Svenska sällsamheter

Vårt lands tidigaste ”skräcktanter” lyfts fram i antologin Skymningstankar och nattvakor (Aleph bokförlag, 2014) med underrubriken Svenska sällsamheter 1 under Rickard Berghorns redaktörskap; han har gjort urvalet och presenterar författarna ...

Av: Bertil Falk | 21 maj, 2014
Essäer

Rettferdigheten

Forord Platon var opptatt av spørsmålet om rettferdighet. Grovt sagt kan en uttrykke dette spørsmålet slik. For det første, at det er om lederens intellektuelle, etiske og sosiale egenskaper, det vil ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 december, 2014
Agora - filosofiska essäer

Språk, tidsuppfattning och historietänkande i bäcken som flyter förbi. Intervju med Kim Thúy

När den kanadensiska debutanten Kim Thúy för ett litet tag sedan besökte Sverige för lanseringen av boken Ru, en fragmenterade minnesbild över en immigrants och en flyktings livsbana, träffade Tidningen ...

Av: Anna Nyman | 02 maj, 2011
Litteraturens porträtt

I New York med E.B White

E.B Whites som ung I min hyresvärdinnas bokhylla hittar jag en tunn bok, knappt tjockare än ett flygpostbrev, E.B Whites "Here is New York". Mitt ressällskap har gett sig iväg på ...

Av: Anette Kindahl | 11 oktober, 2009
Resereportage

Strindberg, Rousseau och drömmen om kvinnan




alt Förhållandet mellan August Strindberg och hans "oförgätlige vän Rousseau" har av kritiken oftast behandlas utifrån de politiska och filosofiska tankar om samhället som präglade den svenske författaren. Men vad gäller de litterära influenserna ligger Rousseaus största arv i att genom sina Bekännelser skapa den moderna självbiografi som sedermera skulle lägga grunden för Strindbergs Tjänstekvinnans son. Rousseaus emotionella intensitet och bristande självdistans ekar dock även i en annan av Strindbergs självbiografiska romaner, En dåres försvarstal. Detta blir särskilt uppenbart om man tittar närmare på förhållandet till kvinnan.
I Bekännelser blir Rousseaus berättare Jean-Jacques förälskad i en rad kvinnor, i synnerhet Mme.Warens och Mme. Hudons, medan Strindbergs Axel knappast vid något tillfälle släpper blicken från friherrinnan Maria, Siri von Essens alterego. Skildringen av Maria framstår emellertid snarare som ett sätt för Axel att finna en identitet - som man och som människa - än som en gestaltning av en levande kvinna.

Madame de Warens Strindbergs och Rousseaus romanhjältar lider båda av en saknad efter sina bortgångna mödrar som tycks ha gett långvariga men. "Jag kostade min mor livet och min födsel var den första av mina olyckor" skriver Jean-Jacques som "föddes nästan döende", medan Axel menar att moderns abortförsök är orsaken till hans "medfödda svaghet". Redan detta vittnar om ett komplicerat förhållande till världen, där livet självt framstår som ett misstag. De frånvarande mödrarna lämnar ett tomrum efter sig som i vuxenlivet får fyllas av deras älskarinnor. Mme. de Warens hos Rousseau och Maria hos Strindberg får inta modersrollen - det är rollspel och travestier, varma byster och gullande om vartannat.

Denna iscensättning gör de bägge kvinnorna oantastliga och de två manliga älskarna är inte sena med att smickra sig själva om sina höga känslor av platonsk natur. I En dåres försvarstal är det dock inte fråga om vilken moder som helst utan "jungfrumodern" och Axels kärlek till Maria blir till en ny religion: "behovet att få tillbedja återkom i ny gestalt. Gud var förvisad, och kvinnan intog hans plats", skriver Strindberg. Jean-Jacques går visserligen inte lika långt i sin ceremoniella dyrkan av Mme. Warens, men även hon begåvas med heliga egenskaper: Jean-Jacques hjärta är "öppet inför henne som inför Gud". Att sätta kvinnor på piedestal är visserligen inget nytt i sig, minns Lesbia hos Catullus, Laura hos Petrarca, Beatrice hos Dante eller, för att ta ett modernare exempel från vår egen litteratur, Amanda hos Stagnelius.

Madame Rousseau and her Daughter, 1789, a painting by Elisabeth Vigee-LebrunHos Jean-Jacques och Axel går det emellertid att i denna vördnad se en tendens till underkastelse - vi har att göra med två män från relativt enkla förhållanden som delar smaken för bleka, finlemmade damer av börd. Det finns hos dem en tydlig vilja att lyda och ligga vid sin älskades fötter. En av de mest kända och för sin samtid kontroversiella och nyskapande passagerna i Bekännelser är den då Jean-Jacques erkänner hur han faktiskt njöt då han som barn fick smisk av Mlle. Lambercier, en böjelse som han bevarat senare i livet. Men undergivelsen består också i en förbehållslös tillgivenhet: för att kunna avguda någon, måste man vara underordnad: "Att vara vid en enväldig härskarinnas knän, lyda hennes befallningar, fråga om hennes förlåtelse, var för mig ljuva behag, och ju mer min vilda fantasi eldade mitt blod, desto mer liknade jag en besatt älskare.", skriver Rousseau. Också i Strindbergs roman lyder Axel sin "mors" befallningar, även om berättaren låter påskina att han gör det snarare för att behaga sin älskade än honom själv: "Ju längre ner hon ser mig, på knä, liten, svag, desto mer dyrkar hon mig. Hon vill inte ha mig manlig, stark, alltså gör jag mig ömklig, olycklig för att vinna hennes kärlek. Då blir hon överlägsen, leker mamma, tröstar mig."

Det kan tyckas märkligt att författaren till "Om kvinnans underlägsenhet mannen" så ofta låter sina manliga hjältar bli offer för en starkare kvinna, som till exempel i pjäsen Fadren, där ett liknande scenario äger rum: Ryttmästaren, oönskad som barn, växer upp med amman till dess att hans fru Laura blir "som en andra mor" innan maktkampen mellan de två makarna bryter ut i ett äktenskapligt helvete där Laura karaktäriserar sig själv som en för mannen "överlägsen fiende". Sökandet efter faderskapet är knutet till en ouppnåelig idealbild av mannen: istället för mannen som stark, självständig herre i huset ser vi Ryttmästaren bli underordnad och omyndigförklarad.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

alt Redan 1894 skriver fransmannen Henri Albert i La Revue Blanche att "hos Strindberg är hatet för kvinnan inget annat än rädslan för kvinnan". Strindbergs misogyni grundas alltså i en svaghet, men också i ett närmast masochistiskt behov av att lida för den avgudade kvinnan. I En dåres försvarstal försöker Axel upprepade gånger fly sin hustru bara för att komma tillbaka till ytterligare förnedring. "Vad de framstår som platta och triviala dessa kvinnor som han beskriver som monster av perversitet och makt och som en självsäker man skulle ha kastat vid sina fötter i en gest av förakt" skriver den föga förstående Henri Albert som jämför Axel vid en Don Quijote som älskar en inbillad Dulcinea och som strider mot väderkvarnar.

I Strindbergs roman jämför sig Axel vid en man som "lägger ner sin heder, sin självaktning, sitt anseende för en älskarinnas dyrkade kängor", ett av många exempel som tyder på en böjelse för fötter och skor: "Jag kysser hennes kängor så att jag blir smutsig om läpparna", skriver Strindberg. Denna sexuella attraktion är en del av Axels svaghet eftersom han under denna lättare låter sig påverkas: "Hon har köpt små nätta kängor, och jag är i hennes våld!" Jean-Jacques drivs av ett liknande begär att kasta sig vid sin kvinnas fötter: "Inget av det jag upplevt vid ägandet av en kvinna är värt de två minuter jag tillbringade vid hennes fötter utan att ens våga röra hennes klänning."

Men den avgudade kvinnan ska med fördel vara objekt snarare än subjekt, passiv snarare än aktiv, inbillad snarare än verklig, helig snarare än jordisk. I besvikelsen över verkliga kvinnor, hänger sig Jean-Jacques åt fantasmagoriska drömmar, en idealvärld han fritt "kan befolka med sitt hjärtas varelser". Föga förvånande jämför de båda romanhjältarna sig med skulptören Pygmalion som blir förälskad i sin egen kvinnostaty. Inte nog med att Axel och Jean-Jacques ständigt fixerar kvinnan i ett mytologiskt sammanhang, hon är också, för att använda Axels ord, mannens "andliga skapelse", hon är "ett fullkomligt mästerverk, gjutet i mänskligt kött", en "helgonbild". I sina drömmar kan Jean-Jacques utsmycka sina kvinnor enligt sina nycker, men han befriar dem alltid från köttsligt begär: "Mina köttsliga tavlor hade förlorat all sin förtrollning om de hade saknat den ljuva färgen av oskyldighet." ·            
Anne Charlotte Leffler Hos Strindberg och Rousseau framställs den sexuella akten som något lågt, brutalt och djuriskt. Man kan dock fråga sig om den som ständigt måste sätta sina kvinnor på piedestal inte gör det i ett fåfängt försök att dölja ett underliggande sexuellt begär? Och fallet blir då så mycket hårdare: Axel skulle alltså inte bara begå incest utan också vanhelga den madonna han själv skapat. Såväl Bekännelser som En dåres försvarstal genomsyras av detta dilemma mellan undertryckt sexuell frustration och drömmen om en fullkomlig förening i kärleken. Att ge efter för begäret vore att besudla, förnedra och smutsa ned - orden förekommer flitigt - den perfekta bilden av den tillbedda: "jag älskade henne alltför högt för att vilja äga henne" - formuleringen är exakt densamma hos Rousseau som hos Strindberg. Jean-Jacques förklarar "att befläcka den heliga bilden skulle ha varit att förinta den".                 

Behovet av att tillbe en perfekt kvinna som intar Guds plats grundar sig i en upplevelse av ofullkomlighet som bara skulle kunna lindras i att omsluta kvinnan i ett enda väsen. Jean-Jacques påtalar tillkortakommandet i kropparnas förening och säger att "det skulle ha krävts två själar i en kropp, utan detta, kommer jag alltid känna en stor tomhet". I Axels föreställningsvärld verkar detta, åtminstone en första gång, faktiskt äga rum: "Djuret har ingen del i denna själarnas beblandelse, och man kan inte säga var det ena slutar och det andra tar vid!" ·    

Enligt Simone de Beauvoir har kvinnan traditionellt framställts som både Jungfru Maria och Eva, hon är allt han inte är och det han vill vara, hans negation och hans existensberättigande och blott det faktum att hon har en kropp har sedan medeltiden betraktats som någonting skamligt. Varken Axel eller Jean-Jacques vill således acceptera att den verkliga kvinnan inte alltid överensstämmer med deras bild av henne. I En dåres försvarstal blir detta särskilt tydligt då Axel ser några fotografier av Maria, sminkad som aktris, och skakas över av att de inte liknar hans "ursprungliga bild av henne".  Naturligtvis kan man också peka på betydande skillnader hos de båda författarna. Det finns exempelvis hos Axel ett hat, en svartsjuka och ett maktspel i förhållandet till kvinnan som man inte kan påträffa i Jean-Jacques känsloström. Men båda söker att på samma sätt fylla ett existentiellt och andligt tomrum i drömmen om den kvinna de själva skapat.                                     
Starobinski I La Transparence et l'obstacle uppmärksammar den schweiziske litteraturvetaren Jean Starobinski hur en slöja befäster sig mellan Jean-Jacques och världen eftersom verkliga människor är för dunkla och oförutsägbara för att kunna befästa hans verklighet. Det är detta misslyckande som tvingar såväl Jean-Jacques som Axel in i ensamheten där de själva egenmäktigt kan ägna sig åt att befolka världen. Jean-Jacques erkänner att han några gånger faktiskt lämnat sin älskarinna för att istället skriva till henne. Schemat upprepas i En dåres försvarstal, där Axel flyr till Wien för att "undslippa det löje som drabbar en bedragen äkta man".

Men i ensamheten uppenbarar sig omedelbart den "före detta tillbeddas bild" och han börjar skriva kärleksbrev till henne. Avståndet till det älskade objektet förefaller alltså nödvändigt för att kunna dyrka och ensamt umgås med en oförstörd bild av den älskade på ett sätt som kan bekräfta en idealistisk syn på kärleken. Därför blir kärleksbreven - de båda hjältarna är ju skriftställare - ett perfekt medel för att uppgå i en ordens och formuleringarnas kärlek som är många gånger kraftfullare än den världsliga samvaron.

Fredrik Nordin

Ur arkivet

view_module reorder

Roman Charity och amning i konsten

Den gamla mannen suger girigt på den unga kvinnans fasta bröst. Motivet med sina erotiska undertoner lockade många konstnärer under 1600- och 1700-talet. Peter Paul Rubens målning av Roman Charity ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 23 december, 2014

Rettferdigheten

Forord Platon var opptatt av spørsmålet om rettferdighet. Grovt sagt kan en uttrykke dette spørsmålet slik. For det første, at det er om lederens intellektuelle, etiske og sosiale egenskaper, det vil ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 01 december, 2014

Solidarisk matematik

Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 18 maj, 2009

 från Nörrebro i Köpenhamn

Urbanismer eller på den andra sidan av staden

I Paris finns en standardmeter i extra beständigt metall som utgjorde referens till snart sagt allt som skulle mätas i den naturvetenskapliga begynnelsen på 1700-talet.

Av: Jesper Nordström | Essäer om konst | 17 juni, 2016

Lars Lerin – Ständigt aktuell

Att måla är att ”gå i närkamp med ledan”, att ”hålla ångesten stången”, har Lars Lerin sagt i en intervju. Verk av konstnären, en av Nordens främsta akvarellister, har visats ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 04 september, 2012

World Trade Center 12 april  2001. Foto: Ubcule/Wikipedia

”And the walls came tumbling down…”

I den nya upplagan av Svenska Akademiens ordbok, SAOL, har niotusen obsoleta ord rensats ut för att ge plats åt mängder av nyord, rapporterar Svenska Dagbladet som listar något av ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 12 april, 2015

Boliviansk regissör med avstamp i italiensk neorealism

Intervju med Tonchy Antezana   Radio Bolivia är en före detta förening, men i dag ett aktiebolag för vilket den bolivianske intellektuelle Gabriel Paleque är ansvarig. Radiostationen har en viktig funktion för ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 29 september, 2010

Fødsel og død, livsmening og livstid

Forord Vårt liv i verden begynner med fødselen og ender med døden. Således er hvert enkelt liv tilmålt, skjønt ingen av oss kjenner dagen og timen for vår utgang. I videre ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts