Anders Mård

Ryssland bortom schablonerna

Anders Mård försöker tolka den ryska gåtan ur sitt perspektiv. Han gör det i boken ”Vägen heter Ryssland” på det finlandssvenska förlaget med samma namn.

Av: Rolf Karlman | 12 Maj, 2017
Essäer om litteratur & böcker

5 – Erik

När dörren slöt sig bakom honom sjönk han ner med ryggen mot den. Han kunde se rakt igenom den praktiska ettan med sovalkov och ut genom fönstret i vardagsrummet. Han ...

Av: Erik | 13 januari, 2012
Lund har allt utom vatten

Vampyren ett monster i tiden

Ingen har väl kunnat missa vampyrtrenden inom populärkultur och litteratur just nu? På TV har under våren Alan Balls hyllade serie "True Blood" visats och på biblioteken är Stephanie ...

Av: Annsofi Lindberg | 08 september, 2010
Essäer

Veckan från hyllan, vecka 27. 2012

Den ekonomiska krisen fortsätter, och detaljerna kring den blir allt mer bisarra. Förra veckan raljerade jag över den nya grekiska finansministern. Det gick bara någon dag och det blev ännu ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2012
Veckans titt i hyllan

Är du konstnär så har du inget val. Om Klas Östergren



Klas ÖstergrenVar ska man börja? Klas Östergrens författarskap är stort och vittförgrenat från debuten som tjugoåring med "Attila" till den mörka mytberättelsen "Orkanpartyt" om en faders gränslösa kärlek till sin mördade son. Ändå är svaret givet, lika uppenbart som självklart. Platsen är en stor och ödslig våning i kvarteret Rosendal Större. Det är på Söder i Stockholm. Utanför drar Hornsgatan förbi och snett mittemot gungar Puckeln till.

Det är tyst i den imposanta våningen. Han ensam är kvar. Han sitter vid sin skrivmaskin och det har hunnit passera många dagar och många nätter sedan han var ute senast. Den enorma våningen äger en sällsam själ. Han sover i vad som sägs vara Hermann Görings gamla säng. Och de tunga draperierna stänger den ljusa dagen ute. Våningen äger vad man förr brukade kalla bedagad charm.
Det är en ung man som står inför uppgiften att sammanfatta en rad ödesdigra händelser. Han har fått stryk av okända män och drabbats av en rejäl hjärnskakning. Nu är det dags att summera och samtidigt teckna ett porträtt av sina vänner, de märkliga bröderna Morgan - Henry och Leo.

Den unge mannens namn är Klas Östergren. Han är - i just detta sammanhang, vill säga - en romanfigur skapad av Klas Östergren i romanen "Gentlemen". Han är ännu i den orubbliga åldern då hela världen ligger inbjudande och orörd. Den sedan länge avlidna sommaren, som verkar minst sagt avlägsen denna dag då ett - för att stjäla ännu en formulering - noggrant vårregn faller utanför fönsterna, har han tillbringat med att klippa gräs på en golfbana. På kvällarna har han suttit i den bungalow som ingår i anställningen och på uppdrag av den slemmige förläggaren Franzén skrivit på en modern uppföljare till Strindbergs "Röda rummet". Men sedan mötte han Henry

Morgan på Atletklubben Europa, efter boxningsträningen stod Henry där nyduschad framför spegeln och knöt slipsen i en avancerad Duke of Windsor-knut. Han antar, utan större grubblerier, Henrys erbjudande att flytta in på Hornsgatan.
Och nu sitter den fiktiva Klas Östergren i det välinrökta och tunga biblioteket och skriver. Henry Morgan är spårlöst försvunnen, liksom även hans bror Leo. Han vill berätta deras och - i viss mån - sin egen historia samtidigt som han strävar efter att förstå vad som verkligen har hänt detta ödesdigra år.

På ett sätt är "Gentlemen" en berättelse om hur tre spolingar växer ur sina symboliska kortbyxor. En berättelse om hur de, var och en på sitt högst personliga sätt, lyckas bli en man bland män. Ty samtidigt som livet levs i vardagens begränsningar är världen ond, fylld av varsel och illvilliga tecken. Men att i denna onda tid bevara en viss stilfullhet, odla en viss resning, är av nöden. En man bland riktiga män måste gå upprätt, med huvudet högt och okrökt ryggrad.
"Gentlemen" är också en brett anlagd samtidsroman som, hur märkligt det än kan låta, lyckats stå emot tidens tärande tand genom att envist hålla fast vid just det tidstypiska. En av förklaringarna är att Klas Östergren i så hög grad arbetar med att fånga stämningar, känslolägen. Den utforskar, trots att den är så fullt ut ockuperad av de synliga händelserna, tidens undermedvetna, dess mörka själ.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Motståndet de tre så olika gentlemännen kommer att möta är stort, kanske rentav övermäktigt stort. Och även om företaget är tröstlöst, och den så kallade Hogarth-affären gäckande och farlig att efterforska, är motståndet mot makten en nödvändig hållning. När Klas Östergren för sista gången pratar med den alltmer desillusionerade Leo Morgan, strax före dennes oförklarliga försvinnande, sitter han på sängkanten och summerar: "Ett motstånd... Någon sort medborgare som vägrar acceptera ondskan, punkare som försvarar kurder, ungar som jagar nazister på överklassplugg på Östermalm, aktivitetsgrupper... Där är väl för fan alltid något." Det går att formulera på annat sätt, som att det - trots allt - finns hopp.

Tiden går, ett kvartsekel passerar och exakt tjugofem år senare sitter återigen den fiktive Klas Östergren och skriver på en tvingande redogörelse över timade händelser och smärtfyllda begivenheter. Det börjar på nytt där det en gång slutade, där den vindlande och hisnande historien avklingade i ett klaustrofobiskt frågetecken. Han är fortfarande barrikaderad i den stora och mörka lägenheten. Han vågar inte gå ut. Han känner sig iakttagen och förföljd. Nyss ringde det på dörren. Det var den bedövande vackra Maud som svepte in i den tysta och trötta lägenheten.
Där börjar romanen "Gansters", den remarkabla uppföljaren till "Gentlemen". Nu har tiden kommit för träda fram ut ur alla insnärjda lögner och de maktstinna dimridåerna och berätta vad som egentligen hände. Att visa vad som var sant, vad som var uppdiktat och varför krönikören tvingats att ljuga och drapera de farliga sanningarna i sordinerad fiktion. Östergren balanserar skickligt och dödsföraktande som en lindansare utan skyddsnät mellan drabbande autenticitet och skönlitterärt fabulerande.

Men först och främst är "Gangsters" en personlig krönika över det senaste kvartseklets tillkortakommanden och förlorade ideal.
Det samhälle som träder fram, sakta framtonande som ett fotografi i framkallningsbadet, är en skrämmande och ofta frånstötande bild av ett Sverige som förlorat både heder och ideal. Alla avgörande beslut om landets framtid avgörs i hemlighet, bak lyckta dörrar dit ingen demokratisk insyn eller inflytande är möjligt.

Denna krypande känsla av att något i grunden har förändrats, av en otäck förskjutning från öppen demokrati till ett smusslande och ljugande samhälle, skildras på närmast gastkramande sätt. Klaustrofobin och den tilltagande skräcken smittar av sig lika effektivt som vinterkräksjukan.
Men här ryms också en sorgsen och vacker kärlekshistoria; en historia om en kärlek som slarvas bort av omständigheter och bristande insikter. Vår krönikör sitter fortfarande fast i sin egen stolthet, sitt tunga och vankelmodiga vemod och ett tilltagande beroende av den tveeggade smaken av nederlagets sötma.

Det finns böcker av Klas Östergren som går att läsa för att de lyckas smeka tristessen och tungsinnet mothårs. Skånetrilogin - med "Ankare", "Handelsmän och partisaner" och "Under i september" - bär sitt mörka och anfrätta hjärta nära förödelsen. Där tecknas en karta full av misslyckanden, sammanbrott och den ödsliga världen befolkas av existenser som inte längre förmår vara en del av vardagsvärlden, åtminstone inte på normalitetens diktatoriska villkor. Där finns övergivna män, ensamma med stora förluster och mänskliga tillkortakommanden att bära på. De är trasiga i själen. Det stora i deras gärning är att de ändå inte ger upp. De vägrar. De lyckas göra motstånd, inte minst mot sin egen destruktivitet.

Vårt behov av självbedrägeri och illusioners dimridåer tycks vara omätligt, men det finns skärningspunkter i livet då vi ställs på prov, då allt står och väger och sanningen uppenbarar sig med skrämmande tydlighet. Och de vinddrivna existenserna, de uppgivna männen i Östergrens trilogi, reser sig upp, pressade och prövade växer de och axlar ansvar större än vad som avkrävs dem. Ur en tilltagande förnedring och excesser i självreducering stiger de plötsligt mot självrespekt och värdighet. Det inger hopp.
"Plåster", en av Östergrens bästa romaner, är berättelsen om en man på ett sjukhus som sitter i en gammal rullstol av trä. Nattportieren Rolands hjärta krånglar trots hans ringa ålder. Han hamnade här efter ett stormigt gräl med sin otrogna hustru. Roland träffar här den rätt tväre tobakshandlaren Yngve, som han aldrig lyckas bli fri ifrån. "Plåster" är inte enbart berättelsen om det plåster som hamnar i en kycklingsallad och senare äts upp. Det handlar om livets desperation och döden, om kärlek i motgång och under prövningar.

Det finns få känslor, om ens någon, som tränger sig på då livet levs på mörkersidan, i övergivenhet eller desperation, i sorg eller mitt i det alltuppslukande sammanbrottet, som inte Östergren nogsamt penetrerat och gestaltat i sina böcker. Han har plockat sönder dessa förlamande känslor för att förtydliga, och kanske för att därigenom förstå. Därmed kan nästa steg tas. Att genomskåda, att se med lite kallare blick, är början på befrielsen. Den starkt självbiografiska "Med stövlar på" - en alldeles självlysande liten bok - är inget undantag i det avseendet, även om självdistansen låter ett förmildrande ljus lysa över den hemsökte författaren och hans ansträngningar.

Hos Klas Östergren spelar krogen ofta en nyckelroll. Det vill säga, det är inte några hippa barer eller hypade inneställen gestalterna frekventerar. Idealstället är bedagat, en ständigt hägrande trött bar där en doft av förflutenhet och avflagnad gårdag dröjer kvar. Minnena baren väcker till liv är lika viktiga att inmundiga som den kalla ölen - helst serverad i glas, inte sejdel. Cigarrettröken sticker i näsan. Väggarna och taket har gulnat sedan många decennier. Luften är tät, laddad av innebörd, dammkornen virvlar vilset runt i den sjunkande solens sista strålar. Vid den slitna bardisken, med sina kulturminnesmärkta brännmärken och årsringar efter girigt tömda glas, sitter några förlorade män och vattnar sina desillusionerade föreställningar om såväl världen som sig själva.

Och tiden som härskar i baren och världen är alltid ett evigt efteråt. Ibland också ett tragiskt för sent. Och där kan äntligen berättelsen börja.

I "Tre porträtt" vecklar Klas Östergren upp ett brett register av mänskliga känslor. Han bryter ner dem i allt mindre beståndsdelar under tiden han ägnar sig åt att berätta historierna, åt att ge liv åt de människor som befolkar boken. Där finns också, i förbigående och förenklat till det schematiska, den grundläggande hållningen bakom hans estetik. Bernie, en av de aparta huvudpersonerna, säger i sitt desillusionerade tillstånd till berättaren: "Är du konstnär så har du inget val. Den dag du känner dig i samklang med tidsandan så är du redan död." Samtiden hemsöker Klas Östergren i huvuddelen av hans böcker. Det går att säga mycket om honom, men aldrig att han är i takt med tiden - alla framgångar till trots. Han förblir ur fas, en evig och lysande outsider.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Ur arkivet

view_module reorder

SPARKS

Thomas Renhult intervjuar keyboardisten och låtskrivaren Ron Mael från Sparks, med anledning av en konsert i Malmö i oktober.  Sparks, som består av bröderna Ron och Russell Mael, har hållit på ...

Av: Thomas Renhult | Musikens porträtt | 13 november, 2012

En gammal idiots bekännelser

Marseille. Skit … Jag är fortfarande bara i Marseille … Illustration: Hannes Iversen Varje gång tror jag att jag ska vakna upp i djungeln. När jag var hemma efter min första resa ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 27 november, 2007

Skulptur av fallos i Pompeji

Sapfo och Catullus som antika inspiratörer

Carsten Palmer Schale om den erotiska poesin i antiken: Sapfo och Catullus.

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 13 oktober, 2015

Drömmen om Pontus En kort romantisk novell av Charles E.J. Moulton

Charles växte upp trespråkigt i Göteborg och i Kalmar som son till en operasångerska och en författare. Hans första roll var Klampe-Lampe i föräldrarnas pjäs, turnéproduktionen ”LEVE TROLLEN”, på 80-talet ...

Av: Charles E.J. Moulton | Utopiska geografier | 08 april, 2013

Emma Sundström

Det tar en livstid att dö, och ingen tid alls

För nio veckor sedan dog min mamma. Hon blev 60 år gammal, och var den enda, vars kärlek, jag aldrig tvivlat på. Jag gråter redan här. Det gick för fort.

Av: Emma Sundström | Gästkrönikör | 27 april, 2015

Bild: Melker Garay

De skapande våndorna

Ett tankefragment om skapandets våndor av Melker Garay.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 10 april, 2016

Om Sohrab Rahimi, en intervju om och kring skapelseprocessen

En gång sade du, Sohrab, till mig, i ett annat sammanhang, om kritiken som sådan, vilken jag framhävde som en gestaltning: ”Ja. jag gillar ordet gestalt. För då skriver man ...

Av: Freke Räihä | Litteraturens porträtt | 16 juni, 2012

Samtal med Witold Gombrowicz.

- Hitler skymmer fortfarande sikten... Ett överjordiskt samtal mellan Thomas Nydahl och Witold Gombrowicz någonstans någon gång i Berlin...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 15 september, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.