Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | 13 oktober, 2017
Konstens porträtt

Helmer Osslund – Norrlandsskildraren

”En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står ...

Av: Thomas Notini | 06 april, 2013
Konstens porträtt

Stranger Visions (2012-2013) av Heather Dewey-Hagborg

Självlysande kaniner och kvantkonst

Mathias Jansson med en essä om konst vid den yttersta gränsen för forskningen.

Av: Mathias Jansson | 18 september, 2015
Essäer om konst

Hur påverkades Ingmar Bergman av August Strindberg?

År 1986 fick Ingmar Bergman stora problem med en uppsättning av August Strindbergs Ett Drömspel. Sjuka skådespelare och annat elände försvårade repetitionerna. Makterna tog över, tyckte han. Den där djävla ...

Av: Kurt Bäckström | 28 mars, 2012
Essäer om film

Pier Paolo Pasolini och Petrolio



Pier Paolo Pasolini och Petrolio

pasolini

Just i dagarna för 31 år sedan fann den italienska polisen en död kropp vid Idroscalo i Ostia en av Roms förort. Så småningom visades sig vara författaren, regissören, samhällsdebattören Pier Paolo Pasolinis mördade kropp.

Mot livets slut låter Pasolini förstå att han ser romanen Petrolio som sitt främsta och viktigaste litterära arbete. Författaren planerar en bok på "minst tvåtusen sidor", där han skall skildra "samhället".

cave.pasolini 
 kollage
Artikelns samtliga kollage är av Bo Cavefors
i inspiration av och till Pier Paolo Pasolinis ära.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För Pasolini betyder detta att också skildra krafterna som styr samhälle och människor i viss riktning, mot vissa ideal och målsättningar och bort ifrån andra ideal och målsättningar. Denna politiska, moraliska och filosofiska dimension är ett med bögeriet parallellt och genomgående tema i Pasolinis skilda verksamheter.

Dessa andra ideal är ofta desamma som Pasolinis egna ideal och därför är romanen, självbiografin Petrolio, i likhet med författarens filmer och tidigare litterära verk, i första hand en självbiografisk berättelse. Inträngande, genomborrande och obarmhärtigt effektivt, avslöjande, öppen och "naken" för att använda ett av Pasolinis favoritord. Konfrontationen mellan världar med olika ideal, är naturligtvis oundviklig. Pasolini skyr inte striden. Snarare söker han den. Kampen är för Pasolini inte att ta ställning för "höger" eller "vänster"; de Pasolini kallar fascister, borgare och reaktionärer, finns bland företrädare för alla ideologier.

När Pasolini talar om fascister, borgare och reaktionärer definierar han dem inte ideologiskt eller partipolitiskt. Beteckningarna står för människor som aktivt, med alla medel, brutala och sublima, slår undan villkoren för människans frihet att gestalta sitt eget liv.

Förloraren vid denna konfrontation blir ej sällan outsidern, slaven, proletären i ordets klassiska betydelse, den som - därför att han tvingas därtill - rör sig utanför regelsystem samhällets makthavare påbjuder.

På italienska betyder Petrolio ej endast bergolja och petroleum. Pasolini anspelar på Gajus Petronis (d.66. e.Kr.) och på Troja. Petronius, kejsar Neros kulturminister, tvingas till självmord och ihågkommes av eftervärlden för en satirisk roman där Trimalchios gästabud utgör höjdpunkten; Troja, på italienska troia, betyder sugga, fnask, luder.

Romanen Petrolio är sålunda historien om tidernas svineri, om suggors gästabud, en modern Satyricon om hur den "fascistoida" statens hantlangare knipsar sommarens sista rosor. Med andra ord: "de verkliga fascisterna är antifascister som tagit makten".

När Pasolini mördas den första november 1975 har han skrivit bortemot sjuhundra av planerade tvåtusen sidor. Det efterlämnade manuskriptet är då ej redigerat och ej strukturerat; romanens form knyter an till Pasolinis montageteknik vid filmskapandet.

Detta fragment av en tänkt roman är en av de absoluta höjdpunkterna i efterkrigstidens europeiska litteratur. Här finns Pasolinis samlade erfarenheter och ihågkomster, utgivna sjutton år efter hans död, sedan älskare, väninnor och förläggare beslutat att det är en nödvändig, ja, god gärning att ge offentlighet åt det totala utlämnande av sig själv Pasolini ägnar sig åt, samtidigt som han iskallt styckar samtidens fascistiska "antifascister".

Vad som är ofullständigt i Petrolio är kvantiteten, ej kvaliteten. Texterna är stilistiskt genomarbetade, också de variationer på samma tema som Pasolini förmodligen tänkt sortera bort vid den slutliga redigeringen. Överflödet, upprepningstekniken - även när den inte är avsedd - visar sig vara en förträfflig metod för att pumpa in Pasolinis trossatser. Samtidigt stärkes trovärdigheten när angrepp belyses från olika håll, ur skilda aspekter.

Den skyddslösa bild Pasolini lämnar av sig själv i Petrolio, faller bortom ramarna för normal esteticism. Ljus och färger, landskap och porträtt underordnas intensiteten hos den nakne huvudrollsinnehavaren P.P.P. när han suger i sig sperman från dem som härskar över honom när han på ängen vid Casilina, i Roms utkant, knäböjer för tjugo unga män som kräver att han skall suga, knulla och slicka rena tjugo kukar av varierande längd och tjocklek. Sandro, Sergio, Claudio, Gianfranco och de andra sexton kropparna doftar av mjöl och motorolja, av torkad sperma och svett; Pasolinis alter ego, Carlo, "knäböjer i oändlig ömhet, ja med finkänslighet, framför deras kukar"; han "vågar knappt röra vid dem med händerna, så därför närmar han sig dem med läpparna".

Gräset doftar torrt hö när Carlo ligger med Claudios kuk i stjärten denna kärlekskväll när "månen står högt på himlen" och månljuset är "annorlunda, klarare, renare" än solskenet.

Pasolinis utdragna redogörelse för passionskvällen, är romanens centrum kring vilket allt övrigt, händelser, personer, ideologiska och moraliska resonemang, utgår ifrån, är beroende av, återkommer till. Beskrivningar av långa vandringar genom naturen utanför Turin och i Roms utkanter, i städernas och stadsparkernas landskap, de elegiska tonerna om ängens blommor och gräs och även när Pasolini tar läsaren med på äventyret att från kameravagnens plattform följa ett förälskat heterosexuellt par genom den nya sköna världens helvete i Rom, sker det under trycket av längtan efter "naturens glada gåva", den "animaliska hemlighet" som finns bakom gylfen på ett par "amerikanska byxor".

Huvudaktör i Petrolio är Carlo I och Carlo II, den förre ingenjör och framgångsrik tjänsteman vid ett stort företag; det är Carlo maktmänniskan. Carlo II vill bli plågad, vill vara underdånig, är den passive, men längtande. Carlo I och Carlo II är härskaren och slaven, vilka skiljes åt, förenas, uppgår i varandras Vara, är av samma blod. Incest? Nej, endast i medicinsk mening. Den ene går maktens och karriärens väg och den andre är outsidern, den utstötte. "De facto är Carlo inte en person utan två"; Carlo är samtidigt den sjuttonårige sonen och den sjuttioårige fadern med "fulländad kropp och stor vacker kuk". Sonen Carlo, som bär faderns namn, är en kluven människa som samtidigt "har min och min fars ålder", skriver Pasolini. Denne Carlo, som i sin själ och i sin kropp förenar två män med skilda ambitioner och sexuella erfarenheter, lever nu, detta år, "ja, än mer preciserat: i detta ögonblick"; i Pasolinis eget ögonblick mellan födelse och död.

De båda Carlos vandrar varandras vägar. Den ene Carlos kärleksupplevelser och onanerande sker gemensamt med kvinnor: modern, mormodern, tjänarinnor, horor. Den andre Carlos böjer knä på ängen vid via Casilina. Men även den Carlo som tror sig vara heterosexuell, är på jakt efter kuk och dras in i trollcirkeln när pojken Carmelo knullar honom på en rivningstomt.

Inkarnationerna i romanens persongalleri är otaliga, inkluderar älskare och älskarinnor och de anonyma kvinnor de båda Carlos blottar sig för i parker och på Turins järnvägsstation. Endast då det finns "moralism" i såväl "det högsta som det lägsta", när "alla ljus är tända på båten, också lyktan i masten", når Pasolini orkanens lugna centrum.

De båda Carlos kosmiska flygningar genom historiens blodbad, genom en nutidshistoria som återspeglar och i sig rymmer alla tiders historia, den reella och den fiktiva historien, lindar Pasolini in i symbolik och symboler, för att i frihet visa själens och kroppens "nakenhet".

För många är det naturligtvis upprörande att det hos fäder finns något hemlighetsfullt, abstrakt och andligt, som kan upplevas genom och i kroppen, att detta hemlighetsfulla avslöjas först när könet blottas. Det är en av Pasolinis många beundransvärda förtjänster att han utan omsvep ställer kuken i centrum för relationen mellan "far" och "son".

Dessutom är denna mästerliga roman ett historiskt dokument om en historisk period då den av högre makter proklamerade friheten visade sig vara en fälla som gillrats för att fånga dem som tog friheten på allvar.

Bo I. Cavefors
Vidare läsning
Ett utdrag ur Petrolio kan läsas på svenska i Svarta Fanor, femte boken, klicka här

Ur arkivet

view_module reorder

Konsthöst i Paris

Oktober är en fulltecknad konstmånad i Paris. Nya utställningar startar lite överallt, sommaren är definitivt över, höstrusket sätter in och de kräsna parisarna vill bli roade. Resultatet är ofta av ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 03 november, 2009

Metaforens metamorfos

”tungans makt är bruten och under hudenlöper elden genast i fina flammor” De två versraderna är lånade av Sapfo, en av den moderna kärleksdiktens tidigaste arkitekter. Trots det faktum att de ...

Av: Mattias Lundmark | Essäer om litteratur & böcker | 02 maj, 2013

Den finska konsten, mellan modernism och tradition

Historiskt är Finland en avkrok, en väg genom skogen mellan Stockholm och S:t Petersburg, en del av Sverige i sex hundra år och under ryskt styre i drygt hundra …Man ...

Av: Niels Hebert | Essäer om konst | 16 juni, 2008

Migranten som hjälte i Dinevs magiska realism

I juletid 1990 kom Dimitri Dinev frusen och hungrig över den gröna gränsen med endast sitt studentbetyg och de kläder han hade på sig till det österrikiska flyktinglägret Traiskirchen. Eftersom ...

Av: Jan Selling | Essäer om litteratur & böcker | 20 november, 2011

Dylan som DJ. En guldgruva för alla Dylan-fans

Vår tids kanske mest inflytelserika rockmusiker har fått ett eget radioprogram. I "Bob Dylan's theme time radio hour", som just nu är inne på sin andra säsong, spelar den snart ...

Av: Johan Kellman Larsson | Essäer om musik | 18 oktober, 2008

15. Nils-August

Lina gäspade gapigt. Enstaka strålkastare från mötande trafik dök upp i mörkret. Hon vände på huvudet och tittade på Ramirez. Han var i alla fall vaken. Tur det. Hans stadiga ...

Av: Nils-August | Lund har allt utom vatten | 23 mars, 2012

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 09 december, 2013

John Everett Millais. Lizzie-Ophelia

Prerafaelitiska brödraskapet och Lizzie Siddal

Idag är medeltiden populärare än någonsin. Det nya intresset för denna halvt mytiska och mörka tid beror kanske delvis på en önskan hos människan att vilja återvända till ett tidsskede ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 16 augusti, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.