Illustration: Hebriana Alainentalo

Kösamhällen och andra samhällen

Anders Björnsson om öl, kösamhälle och socialism.

Av: Anders Björnsson | 22 februari, 2017
Essäer om samhället

Veckan från hyllan. Vecka 15-2013

S-kongressen har börjat. Nu kan alla ledarskribenter som har klagat på avsaknaden på borgerlig politik äntligen andas ut. Alliansens partier må vara visionslösa och initiativlösa, det spelar ingen roll, deras ...

Av: Gregor Flakierski | 06 april, 2013
Veckans titt i hyllan

Rak och ärlig mexikansk filmproduktion

Skådespelaren, producenten och regissören Gael García Bernal har hänfört en hel värld med sin charm och talang i Mexikos absolut mest firade filmer som "En dagbok från en motorcykel", "Älskade ...

Av: Linda Johansson | 27 december, 2009
Kulturreportage

Turkiets tredje väg: om modernitet och islam

TEMA ÖST-VÄST Många menar att islam skulle vara oförenlig med demokrati. Idéhistorikern Klas Grinell visar, genom den muslimska demokratirörelsen i Turkiet, att så inte är fallet Den fjortonde mars 2008 lämnade ...

Av: Klas Grinell | 11 maj, 2008
Essäer om religionen

Pier Paolo Pasolini och Petrolio



Pier Paolo Pasolini och Petrolio

pasolini

Just i dagarna för 31 år sedan fann den italienska polisen en död kropp vid Idroscalo i Ostia en av Roms förort. Så småningom visades sig vara författaren, regissören, samhällsdebattören Pier Paolo Pasolinis mördade kropp.

Mot livets slut låter Pasolini förstå att han ser romanen Petrolio som sitt främsta och viktigaste litterära arbete. Författaren planerar en bok på "minst tvåtusen sidor", där han skall skildra "samhället".

cave.pasolini 
 kollage
Artikelns samtliga kollage är av Bo Cavefors
i inspiration av och till Pier Paolo Pasolinis ära.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För Pasolini betyder detta att också skildra krafterna som styr samhälle och människor i viss riktning, mot vissa ideal och målsättningar och bort ifrån andra ideal och målsättningar. Denna politiska, moraliska och filosofiska dimension är ett med bögeriet parallellt och genomgående tema i Pasolinis skilda verksamheter.

Dessa andra ideal är ofta desamma som Pasolinis egna ideal och därför är romanen, självbiografin Petrolio, i likhet med författarens filmer och tidigare litterära verk, i första hand en självbiografisk berättelse. Inträngande, genomborrande och obarmhärtigt effektivt, avslöjande, öppen och "naken" för att använda ett av Pasolinis favoritord. Konfrontationen mellan världar med olika ideal, är naturligtvis oundviklig. Pasolini skyr inte striden. Snarare söker han den. Kampen är för Pasolini inte att ta ställning för "höger" eller "vänster"; de Pasolini kallar fascister, borgare och reaktionärer, finns bland företrädare för alla ideologier.

När Pasolini talar om fascister, borgare och reaktionärer definierar han dem inte ideologiskt eller partipolitiskt. Beteckningarna står för människor som aktivt, med alla medel, brutala och sublima, slår undan villkoren för människans frihet att gestalta sitt eget liv.

Förloraren vid denna konfrontation blir ej sällan outsidern, slaven, proletären i ordets klassiska betydelse, den som - därför att han tvingas därtill - rör sig utanför regelsystem samhällets makthavare påbjuder.

På italienska betyder Petrolio ej endast bergolja och petroleum. Pasolini anspelar på Gajus Petronis (d.66. e.Kr.) och på Troja. Petronius, kejsar Neros kulturminister, tvingas till självmord och ihågkommes av eftervärlden för en satirisk roman där Trimalchios gästabud utgör höjdpunkten; Troja, på italienska troia, betyder sugga, fnask, luder.

Romanen Petrolio är sålunda historien om tidernas svineri, om suggors gästabud, en modern Satyricon om hur den "fascistoida" statens hantlangare knipsar sommarens sista rosor. Med andra ord: "de verkliga fascisterna är antifascister som tagit makten".

När Pasolini mördas den första november 1975 har han skrivit bortemot sjuhundra av planerade tvåtusen sidor. Det efterlämnade manuskriptet är då ej redigerat och ej strukturerat; romanens form knyter an till Pasolinis montageteknik vid filmskapandet.

Detta fragment av en tänkt roman är en av de absoluta höjdpunkterna i efterkrigstidens europeiska litteratur. Här finns Pasolinis samlade erfarenheter och ihågkomster, utgivna sjutton år efter hans död, sedan älskare, väninnor och förläggare beslutat att det är en nödvändig, ja, god gärning att ge offentlighet åt det totala utlämnande av sig själv Pasolini ägnar sig åt, samtidigt som han iskallt styckar samtidens fascistiska "antifascister".

Vad som är ofullständigt i Petrolio är kvantiteten, ej kvaliteten. Texterna är stilistiskt genomarbetade, också de variationer på samma tema som Pasolini förmodligen tänkt sortera bort vid den slutliga redigeringen. Överflödet, upprepningstekniken - även när den inte är avsedd - visar sig vara en förträfflig metod för att pumpa in Pasolinis trossatser. Samtidigt stärkes trovärdigheten när angrepp belyses från olika håll, ur skilda aspekter.

Den skyddslösa bild Pasolini lämnar av sig själv i Petrolio, faller bortom ramarna för normal esteticism. Ljus och färger, landskap och porträtt underordnas intensiteten hos den nakne huvudrollsinnehavaren P.P.P. när han suger i sig sperman från dem som härskar över honom när han på ängen vid Casilina, i Roms utkant, knäböjer för tjugo unga män som kräver att han skall suga, knulla och slicka rena tjugo kukar av varierande längd och tjocklek. Sandro, Sergio, Claudio, Gianfranco och de andra sexton kropparna doftar av mjöl och motorolja, av torkad sperma och svett; Pasolinis alter ego, Carlo, "knäböjer i oändlig ömhet, ja med finkänslighet, framför deras kukar"; han "vågar knappt röra vid dem med händerna, så därför närmar han sig dem med läpparna".

Gräset doftar torrt hö när Carlo ligger med Claudios kuk i stjärten denna kärlekskväll när "månen står högt på himlen" och månljuset är "annorlunda, klarare, renare" än solskenet.

Pasolinis utdragna redogörelse för passionskvällen, är romanens centrum kring vilket allt övrigt, händelser, personer, ideologiska och moraliska resonemang, utgår ifrån, är beroende av, återkommer till. Beskrivningar av långa vandringar genom naturen utanför Turin och i Roms utkanter, i städernas och stadsparkernas landskap, de elegiska tonerna om ängens blommor och gräs och även när Pasolini tar läsaren med på äventyret att från kameravagnens plattform följa ett förälskat heterosexuellt par genom den nya sköna världens helvete i Rom, sker det under trycket av längtan efter "naturens glada gåva", den "animaliska hemlighet" som finns bakom gylfen på ett par "amerikanska byxor".

Huvudaktör i Petrolio är Carlo I och Carlo II, den förre ingenjör och framgångsrik tjänsteman vid ett stort företag; det är Carlo maktmänniskan. Carlo II vill bli plågad, vill vara underdånig, är den passive, men längtande. Carlo I och Carlo II är härskaren och slaven, vilka skiljes åt, förenas, uppgår i varandras Vara, är av samma blod. Incest? Nej, endast i medicinsk mening. Den ene går maktens och karriärens väg och den andre är outsidern, den utstötte. "De facto är Carlo inte en person utan två"; Carlo är samtidigt den sjuttonårige sonen och den sjuttioårige fadern med "fulländad kropp och stor vacker kuk". Sonen Carlo, som bär faderns namn, är en kluven människa som samtidigt "har min och min fars ålder", skriver Pasolini. Denne Carlo, som i sin själ och i sin kropp förenar två män med skilda ambitioner och sexuella erfarenheter, lever nu, detta år, "ja, än mer preciserat: i detta ögonblick"; i Pasolinis eget ögonblick mellan födelse och död.

De båda Carlos vandrar varandras vägar. Den ene Carlos kärleksupplevelser och onanerande sker gemensamt med kvinnor: modern, mormodern, tjänarinnor, horor. Den andre Carlos böjer knä på ängen vid via Casilina. Men även den Carlo som tror sig vara heterosexuell, är på jakt efter kuk och dras in i trollcirkeln när pojken Carmelo knullar honom på en rivningstomt.

Inkarnationerna i romanens persongalleri är otaliga, inkluderar älskare och älskarinnor och de anonyma kvinnor de båda Carlos blottar sig för i parker och på Turins järnvägsstation. Endast då det finns "moralism" i såväl "det högsta som det lägsta", när "alla ljus är tända på båten, också lyktan i masten", når Pasolini orkanens lugna centrum.

De båda Carlos kosmiska flygningar genom historiens blodbad, genom en nutidshistoria som återspeglar och i sig rymmer alla tiders historia, den reella och den fiktiva historien, lindar Pasolini in i symbolik och symboler, för att i frihet visa själens och kroppens "nakenhet".

För många är det naturligtvis upprörande att det hos fäder finns något hemlighetsfullt, abstrakt och andligt, som kan upplevas genom och i kroppen, att detta hemlighetsfulla avslöjas först när könet blottas. Det är en av Pasolinis många beundransvärda förtjänster att han utan omsvep ställer kuken i centrum för relationen mellan "far" och "son".

Dessutom är denna mästerliga roman ett historiskt dokument om en historisk period då den av högre makter proklamerade friheten visade sig vara en fälla som gillrats för att fånga dem som tog friheten på allvar.

Bo I. Cavefors
Vidare läsning
Ett utdrag ur Petrolio kan läsas på svenska i Svarta Fanor, femte boken, klicka här

Ur arkivet

view_module reorder

Förnuftets ljus. Om Johan Henrik Kellgren

Kanske låg det, som skalden säger, ett skimmer kring konung Gustafs dagar. Det är åtminstone den bild av Gustaf III och hans tid som artonhundratalets senromantiker, en Tegnér, en Geijer ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 09 augusti, 2010

Himlens suveränitet

Himlen är alldeles klar. Bestulen på alla de moln som den var fylld av i gryningen. Och den tidiga timmens rödrosa färg, som låg likt nyvaken på den avlägsna, tunna ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 30 juni, 2015

Ta inte tag i ditt liv

  Varför klingar frasen ”ta tag i ditt liv” i mitt huvud allt som oftast nu för tiden? Varför är denna förmaning den mest uttjatade i dagens samhälle? Jag kanske inte vill ...

Av: Sofia Jarl | Gästkrönikör | 20 februari, 2012

Veckans porträtt: Tuija Nieminen Kristofersson om Tuija Nieminen Kristofersson

Tuija Nieminen Kristofersson om Tuija Nieminen Kristofersson    Tuija Nieminen Kristofersson Foto: Hans Kristofersson Och asterisken, tecknet som Aristarchos uppfann och använde när han hänvisade till en versrad av Homeros, lyste som diktens starka sken en ...

Av: Tuija Nieminen Kristofersson | Litteraturens porträtt | 09 november, 2006

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

The roles of computer in doing and studying the art

Bernardo Nicoletti, redan bekant till våra läsare med artikeln A Hidden Part of the Culture: the Business Culture, tar en utgångspunkt från boken Futures past, för att visa de möjliga ...

Av: Bernardo Nicoletti | Essäer | 10 juni, 2013

Bollywood– indisk filmindustri på export

Bollywood– indisk filmindustri på export Det hände 1982. Jag bodde i den del av New Delhi som heter Defence Colony. En dag bestämde jag mig för att gå och se den ...

Av: Bertil Falk | Kulturreportage | 13 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.