Illustration: Hebriana Alainentalo

Marginalnyttan

Melker Garay om den samtida likgiltiga egoismen.

Av: Melker Garay | 30 augusti, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Kaurismäki – absolut finskt?

Aki Kaurismäki kan ses som någonting absolut finskt även om många finländare tycker att han förmedlar en felaktig bild på Finland i sina filmer. Ändå tilltalar Kaurismäkis filmer en internationell publik ...

Av: Mirva Huusko | 17 januari, 2014
Övriga porträtt

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 3

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | 05 juli, 2013
Essäer om film

Mimesis ett (icke)begrepp hos Heidegger?

Martin Heideggers filosofiska tänkande är en destruktion av den västerländska filosofins egen historia, ett tänkande som vänder sig tillbaka mot filosofins ursprung och på nytt ställer sig inför de frågor ...

Av: Henrik Örnlind | 21 juli, 2013
Agora - filosofiska essäer

Enbart det som låter sig skådas kan berättas. Intervju med Valeria Parrella



Valeria Parrella Valeria Parrella är en ung författarinna, född i Torre del Greco men sedan länge bosatt i Neapel. Valeria Parrella har vunnit flera litterära priser, hon är översatt till olika språk och har i många författare, bland andra Antonio Tabucchi, en amfitryon.

Parrella har publicerat flera böcker, främst berättelser eller novellsamlingar. En av sina långa berättelser Lo Spazio bianco har nu blivit översatt till svenska med titeln Väntrum av den duktiga Ida Andersen för det nya bokförlaget Astor.
Jag träffar Valeria Parrella på Italienska kulturinstitutet i Stockholm, som hon besöker för att presentera boken.
Det finns erfarenheter som vi har svårt tala om. Bland dessa finns de mest extrema erfarenheterna, såväl i glädje som i sorg. Du har valt att skriva om en av dessa i Väntrum. Varför gjorde du det?

- Jag vet inte. Jag försöker tala om allt. Förtegenhet och självtillit beror på svårigheten att finna de rätta orden för att berätta eller på rädslan för att ordet kan bli något mycket grundande. På så sätt är risken att personifiera det som man vill försöka berätta ganska stor. Till exempel: idag använder vi det inte längre, men fram till för bara några år sedan användes, för att prata om ordet cancer utan att uttala det, en metafor: en obotlig sjukdom.

Maria som är protagonisten i Väntrum är inte sjuk i cancer. Hon har haft en för tidig födsel. Efter bara sex månaders graviditet. Jag tycker att det finns två läsningsmöjligheter för den sorg som vänder upp och ned på Marias liv.

Den första är att det för bara 6 eller 8 år sedan inte fanns hopp för ett så tidigt fött barn. Idag är det möjligt eller det finns flera chanser att det kan överleva.
Den andra är att den här problematiken saknar en litterär hänvisning. Ingen författare har skrivit om det.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det enda sättet att tala om saker och ting, även de svåraste, är genom att finna det riktiga språket för att kunna tala om dem. Väntrum är en bok där jag bearbetar språket in i mig själv, en inre rörelse, mer emotionell än sentimental. Jag försökte leva Marias drama i mig själv.

Så boken är inte självbiografisk?

- Delvis kanske den är det. Å andra sidan är allt det jag skriver självbiografiskt. Om jag skriver en berättelse betyder det att jag upplever behovet av att skriva den. Om berättelsen upplevs inuti mig är den nödvändigtvis själv(biografisk). De direkta händelserna är inte mina, men känslorna är mina, och de är autentiska.

Väntrum präglas dock av ett språk som uppvisar ett avstånd, tycker jag. Beror det kanske på att bara det som kan isoleras och är separerat från oss kan förvandlas till berättelse?

- Exakt. Om du kan se en händelse betyder detta att du redan har tagit avstånd från skeendet, att händelsen blivit en annan än du själv. Enbart det som låter sig ses kan berättas. Avståndet blir här avgörande.

När du blir något annat än dig själv, blir du ett objekt.

- Ja, du har rätt. Jag tror att nyckeln till litteraturen är precis det; Att göra litterärt material av sig själv, att låta sig präglas av allt möjligt - skönhet, glädje, ondska, sorg, sex och död för att kunna finna det sägbara - att använda sig själv som materia, inpränta sig själv på det vita fältet av ett bokblad.
Först blir du ett subjekt som är en sorts mottagare, sedan förvandlas du till objekt, ett objekt som du får och kan använda. Det är liksom en andning, in och ut. Detta betyder "att vara författare" för mig. I mitt eget liv är jag mig själv, men när jag skriver blir jag en annan, en annan som inte riktigt är jag.

alt Det finns ändå vissa erfarenheter där alienationen från sig själv blir omöjlig. Det är då som kropp och själ blir ett enda helt, när det inte längre blir möjligt att befria sig själv från sig själv.


- Jag gör ingen skillnad mellan kropp och själ. Det verkar mer som allmänna fraser.

Som du vill. Jag menar det som ett begrepp som gäller då det handlar om skapandet i litteraturen. Det var inte något religiöst, om du undrade det...

- Jag tycker att min kropp är fylld av själ. Det som jag försöker föra in i mitt skrivande är en kropp. Jag försöker sänka rationalitetens spänning för att kunna berätta en kropp.

Jag läser mycket. Sedan jag var fyra år har jag läst allt jag kommit över och jag har skrivit hela tiden. Sedan har allt detta blivit mitt yrke ... Nej, jag tror inte att det har förändrat mycket för mig som skrivande människa. Givetvis tjänar jag pengar på mitt arbete, men jag känner att jag gör något som jag gillar mycket och mitt förhållande till skrivandet har inte förändrats nämnvärt. Materian är densamma. Jag känner mig omfattat av saker och människor som alltid varit med mig. Därför känner jag mer en kontinuitet än en skillnad i det som jag gjorde då och som jag gör nu. Det som är nytt, det som händer och som är någonting nytt, är del av en ständigt pågående process. Nej ingen skillnad.

Du började publicera böcker 2003; En novellsamlig som heter Mosca più balena (Flugan plus valen). Den blev en stor succé. Har det hänt någonting nytt rent språkligt sedan dess?

- Jag var, rent språkligt, fördomsfri i min första bok. Jag menar att jag använder mig av dialekt (neapolitanska) ganska ofta i berättelserna. Med Väntrum har språket blivit mer kallt, strängt. På något sätt var språket i Mosca più balena "varmare" precis på grund av dessa dialektala inslag. Det handlar om två enskilda saker i dessa böcker. I den första händer det ingenting som verkligen är dramatiskt, tvärtom är flera noveller kanske snarare roliga, om inte komiska.

Enligt Aristoteles måste formen och innehållet hålla samman, annars har du inte en bok. Därför anpassar sig formen (språket) i Väntrum till det tragiska innehållet som jag behandlar här. Men jag ser också en viss kontinuitet mellan dessa böcker och alla andra böcker jag skrivit. Vissa recensenter har kallad Väntrum för en roman. Jag tycket att den är en lång berättelse, strukturen är inte den som en roman kräver.

Ditt Neapel är bakgrunden till alla dina böcker, tror jag. Men i Mosca più balena handlar det om en stad som du ser inifrån, medan staden i Väntrum är någonting som liknar en flash back, en stad som du ser med betraktarens ögon. Har jag fel?

- Nej. Du har rätt. Väntrum är interiörernas berättelse. Maria tillbringar mesta delen av sin tid på sjukhuset hos den lilla dottern. På kvällen jobbar hon som lärare på en skola. Hon går ut från en sluten miljö, tar tunnelbanan och träder in i en annan sluten miljö. Den lilla dottern Irene befinner sig också hon hela tiden i en innesluten miljö, i en kuvös. Staden ser Maria från sjukhusfönstret eller från tunnelbanan. En betraktare som du sade.

Kvinnan i det italienska, neapolitanska samhället, speciellt den intellektuella kvinnan, är inte ett subjekt som är nytt. Jag tycker ändå att mycket har förändrats inom feminismen sedan 1970-talet. Det verkar som att feminismen har tagit ett steg bakåt istället för framåt.

- Jag kan idag njuta av saker som jag måste tacka kvinnorna och deras kamp för de mänskliga rättigheterna på 1960- och1970-talen för, som till exempel min mor som föddes 1948. Om jag kan besöka kvinnomottagningen på sjukhuset, om jag kan välja abort om jag vill, måste jag tacka kvinnorna som kämpade för det och mycket annat för 50 eller 40 år sedan.

Sedan dess är det mycket som har hänt i Italien och inte bara bland feministerna. Det som har förändrats är sättet att göra politik. En gång var folket mer engagerat, man demonstrerade oftare, man diskuterade sina egna problem och behov. Inte bara i de stora städerna, utan även i de mindre orterna fanns politiska initiativ och diskussioner. Idag är det inte längre så. Den politiska debatten har flyttat från torget till televisionen.

Och värre är att man har svårt att skilja mellan de politiska partierna. De samlas i samma tv-studios, de debatterar eller snarare bråkar. Bakgrunden är densamma, orden är kanske annorlunda - men reklaminslagen avbryter dem, oavsett om de tillhör regeringen eller oppositionen.

Det är svårt just nu. Jag hoppas att saker och ting förändras snart. De politiska idealen är försvunna och man har förlorat glädjen i att göra politik. Jag hoppas på den yngre generationen, även om man kan se ett visst ointresse också bland de unga studenterna.

Vad arbetar du med nu? Vilka är dina projekt under den närmaste framtiden?

- I oktober kommer ut min roman Lettera di dimissioni (Avskedsbrevet). Ja, den är verkligen en roman, tror jag, såväl strukturellt som språkligt.
Sedan skrev jag ett operalibretto för Luca Francesconi, den italienska kompositören som bland annat är lärare i Malmö. Operan som heter Terra (Jord) kommer att sättas upp på San Carlo i Neapel. Operan handlar om en båt full av emigranter som försöker nå hamnen.

Du berättade för mig att du har varit i Sverige två gånger, i somras och nu. Jag vet att du inte har haft möjligheten att lära känna Sverige och svenskarna, men jag vill fråga dig om dina första intryck.

- I somras blev jag förtjust i den vackra Stockholm. Jag ska berätta för dig att ett kapitel i min kommande bok har Stockholm som miljö. Den här gången blev jag förvånad över att se hur unga mina förläggare är.  23 eller 25 år gamla eldsjälar som  redan ger ut böcker!
I Italien behöver man vänta till man har blivit minst 40 år för att kunna göra det!

Guido Zeccola

 

Ur arkivet

view_module reorder

Maria Anna (Nannerl) Mozart. En musikalisk begåvning, men en fotnot i historien

På Nationalmuseum i Stockholm visas sedan i slutet av september en utställning om kvinnliga konstnärer i Frankrike och Sverige mellan 1750 och 1860. Den 18 maj 2012 hade en film ...

Av: Lilian O. Montmar | Musikens porträtt | 16 oktober, 2012

Mikael Mansén

Tre noveller av Mikael Mansén

Mikael Mansén bor i Solna tillsammans med sin flickvän och sin son. Han har alltid älskat att berätta historier. Sagor har han tusentals av och kan skapa nya inom loppet av ...

Av: Mikael Mansén | Utopiska geografier | 25 januari, 2017

Zoroastrismens högsta gudomlighet, Ahura Mazda

Lunds gnostiska kebabhak

I hjärtat av Lund står hon där. Domkyrkan. Denna romanska 1100-talsjuvel tillägnad martyren Laurentius, vars existens i ett kallt och nordiskt vikingaland ytterst beror på förekomsten av en omkringvandrande judisk ...

Av: Thomas Hermansson | Essäer om samhället | 26 juni, 2017

Invandrartrubadurens 216 sånger

Carl Michael Bellman (1740-1795) är det närmaste vi har i Sverige till William Shakespeare (1564-1616) även om Carl Michael kom drygt hundra år efter William. Av alla de som tolkat ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 10 september, 2013

Jag är som det trädet. Toppen kommer först att dö.

  Från cirka 1738 började Swift mer och mer förlora förståndet. Redan i unga år hade han lidit av yrsel och besvär från öronen. I september 1742 drabbades han av ett ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 30 november, 2006

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | Essäer | 08 oktober, 2010

Strindbergs äktenskap och Titanic – om dålig hållbarhet och haverier

August Strindberg blev mycket skakad när han hörde om Titanics undergång den 15 april 1912. Han hade då en månad kvar att leva. Livsverket var fullbordat, några få av de ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 15 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.