Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

Rune Depp 3

                                           

Av: Janne Karlsson | 27 januari, 2012
Kulturen strippar

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | 01 november, 2010
Utopiska geografier

Helmer Osslund – Norrlandsskildraren

”En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står ...

Av: Thomas Notini | 06 april, 2013
Konstens porträtt

Demonernas domptör. Om Bertil Malmberg



Bertil Malmberg (1889-1958)Crister Enander skriver ett rörande porträtt av den svenske diktaren Bertil Malmberg.

Han har beslutat sig för att hemsöka min enkla boning. Han lämnar mig inte ifred. Inte för att jag beklagar mig över hans enträgna besök, hans pockande på uppmärksamhet och intresse. Det är alldeles tvärtom. Bertil Malmberg är alltid välkommen, vid vilken tid som helst på dygnet. Min dörr står ständigt på glänt.

Det började för några år sedan, knappa dussinet årstidsvarv måste hunnit passera - jag minns inte riktigt. Av ren impuls, en sådan där oförklarlig handling bakom vilken det aldrig går att finna ett rationellt motiv, köpte jag vad som fanns inne av hans böcker på stadens mest välsorterade antikvariat, andningshålet Sanders på Sankt Petri Kyrkogata. Dessförinnan hade jag enbart förstrött läst en och annan dikt, hans roman "Åke och hans värld", några essäer, vad som råkat komma i min väg. Men den dagen var det en ansenlig packe med dikter och memoarer och essäer att bära hem. Sedan dess är ingenting sig riktigt likt.
Nu är natten sen, mörkret som svart vattrat siden och timmarna ramlar snabbt som dominobrickor. Och här sitter han tillbakalutad i bästa fåtöljen, iförd oklanderlig kostym med byxornas vassa pressveck och med ena benet ledigt lagt över det andra. Med grandezza röker han cigarrett efter cigarrett så att stora dimbankar driver runt i rummet. Nivån i den andra whiskyflaskan för kvällen sjunker med imponerande hastighet. Men det Bertil Malmberg berättar, de anekdoter och händelser han drar fram ur glömskans säck, är kristalliskt klara, likt friskt källvatten sprunget ur en tidigare torr ökenklippa.

Tonen är verserad, elegant och bildad. Hans humor torr som brittisk sherry och full av de mest halsbrytande anspelningar på såväl historiska händelser och litterära gestalter som hans eget brokiga och ofta marterade förflutna. Hur skulle någon enda läsande människa kunna motstå en författare som besitter modet och den bitterljuva självironin att inleda en memoarvolym på följande överrumplande och oväntat avväpnande vis:

"Min 10-årsperiod i München avslutades med ett par månaders vistelse på samma nervklinik där jag alltid brukat ta in." Boken heter "Ett författarliv" och utkom 1952. "Jag hörde till återkomstens folk, till stamgästerna. Det kan jag säga utan förhävelse." De dryga tio åren i München, där Malmberg umgåtts i de främsta och mest framåtblickande litterära kretsar, som varat från år 1917 slutar med en kaotisk och tumultartad hemtransport sedan de milda nunnorna som arbetade på det fashionabla och dyra nervhemmet Neu-Wittelbach misslyckats med att få styr på den illa medfarne, djupt försupne och mentalt svårt anfrätte patienten. Hans hustru sedan 1918, danserskan Gabie Mariagraete, stannar kvar i München. Paret kommer aldrig att återses igen. Hon avlider 1930 i samband med en motorcykelolycka, medvetet eller inte förblir höljt i dunkel. Uppgifterna och spekulationer går isär.

Hemkommen till Sverige läggs Bertil Malmberg omedelbart in på Konradsbergs slitna och skrotfärdiga sinnessjukhus i Stockholm. "Man befann sig i ett Hades," skriver han i memoarerna, "och alla må inte väl av den upplevelsen. För mig var intrycket emellertid uppblandat med stimulerande ingredienser. Jag har nästan alltid erfarit en sällsam trivsel i makabra miljöer." En av sina mer kända dikter, betitlad "Dårarna", fångar han stilsäkert och medkännande in under denna sin frödingartade vistelse bland dessa samhällets förryckta och fördrömda. Platsen är parken kring Konradsberg. Där vandrar skalden sakta och meditativt om dagarna tillsammans med sina medintagna och kanske, trots allt, underjordiskt och hinsides besläktade dårar.

Jag vet ej, vad de känna, vilka ting
de söka, där de röra sig i ring,
och icke, vad de tänka, där det stå
orörligt stilla, medan molnen gå.
/.../
Och de ha var och en sin värld och rymd,
för alla andra ögon skymd,
med egna månars makt och trolleri
och egna vintergator däruti.
- För länge sedan, några korta år
dem lyste samma sol som vår,
och samma dag till deras kind sig slöt,
och samma tid i deras timglas flöt.
- De hade samma plåga - samma skri
och samma styckeverk av lust som vi.


Under dessa svåra år skriver Bertil Malmberg även två av sina bästa, mest smärtfyllda och ohöljt uppriktiga diktsamlingar - "Slöjan" 1927 och två år senare "Vinden" - som det skulle dröja förvånansvärt många år innan han på nytt rent litterärt övertrumfade och därtill då - smått ofattbart under rådande omständigheter - succéromanen "Åke och hans värld" (1924). Där skildrar han sin barndom i ett saknadens skimmer, ljust och lockande.

Det är inte utan komplikationer hans särart och sällsamma originalitet nålas fast. Hans texter undandrar sig lätt, litet undflyende och gäckande, en alltför närgången och enkel dissektion. Vad är det i Bertil Malmbergs poesi och prosa som fängslar och griper med ett djupt och hårt nävtag rakt ner i mörkaste själen? Hur lyckas han hålla kvar intresset utan att det mattas eller ger upp inför det man har svårt att acceptera eller - kanske ännu värre - har besvär med att fullt ut förstå. Det är inga enkla cirkuskonster Bertil Malmberg utför i den litterära manegen. Dit ut, till strålkastarens vassa sken och applådåskorna, vägrar han över huvud taget att bege sig. Han dröjer i stället stillsamt kvar vid ett rökigt krogbord, sitter hellre hemma i fåtöljen eller koncentrerad med ryggen krum över skrivbordet.



Mig lockar icke scenens tomma ståt
- den alltför klart belysta kontinenten.
Jag älskar blott de dolda instrumenten,
den underjordiska orkesterns gråt - -

Ändå lever han. Ändå rycker han kraftfullt och krävande i den estetiska andlighetens sönderfrätta koppel. Hans ord krumbuktar sig och kravlar ormlikt runt därinne i själens skavanker och skrymslen. De vill något. De väntar. De kräver ett svar, en form av ställningstagande. Denna blandning av högstämda tonlägen, formfulländning och samtidigt denna oroväckande närvaro av fasans makter, de förrycktas fördolda hemligheter som förvildade dansar med ett skallande vansinnesskratt på gravarna. Hur förenar han dessa världar, hur förmår han smälta samman dem till en bestående och bärande helhet? Eller förblir Bertil Malmberg livet igenom ett sprucket kärl, en förkrossad människa som aldrig kan läkas eller få fogarna att passa i det puzzel livet alltid är och alltid förblir?

Är det en storslagen elegans som döljer sönderrivna segel, en verserad konversation som syftar till att sopa själens spillror under äkta mattan? Vad viskar han, kallsvettig och hemsökt, om natten då ensamheten och plågorna är som störst? Vad är det som drabbar denne borgerlige och bornerade gentleman när han av ett okuvligt inre tvång - driven av en kraft starkt som ett begär - rasar rakt ner i rännstenen? När han beger sig ut "på grönbete i helvetet"? När han flyr det ombonade livet och tar in på billiga och skabbiga hotellrum och vältrar sig i förfall och förnedring, dränker världen i alkohol och andra droger? Är det sig själv han vill undfly? Sitt ordnade och etablerade liv? Är det den påträngande samtiden, dess strider och meningslösheter, som river upp sår i hans sköra inre?

O vilka fasor vi hopa över oss
människor.
Också du är en mördare.
Också du
kastar en mördares skugga
när du går över jorden.

Nu är det tyst. Cigarrettröken rör sig sakta i meandrande slingor upp mot taklampan. Rummet skiftar plötsligt i skiraste blått - ett nästan genomskinligt ljus - och Bertil Malmberg skrattar på sitt karakteristiskt kluckande vis åt de pretentiösa försöken, de storvulna orden och de till synes svårlösta sambanden. Isbitarna i whiskyglaset klirrar hårt med en bestämd rörelse. Han tar en ny klunk och den spefulla ironin leker och glittrar vasst i ögonvrån. Sedan släcks hans blick. Blir nästan tom och försvinner i fjärran som om det enda han ser och bryr sig om är cigarrettrökens mönster som sakta löser upp sig i lampans svaga sken före dess han sänder ut ett nytt blått moln.

I den tunga tystnaden, som plötsligt fyller rummet likt en kraftig tryckförändring, bläddrar jag i den eminenta och efterlängtade urvalsvolymen "Diktaren i sitt sekel" utgiven av Anders Mortensen och Peter Luthersson med många tidigare i bokform otryckta texter av Malmberg. Det var när den kom som jag ånyo med närmast förföriska flöjttoner från en främmande tid förleddes in i Bertil Malmbergs kluvna och sönderbrutna tillvaro av fasor och fröjder, med dess välrimmade meddelande från en främmande verklighet och alla drabbande och tärande tankar och iakttagelser. Avsikten var enklast tänkbara, att friska upp minnet en aning. Men där satt jag fastlåst och fångad, igen! Sedan dess har Bertil Malmbergs nattliga spökvisiter blivit tätare och på många sätt också intimare, litterärt närgångnare.

1947, troligen september. Tillsammans med den fjärde hustrun Carin. Nu är nästan varenda volym omläst. Tummade med alldeles för många hundöron som ivrigt viftar på uppmärksamhet. Blyertspennan har farit fram som förryckt längs de jungfruligt vita marginalerna. Boktravarna har vuxit sig höga bredvid sängen, som om det skett bakom min rygg. Och då inte enbart Bertil Malmbergs egna böcker utan även andra som sökt skildra den svårfångade och gäckande författargestalten. Sven Stolpes kluvna porträtt med lika delar ettrig ättika som ädlaste årgångsvin. Olof Lagercrantz' lite småhukande beundran och klarsynta insikt om Bertil Malmbergs litterära storhet. Men kanske också skräckslagenhet inför denne drivne domptör av demoner, en roll som den gode publicisten själv aldrig riktigt förmådde fylla ut till fullo trots sin dragning till Dantes helveteskretsar och strindbergsk ockultism. Gunnar Ekelöfs besynnerligt distanserade och missunnsamma minnestal över företrädaren i Svenska Akademien. Johannes Edfelts hovsamma, aningen devota och diskretionsfyllda minnesord seglar ensamt omkring som ett sorgset sent höstlöv. Där ligger också den sparsmakade och reserverade Werner Aspenström som - misstänker jag - motvilligt och under visst motstånd drogs in av främmande locktoner i trollkretsen och den svarta magins mörka skog av ord och förrädiskt frestande undergångsstämningar. Aspenström fastnar för - och nästan i - den geniala dikten om "Dårarna" i parken, men lyckas annars spegla många av de spruckna facetterna hos den svårfångade skalden.

Jag pratar med Lars Forssell, vars far Bertil Malmberg kände och därigenom kom att intressera sig för den uppmärksammade unge poeten, och hans minnen av Bertil Malmberg är glasklara och fulla av stillsam beundran. Det han bäst minns är Malmbergs ironiska humor, hans ovanligt livfulla och välfunna konversationskonst; elegansen, stilfullheten, det diskreta draget av grandseigneur och världsvan europé bakom vilket han demaskerade begäret att få falla ner i eländet, misären och rännstenslevernets tillfälliga självförnedring. Men det Forssell understryker starkast, upprepade gånger och med nästan synliga streck, är hur underhållande och roliga besöken var hos den store skalden. Det spirituella och engagerande, ordens träffsäkerhet och deras pilsnabba undertoner av minerad ironi och därtill gärna försedda med en knivsudd mild elakhet.

Andra träd, dem solen brände,
få av regnets droppar svalkas.
Men till mig och mitt elände
inga milda skurar nalkas.
Jag får aldrig mera blomma.
Mina grenar rassla tomma.
Jag har ingenting att hoppas.

Ju sämre Bertil Malmberg mådde, ju närmre psykets skarpa brant hans liv i periodiska cirklar rörde sig, desto större och mörkare och tyngre blev hans redan beundransvärda påsar under ögonen. En oro, en flammande ond eld, började sprida sig i blodet, riva likt rostig taggtråd i nerverna. En ohejdbar och okontrollerbar vilja, starkare än andra sidor i hans psyke och karaktär, tog resolut överhanden. Sven Stolpe, som under många år var nära vän, har skildrat en episod då Bertil Malmberg, som så ofta under dessa år, är gäst på Valåsens vackra herrgård vid sjön Möckeln strax utanför Karlskoga och har inrett sig ett tryggt näste i paret Stolpes gästrum. Han trivs utmärkt, "månader av obeskrivlig glädje, lugn avspänning".

Tiden går. Bertil Malmberg arbetar flitigt inne i gästrummet, tar stillsamma vinterpromenader. De umgås och för livliga diskussioner om de mest skiftande ämnen. "Men så förmärktes underliga ting", skriver Stolpe. "En ny oro, en begynnande nervositet, en irritation, som dock aldrig gick ut över någon i huset. Men det var tydligt, att han började vantrivas. Han kom med många förevändningar. Förlags- eller filmförhandlingar... Måste träffa 'folk'... Hade sina plikter, som han inte kunde röja..."

Sedan, en ovanligt kylslagen vinterdag med isig vind, är Bertil Malmberg försvunnen. Han har flytt, vad det verkar hals över huvud. "I rummet låg hans kläder som vanligt kastade på golvet. Men själv var han borta." Två dygn senare, efter intensivt letande inte minst av den sedan länge härdade sjuksystern Katarina, återfinns Bertil Malmberg på ett sjabbigt hotell nära Drottninggatan.

"Han låg orakad och svullen i en säng, och i rummet spökade ett ruskigt fruntimmer, fragmentariskt klätt... Tomma buteljer - öl och konjak. Ett överfyllt nattkärl under sängen. Kläderna som vanligt på golvet. Men skalden var lika vänlig som alltid. När han fått hjälp att raka sig och klä sig, sade han lågt, vänskapsfullt förebrående till mig:

- Sven, känner du aldrig någon lust att besudla dig?!"

Jag rycks plötsligt ur mina funderingar. Bertil Malmberg harklar sig diskret och försöker få tyst på Sven Stolpes tunna och vassa stämma som flöjtar högt uppe i diskanten. "Hrm, hrm", prövar Malmberg rösten. "Jag kan sålunda inte fördöma den psykologiska metodens praktikanter, endast de ha, inte bara fina instrument och lärdom, utan även fyndighet och estetiskt sinne. Därför känner jag mig ganska oförmögen att godkänna kränkta avkommors vredesmod då familjens gipsgubbe utsätts för vissa närmanden efter döden." Han böjer sig sakta fram och tar glaset för att med en ny klunk whisky fukta läpparna. "Endast en hämsko skulle jag med nöje rekommendera, om det nu läte sig göra (med det gör det inte), endast en restriktiv förordning vad beträffar diktarens bortvända liv, nämligen ett 'tillträde förbjudet' för moralister och andra lögnandar av professionen."

Bertil Malmberg ler ett maliciöst och inåtvänt leende efter att ha levererat  reservationen gentemot eftervärldens forskare, biografer och de okrönta minnesatleterna som manar fram de mest monstruösa hågkomster i memoarernas fria form.

Det personligt nakna, att ställa sig värnlös med sitt sargade bultande hjärta i handen inför sin litterära publik, skrämde aldrig Bertil Malmberg. Han var skoningslös i sina bekännelser, men han avhändade sig sina solkiga synder oberört såsom i förbigående, en passant. Vad som drabbat och hemsökt honom - den mörkaste och bittraste melankoli och de ohämmade alkoholorgierna med efterföljande drogmissbruk, perioder då hans grannes sanna namn var vansinne och verkligheten fylldes av osynliga och bestialiska väsen - var inget att larma om eller göra sak av. Det som hänt var fakta. Det var självklarheter. Så såg hans värld ut. Där är Bertil Malmberg ganska ensam i biktbåset där andra slår sig för bröstet eller kryper knäna blodiga i sin iver att finna förlåtelse eller svalkande förståelse.

Denna sida förstod inte Gunnar Ekelöf eller vägrade helt sonika styvnackat att se, kanske drabbad av avund eller ett främlingskap inför Malmbergs dikt som bottnade i ett alltför nära släktskap som Ekelöf nekade erkänna ens inför sig själv. "Trots alla mystifikationer och allt förhemligande (ett av hans älsklingsord)", säger Gunnar Ekelöf svettig och inklämd i frackens skruvstäd vid sitt inträde i Svenska Akademien 1958, "låg det i Malmbergs natur att blotta sig, ja, rentav ge blottor på sig, och det tycks ofta ha skett omedvetet eller ofrivilligt, nästan men en världsfrämmande godtrogenhet. Det kunde givetvis tolkas som högmod eller fåfänga, till och med som försök till smarthet, och gav kritikerna tillfredsställelsen att anse sig ha genomskådat honom."

Ville han verkligen inte förstå? Ville han vara missunnsam och ogin? Han slog bakut och förnekade sig såsom en olydig skolpojke ställd inför föräldrarnas förmaningar. Det som stör allra mest är att det inte råder någon tvekan om att Gunnar Ekelöf, som själv dompterade demoner nära besläktade med Malmbergs hemsökelser, visste bättre, såg klarare och djupare än vad han då var beredd att offentligt erkänna.

De delade annars - paradoxalt nog - ensamheten. Bertil Malmberg förblev en litterär solitär, därtill var han som människa innesluten i sitt eget jag. Inte ockuperad eller narcissistiskt självupptagen - även om dessa drag självfallet fanns i hans ömtåliga naturell - utan just ensam, avskuren från andra. Så fort det bländande leendet slocknat, när vänners besök var över och ytterdörren stängd, förvandlades han omedelbart tillbaka till sin ursprungliga karaktär, den enslige och inneslutne ordhantverkaren. Tungusens tungsinne, melankolins trägna påstötningar och en leda vid själva tiden, och den allestädes närvarande känslan av att vistas i dödens närhet, tillsammans tenderade detta att dra in honom i ett bepansrat skal. Han levde sitt liv i en isoleringscell, inburad och gisslad bakom grubbleriets galler. "Autistisk har jag alltid varit, det har jag inte gjort någon hemlighet av. Jag har byggt min värld av dagrar, som flödat ur min innersta naturell, eller i varje fall impregnerat den med drömmar och skuggor ur en hemlig region." Och i "Vinden" skriver Malmberg nyss fyrtio år fyllda:

Människa, vet -
aldrig beskäras dig andra
öden,
andra öden än det:
att vandra
ensam i livet, ensam i döden,
ensam i evighet.

De nätter då Bertil Malmberg hemsöker mitt hem är proceduren alltid densamma, redan en aning omständlig och ritualiserad. Trägolvet knarrar under hans försiktiga och sakta steg och varslar om hans ankomst. Sakta tar han av sig den stiliga gula kashmirrocken, räcker sedan över den med en nonchalant och oberörd gest som tydligt vill markera hur uttråkad han är av vardagens återkommande åtbörder och evigt upprepad tristess. Jag hänger upp den på en galge och ovanför på hyllan lägger han sin hatt och blänkande sidenscarfs. Han tänder genast en cigarrett, tittar sig runt med tömda och halvdöda ögon som säger att detta egentligen är honom en ovärdig och alltför anspråkslös plats. Självfallet saknar han förfiningens elegans, den högborgerliga stilfullhetens diskreta behag. Han går fram till skåpet där spritbuteljerna står på parad, besiktigar nådigt innehållet och ger mig en nick som tyder på åtminstone en viss erkänsla.

Sedan med bestämda steg direkt in till fåtöljen. När glaset står på bordet tänds en glimt i ögonen och Bertil Malmbergs ansikte skiftar från tung leda och tristess till satyrisk uppsluppenhet och mefistofelisk munterhet. Han blir vänlig, inbjudande, helt oemotståndlig, en själslig förförare av ofattbar förfarenhet och skicklighet. Häxmästaren, skalden som förmådde förvandla misär till bländade poesi och ett svårt och motgångsfullt liv till briljanta anekdoter, väcks i den mörka natten till liv i sin genomlysta spökskepnad.

Han pratar inte gärna om sina fyra fruar, även om ett milt drag av en sällsynt värmande glädje drar förbi i rummet och över hans trötta anletsdrag då han i förbigående nämner sin sista hustru, Carin Svedberg. Inte heller talar han om äran och berömmelsen, då när allt vände efter samlingen "Dikter vid gränsen" (1935) och tilldelandet av Svenska Akademiens guldmedalj och Verner von Heidenstams opassande applåder i Börshuset, när stipendierna och kritikerrosorna började regna som manna över den tidigare utfrusne främlingen som återvänt från sin utrikes horisont; inte heller nämner han direkt ofta sin tid i Svenska Akademien, förutom då han måleriskt skildrar en och annan träffande och mondän situationsbild eller med ord avbildar och tolkar deras ansikten, deras betecknande och betydelsemättade masker. Det är de drabbande detaljerna, det ironiska och svalt humorfyllda, han vill dröja vid och glädjas åt för att fördriva förgängelsens tomhet.

Barndomen och uppväxtåren i stiftsstaden Härnösand, där fadern var lektor i franska vid läroverket, passerar enbart en aning flyktigt, i bisatser som dock rymmer många undertoner. Däremot hejdar han sig alltid, lite drömskt, vid sommarmånaderna som familjen varje år tillbringade på farfaderns högborgerliga herrgård Wäija. Annars tycker han kanske att ämnet för egen del är mer än uttömt genom allt han redan skrivit. Och avsevärt hellre än det svenska levernets vardagar, ledan och tristessen och den malande melankolin, dröjer han vid minnena från sina perioder utomlands. De många och händelsemättade och litterärt avgörande Tysklandsåren, svåra och ändå fyllda av en vild och galen glädje, är desto oftare föremål för vassa och träffande beskrivningar.

Till sin ungerska resa återvänder han gärna. Till den lätt tumultartade men underhållande och själsligt vederkvickande resan till Budapest, en resa rakt in i en främmande tid, till en sedan länge svunnen värld som levde kvar som ett vackert och intagande högaristokratiskt reservat vid Donaus strand.

Där tog Bertil Malmberg in på det då fashionabla Hungaria Hotel på Rákóczi útca 90, där det än idag ligger, dessvärre kraftigt och okänsligt restaurerat till en modernitets fyrkantiga modul. "Min resa är en flykt i så motto, som jag anträtt den i förhoppning att kunna undkomma det moderna Europas av så många olika mikrober men främst av en mördande tråkighets, en demokratins likformighets bacillkultur förgiftade atmosfär... Jag hoppas, att jag där skall finna bryggor välvda, icke endast från strand till strand av den sagorika Donau utan också tillbaka genom seklen till storvulnare och mera romantiska tidevarv." Hans avsikter tycks sannerligen ha varit andra än att leka trist turist. "Jag reser nu en gång icke som moralist, och jag har lämnat hemma eller tappat på vägen hela mitt bagage av sedlig indignation." När fotografen vill ta med sig Bertil Malmberg ut från krogens behagliga dunkel - där han just sitter och lyssnar till en vacker magyarisk kvinnas "hjärtformade läppar" när de talar "denna munarts lättjefulla melankoli" - för att släpas staden runt och bese dess berömda sevärdheter, avfärdas den ivrige mannen med frågan "huruvida icke den saken kan ombesörjas av en piccolo."

I Budapests barrika och krogtäta miljöer gör Bertil Malmberg även följande självkarakteriserande iakttagelse: "Barer äro mörka; det tillhöra deras natur; de äro gjorda för lättjefullt drömmeri, för komfortabel ensamhetskult och självbespegling, för trötta ögon och nittiotalister i exil." När Malmberg slutat berätta om den gamla habsburgska dubbelmonarkins ena huvudstad inser jag vidden av vad Johannes Edfelt konstaterat. "Från sin vistelse i Budapest vid mitten av 1920-talet hade han också många muntrande episoder att förtälja. Beklagligt nog kom han att till trycket befordra bara ett par skildringar från denna resa... Han hade i själva verket mycket mer att berätta om sina upplevelser bland jordmagnater och proletärer i detta land."

Även i sin sista roll, i gestalt av gengångare, som själv vorden en vandrande död bland de levandes vilsna och allt sorgsnare skara, har döden kvar sin plats som ett favorittema hos Bertil Malmberg. Han varierar sig med sedvanlig bravur och makaber finess kring dödens grinande grymhet, dess tomhet och meningslösa hätskhet. Besvärjelser blandas med blasfemiska bejakanden. Döden kräver sin obestridda dominans, sin tragiska och majestätiskt tronande tribut. Omöjlig att gömma sig för, omöjlig att undfly. Alltid påpasslig på lur runt nästa krök, påträngande och under somliga livsfaser förrädiskt förförisk med lockande erbjudande om stillhetens frid och en evig lugn sömn.

Död, var är du,
du som vädrar och snokar?
Runt omkring mig
slår dina krokar.

När skall du göra
allvar av ditt hot,
ringlande fram ur dunklet
mot min fot?

Jag anar icke
vilken gestalt du skall bära.
Ändå hör jag dig prassla
helt nära.

Bertil Malmberg blir allt tystare. Pauserna längre och besvärande, eftertankens och ensamhetens tunga melankoli griper med sina för honom mer än välbekanta klor allt djupare i hans inre. Tiden och den tillfälliga tystnaden, nattens fridfulla och vänliga omfamning, lider mot sitt slut. Orden tryter. Anekdoterna falnar som vissnande kaprifoler. Horisonten visar redan en tunn och skir strimma av den kommande morgondagens ljus. Han reser sig sakta, tar sitt vackra cigarrettetui och tändaren från bordet och stoppar ner i kavajfickan, samtidigt som han tömmer sitt glas rättar han med en diskret rörelse till byxornas pressveck. Jag håller upp hans rock. Han tar sin sidenscarfs och hatt och upplöses sakta i konturerna, försvinner nästan omärkbart i ett blåaktigt rökmoln rakt framför mig. Visiten är över - för denna gång.

Visst var Bertil Malmberg en konservativ gentleman, en grandseigneur från förflutenhetens sobra och sordinerade salonger och fångad av dess längtan efter ståtligt och praktfullt herrgårdsliv och saknaden efter sommarvindens stilla sus genom groggbersån. Hans värdeskala och världssyn kan understundom tyckas ha formats i det slutande artonhundratalets storvulna stämningsläge. Samtidigt är det fullständigt ogörligt att inordna honom i något som helst partiled eller fästa en stereotyp ideologisk etikett över hans livsgärning och hållning. Mot de konservativas högstämda ideal gör Bertil Malmberg motstånd genom sin estetiska och periodvis filosofiskt pessimistiska övertygelse och genom sin obotliga trängtan till förnedringens självbesudlande och solkiga alkoholrus. Samtidigt stöttes han med avsky och rena äckelkänslor bort av de trosvissa clartéisternas hurtiga framstegstro. "De unga studenterna och gelikar begärde att bli erkända som läkare för andan och tiden. Men jag ville inte höra talas om någon läkekonst. Jag önskade att den sjuka jag upplevde invärtes och analogiledes i århundradet, ja, i själva verkligheten, skulle bejakas som ett lidande till döds, inte bortförklaras. När det onda erkännes som obotligt, då upplåtes en ny dimension i existensen, det undergångsmärkta får ett skimmer som det aldrig ägt i sin styrkas fullhet, vår spegel vänder sig bakåt mot det förflutna, men vad den speglar, det har aldrig varit till, d v s i denna belysning. Ja, allt är nytt, ty dagern är väsendet."

Bertil Malmberg saknade varje ansats till förmåga att inordna sig eller söka plats i någon som helst grupp eller litterärt incestuös klick, han gick aldrig i takt - vare sig med andra eller med tiden. Han kunde inte anpassa sig till kollektiva krav och förväntningar - trots det märkliga och aparta mellanspelet i Malmbergs liv då Sven Stolpe förmådde enrollera skalden till Oxfordgrupprörelsens motbjudande väckelsemöten. Där visades han upp som en syndfull trofé, en bekännare av stora och skamfyllda synder som därigenom självfallet fick det största och mest hänryckta bifallet.

Utanförskapet var, misstänker jag, både självvalt och ofrivilligt. Han hörde inte hemma någonstans. Han förblev en främling i varjehanda miljöer och skiftande sällskap. Han var en ensam vandrare som tvingades bryta egen väg. Senare i livet avstod Bertil Malmberg desto mer medvetet och programmatisk från varje antydan till kollektiv tillhörighet.

Det går inte att läsa Bertil Malmberg med full behållning utan att - åtminstone på något plan - ikläda sig samma kluvenhet, den djupgående ambivalenta tvesyn, som var hans särmärke. Det som var både hans största tillgång som lyriker och författare och tyngsta börda att bära som privatman. Ännu idag delar sig verkligheten, vare sig vi vill det eller inte, i två till synes parallella sfärer. Hos Malmberg är den snarast en känsla, en krypande och smygande förändring han sensibelt förnimmer i tiden. Den gamla världen, det europeiska sammanhanget med dess självklara bildning och känsla för estetikens triumf över kortsiktiga politiska ideologier och deras krav på omedelbar förändring, höll på att förtvina. Stefan Zweigs memoarer "Världen av igår" är kanske den bästa mer sammanhängande summeringen av det tillstånd som drev Bertil Malmberg allt längre och längre ut mot desperationens brant. Det var sannerligen inte något som begränsade sig till ett knippe privata idiosynkrasier eller lättretliga poetnerver.

Det Bertil Malmberg instinktivt och stundtals desperat försökte skildra och fånga, som han anade som en smygande skugga som börjat kasta sitt mörker över världen, är idag vardaglig verklighet. Europa har dött. Det är en förlorad värld, förödd och förrådd. Kulturen, den stridande humanismen, har förlorat kampen mot såväl den krassa nyttans stinna korporaler i kapitalets tjänst som de svepande och högstämda ordmånglarna vars kolporterade sanningar saknar både innehåll och mening. Pessimisten, svartsynens häxmästare som framsjöng besvärjelser och uppmaningar till besinning, fick trots allt och dessvärre rätt. Gunnar Ekelöf anade nog inte sanningen i de ord som han avslutade sitt inträdestal i Svenska Akademien med: "Det är redan svårt att förstå de levande och det är ännu svårare att förstå de som är döda och annorlunda, de vilkas ögonhålor är tomma och vilkas ögon kanske är i färd med att förvandlas till pärlor. Ty småningom kommer kanske Bertil Malmbergs liv, karaktär och öde att kunna ses som en exponent för vår sargade tid med dess oberäkneliga strömmar och motströmmar, och denna tid kommer i all sin problematik att ha blivit det historiskt avslutade och avklarnade faktum vi inte kan uppleva den som."

Och därefter tillägger Gunnar Ekelöf: "Att många av Bertil Malmbergs dikter kommer att nå det mått av evighet som beskärs konstskapelser när de väl skilts från sin upphovsman och lever vidare sitt eget liv, det är också min övertygelse." Bertil Malmberg själv formulerade tanken om sitt skaldandes betydelse i svaret på en av dåtidens så populära författarenkäter på följande vis:

Jag avser inte att förmå någon till beslut, att sätta människor i rörelse inom en värld av skenbar allmängiltighet; däremot är jag en smula begiven på att väcka förledande ekon i ensamma sinnen.

Och ekot ljungar vidare, det hörs allt högre, allt distinktare i vår tid av sönderfallande värdeförluster och en kulturell utarmning som närmar sig svältgränsen. Min dörr står varje natt på glänt i väntan och förhoppningen på ett nytt besök av mörkrets och allvarets store och konstfulländade domptör.

Crister Enander



Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Några dikter

Bläckfiskar lever i de mörkaste djup Sjunger stilla sin sång Omfamnar mjukt den som dristar sig ner Likt sirenerna sjömän en gång   Längst ner på botten krabborna bor Gläds åt det som bli över En förlorad ...

Av: Ivar Andersen | Utopiska geografier | 29 mars, 2010

Den institutionella plikten och den svårmanövrerade referenspunkten

”Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan.” Frågan ...

Av: Magnus Bunnskog | Essäer om musik | 03 mars, 2013

En konstnärinna som brinner för miljön

Charlotte Nicolin, uppväxt i Gryts skärgård, kom till Paris från Kanada, 2006, och är nu installerad i konstnärskvarteret "Bastille" där hon bor och har sin ateljé. Jag steg in på en ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 24 juni, 2009

Renässanstänkaren Giordano Bruno och oändligheten

Illustration: Ragni Svensson Renässansen höjde taket. Man kunde andas friare. Man vågade vara mer sant egensinnig, mer storsinnad och mer djupsinnig än tidigare. En genomgripande pånyttfödelseanda var på väg, men den ...

Av: Percival | Essäer om politiken | 21 april, 2008

Mannen som aldrig blev min svåger

Mannen som aldrig blev min svåger och James Joyce's paradox. Stefan Gurt berättar här om en gammal flickväns bror och ett långt, komplicerat förhållande till James Joyce, om en resa till ...

Av: Stefan Gurt | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2006

En marginaliserad grundlagsfader

Anders Chydenius på finländskt frimärke. Anders Chydenius var en uppfinningsrik och energisk präst från Österbotten som kom att bli den svenska liberalismen första store uttolkare och förkämpe. Bertil ...

Av: Bertil Falk | Essäer om politiken | 10 februari, 2011

dagen efter orden del 2

               

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 20 april, 2012

Tankens ambivalens Kort synopsis gällande mitt manus

Ramberättelsen ligger i en korrespondens mellan en filosofilärare och hans forna elev. Berättarrösten/eleven är nu disputerad och vill gärna mäta sig med sin forna mentor. Vi kan höja nivån med ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 02 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.