Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | 07 augusti, 2007
Essäer om film

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

En historia, vilken som helst



Hannele Mikaela TaivassaloFör sin första roman, "Fem knivar hade Andrej Krapl" (2007), erhöll den finlandssvenska författaren Hannele Mikaela Taivassalo Runebergspriset år 2008.
I motiveringen sade urvalsjuryn att berättandet "trots sina starka symboliska laddningar och metalitterära blinkningar" var "strikt handgripligt".
I höstens roman, "Åh, kom och se här" (2010), har Taivassalo renodlat sitt berättargrepp.

Fem knivar hade Andrej Krapl
Det finns något av David Lynch i "Fem knivar hade Andrej Krapl". Neonljus. Skuggor. Ansikten inuti ansikten, fiktion i fiktionen.
Alisas uppväxt har varit "en lervälling, trög och dyster att röra sig i". Hon får inte stryk. Hon tvingas inte att gå hungrig. Hon har ett eget rum i familjens sextiotalsfula hus och när den första mensen äntligen kommer är också den en brun sörja. Sexton år gammal träffar hon predikanten Adrej Krapl. Under kanten till hans luggslitna pälsmössa sticker det fram ljusbruna lockar som trasslar in sig i skägget "på ett förvånansvärt feminint och rörande sätt". Det här är mötet som sätter igång händelseförloppet.

Andrej Krapl väcker Alisa. Först på en morgonsamling i skolan, där han säger att de yttersta dagarna närmar sig, och sedan på en sliten soffa i den nedlagda lantbrukshandeln, där han tar hennes oskuld. Dock inte innan han har visat henne sina knivar och låtit henne provkasta dem. Fem stycken är de, och tunga. Vid en första anblick ser de likadana ut. "Eggen är smal och rak och skaftet är i samma material som eggen, men med ett komplicerat mönster av blommor och någonting som mest liknar vinrankor". Senare kommer Alisa att upptäcka, att knivarna inte är identiska. Var och en av dem har sitt eget mönster inflätat i vinrankorna. Ett äpple, en lilja, ett kors, en orm och ett hjärta.
Men detta är senare.

Andrej Krapl säger sig vara utsänd av gud. Han lär Alisa att man inte kan gå tillbaka, "när man vänder sig om och tar ett steg så är redan det en ny väg". Sedan sker det som måste ske. Alisa tar hans knivar, tar bussen och åker sin väg. Beväpnad.

Symboler och namn

Att det är Gud som har sänt predikanten är mera sant än det låter. Med jämna mellanrum tittar Gud den allsmäktige författaren till läsaren, i kapitel betitlade "Gud", och påminner om att romanen är en konstruktion. Texten är mycket symbolrik. Medveten om kraften hos symboler konstaterar Gud: "Det är kanske för mycket, detta med knivar. Och de är inte bara en, utan fem. Tycker du inte det: knivar gör anspråk." Liksom Tjechovs gevär måste de användas. Fyra av knivarna stjäl Alisa av Andrej. Tre av dem slarvar hon bort. En av dem, den som är dekorerad med en lilja, oskuldens blomma, återfinner hon aldrig.

Taivassalo arbetar också med namngivandet som uttryck för makt (jfr Bibelns 1 Mos.). När Andrej Krapl tilltalar Alisa (jfr Alice i underlandet) med ett annat namn än hennes eget blir hon en annan. Under sin färd låter hon sig döpas av de människor som är beredda att ta hand om henne och på så vis blir hennes liv alltmer likt en berättelse. En berättelse, som kan rekonstrueras kontinuerligt. Även Andrej Krapl har ett flertal namn, men när det gäller honom framgår det inte vilket som är det ursprungliga. Det händer att han fäller repliker som i sin tillrättalagda pseudointellektualitet kunde ha platsat i en Paolo Coelho-roman, till exempel när Taivassalo låter honom säga:

"Dörren framför dig är låst, den är alltid låst, men nyckeln sitter i. Det är inte en gömd nyckel, inte en hemlig. Men du väljer själv om du vrider om och öppnar, och dörren är låst och den som låser upp har gjort ett val. Man kan inte öppna den liksom av misstag. Man måste låsa upp. Och veta att man vill öppna."
Det går att läsa "Fem knivar hade Andrej Krapl" som en nordisk Lolita-berättelse, men de flesta recensenter har valt att läsa den som en utvecklingsroman, som tar upp de tidlösa frågorna om identitet och frihet.

Åh, kom och se här!
Om Hannele Mikaela Taivassalo tog ett steg bort från realismen med "Fem knivar hade Andrej Krapl" tar hon ännu ett steg med "Åh, kom och se här" (2010). Narrativet bryts sönder. Tiden förskjuts. Symboliken tonas ner.

Berättarrösten tillhör en namnlös kvinna med rödtonat hår. När hon pratar går tankarna till Jeanette Wintersons "Passionen" och det genomgående mantrat: "I'm telling you stories. Trust me." Redan första gången kvinnan framträder säger hon: "Jag har så längtat efter att få berätta en historia" och efter att ha tänt sin cigarett fortsätter hon: "En historia, vilken som helst. Dörrarna i mitt liv har varit tunna, och jag har lyssnat. Ett och annat har jag hört." Till skillnad från Gud i "Fem knivar hade Andrej Krapl" ger hon ett opålitligt intryck. Hur mycket av berättelsen är något hon har hittat på?

Lägenheten som kvinnan bor i ligger på sjunde våningen. Dörren in dit från trapphuset är lika tunn som dörrarna in till de andra lägenheterna. Både samtal och samlag hörs rakt igenom. Kvinnan med det rödtonade håret är inte den enda som stannar till med tunga matvarukassar i händerna och låtsas hämta andan, lystrar. Hon speglar läsarens nyfikenhet, för att inte säga lystnad, efter att få reda på mer om andras liv. Redan på första sidan uppmanas läsaren att komma nära, riktigt nära, och hänge sig åt sin glupska nyfikenhet när Taivassalo, liksom oändligt många andra författare, visar upp en kvinnokropp som har blivit utsatt för våld.

"Åh kom och se här, äckelrealistiskt, nära: Skärvorna av ett riktigt huvud, skärvor med hår, skärvor med glänsande fukt. De mellanblonda hårtestarna, fastklibbade med gråa rester av hennes tankar och svartröda, koagulerade rester av hennes pulserande liv."

Taivassalo återvänder till rummet med den döda kvinnan om och om igen. Låter henne gå in i det ensam och låter henne dö i det, ensam. Det ljuder ett skott, "som ett eko av någonting annat, i en annan tid", och Taivassalo styr läsarens tankar till Gustav den tredje. Läsaren är den första som lägger märke till den döda. Om ingen annan ser henne, betyder det att ingenting har hänt? Eller hände det vid en annan tidpunkt?

Läsaren som voyeur
Romanen igenom åker ett fartyg fram och tillbaka mellan två nordiska huvudstäder. Den ena staden "är ung men hukar ändå kutryggigt under de tunga granitbyggnaderna". Den andra staden är gammal och gömmer en hemlig gustaviansk stad, där mycket är fiktion i fiktionen. Färjan erbjuder en klaustrofobisk frihet. Någon är på väg hem, någon annan är på väg bort. Under deras fötter viskar havet om sitt djup. Ljuskäglan som rör sig slumpmässigt över dansgolvet träffar än det ena, än det andra dansande paret, alltmedan skuggan släpar efter den likt en cape.

Taivassalo återkommer igen och igen till Carl Michael Bellmans "Fredmans epistel. N:o 81", "Märk hur vår skugga". Till förgängligheten. Redan i början av berättelsen markeras slutet. Någon kommer att dö. På vägen dit styrs skeendet av sufflösviskningar. Under en kärleksscen på färjan blir de särskilt ihärdiga. Samtidigt som de betonar tafattheten i ett kärleksmöte mellan två främlingar blottar de läsaren som betraktare, voyeur.

"Ja, mycket snabbt är de nakna. Alldeles nakna, men varma. Och ja, den ena trycker sin hud mot den andra, vem trycker? Trycker båda? Svar: ja. Som om de sögs mot varandra, för att nöta sig in i varandra. Tränga in i huden i huden, med öppna gapande porer. Svar: ja."

Liksom i Taivassalos första roman har namn en stor betydelse. I det här fallet handlar det också om avsaknaden av namn. I stället för namn får två av kvinnorna i "Åh, kom och se här" varsin hårfärg, med hjälp av vilken läsaren kan skilja dem åt.

Hannele Mikaela Taivassalos texter är poetiska och suggestiva. I "Fem knivar hade Andrej Krapl" hakar meningarna fast i varandra. I "Åh, kom och se här" glider meningarnas grepp om varandra till följd av inskjutna kommentarer. Alltid medvetet. Allt är djupt melodramatiskt. Berättarplan skjuts in i och igenom varandra. Döden lika flyktig som kärleken. Allt ligger i berättarens händer.

Jessica Poikkijoki

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen

Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786 Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2008

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.