Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | 16 september, 2010
Övriga porträtt

Om att läsa för mycket eller Kärlekens idealitet: Flaubert och Faulkner

Vare sig man anser Cervantes’ Don Quijote (1605 och 1615) eller Samuel Richardsons Pamela, or Virtue Rewarded (1740) vara den första romanen, kan man hur som helst säga att läsningens ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 14 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Eurovision Song Contest 2016 vinnaren Jamala, Susana Dzjamaladinova. Foto: Anna Velikova/ EBU.

Europa-visionen och Eurovisionen

Är Eurovisionen, ESC alltså, det enda som förenar i dagens Europa? Eller är det ett gigantiskt jippo, drivet av nöjesindustrin för att säkra de stora bolagens fortsatta expansion? Tidningen Kulturens ...

Av: Thomas Wihlman | 23 Maj, 2016
Musikens porträtt

Utveckling och tillväxt samt miljökamp

Ser ett plakat som bjuder in till en diskussionskväll om miljöarbetet i Östra Vätternbranterna. Det naturgeografiska området sträcker sig från Jönköping i söder, genom delar av Tranås och Ödeshögs kommuner ...

Av: Per-Inge Planefors | 27 augusti, 2012
Gästkrönikör

Ingen full servering hos Hammarén



Stefan HammarénDet som i början mer var ett självsökande behov, har med tiden utvecklats till ett högst personligt stildrag. Finlandssvenske författaren och poeten Stefan Hammarén har beskrivits som en av de ledande surrealisterna i Norden. Han skriver inte rakt och tydligt bara för att han behärskar den metoden. Språkutforskandet och att hitta den perfekta formuleringen istället för att säga något rakt ut finns alltid med, oavsett om det är prosa, lyrik, kulturkritik eller ett vanligt mejl, som den här intervjun.
- Språket föds i hjärnan, inte arbetar jag så utpräglat, skriver på till det är avigt nog, börjar i ett normalare språk och filar på med tillskott tills det sitter i sin form, och vacklar på gränsen till det oläsbara, förklarar han.

Poesi har Stefan Hammarén skrivit till och från sedan han debuterade som romanförfattare med "Med en burk soppa" 2001. För honom är poesi lätt att skriva i jämförelse med romaner och handlar mer om skrivande för egen utveckling.

- Poesi skriver jag som utfyllnad, när är tillfälligt trött på romanerna, eller när vilar från dem, och går mycket i perioder av ingen poesi till enbart poesi. För mig är mitt romanspråk betydligt mer komplicerat och mer personligt eget hantverk. Normalt är dikter svårare än romanprosa, för egendel alltså helt tvärtom. I en roman också mer krävande att försöka lagom konsekvent hålla uppe en viss form, än vad man i dikters korta form gör.

Tankarna går till surrealisternas fria associationer och normbrytande form som outsinlig inspirationskälla, men Hammarén skriver inte för att åberopa en viss litterär rörelse. Det blir som han själv vill.
- Jag är inte förläst på surrealism och är inte avhängig rörelsen på något sätt, lika lite jag plockar från klassiker. Likheter finns, men tror det etiketterar lite onödigt mycket. Finns också kritiker som sagt att jag inte liknar något annat, så vem vet.

Det finns heller inget universellt tema som inspirerar, snarare är det skrivandet självt.
- Och då i en ständig kamp att finna något att skriva om, och det är magert plockgods som gör texterna, minsta lilla fnuttiga kan ge de längsta texterna. Någon liten begynnelserad, kan leda till en hel roman, med plockgods förstås under resan.

Han tror inte på budskap, men samtidigt tycker han att det är svårt att skriva en produkt som blir helt utan mening. Dubbelbetydelser innebär inte nödvändigtvis att resultatet är utan budskap eller tanke.
- Inte ens surrealisternas automatskrivande är tankebefriande, tror jag. Man kan vilseleda med sin motsägande handling, eller av utspökande, men det snarare ökar budskapen än minskar.

"Egocentriska prosaböcker, fyllda av sexualmystik, surrealistiska drömfantasier och dekadens." Så beskrivs Hammaréns litteratur på Wikipedia. Att ge sitt privata för omvärlden - är det alltid intressant ur ett litterärt perspektiv? Det tycker inte Stefan Hammarén. Särskilt inte om det råkar vara av känslig karaktär. Att skriva bra litteratur går före självsökandet. Men samtidigt går det inte att komma från det som berör, det som ligger för en. Jaget finns ofta med i Hammaréns litteratur, inte sällan just i jag-form. Även om det mest privata delvis omskrivs, eller detaljer utesluts.

Det "rödatrådsfixerade" är något som Stefan Hammarén tror kan vara till nackdel för läsaren. Det låser sig lätt om man utgår från att en röd tråd eller ett budskap ligger till grund för texten. Kritiker har hävdat att Hammaréns språk verkar vara hämtat från något privat, en för andra svårgripbar musikalitet och att han själv är den ende som har nyckeln till förståelsen.
- Är absolut förståelse det så viktigaste i läsning. Kanske man skall ha lite fantasi i själva läsningen, inte kräva full servering.

Kanske överskattar vi vikten av förståelse i den traditionella bemärkelsen. Det experimenterande språket kräver att läsaren överger kravet på det dramaturgiskt drivna berättandet. För samtidigt som den fria formen är ett motiv för författaren kan ordmassorna också ses som avklätt uppfriskande för läsaren. Och med lite övning går det kanske att finna mening i något som inte hänger så tydligt samman. En annan sorts mening.


Fotnot: Stefan Hammarén har inlett en ny romantrilogi, med första boken under titeln "S:t Största skarabéerboken". Därefter är "Tredje generation skarabéerbok" tänkt att utkomma och slutligen "Första skarabéerboken".

Pernilla Andersson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Anisur Rahman Foto Cato Lein

Anisur Rahman . Tre noveller i översättning av Kristian Carlsson

Anisur Rahman är  poet, dramatiker, översättare och journalist med "ena benet här i Sverige och det andra i Bangladesh". Hans skrivande är språkligt, geografiskt och genremässigt gränsöverskridande och speglar exilen ...

Av: Anisur Rahman | Utopiska geografier | 09 Maj, 2016

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

Om morgonen slickar Korridoren sina sår efter nattens omväxlande övningar och inväntar det återställande lugnet åter erbjudande en tingens estetik och ett nästan dammigt lugn med korridorgolvets blanka yta som ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 10 juli, 2011

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 april, 2013

Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)

Varför läser jag klassiker?   Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2010

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Beatrice Alemagna Foto Gian-Luca Rossetti

Att brodera en saga

Beatrice Alemagna föddes i Bologna i mitten av 1970-talet. Efter studier i grafisk och visuell kommunikation vid ISIA i Urbino flyttade hon, efter att ha vunnit ett prestigefullt pris, till ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 november, 2014

Diversity in the definitions of truth

Rig Veda 1.164.46c states as an axiom, "Truth is one; the wise call it by many names." Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 07 november, 2014

Ectoplasm Girls: En musikalisk frizon utan några som helst regler

Ectoplasm Girls är en besynnerlig duo som består av systrarna Nadine och Tanya Byrne från Stockholm. Deras musik är lekfull, dyster, mörk, glad, ljus, stilla, dansant, trolsk, drömsk, synsk, barnslig ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 09 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.