När romanen blir politisk

Barn och ungdomsboksförfattaren Per Nilsson, som år 2006 fick Augustpriset för ungdomsromanen Svenne, är kanske inte den första som kommer på tal när man diskuterar författare med politisk tematik. Ändå ...

Av: Emilia Aalto | 30 maj, 2014
Övriga porträtt

Del. 40 Jenny

Jenny satt i baksätet och såg ut över de brunande, skånska fälten. I horisonten låg mörka, dystra moln och hotade. Några kajor svepte i svarta bågar bakom en plöjande, grön ...

Av: Jenny | 28 september, 2012
Lund har allt utom vatten

Johanna Lindberg. Ur de osaliga breven

Johanna Lindberg är ett synonym för ord, det är så jag vill existera. Jag är 33 år, har skrivit sedan jag var liten och är på ständig jakt efter utveckling och ...

Av: Johanna Lindberg | 16 juni, 2014
Utopiska geografier

Kreativiteten hos en teater som fått växtnäring och har nerv

Sommaren 2011 satte Tornedalsteatern i Pajala upp Kesälintu/ En marknadstango som drog fulla hus. I och med detta invigde de också sina nya lokaler i Pajalas gamla Tingshus. Samtidigt firar ...

Av: Anna Nyman | 22 augusti, 2011
Scenkonstens porträtt

Pier Paolo Pasolini och Petrolio



Pier Paolo Pasolini och Petrolio

pasolini

Just i dagarna för 31 år sedan fann den italienska polisen en död kropp vid Idroscalo i Ostia en av Roms förort. Så småningom visades sig vara författaren, regissören, samhällsdebattören Pier Paolo Pasolinis mördade kropp.

Mot livets slut låter Pasolini förstå att han ser romanen Petrolio som sitt främsta och viktigaste litterära arbete. Författaren planerar en bok på "minst tvåtusen sidor", där han skall skildra "samhället".

cave.pasolini 
 kollage
Artikelns samtliga kollage är av Bo Cavefors
i inspiration av och till Pier Paolo Pasolinis ära.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För Pasolini betyder detta att också skildra krafterna som styr samhälle och människor i viss riktning, mot vissa ideal och målsättningar och bort ifrån andra ideal och målsättningar. Denna politiska, moraliska och filosofiska dimension är ett med bögeriet parallellt och genomgående tema i Pasolinis skilda verksamheter.

Dessa andra ideal är ofta desamma som Pasolinis egna ideal och därför är romanen, självbiografin Petrolio, i likhet med författarens filmer och tidigare litterära verk, i första hand en självbiografisk berättelse. Inträngande, genomborrande och obarmhärtigt effektivt, avslöjande, öppen och "naken" för att använda ett av Pasolinis favoritord. Konfrontationen mellan världar med olika ideal, är naturligtvis oundviklig. Pasolini skyr inte striden. Snarare söker han den. Kampen är för Pasolini inte att ta ställning för "höger" eller "vänster"; de Pasolini kallar fascister, borgare och reaktionärer, finns bland företrädare för alla ideologier.

När Pasolini talar om fascister, borgare och reaktionärer definierar han dem inte ideologiskt eller partipolitiskt. Beteckningarna står för människor som aktivt, med alla medel, brutala och sublima, slår undan villkoren för människans frihet att gestalta sitt eget liv.

Förloraren vid denna konfrontation blir ej sällan outsidern, slaven, proletären i ordets klassiska betydelse, den som - därför att han tvingas därtill - rör sig utanför regelsystem samhällets makthavare påbjuder.

På italienska betyder Petrolio ej endast bergolja och petroleum. Pasolini anspelar på Gajus Petronis (d.66. e.Kr.) och på Troja. Petronius, kejsar Neros kulturminister, tvingas till självmord och ihågkommes av eftervärlden för en satirisk roman där Trimalchios gästabud utgör höjdpunkten; Troja, på italienska troia, betyder sugga, fnask, luder.

Romanen Petrolio är sålunda historien om tidernas svineri, om suggors gästabud, en modern Satyricon om hur den "fascistoida" statens hantlangare knipsar sommarens sista rosor. Med andra ord: "de verkliga fascisterna är antifascister som tagit makten".

När Pasolini mördas den första november 1975 har han skrivit bortemot sjuhundra av planerade tvåtusen sidor. Det efterlämnade manuskriptet är då ej redigerat och ej strukturerat; romanens form knyter an till Pasolinis montageteknik vid filmskapandet.

Detta fragment av en tänkt roman är en av de absoluta höjdpunkterna i efterkrigstidens europeiska litteratur. Här finns Pasolinis samlade erfarenheter och ihågkomster, utgivna sjutton år efter hans död, sedan älskare, väninnor och förläggare beslutat att det är en nödvändig, ja, god gärning att ge offentlighet åt det totala utlämnande av sig själv Pasolini ägnar sig åt, samtidigt som han iskallt styckar samtidens fascistiska "antifascister".

Vad som är ofullständigt i Petrolio är kvantiteten, ej kvaliteten. Texterna är stilistiskt genomarbetade, också de variationer på samma tema som Pasolini förmodligen tänkt sortera bort vid den slutliga redigeringen. Överflödet, upprepningstekniken - även när den inte är avsedd - visar sig vara en förträfflig metod för att pumpa in Pasolinis trossatser. Samtidigt stärkes trovärdigheten när angrepp belyses från olika håll, ur skilda aspekter.

Den skyddslösa bild Pasolini lämnar av sig själv i Petrolio, faller bortom ramarna för normal esteticism. Ljus och färger, landskap och porträtt underordnas intensiteten hos den nakne huvudrollsinnehavaren P.P.P. när han suger i sig sperman från dem som härskar över honom när han på ängen vid Casilina, i Roms utkant, knäböjer för tjugo unga män som kräver att han skall suga, knulla och slicka rena tjugo kukar av varierande längd och tjocklek. Sandro, Sergio, Claudio, Gianfranco och de andra sexton kropparna doftar av mjöl och motorolja, av torkad sperma och svett; Pasolinis alter ego, Carlo, "knäböjer i oändlig ömhet, ja med finkänslighet, framför deras kukar"; han "vågar knappt röra vid dem med händerna, så därför närmar han sig dem med läpparna".

Gräset doftar torrt hö när Carlo ligger med Claudios kuk i stjärten denna kärlekskväll när "månen står högt på himlen" och månljuset är "annorlunda, klarare, renare" än solskenet.

Pasolinis utdragna redogörelse för passionskvällen, är romanens centrum kring vilket allt övrigt, händelser, personer, ideologiska och moraliska resonemang, utgår ifrån, är beroende av, återkommer till. Beskrivningar av långa vandringar genom naturen utanför Turin och i Roms utkanter, i städernas och stadsparkernas landskap, de elegiska tonerna om ängens blommor och gräs och även när Pasolini tar läsaren med på äventyret att från kameravagnens plattform följa ett förälskat heterosexuellt par genom den nya sköna världens helvete i Rom, sker det under trycket av längtan efter "naturens glada gåva", den "animaliska hemlighet" som finns bakom gylfen på ett par "amerikanska byxor".

Huvudaktör i Petrolio är Carlo I och Carlo II, den förre ingenjör och framgångsrik tjänsteman vid ett stort företag; det är Carlo maktmänniskan. Carlo II vill bli plågad, vill vara underdånig, är den passive, men längtande. Carlo I och Carlo II är härskaren och slaven, vilka skiljes åt, förenas, uppgår i varandras Vara, är av samma blod. Incest? Nej, endast i medicinsk mening. Den ene går maktens och karriärens väg och den andre är outsidern, den utstötte. "De facto är Carlo inte en person utan två"; Carlo är samtidigt den sjuttonårige sonen och den sjuttioårige fadern med "fulländad kropp och stor vacker kuk". Sonen Carlo, som bär faderns namn, är en kluven människa som samtidigt "har min och min fars ålder", skriver Pasolini. Denne Carlo, som i sin själ och i sin kropp förenar två män med skilda ambitioner och sexuella erfarenheter, lever nu, detta år, "ja, än mer preciserat: i detta ögonblick"; i Pasolinis eget ögonblick mellan födelse och död.

De båda Carlos vandrar varandras vägar. Den ene Carlos kärleksupplevelser och onanerande sker gemensamt med kvinnor: modern, mormodern, tjänarinnor, horor. Den andre Carlos böjer knä på ängen vid via Casilina. Men även den Carlo som tror sig vara heterosexuell, är på jakt efter kuk och dras in i trollcirkeln när pojken Carmelo knullar honom på en rivningstomt.

Inkarnationerna i romanens persongalleri är otaliga, inkluderar älskare och älskarinnor och de anonyma kvinnor de båda Carlos blottar sig för i parker och på Turins järnvägsstation. Endast då det finns "moralism" i såväl "det högsta som det lägsta", när "alla ljus är tända på båten, också lyktan i masten", når Pasolini orkanens lugna centrum.

De båda Carlos kosmiska flygningar genom historiens blodbad, genom en nutidshistoria som återspeglar och i sig rymmer alla tiders historia, den reella och den fiktiva historien, lindar Pasolini in i symbolik och symboler, för att i frihet visa själens och kroppens "nakenhet".

För många är det naturligtvis upprörande att det hos fäder finns något hemlighetsfullt, abstrakt och andligt, som kan upplevas genom och i kroppen, att detta hemlighetsfulla avslöjas först när könet blottas. Det är en av Pasolinis många beundransvärda förtjänster att han utan omsvep ställer kuken i centrum för relationen mellan "far" och "son".

Dessutom är denna mästerliga roman ett historiskt dokument om en historisk period då den av högre makter proklamerade friheten visade sig vara en fälla som gillrats för att fånga dem som tog friheten på allvar.

Bo I. Cavefors
Vidare läsning
Ett utdrag ur Petrolio kan läsas på svenska i Svarta Fanor, femte boken, klicka här

Ur arkivet

view_module reorder

Odens öga

I Röstånga i Skåne ligger en märklig sjö, Odensjön. Den torde ha fått sitt namn efter guden Oden. Det är en liten, helt rund sjö inne i Söderåsen och en ...

Av: Birgitta Milits | Resereportage | 13 september, 2011

Luther spikar upp de 95 teserna. Målning av Julius Hübner. Foto: Wikimedia

Ett jubileum med komplikationer

”Om inte om hade funnits...” - så börjar ett känt talesätt med många mer eller mindre burleska varianter. Sensmoralen tycks ändå alltid vara, att så kallade kontrafaktiska spekulationer om historiens ...

Av: Thomas Notini | Kulturreportage | 30 maj, 2017

Blanchot och Levinas med några vänner i Stradsbourg i slutet av 1920talet

Maurice  l'obscur

I sin intressanta artikel om surrealisten André Breton och hans tre romaner "Nadia", "Galen Kärlek" och "Arcane XVII" citerar Guido Zeccola vad Maurice Blanchot hade att säga om den första: ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 03 juni, 2016

Dansens närvaro

MADE-festivalen, 5-8 maj 2009 Koreografier och dans och performance av: Alexander Ekman och Cullbergbaletten, Ina Christel Johannessen, Tørmoen, Elton Hammer, Lindeman Steen, Sende, Søetorp, Nagelhus Schia, Holte Østbye, Meland, Wigdel, Biong ...

Av: Nils Jernelius | Reportage om scenkonst | 10 maj, 2010

En nödvändig bok. Om det Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm

Med beteckningen ”Sällskapet” i ovannämnda boktitel avses en sammanslutning som grundades för 107 år sedan under namnet Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm. Det har aldrig hört till de stora välkända akademiska ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 05 december, 2013

Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | Kulturreportage | 29 november, 2012

Senmoderniteten. Del 2

Det desillusjonerte menneske Del 1 ble avrundet med at jeg snakket om Internett, som er en bra ordning, i og med at via nettet er det ganske enkelt å oppdage svindel ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 juli, 2013

Vietnam ett leende land. I Vietnam mitten av 1980

Den första bilden som möter en nyanländ till Vietnam är vietnamesen som går till knäna i vatten ute på risfälten och arbetar, oftast är det kvinnornas syssla. Det är en ...

Av: Rolf Zandén | Resereportage | 13 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.