”Playing Columbine” - dataspel med en agenda

screenshots super columbineVarför är det så kontroversiellt att göra ett dataspel om en mänsklig tragedi, men om du gör en film om samma händelse så kan du få en Oscar? ...

Av: Mathias Jansson | 18 mars, 2009
Essäer om konst

Lena Kronberg. Bara en öl

Lena Kronberg. Berättare, fotograf, skribent, skådespelare, konstnär, guide. Född i Stockholm, men har bott i Lund sedan 1989. Ordnar berättarcaféer för att hålla den muntliga berättartraditionen vid liv och i ...

Av: Lena Kronberg | 27 maj, 2013
Utopiska geografier

Poul Bjerre av Carl Milles

Om skapandets läkande kraft

Eva-Karin Josefson om allkonstnären Viking Dahl och samhället omkring honom.

Av: Eva-Karin Josefson | 18 november, 2015
Övriga porträtt

Mastodon - på jakt efter herravälde

Heavy metal med dess otaliga subgenrer är en av de konstformer som nått bred publik och samtidigt delvis kunnat vara relativt svårtillgänglig. Inom kommersiell pop, r´n´b, hip hop och rock ...

Av: Mattias Segerlund | 24 januari, 2012
Musikens porträtt

Lugn bara... Om jagidentiteter i Kristina Lugns verk



Kristina LugnDen klaustrofobiska normaliteten som vi alla avkrävs och stundtals kvävs i kanske ändå med nödvändighet och milt tvång kan sägas äga rollen av avstampskliché och stabil utgångsfaktor och referenspunkt i Kristina Lugns författarskap. Att falla utanför den gängse normalen och moralen har alltid kunnat finna sin gestaltning skapat galghumoristiska anslag och åstadkomma poetisk och politisk substans av hög valör det har Kristina Lugn visat. Men personers existens utanför det gängse vedertagna kan också i sina mera tragiska uttryck generera outtalad och helt enkelt outsäglig smärta som är komplicerad att gestalta.

Kristina Lugns författarskap har alltid handskats med dessa känslor manifesterade i utanförmänniskor med sina tillkortakommanden och sociala defekter och då särskilt den outsägliga smärtan. Hon har för sin gestaltning använt sig av sin egen självbiografiska mylla. Hennes författarskap är ett ironins mästerskap där hon genom användandet av dessa självbiografiska hörnpelare, främst från barndomen, gestaltar och iscensätter diverse utsatta jagidentiteter som spelar upp sina tillkortakommanden i generaliserande och dramatiserade former.

Kristina Lugn är i sitt författarskap mantalsskriven kring ironin, smärtan och dödsskräcken. I begynnelsen av hennes författarkarriär beskrevs hon till övervägande del som en självbiografisk bekännelsepoet ombesjungen på den mediala scenen som den pillerätande och självmordsbenägna förortskvinnan som skriver självutlämnande dagbok. Den brakande succédebuten med "Bekantskap sökes med äldre bildad herre" grundlade i det första skedet dessa epitet och hennes mediala identitet. När hon trädde in i helfigur på den mediala scenen redovisade hon rädslor, svagheter och tillkortakommanden som utväxter i sitt författarskap men också som grava autentiska egenskaper i sin person i balansen mellan dödsskräcken och det plågsamma vardagsvarat. Det var svårt att tydligt veta vem som var Kristina Lugn och vad som var fiktion dessa utspel.

Vem var då Lugn? Eller rättare sagt: Var detta Lugn? Hennes ironier i hennes verk och i hennes mediala framträdanden cirkulerade kring och refererade ofta till hennes egen person när hon iscensatta lyrik och dramer om individernas svagheter och rädslor i allmänhet och hennes egna tillkortakommanden i synnerhet. De olika gestalterna ägde oftast drag av Lugn men antog andra identiteter och fylldes med funktioner för att generalisera och gestalta människor i utsatta lägen.

Är det då hennes verkliga jag vi möter? Är det ett självbiografisk skrivande Lugn sysslar med? Är de röster vi hör i hennes diktverk och dramatik uttryck för hennes autentiska inre jag? Eller är det ett sammansatt fiktivt jag (eller flera) helt enkelt en multipel konstnärlig och medial själ som äger tjänlighet som hävstång i Lugns författarskap för att åskådliggöra ett patos för ensamma och marginaliserade människor oftast att finna i kategorierna den ensamma modern, den åldrande kvinnan eller barnet. Använder hon bara sig själv och sin självbiografi som bålverk, litterär tomteverkstad och självbiografisk skafferi för att hämta nödvändigt grundmaterial att exponera i sitt författarprojekt för att kunna synliggöra ordlöshetens smärta och de marginaliserade människornas outsägliga smärtpunkter?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I media framställs dessa ofta som hennes egna autentiska egenskaper (också av henne själv!) Och hon spekulerar hon i dem. Hon lanserar och iscensätter dem och förhåller sig till dem, går utanför och ironiserar. (ur olika positioner). Och när hon själv framträder i media är hon dem. Hon gynnas av dem och blir igenkänd i dem.
I en intervju i Aftonbladet 2006-10-07 i sambandet med invalet i Svenska Akademin säger Lugn:

"Jag måste akta mig för att bli alltför etablerad!" Hennes medvetenhet om att hon skriver från en underdogs position och att hela hennes författarskap är grundlagt på denna bädd lyser här tydligt igenom i svaret. Hon får inte bli alltför etablerad helt enkelt. Då förlorar "den självbiografiska fiktionen" sin potens och autentiska karaktär. För det är autenticiteten som är viktig i sammanhanget. Den konstnärliga trovärdigheten. Inte den dokumentära, självbiografiska.
Och Kristina Lugn bevisar ständigt själv att det i princip aldrig är fråga om självbiografiskt skrivande utan alltid rör sig om konstnärlig gestaltning och fiktion dock ofta med användandet av självbiografiskt material. I en intervju i Aftonbladet 1982 säger hon: "Jag skriver inga bekännelser utan gör litterära gestaltningar men Percy Wennerfors har naturligtvis stora likheter med min barndom"

I TV-programmet Sju pojkar och sju flickor berättar Kristina Lugn i seriösa ordalag om sina uppväxtår. Hennes tal varvas med autentiska fotografier och hon berättar till synes öppet och bekännande om sin barndom och läser ur diktsamlingarna Percy Wennerfors och Hundstunden. Diktjagen kopplas i hop med det dokumentära/autentiska i fotografierna och därmed med Lugn och blir för tittaren självbiografiska. Det blir skenbart dokumentärt. Ingenstans tas tittaren ur villfarelsen och de blir aldrig varse det faktum att detta program inte är dokumentärt utan uppblandat med fiktiva jag ur Lugns diktsamlingar. Detta är helt i linje med Lugns författarprojekt. Att spekulera i, och dela upp de olika jagen och uppnå fiktiva effekter med detta i gestaltningen. Först och främst gäller att gestalta och att påvisa de enskilda individernas outsägliga smärta. Men vem är det då egentligen som talar i Kristina Lugns verk? Finns det inte någon inre själ som är Lugn?

Ann-Helen Andersson skriver i sin avhandling "Jag är baserad på verkliga personer. Ironi och röstgivande i Kristina Lugns författarskap" (H: ström, Serie Akademi, 2010) att Kristina Lugns författarskap i sitt uttryck i lyriken och dramatiken och också i hennes förlängda författarpersonlighet i medierna talar utifrån skiftande jagpositioner.

Att hon leker med identiteter. Att hon helt enkelt leker med sin egen identitet. Att de jag och utsägelses positioner som hon etablerar i sina verk och sina medieframträdanden endast äger sin tjänlighet och moral i att uttrycka ensamma marginaliserade människors tillkortakommanden och smärta.
Ann-Helena Andersson pekar ut de olika perioderna i Lugns karriär och visar att den inledning på sitt författarskap som Lugn fick i medierna var som en självbiografisk odyssé där Lugn själv jämt och ständigt manifesterade sin ensamhet, sitt kontaktsökande, sin självmordsbenägenhet och att hon mycket senare i sitt författarskap ägnat viss uppmärksamhet åt detta och önskat om inte ta tillbaks så ändå att tillskriva dessa utsagor och utspel ett eko av att just det fiktiva manifesterandet och gestaltandet av och ur sina texter.

Ann-Helena Anderssons avhandling om Kristina Lund är den första avhandlingen om Kristina Lugns författarskap avhandlas ironin och det röstgivande. Ann-Helén Andersson beskriver hur Lugn i modern form bygger ut sitt författarskap till att omfatta mediala jagpositioner nödvändigtvis inte av dokumentärt slag. Att hela Kristina Lugns författarprojekt är en lek med jagpositioner. Som i den moderna författarrollen att bygga ut sitt författarjag till ett medialt, kanske till och med i en medial samling persona. Ann-Helén Andersson säger: "För att skapa en helhetsförståelse för Lugns litterära produktion är det centralt att reflektera kring utsägelsestationerna i hennes författarskap"

Lugn säger i en intervju att hon inte gillar offentligheten, att den känns farlig, men ändå syns hon ofta och har en gedigen roll i offentligheten. Som invald i Svenska Akademin blir hon för evigt etablerad tillhörande det absoluta etablissemanget. Det finns en fara för henne där enligt Lugn. Att bli för etablerad. Detta skulle innebära en risk för litterär och social blindhet om man gissar Lugns mening i detta stycke. Att hon skulle förlora sitt perspektiv från utanför, från annanstans, från underläget. Att autenticitet i hennes texter skulle riskeras

Den moderna författarrollen har ju i flera stycken ifrågasatts och diskuterats och lanserats som mera tudelad och isärtagen i form av alla dessa mediala blandningar av fiktivt och dokumentärt med självbiografiskt och fiktivt stoff i såta blandningar. Inte minst bloggandet är ett exempel. I Sverige finns flera författare som etablerar offentliga mediala jagpositioner som blandas med det fiktiva och ofta inte går att urskilja från deras privata jag där det självbiografiska och det fiktiva växlar över i varandra och det inte längre finns några klara gränser som hos Björn Ranelid, Jonas Gardell, Carolina Ramkvist m.fl.

Lugns författarprojekt har hela tiden använt sina tekniker för att iscensätta marginaliserade själars tillkortakommanden. Hennes positioner och utgångslägen har som ovan nämnts oftast varit barndomen, den ensamstående mamman eller den äldre kvinnan. För att uppnå smärtan och nå autenticitet har hon tagit till sin hjälp sin egen självbiografiska stomme.
Men att det inte är Lugns självbiografier vi har fått skåda i dessa diktverk och dramer är av Lugn själv noggrant försäkrat och garanterat.

Ann-Helen Anderssons återger i sin avhandling om Lugns författarskap "Jag är baserad på verkliga personer" ett utsnitt ur TV-programmet Nike 1996 där Kristina Lugn intervjuas med anledning av att konstnären Leif Zetterlings i sin porträttsamling Profiler målat Kristina Lugns sittande vid skogstjärnen med böljande hår i en tydlig John Bauerparafras travesterande Bauers välkända sagoprinsessa. Programledaren Tom Aland kommenterar målningen och säger till Lugn:
Du ser ju truligt ledsen ut!
Och Lugn går in på ett resonemang om att man kan vara lycklig och ovetande i sin olycka och så småningom replikerar Aland:
"Det finns många Kristina Lugn alltså?"
Och Lugn svarar:
"Ja, eller också finns det ingen. Det är ju en varubeteckning, det där Kristina Lugn"

Benny Holmberg

Ur arkivet

view_module reorder

Sten är tyngd och vila. Det gömmer spår av urtiden

När jag ser honom igen efter 39 år väger han drygt fyra kilo. Han har stora bruna ögon, tunt fjunigt hår, en oproportionerligt stor mage och två tioöringsstora födelsemärken, ett ...

Av: Henrik Hamrén | Essäer | 21 september, 2011

Fra moral til metafysikk

Innledning Artikkelen min er om bevegelsen fra moral til metafysikk. All moral har et metafysisk grunnlag. I vår tid er en svært skeptisk overfor alt som har å gjøre med fundament ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 september, 2013

Ett brev från Kapstaden

Igår  avslutades Book Fair Cape Town som pågick i fyra dagar. Jag spenderade flera timmar där söndag, måndag och tisdag. Lokalen är ungefär som bokmässan i Göteborg, fast något mindre ...

Av: Gustav Broms | Gästkrönikör | 21 juni, 2009

En bortglömd 100årig. Om Maj Olsen

Hon finns inte nämnd i den mycket omfattande Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Alla hennes böcker finns på biblioteket i Kramfors, men knappast någon av dem verkar ha lånats på mycket länge. Men ...

Av: Gregor Flakierski | Litteraturens porträtt | 24 april, 2014

Hur olika utställningars kemi samverkar i utställningsrummet

– intervju med Jan-Erik Lundström på Bildmuseet i Umeå TEMA VÄSTERBOTTEN Ur Joachim Schmids utställning Fotografier 1982 – 2007. Utsikten är global från Bildmuseet på Gammlia i Umeå. Fokus riktas mot det mest ...

Av: Niels Hebert | Essäer om konst | 10 februari, 2008

Erwin Rommel får Kolonialorden i Italien 1942. Foto: Arkiv/Wikipedia

Erwin Rommel och fågelsång

Bo I Cavefors om Erwin Rommel en kontroversiell gestalt under det andra världskriget.

Av: Bo I Cavefors | Porträtt om politik & samhälle | 09 mars, 2017

43. Ovanifrån

En rännil som hackigt letar sig nedåt, en rännil som löper rakt bakåt över plåten mot stjärtfenan. Nitarna som sticker ut. Nubben. In i ett moln som liknar en tårta ...

Av: Ovanifrån | Lund har allt utom vatten | 19 oktober, 2012

Dr Krabba 3

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 20 oktober, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.