Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | 22 april, 2016
Filmens porträtt

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | 30 januari, 2013
Konstens porträtt

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år



alt"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."
(Joseph Brodsky)

Den 30 juni 1911, för 100 år sedan, föddes den polske poeten och Nobelpristagaren Czesław Miłosz. Han kom till världen i Šeteniai i Litauen, då fortfarande en del av det tsarryska imperiet. Det var en plats som beboddes av litauiska bänder och poloniserad lantadel, och som präglades av det mångnationella Polens toleranta anda.

Det är nog ingen tillfällighet att Polens nationalskald Adam Mickiewicz (1798-1855) tillbringade sina ungdomsår i Litauen (han var född i nuvarande Vitryssland), och handlingen i hans stora versepos utspelar sig på litauisk landsbygd. "O Litauen/mitt fosterland" är inledningsorden som varje polskt skolbarn kan.

Miłosz tidigaste barndomsminne går tillbaka på första världskrigets och oktoberrevolutionens kaotiska och grymma verklighet. Det formar en kontrast i hans medvetande som kommer att gå igen i hela hans senare liv, den mellan grymhet och förstörelse å ena sidan, och den lantliga idyllen å den andra. Romanen "Issadalen" är delvis självbiografisk, och fångar in med stor känslighet hans barndoms miljöer och tankevärld.

Redan under sin gymnasietid i Vilnius upplever Miłosz starkt en känsla av utanförskap, han ikläder sig rollen som outsider och rebell, något som kommer att följa med honom under resten av hans liv. Också i politiskt avseende ställer han sig i opposition mot den tidens dominerande högernationalism.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Efter studentexamen 1929 ger sig Miłosz iväg på en resa västerut till Paris, som han och ett par kamrater i ungdomligt övermod tänker nå vattenvägen genom att paddla kajak. Kajakerna går till botten någonstans på Rhen, men ungdomarna kommer ändå fram till Paris. Här kommer Miłosz i nära kontakt med västeuropeiska kulturens bländande mångfald och rikedom, men blir också varse de första hotfulla tecknen på begynnande nazism och fascism. Efter att 1934 ha avlagt juridiskt examen, något som aldrig kommer till användning, hamnar han än en gång tack vare ett stipendium i Paris.

Han har hunnit debutera 1931 med några dikter i en tidskrift, och åren i Paris får en avgörande betydelse för hans utveckling som poet. Han blir starkt påverkad av den franska symbolismen, och åren 1936-43 utmärks hans diktning av nästan transartad visionär kraft, full av bilder och metaforer. "Kärlek är sand som slukas av uttorkade läppar./Hat är en kruka salt åt dem som törstar."

Med sig hem har han också en förstärkt bild av en kaotisk värld som hotas av katastrof.

Trots att han politiskt vid den tiden intar en vänsterståndpunkt, han får bland annat avsked från radion i Vilnius för påstådd "kryptokommunism", och flyttar till Warszawa, är han samtidigt i litterärt avseende dubbelt kritisk mot dels den kommunistiska propagandalitteraturen, dels lika mycket mot avantgardets esteticism och avskärmande från verkligheten.

Andra världskrigets utbrott 1939 driver Miłosz på flykt, han hamnar i Bukarest, kommer senare till Vilnius, där han skaffar ett litauiskt pass, något som han senare kommer att bli kritiserad för, från både vänster och höger, och återvänder så småningom till Warszawa. Här försörjer sig poeten bland annat genom handel med cigaretter och guld, men ägnar sig också åt underjordisk utgivning av litteratur, inte minst egna dikter under pseudonym, och översätter T.S. Elliots "Det öde landet", Walt Whitman och andra verk.

Litterärt genomgår Miłosz en förvandling, han avlägsnar sig alltmer från den franska poesins psykologiskt subjektiva, samtidigt som han i anglosachsisk anda anammar inriktningen på kommunikation, den objektiva världen och den milda ironin. Språket blir förenklat, den poetiska visionen disciplinerad, och troheten till det konkreta central.

Miłosz är skeptisk till den yngre generationens brinnande patriotiska offervilja, och tematiskt undviker han kriget som ämne i sin poesi. Undantaget utgörs av de berömda dikterna "En stackars kristen ser på ghettot" och "Campo di Fiori", skrivna under det oerhörda intryck som åsynen av Förintelsen gjorde på poeten.

Efter krigsslutet går Miłosz i den nya kommunistiska maktens tjänst, och blir diplomat, så småningom kulturattaché, i Washington. 1951 förflyttas han till Paris, kallas till Warszawa, och väl hemma nekas han utresa igen. Han drar i alla trådar och utnyttjar sina många kontakter och lyckas till slut lämna landet. Tillbaka i Paris begär han politisk asyl. Absurt nog vill inte USA släppa in honom igen, trots att hans familj befinner sig där, eftersom han anses som tidigare kommunist. Det dröjer flera år innan familjen kan återförenas.

Han attackeras från både vänster, som avfälling och förrädare, och höger, som kommunistisk medlöpare, en som till råga på allt vägrar att förödmjuka sig och ta avstånd från sina tidigare "villfarelser".

Han skriver "Själar i fångenskap", en numera klassisk essäsamling som söker förklara de intellektuellas fascination av kommunismen. Det är inte skräck och opportunism, hävdar Miłosz, utan "det hegelska stinget", en vilja och tro på att driva med historiens våg, att skapa en bättre värld, med ökad andlighet - och författarna! - i högsätet.

Romanen "Maktövertagandet" tar upp liknande teman.

Perioden i Paris präglas av författarens brottning med "det politiska, och hans undersökning av poetens moraliska och intellektuella plikt. Så här skriver han i "Till en politiker": "Vem är du männska - brottsling eller hjälte?/../Allt i din hand, den mänskliga, alltför mänskliga/handen./../Härskare över det goda, /Eller härskare över det onda."

1960 bjuds Miłosz till universitet i Berkeley, vilket så småningom resulterar i att han får en professur i slavistik där och bosätter sig i USA. De närmaste två decennierna är en tid av stora framgångar med flera prestigefyllda litterära priser och utmärkelser. Kulmen är naturligtvis Nobelpriset 1980, "med kompromisslös klarsyn tolkat människans utsatthet i en värld av starka konflikter."

Samtidigt plågas Miłosz av exilens villkor och sin starka känsla av ensamhet och främlingskap. Privat är det en synnerligen olycklig tid, frun drabbas av cancer och blir helt förlamad, yngste sonen försjunker i en svårartad depression.

Nobelpriset förändrade radikalt hans ställning i Polen, från en icke-person förvandlas han nästan över en natt till en nationell symbol, en roll som han inte var helt bekväm med. Resorna till Polen blir allt mer frekventa, och 1993 flyttar han definitivt till Kraków.

Trots sin höga ålder är han fortfarande otroligt produktiv, år 2000 publicerar han diktsamlingen "Det" som är en sammanfattning av hela hans liv och gärning. Här finns så mycket av tvivlet, och framför allt av den dynamiska spänningen som utmärker hans författarskap, mellan hopp och förtvivlan, självgodhet och ödmjukhet, hjärta och hjärna, torr rationalism och naiv förvåning.

Czesław Miłosz dog 14 augusti 2004, 93 år gammal. In i döden var hans person kontroversiell, högern protesterade mot att han skulle begravas på de förtjäntas kyrkogård i Kraków.

"Kände i kroppen ingen smärta./När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel."

 

Gregor Flakierski

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Ekelunds frihet

Den offentliga bilden av Vilhelm Ekelund (1880-1949) är minst sagt schizofren: å ena sidan betraktas han som en svärmisk naturlyriker och å andra sidan som en vresig enstöring som decennium ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2010

Vad är ett Riksmuseum mot Yttrandefrihet?

Den svenska frimärksutgivningen 2016 är fylld med diverse försumbarheter. Det enda jubileumsfrimärket är tillägnat 100-årsminnet av Naturhistoriska riksmuséet, men det allt överskuggande jubiléet som borde ha firats med frimärken är ...

Av: Bertil Falk | Gästkrönikör | 04 juli, 2017

Kulturradikalen Anna Charlotte Leffler

1873 uppfördes på Dramaten i Stockholm pjäsen ”Skådespelerskan”, som väckte ett stort gensvar hos publiken. Den var skriven av en ung debutant som ville vara anonym. Det utmanande med den ...

Av: Eva-Karin Josefson | Litteraturens porträtt | 10 maj, 2014

Från Friskatorpet: Det röda

Aspens scharlakansröda ögons hysteriska blinkande tvingar sig in i det perifera seendet (en tribut, ingen stöld), och om man inte särskiljer silas och riktas älgtjurens brunstvrål genom aspens krona; färgen ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 30 september, 2010

Att finna skönheten i vardagens oljud

Johanna Rosenqvist skapar musik som trotsar till och med industrimusikens numer rätt förutsägbara mallar. Med avstamp i en futuristisk anda konstruerar hon bombastiska verk som baseras på inspelningar av vardagsljud ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 07 januari, 2011

Phang Dang Di skildrar världen i symboler och med en pojkes ögon

I likhet med det som hände i Japan från 1600-talet till andra hälften av 1800-talet, stängde Vietman, efter sina vinster i kriget mot USA och Kina, dörrarna mot omvärlden. För ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 12 december, 2010

Den nya kosmologin

Under rubriken ”En bättre världsbild” presenterade jag i januari 2013 än en gång Prigogines teori om ”dissipativa strukturer” och skrev då, att ett fel med denna teori var att den ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 27 februari, 2013

Att lyssna i facit – Festtage Berlin 2012

Efter sex Festage Berlin på raken känns det lite som att en gång om året få möjligheten att lyssna i facit. Kolla upp hur det ska låta helt enkelt. Att ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 21 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts