Michael Economou

I Peder Winstrups huvud

En ny dikt av Michael Economou

Av: Michael Economou | 12 maj, 2017
Utopiska geografier

“Sök sanningen! Och om de så bär till helvetes portar så klappa på!“…

Det är den femte maj. Våren har kommit tidigt detta år. Solen skiner och en stor skara studenter har samlats i Uppsala för att följa filosofen Benjamin Höijers vagn till ...

Av: Crister Enander | 11 oktober, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Nina Ahlzén. Ärrlighet

Nina Ahlzén. Är 43 och 13. Uppvuxen och boende i Göteborg. Hatar poesiuppläsningar. Är svag för det surrealistiska. Gillar att utforska gränser. Vem är dåren, vem är normal? (Vad är ...

Av: Nina Ahlzén | 03 oktober, 2011
Utopiska geografier

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Lugn bara... Om jagidentiteter i Kristina Lugns verk



Kristina LugnDen klaustrofobiska normaliteten som vi alla avkrävs och stundtals kvävs i kanske ändå med nödvändighet och milt tvång kan sägas äga rollen av avstampskliché och stabil utgångsfaktor och referenspunkt i Kristina Lugns författarskap. Att falla utanför den gängse normalen och moralen har alltid kunnat finna sin gestaltning skapat galghumoristiska anslag och åstadkomma poetisk och politisk substans av hög valör det har Kristina Lugn visat. Men personers existens utanför det gängse vedertagna kan också i sina mera tragiska uttryck generera outtalad och helt enkelt outsäglig smärta som är komplicerad att gestalta.

Kristina Lugns författarskap har alltid handskats med dessa känslor manifesterade i utanförmänniskor med sina tillkortakommanden och sociala defekter och då särskilt den outsägliga smärtan. Hon har för sin gestaltning använt sig av sin egen självbiografiska mylla. Hennes författarskap är ett ironins mästerskap där hon genom användandet av dessa självbiografiska hörnpelare, främst från barndomen, gestaltar och iscensätter diverse utsatta jagidentiteter som spelar upp sina tillkortakommanden i generaliserande och dramatiserade former.

Kristina Lugn är i sitt författarskap mantalsskriven kring ironin, smärtan och dödsskräcken. I begynnelsen av hennes författarkarriär beskrevs hon till övervägande del som en självbiografisk bekännelsepoet ombesjungen på den mediala scenen som den pillerätande och självmordsbenägna förortskvinnan som skriver självutlämnande dagbok. Den brakande succédebuten med "Bekantskap sökes med äldre bildad herre" grundlade i det första skedet dessa epitet och hennes mediala identitet. När hon trädde in i helfigur på den mediala scenen redovisade hon rädslor, svagheter och tillkortakommanden som utväxter i sitt författarskap men också som grava autentiska egenskaper i sin person i balansen mellan dödsskräcken och det plågsamma vardagsvarat. Det var svårt att tydligt veta vem som var Kristina Lugn och vad som var fiktion dessa utspel.

Vem var då Lugn? Eller rättare sagt: Var detta Lugn? Hennes ironier i hennes verk och i hennes mediala framträdanden cirkulerade kring och refererade ofta till hennes egen person när hon iscensatta lyrik och dramer om individernas svagheter och rädslor i allmänhet och hennes egna tillkortakommanden i synnerhet. De olika gestalterna ägde oftast drag av Lugn men antog andra identiteter och fylldes med funktioner för att generalisera och gestalta människor i utsatta lägen.

Är det då hennes verkliga jag vi möter? Är det ett självbiografisk skrivande Lugn sysslar med? Är de röster vi hör i hennes diktverk och dramatik uttryck för hennes autentiska inre jag? Eller är det ett sammansatt fiktivt jag (eller flera) helt enkelt en multipel konstnärlig och medial själ som äger tjänlighet som hävstång i Lugns författarskap för att åskådliggöra ett patos för ensamma och marginaliserade människor oftast att finna i kategorierna den ensamma modern, den åldrande kvinnan eller barnet. Använder hon bara sig själv och sin självbiografi som bålverk, litterär tomteverkstad och självbiografisk skafferi för att hämta nödvändigt grundmaterial att exponera i sitt författarprojekt för att kunna synliggöra ordlöshetens smärta och de marginaliserade människornas outsägliga smärtpunkter?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I media framställs dessa ofta som hennes egna autentiska egenskaper (också av henne själv!) Och hon spekulerar hon i dem. Hon lanserar och iscensätter dem och förhåller sig till dem, går utanför och ironiserar. (ur olika positioner). Och när hon själv framträder i media är hon dem. Hon gynnas av dem och blir igenkänd i dem.
I en intervju i Aftonbladet 2006-10-07 i sambandet med invalet i Svenska Akademin säger Lugn:

"Jag måste akta mig för att bli alltför etablerad!" Hennes medvetenhet om att hon skriver från en underdogs position och att hela hennes författarskap är grundlagt på denna bädd lyser här tydligt igenom i svaret. Hon får inte bli alltför etablerad helt enkelt. Då förlorar "den självbiografiska fiktionen" sin potens och autentiska karaktär. För det är autenticiteten som är viktig i sammanhanget. Den konstnärliga trovärdigheten. Inte den dokumentära, självbiografiska.
Och Kristina Lugn bevisar ständigt själv att det i princip aldrig är fråga om självbiografiskt skrivande utan alltid rör sig om konstnärlig gestaltning och fiktion dock ofta med användandet av självbiografiskt material. I en intervju i Aftonbladet 1982 säger hon: "Jag skriver inga bekännelser utan gör litterära gestaltningar men Percy Wennerfors har naturligtvis stora likheter med min barndom"

I TV-programmet Sju pojkar och sju flickor berättar Kristina Lugn i seriösa ordalag om sina uppväxtår. Hennes tal varvas med autentiska fotografier och hon berättar till synes öppet och bekännande om sin barndom och läser ur diktsamlingarna Percy Wennerfors och Hundstunden. Diktjagen kopplas i hop med det dokumentära/autentiska i fotografierna och därmed med Lugn och blir för tittaren självbiografiska. Det blir skenbart dokumentärt. Ingenstans tas tittaren ur villfarelsen och de blir aldrig varse det faktum att detta program inte är dokumentärt utan uppblandat med fiktiva jag ur Lugns diktsamlingar. Detta är helt i linje med Lugns författarprojekt. Att spekulera i, och dela upp de olika jagen och uppnå fiktiva effekter med detta i gestaltningen. Först och främst gäller att gestalta och att påvisa de enskilda individernas outsägliga smärta. Men vem är det då egentligen som talar i Kristina Lugns verk? Finns det inte någon inre själ som är Lugn?

Ann-Helen Andersson skriver i sin avhandling "Jag är baserad på verkliga personer. Ironi och röstgivande i Kristina Lugns författarskap" (H: ström, Serie Akademi, 2010) att Kristina Lugns författarskap i sitt uttryck i lyriken och dramatiken och också i hennes förlängda författarpersonlighet i medierna talar utifrån skiftande jagpositioner.

Att hon leker med identiteter. Att hon helt enkelt leker med sin egen identitet. Att de jag och utsägelses positioner som hon etablerar i sina verk och sina medieframträdanden endast äger sin tjänlighet och moral i att uttrycka ensamma marginaliserade människors tillkortakommanden och smärta.
Ann-Helena Andersson pekar ut de olika perioderna i Lugns karriär och visar att den inledning på sitt författarskap som Lugn fick i medierna var som en självbiografisk odyssé där Lugn själv jämt och ständigt manifesterade sin ensamhet, sitt kontaktsökande, sin självmordsbenägenhet och att hon mycket senare i sitt författarskap ägnat viss uppmärksamhet åt detta och önskat om inte ta tillbaks så ändå att tillskriva dessa utsagor och utspel ett eko av att just det fiktiva manifesterandet och gestaltandet av och ur sina texter.

Ann-Helena Anderssons avhandling om Kristina Lund är den första avhandlingen om Kristina Lugns författarskap avhandlas ironin och det röstgivande. Ann-Helén Andersson beskriver hur Lugn i modern form bygger ut sitt författarskap till att omfatta mediala jagpositioner nödvändigtvis inte av dokumentärt slag. Att hela Kristina Lugns författarprojekt är en lek med jagpositioner. Som i den moderna författarrollen att bygga ut sitt författarjag till ett medialt, kanske till och med i en medial samling persona. Ann-Helén Andersson säger: "För att skapa en helhetsförståelse för Lugns litterära produktion är det centralt att reflektera kring utsägelsestationerna i hennes författarskap"

Lugn säger i en intervju att hon inte gillar offentligheten, att den känns farlig, men ändå syns hon ofta och har en gedigen roll i offentligheten. Som invald i Svenska Akademin blir hon för evigt etablerad tillhörande det absoluta etablissemanget. Det finns en fara för henne där enligt Lugn. Att bli för etablerad. Detta skulle innebära en risk för litterär och social blindhet om man gissar Lugns mening i detta stycke. Att hon skulle förlora sitt perspektiv från utanför, från annanstans, från underläget. Att autenticitet i hennes texter skulle riskeras

Den moderna författarrollen har ju i flera stycken ifrågasatts och diskuterats och lanserats som mera tudelad och isärtagen i form av alla dessa mediala blandningar av fiktivt och dokumentärt med självbiografiskt och fiktivt stoff i såta blandningar. Inte minst bloggandet är ett exempel. I Sverige finns flera författare som etablerar offentliga mediala jagpositioner som blandas med det fiktiva och ofta inte går att urskilja från deras privata jag där det självbiografiska och det fiktiva växlar över i varandra och det inte längre finns några klara gränser som hos Björn Ranelid, Jonas Gardell, Carolina Ramkvist m.fl.

Lugns författarprojekt har hela tiden använt sina tekniker för att iscensätta marginaliserade själars tillkortakommanden. Hennes positioner och utgångslägen har som ovan nämnts oftast varit barndomen, den ensamstående mamman eller den äldre kvinnan. För att uppnå smärtan och nå autenticitet har hon tagit till sin hjälp sin egen självbiografiska stomme.
Men att det inte är Lugns självbiografier vi har fått skåda i dessa diktverk och dramer är av Lugn själv noggrant försäkrat och garanterat.

Ann-Helen Anderssons återger i sin avhandling om Lugns författarskap "Jag är baserad på verkliga personer" ett utsnitt ur TV-programmet Nike 1996 där Kristina Lugn intervjuas med anledning av att konstnären Leif Zetterlings i sin porträttsamling Profiler målat Kristina Lugns sittande vid skogstjärnen med böljande hår i en tydlig John Bauerparafras travesterande Bauers välkända sagoprinsessa. Programledaren Tom Aland kommenterar målningen och säger till Lugn:
Du ser ju truligt ledsen ut!
Och Lugn går in på ett resonemang om att man kan vara lycklig och ovetande i sin olycka och så småningom replikerar Aland:
"Det finns många Kristina Lugn alltså?"
Och Lugn svarar:
"Ja, eller också finns det ingen. Det är ju en varubeteckning, det där Kristina Lugn"

Benny Holmberg

Ur arkivet

view_module reorder

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Netta Skog, foto Black Halo Photography CC

2016 års Legitimerade Legend

Den årliga utmärkelsen som LEGITIMERAD LEGEND utdelades 26/11 2016 till musikern och poeten Kjell Höglund i samband med en konsert med Mikael Ramel och Wille Crafoord å Bankiren / Västerås. Mikael ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om musik | 07 december, 2016

Varför skulle jag inte tro på June Campbell?

Funderingar kring  "Traveller in space". (Utkom 1996 på The Athlone Press och följdes av en reviderad upplaga 2002 på Continuum i London/New York). En brittisk kvinnas erfarenheter av mötet med ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 12 mars, 2011

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Tommy Åberg

”Jag erbjöds öronproppar på biblioteket”

Biblioteket har i många år varit mitt andra, i perioder mitt första vardagsrum. Så inte längre. En frustrerande hög ljudnivå har fått mig att istället sitta på olika fik och ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 21 juni, 2015

Vem skriver den svenska litteraturhistorien

Det går inte att undgå i hur stor andel som den litteratur vi konsumerar är översatt från ett annat språk och till vår mycket smala språkgrupp. Vad som också ter ...

Av: Freke Rähiä | Essäer | 17 oktober, 2012

En promenad på Lower Manhattan i New York City del 3

Vi befinner oss på New Yorks födelseplats där allting en gång började. Det var på södra Manhattan som holländarna grundade sin koloni ”Nieuw Amsterdam” i första delen av 1600-talet, efter ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 31 januari, 2012

Idumea Vedamsson

Tidens flod

I The river of time berättar Igor Novikov om vad man trott och tror om tiden. Novikov är verksam som astrofysiker vid Köpenhamns universitet och har ägnat sig åt ...

Av: Idumea Vedamsson | Gästkrönikör | 06 juni, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.