulla tecknen på begynnande nazism och fascism. Efter att 1934 ha avlagt juridiskt examen, något som aldrig kommer till användning, hamnar han än en gång tack vare ett stipendium i Paris.

Han har hunnit debutera 1931 med några dikter i en tidskrift, och åren i Paris får en avgörande betydelse för hans utveckling som poet. Han blir starkt påverkad av den franska symbolismen, och åren 1936-43 utmärks hans diktning av nästan transartad visionär kraft, full av bilder och metaforer. "Kärlek är sand som slukas av uttorkade läppar./Hat är en kruka salt åt dem som törstar."

Med sig hem har han också en förstärkt bild av en kaotisk värld som hotas av katastrof.

Trots att han politiskt vid den tiden intar en vänsterståndpunkt, han får bland annat avsked från radion i Vilnius för påstådd "kryptokommunism", och flyttar till Warszawa, är han samtidigt i litterärt avseende dubbelt kritisk mot dels den kommunistiska propagandalitteraturen, dels lika mycket mot avantgardets esteticism och avskärmande från verkligheten.

Andra världskrigets utbrott 1939 driver Miłosz på flykt, han hamnar i Bukarest, kommer senare till Vilnius, där han skaffar ett litauiskt pass, något som han senare kommer att bli kritiserad för, från både vänster och höger, och återvänder så småningom till Warszawa. Här försörjer sig poeten bland annat genom handel med cigaretter och guld, men ägnar sig också åt underjordisk utgivning av litteratur, inte minst egna dikter under pseudonym, och översätter T.S. Elliots "Det öde landet", Walt Whitman och andra verk.

Litterärt genomgår Miłosz en förvandling, han avlägsnar sig alltmer från den franska poesins psykologiskt subjektiva, samtidigt som han i anglosachsisk anda anammar inriktningen på kommunikation, den objektiva världen och den milda ironin. Språket blir förenklat, den poetiska visionen disciplinerad, och troheten till det konkreta central.

Miłosz är skeptisk till den yngre generationens brinnande patriotiska offervilja, och tematiskt undviker han kriget som ämne i sin poesi. Undantaget utgörs av de berömda dikterna "En stackars kristen ser på ghettot" och "Campo di Fiori", skrivna under det oerhörda intryck som åsynen av Förintelsen gjorde på poeten.

Efter krigsslutet går Miłosz i den nya kommunistiska maktens tjänst, och blir diplomat, så småningom kulturattaché, i Washington. 1951 förflyttas han till Paris, kallas till Warszawa, och väl hemma nekas han utresa igen. Han drar i alla trådar och utnyttjar sina många kontakter och lyckas till slut lämna landet. Tillbaka i Paris begär han politisk asyl. Absurt nog vill inte USA släppa in honom igen, trots att hans familj befinner sig där, eftersom han anses som tidigare kommunist. Det dröjer flera år innan familjen kan återförenas.

Han attackeras från både vänster, som avfälling och förrädare, och höger, som kommunistisk medlöpare, en som till råga på allt vägrar att förödmjuka sig och ta avstånd från sina tidigare "villfarelser".

Han skriver "Själar i fångenskap", en numera klassisk essäsamling som söker förklara de intellektuellas fascination av kommunismen. Det är inte skräck och opportunism, hävdar Miłosz, utan "det hegelska stinget", en vilja och tro på att driva med historiens våg, att skapa en bättre värld, med ökad andlighet - och författarna! - i högsätet.

Romanen "Maktövertagandet" tar upp liknande teman.

Perioden i Paris präglas av författarens brottning med "det politiska, och hans undersökning av poetens moraliska och intellektuella plikt. Så här skriver han i "Till en politiker": "Vem är du männska - brottsling eller hjälte?/../Allt i din hand, den mänskliga, alltför mänskliga/handen./../Härskare över det goda, /Eller härskare över det onda."

1960 bjuds Miłosz till universitet i Berkeley, vilket så småningom resulterar i att han får en professur i slavistik där och bosätter sig i USA. De närmaste två decennierna är en tid av stora framgångar med flera prestigefyllda litterära priser och utmärkelser. Kulmen är naturligtvis Nobelpriset 1980, "med kompromisslös klarsyn tolkat människans utsatthet i en värld av starka konflikter."

Samtidigt plågas Miłosz av exilens villkor och sin starka känsla av ensamhet och främlingskap. Privat är det en synnerligen olycklig tid, frun drabbas av cancer och blir helt förlamad, yngste sonen försjunker i en svårartad depression.

Nobelpriset förändrade radikalt hans ställning i Polen, från en icke-person förvandlas han nästan över en natt till en nationell symbol, en roll som han inte var helt bekväm med. Resorna till Polen blir allt mer frekventa, och 1993 flyttar han definitivt till Kraków.

Trots sin höga ålder är han fortfarande otroligt produktiv, år 2000 publicerar han diktsamlingen "Det" som är en sammanfattning av hela hans liv och gärning. Här finns så mycket av tvivlet, och framför allt av den dynamiska spänningen som utmärker hans författarskap, mellan hopp och förtvivlan, självgodhet och ödmjukhet, hjärta och hjärna, torr rationalism och naiv förvåning.

Czesław Miłosz dog 14 augusti 2004, 93 år gammal. In i döden var hans person kontroversiell, högern protesterade mot att han skulle begravas på de förtjäntas kyrkogård i Kraków.

"Kände i kroppen ingen smärta./När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel."

 

Gregor Flakierski

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts