Färgerna bortom Parthenons vita marmor

Varje samhälle använder sig av monument och konst att skapa minnen kring. Minnen som legitimerar de identiteter människor innehar i samhället. När en kollektiv identitet, ett vi, skapas, skapas också ...

Av: Sandra Jönsson | 05 mars, 2013
Essäer om konst

Legenden vars bästa tavlor brann upp!

Inge Schiöler (1908-1971) på en bild tagen av okänd fotograf 1957En essä av Olle Pettersson om bildkonstnärens Inge Schiöler och hans psykiska besvär. Inge Schiölers konstnärliga framgångar följdes av svåra depressioner och ...

Av: Olle Pettersson | 14 augusti, 2008
Essäer om konst

Storsjöyran står sig trots allt

I Östersund står regnet som spön i backen när beskedet kommer att N.E.R.D, Storsjöyrans headlineakt har ställt in. Pharell Williams har tydligen drabbats av halsfluss. Storsjöyran har alltid varit en ...

Av: Jonatan Spejare | 13 augusti, 2010
Kulturreportage

Georges Gurdjieff

Georges Gurdjieff, den suveräna narren

"Meetings with Remarkable Men" är den andra delen av en trilogi som heter "All and Everything" och säkert Gurdjieffs mest läsbara bok. Kanske den enda som borde läsas. Georges Gurdjieff upptar en ...

Av: Guido Zeccola | 25 juli, 2015
Essäer om religionen

Lugn bara... Om jagidentiteter i Kristina Lugns verk



Kristina LugnDen klaustrofobiska normaliteten som vi alla avkrävs och stundtals kvävs i kanske ändå med nödvändighet och milt tvång kan sägas äga rollen av avstampskliché och stabil utgångsfaktor och referenspunkt i Kristina Lugns författarskap. Att falla utanför den gängse normalen och moralen har alltid kunnat finna sin gestaltning skapat galghumoristiska anslag och åstadkomma poetisk och politisk substans av hög valör det har Kristina Lugn visat. Men personers existens utanför det gängse vedertagna kan också i sina mera tragiska uttryck generera outtalad och helt enkelt outsäglig smärta som är komplicerad att gestalta.

Kristina Lugns författarskap har alltid handskats med dessa känslor manifesterade i utanförmänniskor med sina tillkortakommanden och sociala defekter och då särskilt den outsägliga smärtan. Hon har för sin gestaltning använt sig av sin egen självbiografiska mylla. Hennes författarskap är ett ironins mästerskap där hon genom användandet av dessa självbiografiska hörnpelare, främst från barndomen, gestaltar och iscensätter diverse utsatta jagidentiteter som spelar upp sina tillkortakommanden i generaliserande och dramatiserade former.

Kristina Lugn är i sitt författarskap mantalsskriven kring ironin, smärtan och dödsskräcken. I begynnelsen av hennes författarkarriär beskrevs hon till övervägande del som en självbiografisk bekännelsepoet ombesjungen på den mediala scenen som den pillerätande och självmordsbenägna förortskvinnan som skriver självutlämnande dagbok. Den brakande succédebuten med "Bekantskap sökes med äldre bildad herre" grundlade i det första skedet dessa epitet och hennes mediala identitet. När hon trädde in i helfigur på den mediala scenen redovisade hon rädslor, svagheter och tillkortakommanden som utväxter i sitt författarskap men också som grava autentiska egenskaper i sin person i balansen mellan dödsskräcken och det plågsamma vardagsvarat. Det var svårt att tydligt veta vem som var Kristina Lugn och vad som var fiktion dessa utspel.

Vem var då Lugn? Eller rättare sagt: Var detta Lugn? Hennes ironier i hennes verk och i hennes mediala framträdanden cirkulerade kring och refererade ofta till hennes egen person när hon iscensatta lyrik och dramer om individernas svagheter och rädslor i allmänhet och hennes egna tillkortakommanden i synnerhet. De olika gestalterna ägde oftast drag av Lugn men antog andra identiteter och fylldes med funktioner för att generalisera och gestalta människor i utsatta lägen.

Är det då hennes verkliga jag vi möter? Är det ett självbiografisk skrivande Lugn sysslar med? Är de röster vi hör i hennes diktverk och dramatik uttryck för hennes autentiska inre jag? Eller är det ett sammansatt fiktivt jag (eller flera) helt enkelt en multipel konstnärlig och medial själ som äger tjänlighet som hävstång i Lugns författarskap för att åskådliggöra ett patos för ensamma och marginaliserade människor oftast att finna i kategorierna den ensamma modern, den åldrande kvinnan eller barnet. Använder hon bara sig själv och sin självbiografi som bålverk, litterär tomteverkstad och självbiografisk skafferi för att hämta nödvändigt grundmaterial att exponera i sitt författarprojekt för att kunna synliggöra ordlöshetens smärta och de marginaliserade människornas outsägliga smärtpunkter?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I media framställs dessa ofta som hennes egna autentiska egenskaper (också av henne själv!) Och hon spekulerar hon i dem. Hon lanserar och iscensätter dem och förhåller sig till dem, går utanför och ironiserar. (ur olika positioner). Och när hon själv framträder i media är hon dem. Hon gynnas av dem och blir igenkänd i dem.
I en intervju i Aftonbladet 2006-10-07 i sambandet med invalet i Svenska Akademin säger Lugn:

"Jag måste akta mig för att bli alltför etablerad!" Hennes medvetenhet om att hon skriver från en underdogs position och att hela hennes författarskap är grundlagt på denna bädd lyser här tydligt igenom i svaret. Hon får inte bli alltför etablerad helt enkelt. Då förlorar "den självbiografiska fiktionen" sin potens och autentiska karaktär. För det är autenticiteten som är viktig i sammanhanget. Den konstnärliga trovärdigheten. Inte den dokumentära, självbiografiska.
Och Kristina Lugn bevisar ständigt själv att det i princip aldrig är fråga om självbiografiskt skrivande utan alltid rör sig om konstnärlig gestaltning och fiktion dock ofta med användandet av självbiografiskt material. I en intervju i Aftonbladet 1982 säger hon: "Jag skriver inga bekännelser utan gör litterära gestaltningar men Percy Wennerfors har naturligtvis stora likheter med min barndom"

I TV-programmet Sju pojkar och sju flickor berättar Kristina Lugn i seriösa ordalag om sina uppväxtår. Hennes tal varvas med autentiska fotografier och hon berättar till synes öppet och bekännande om sin barndom och läser ur diktsamlingarna Percy Wennerfors och Hundstunden. Diktjagen kopplas i hop med det dokumentära/autentiska i fotografierna och därmed med Lugn och blir för tittaren självbiografiska. Det blir skenbart dokumentärt. Ingenstans tas tittaren ur villfarelsen och de blir aldrig varse det faktum att detta program inte är dokumentärt utan uppblandat med fiktiva jag ur Lugns diktsamlingar. Detta är helt i linje med Lugns författarprojekt. Att spekulera i, och dela upp de olika jagen och uppnå fiktiva effekter med detta i gestaltningen. Först och främst gäller att gestalta och att påvisa de enskilda individernas outsägliga smärta. Men vem är det då egentligen som talar i Kristina Lugns verk? Finns det inte någon inre själ som är Lugn?

Ann-Helen Andersson skriver i sin avhandling "Jag är baserad på verkliga personer. Ironi och röstgivande i Kristina Lugns författarskap" (H: ström, Serie Akademi, 2010) att Kristina Lugns författarskap i sitt uttryck i lyriken och dramatiken och också i hennes förlängda författarpersonlighet i medierna talar utifrån skiftande jagpositioner.

Att hon leker med identiteter. Att hon helt enkelt leker med sin egen identitet. Att de jag och utsägelses positioner som hon etablerar i sina verk och sina medieframträdanden endast äger sin tjänlighet och moral i att uttrycka ensamma marginaliserade människors tillkortakommanden och smärta.
Ann-Helena Andersson pekar ut de olika perioderna i Lugns karriär och visar att den inledning på sitt författarskap som Lugn fick i medierna var som en självbiografisk odyssé där Lugn själv jämt och ständigt manifesterade sin ensamhet, sitt kontaktsökande, sin självmordsbenägenhet och att hon mycket senare i sitt författarskap ägnat viss uppmärksamhet åt detta och önskat om inte ta tillbaks så ändå att tillskriva dessa utsagor och utspel ett eko av att just det fiktiva manifesterandet och gestaltandet av och ur sina texter.

Ann-Helena Anderssons avhandling om Kristina Lund är den första avhandlingen om Kristina Lugns författarskap avhandlas ironin och det röstgivande. Ann-Helén Andersson beskriver hur Lugn i modern form bygger ut sitt författarskap till att omfatta mediala jagpositioner nödvändigtvis inte av dokumentärt slag. Att hela Kristina Lugns författarprojekt är en lek med jagpositioner. Som i den moderna författarrollen att bygga ut sitt författarjag till ett medialt, kanske till och med i en medial samling persona. Ann-Helén Andersson säger: "För att skapa en helhetsförståelse för Lugns litterära produktion är det centralt att reflektera kring utsägelsestationerna i hennes författarskap"

Lugn säger i en intervju att hon inte gillar offentligheten, att den känns farlig, men ändå syns hon ofta och har en gedigen roll i offentligheten. Som invald i Svenska Akademin blir hon för evigt etablerad tillhörande det absoluta etablissemanget. Det finns en fara för henne där enligt Lugn. Att bli för etablerad. Detta skulle innebära en risk för litterär och social blindhet om man gissar Lugns mening i detta stycke. Att hon skulle förlora sitt perspektiv från utanför, från annanstans, från underläget. Att autenticitet i hennes texter skulle riskeras

Den moderna författarrollen har ju i flera stycken ifrågasatts och diskuterats och lanserats som mera tudelad och isärtagen i form av alla dessa mediala blandningar av fiktivt och dokumentärt med självbiografiskt och fiktivt stoff i såta blandningar. Inte minst bloggandet är ett exempel. I Sverige finns flera författare som etablerar offentliga mediala jagpositioner som blandas med det fiktiva och ofta inte går att urskilja från deras privata jag där det självbiografiska och det fiktiva växlar över i varandra och det inte längre finns några klara gränser som hos Björn Ranelid, Jonas Gardell, Carolina Ramkvist m.fl.

Lugns författarprojekt har hela tiden använt sina tekniker för att iscensätta marginaliserade själars tillkortakommanden. Hennes positioner och utgångslägen har som ovan nämnts oftast varit barndomen, den ensamstående mamman eller den äldre kvinnan. För att uppnå smärtan och nå autenticitet har hon tagit till sin hjälp sin egen självbiografiska stomme.
Men att det inte är Lugns självbiografier vi har fått skåda i dessa diktverk och dramer är av Lugn själv noggrant försäkrat och garanterat.

Ann-Helen Anderssons återger i sin avhandling om Lugns författarskap "Jag är baserad på verkliga personer" ett utsnitt ur TV-programmet Nike 1996 där Kristina Lugn intervjuas med anledning av att konstnären Leif Zetterlings i sin porträttsamling Profiler målat Kristina Lugns sittande vid skogstjärnen med böljande hår i en tydlig John Bauerparafras travesterande Bauers välkända sagoprinsessa. Programledaren Tom Aland kommenterar målningen och säger till Lugn:
Du ser ju truligt ledsen ut!
Och Lugn går in på ett resonemang om att man kan vara lycklig och ovetande i sin olycka och så småningom replikerar Aland:
"Det finns många Kristina Lugn alltså?"
Och Lugn svarar:
"Ja, eller också finns det ingen. Det är ju en varubeteckning, det där Kristina Lugn"

Benny Holmberg

Ur arkivet

view_module reorder

Jean Rhys och det inställda livet

Life is what happens when we are busy doing other things.(John Lennon) ”Det är synd att det kommer försent, alldeles för sent”. Den här deprimerade kommentaren fälldes av den brittiska författarinnan ...

Av: Elisabeth Brännström | Litteraturens porträtt | 18 oktober, 2012

Tänderna blev långa och skarpa som knivar, saliven alldeles blå...

  Den sandstensfärgade fasaden på S:t Pauli kyrka höjde sig som ett utropstecken. Gatan var regnblöt. Det var mörkt. Från gatstenarna steg reflexer av vatten som splittrades var gång en bil passerade ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 21 februari, 2011

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 16 juli, 2012

Bruce Springsteen på Ullevi 1985 under Born in the U.S.A. Tour. Foto: Associated Press/Brucebase.

Springsteen på Ullevi

I boken "Rockens text" skriver Ulf Lindberg, att ”alla som har något förhållande till Bruce Springsteen vet att han skall upplevas som scenartist – live”, och jag skulle vilja tillägga ...

Av: Richard Ohlsson | Musikens porträtt | 20 juni, 2016

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

Översättarduell vid Themsen

Bakgrunden är imponerande. Londons Öga – pariserhjulet utformat som ett cykelhjul med ekrar genom vilka parlamentet syns samtidigt som navet snurrar och långsamt låter de stora gondolerna ”snudda vid” Big ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 30 maj, 2013

Diktandet och kriget

Diktandet är någonting som relateras alltid till diktarens själ.  Den psykosomatiska förnimmelsen, tillsammans med förmågan till en sinnesrörelse och reaktion mot det existerande - kan förvandlas i poetisk nödvändighet oavsett ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 mars, 2017

Lars Huldén foto CC BY SA 3.0

Lars Huldén – in memoriam

Hedersmannen, skalden och österbottningen Lars Huldén har lämnat det jordiska, drygt 90 år gammal. Förutom egna dikter, språkvetenskapliga och litterära verk, översatte han och sonen Mats det finska nationaleposet Kalevala ...

Av: Bengt Berg | Litteraturens porträtt | 12 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.