Absolut Sverige

Boken ”Från Astrid till Lindgren”, som jag är medförfattare till, gavs ut först i Nederländerna på nederländska. Manuskriptet till denna bok var skrivet på svenska, så varför var Nederländerna först ...

Av: Vladimir Oravsky | 13 februari, 2013
Gästkrönikör

Man kan aldrig vara försiktig nog

När de byggde sitt bo och när de flyttade in vet jag inte. Men plötsligt var de där: vilda bin och deras bo, hängande från taket som Babylons hängande trädgårdar ...

Av: © Vladimir Oravsky | 30 november, 2013
Gästkrönikör

Min kreativitet håller mig vid liv

Inom mig klämtar en ständig geografisk samt själslig längtan till några platser. Känslan förstärks, vidgas med tid och avstånd. Detta har legat latent som ett virus under lång tid, först ...

Av: Jenny Markström | 12 december, 2013
Gästkrönikör

Vladimir Oravsky

”Konsthistorier”: Kom och köp konserverad post-sanning

Jag tittade på det andra avsnittet av sex i en svensk tv-serie betitlad ”Konsthistorier”. Varför? Eftersom några kulturexperter på Sveriges Radio fick förhandstitta på den, och de fick betalt för ...

Av: Vladimir Oravsky | 05 februari, 2017
Gästkrönikör

Vilhelm Moberg- En väldig grep i sin samtids kompost



altDet finns en andaktsfull helighet i omnämnandet av författaren Vilhelm Moberg, en sakral vördnad för den väldige smålänningen där epiteten och metaforerna kring författaren tycks har rötter fotade rakt ned i den småländska odlingsmarken och bondekulturen. Som om hans episka själ var hopfogad av alla småländska bönders döda andar och att deras slit och släp hade avsatt sig i hans karaktär, kropp och anlete. Att det slutgiltiga ekonomiska tvånget att emigrera för de hårt slitande småländska bönderna avtecknat sig i hans anletes grova fåror och djupa veck från buskvegetationen till ögonbryn via ögonhålornas djupa inramning in till den oböjliga blicken. Att det i den etablerade bilden av den väldige epikern fanns en tung sorg i uttrycket inför den ogina existensen också motsägelsefullt gestaltad och besjungen som vital upprorsenergi som enligt myten påvisade motstridig vildhet och påstridig envishet. Att det i ansiktets stadiga uttryck spirade en dackefejd i varje fåra, ett upproriskt bondeting i varje rynka, överhuvudtaget en obstinat bondefrihet i harnesk mot staten i hela uttrycket av antagonism mot osunda pålagor mot fria bönder. Detta enligt gängse mytisk föreställning

Vilhelm Moberg var en epiker i hela sitt väsen. Så har han beskrivits, stundtals med pekoralistiska anslag och bitvis i svindlande metaforiska överföringar mellan gestalt och verk och vice versa.

Mobergs uppenbarelse har i myten etablerat en rent fysisk förbindelse mellan författaren och hans litteratur. Och han har själv bidragit till viss del. Gärna genom att fotografera sig mitt i spadtagen helst nedstigen i stora gödsliga stövlar, som om han sökt efterlikna den metaforiska bilden av sig själv. Och i förlängningen att hans litteratur blivit ett med hans lekamen och att detta fogats ihop med bondesamhällets normer och moraler att efter hand bli genuint fastlödda och legerade till potenta uttryck i den Mobergska retoriken och polemiken. I dessa var han storvulen, förkrossande och förförande. Hans argument hämtades oftast upp med hjälp av grova sociala djuptag i hans småländska bondebakgrund.

Klassisk är hans debattomgång med dåvarande statsminister Palme i TV där diskussionen gällde huruvida Sverige skulle dela ut Nobelpriset till Solsjenitsyn på den svenska ambassaden i Moskva eller ej. Mobergs uppfattning om politiker var näst in till populistisk men ändå populär:

"När en politiker säger att vi sitter i samma båt så var på din vakt, det betyder att det är du som ska ro."
Moberg tog sig an tidens stora frågor och under andra världskriget blev han en orädd antifascistisk polemiker och i Kejneaffären stred han mot överhetens manövrer.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den store skildraren av den svenska utvandringen till Amerika blev också en säkerhetsrisk enligt den svenska polisen. Vilhelm Moberg skildrar i en artikel rubricerad "Osäkerhetspolisen" i DN den 8 februari 1969 hur han får reda på att han är intressant för säkerhetspolisen som han beskriver:" I min egenskap av medlem i Republikanska klubben och författare av skriften 'Därför är jag republikan' (1955) var jag registrerad som 'propagandaspridare'. Jag hade propagerat för att det sedan länge maktägande partiet i landet skulle genomföra en gammal punkt på sitt program- republikpunkten- och jag betecknades därför följaktligen som en säkerhetsrisk"

Moberg deltog i den offentliga debatten med frejdig emfas och imposant pondus. Man kan för att fortsätta på den metaforiska vägen beskriva Moberg som en väldig grep i sin samtids kompost. Han tog djupa resoluta tag i samtidens offentliga samhällskompost och rörde upp obskyra dofter och pinsamma odörer. Mot förtryck, mot överhet, mot diktatur och man kan mitt i alltihopa skönja ett slags bondegenuint landsortsanslag mot staden i allmänhet och det dåtida moderna Stockholm i synnerhet:
"Vad är Stockholm annat än en slemmig bläckfisk som med miljoner armar suger landets bondeblod", skrev Moberg i ett brev 1931.

Vilhelm Mobergs himmelMen Moberg stod också ofta mot den nya, mot den nya tekniken, mot den tilltagande intellektualiseringen inom litteraturen, mot det märkvärdiga och det krångliga. Det är den gamla bondemoralens jordnära och bergfasta men också rigida moralkodex som Moberg svingar mot allt och alla. Fler kritiker vittnar om honom som varande en något istadig, något bondsk, något bakåtsträvande och till vis del fördomsfull polemiker. Och samtida författarkollegor var inte alltid nådiga. Ivar Lo skrev i Tröskeln 1982:

"Där fanns en gammaldags och bondsk upprorslust som ibland kunde påminna om kverulans och som emellanåt gränsade till petighet och rättshaveri"

Moberg blev helt enkelt en levande metafor för den småländske bonden, en bit sfärisk småländsk själ, litterärt uppskriven ur den småländska myllan. En metaforisk bild som grodde och trivdes i hans författarmylla vilken var lika bördig som den småländska jorden och lika stenig av irritation mot maktövergrepp och statliga överheter och i förlängningen diktaturer såväl av fascistisk som kommunistisk natur med ett rättvisepatos hämtat i småböndernas ogina strävan för att få bukt med den steniga småländska åkermarken...

Egentligen uppfyllde Moberg bilden av sig själv till brädden. Mobergs författarskap och den kroppsmetaforsjuka som kretsade kring detta är ett mycket åskådligt exempel på en retorik där man sammanfogar författaren med hans verk ända in till en rent fysisk överföring och gestaltning. Man kan nästan frilägga hela den småländska faunan och floran i Mobergs uppenbarelse där man snart inte vet vad som är genuint ursprung eller mytiskt tillägg.
Min hustru Monika bodde i sin ungdom en kort period inneboende i Stockholm hos en änka efter en tidningsägare som var mycket god vän med Moberg. En dag ringde det på dörren hos änkan och Monika öppnade och där stod Den Väldige. Monika har beskrivit honom som ett enda stor ansikte av intagande massivitet. Hon blev fascinerad för att inte säga paralyserad av Mobergs iögonfallande påtaglighet där i dörröppningen och hon kan än i dag rekapitulera ögonblicket när hon stod där öga mot öga med Sveriges kanske störste författare genom tiderna visualiserad i egen högrest och handfast fysisk gestalt. Monika bekräftar denna uppenbarelses enorma dragningskraft som på ett nästan skrämmande sätt intervenerar i varseblivningen vid ett möte. Hon slår smått chockad igen dörren mitt i ansiktet på Den Väldige ovetande vem det är för att hämta den eftersökta damen. Men efter avslutat möte med änkan tar Moberg ändå den unga flickan Monika i handen som omsluts av Den Väldiges småländska grep till köttigt handredskap.

"Han var närvarande som ett allseende berg" skriver Sara Lidman, BLM, nr 5 1995, "Världen väntar på ditt ord" Och Sara Lidman skriver i samma text: "Det var med Mobergs stil som med hans fysiska uppenbarelse - storslagen och inte till att härma för någon med mindre mått". Här vänder Lidman på perspektivet och Mobergs litterära storhet blir synonym med Mobergs fysiska företräden.

Arne Johnson poet och litteraturkritiker, beskriver den väldige smålänningen genom egna barndomsreferenser: "Vilhelm Mobergs ansikte. Jag betraktar fotona på romanernas baksidor. Är det kanske inte vår litteraturs tyngsta? Det är grovt skuret med rynkor och veck, mycket vackert, och påminner om alla män från gårdarna som dök upp på de stora kalasen i min barndom. Koncentrerat och allvarligt när mannen är i arbete, långt in i ögonen sprider sig det breda leendet när glädjen sätter in. Ja, det ansiktet, de händerna, kostymen, kroppshyddan och rösten var som de där hemma, de som utstrålade barsk och självsäker trygghet i arbete och vardag, men också stor känslighet. De kunde uthärda omänskligt mycket men också lätt fälla tårar över döden och livets obönhörlighet, ja även under de mest bullrande kalas gjorde sådant sig känt. Ty den som lever är också utsatt i livet, på villkor som inte alltid bestäms av en själv" (BLM nr 5 1995, "Det var inte detta jag ville")

Mobergs författarskap, som det är beskrivet, står nära bondens envisa brottande med jord och existens med bördighet och Guds nåd. Vi har känt Mobergs närvaro i Kristinas uppgörelse med Gud som musikaliserats i Björn & Bennys "Kristina från Duvemåla" i stycket "Du måste finnas" där Kristina begär av Gud att ge tecken och visa sig i allt detta elände. Annars misströstar hon.

"Du fördrev mig Gud!
Från mitt hemland slets jag bort!
Här är jag en flykting, en främling
och det ödet finner jag mig i.
Men du tog mitt barn
Och du tar mig från min man
Jag kan inte längre se en mening
vad är det du vill
vad ska jag tro"

Vilhelm Mobergs jordHon har gjort sitt och vad på henne ankommer och nu kommer det an på Honom. En typisk Mobergmoralitet fritt gestaltad efter Utvandrarna i Björn Ulvaeus text. Och på samma sätt har Moberg vänt sig mot överheten och anfört talan där han använt starka känslomässiga krav ofta i likhet och själslig närhet med den småländske bondens redbarhet och strävsamma plikttrogenhet mot sitt livsöde och med krav på absolution för detta slit på jorden. Ursprunglig rättvisa helt enkelt. Kanske himmelsk därtill.
Hela det Mobergska författarskapet innehåller en romantisering och mystifiering av jorden, naturen och brukandet som är svår att värja sig emot då den alltid fotar sig i en rättvis upprördhet mot svåra förhållanden och ogina villkor som givits de hårt strävande bönderna men vars gestaltning ändå stundtals kan dra iväg i nästan pekoralistiska sekvenser och konsekvenser.
Det finns också i Mobergs debatter och polemik en form av mystifiering och förgudning av naturen. En primitivism, en form av tillbaka-till-naturen-historia. En protest mot utvecklingen, en trötthet i civilisationen.

Men med hela denna dyrkan av jorden och bondens vedermödor och längtan till ursprunget i sina texter steg Moberg någon gång vingligt ned i någon sorts obskyr primitivistisk blodsdyrkan där kvinnan mystifierades med mensblod och mörka nätter. Eva Ström skriver i BLM 1995, nr 5 i "Blod, Hembygd och pinuppor" om denna mystiska bloddyrkan:

"Jag får erkänna att jag finner denna mödomshinnemystik som "Brudarnas källa" kretsar kring både kvalmig och motbjudande. Förbindelsen mellan fornsvenskt jungfruoffer och förekomsten av mödomshinneblod visar snarare på en tidstypisk kvinno- och sexualskräck. Men tidens kritiker var i stort sett välvilliga"
När man beskrivit Vilhelm Mobergs karaktär och författarskap har hans fysiska företräden och släktens bondeursprung ofta tagit hand om gestaltningen och fått ikläda sig superlativer som appellerat till hans väldiga gestalt för att visa på den episka vidden, och hur hans småländska värld avskrev sig i hans själ och arbete. Och man känner då att de texter han skrivit om den jordbrukande människan främst i det stora utvandrareposet utifrån dessa metaforiska orgier minst måste ha varit skrivna med naturen som verktyg. Att han gått rakt ut i den småländska skogen och huggit sig en väldig penna i furu och skrivit ned varje blomning och varje spadtag hans släkt tagit i den småländska myllan.

Denna förtrollande förgudning av författaren och myten Vilhelm Moberg är lockande och lustfylld men står ofta skymmande i vägen för detta episka geni vars författarskap är det största vi hittills haft i vårt land.

Benny Holmberg

Litteratur och källor:
I egen sak, Vilhelm Moberg, Ordfront, red. Otto von Frisen, 1984
Ivar Lo, Trösklen, 1982
Bonniers Litterära Magasin, nr 5 1995
Din stund på jorden, Vilhelm Moberg, 1963
Dagens Nyheter 8 februari, 1969

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Fabrik chic

Fabrik chic – industri som estetik Gnissel från en travers, det rytmiska surrandet från ett ventilationssystem och ljud från cisterner minner om en tid då tjänstesamhället låg i sin linda och ...

Av: Erling Persson & Maria Holm | Kulturreportage | 10 mars, 2007

Italienska kvinnor i väntan på blomstring

Vilka ängar väntar på oss, yviga, skimrande grönskor av gentianor, på att vi tillsammans ska skotta fram våra ansikten? -Sibilla Aleramo (1927) Fram till på mitten av 1700-talet var ...

Av: Sanna Dager | Essäer om litteratur & böcker | 14 mars, 2011

Bach – trotjänaren

”Johann Sebastian Bach är den femte evangelisten. Gån ut och förkunnen honom!” Så inledde ärkebiskopen Nathan Söderblom ett tal inför en kyrkomusikerkongress i Uppsala en gång under sin ämbetstid. Söderblom var ...

Av: Thomas Notini | Musikens porträtt | 28 december, 2012

Rapport från en dagbok

ZodiacoSven Hessler föddes i Sverige den 10 maj 1835. Han anlände till Amerika den 16 juni 1855. Bosatte sig i Stillwater. Hessler är en av de stora pionjärerna i området ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer om litteratur & böcker | 24 september, 2008

Tyra Lundgren ─ Hon med fåglarna

I likhet med många har jag alltid fascinerats av lera, detta fantastiska och härligt formbara material. Keramik är en sammanfattande benämning på alla föremål av lera som bränts till så ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 22 februari, 2012

Kunglig glans på Åmells

Bland alla utsökta föremål i Åmells konsthandel på Birger Jarlsgatan i Stockholm väljer jag att skriva om tre ganska små tavlor, närmare bestämt 33 x 22,5 cm, av Mathias Hradh ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om konst | 17 april, 2010

Fragolina autentica

Svenska jordgubbar - en fix idé

Så var det åter dags för den årliga jakten på falska jordgubbar. I år är den dessutom skärpt. Är det inte osynliga ubåtar som olovligt turistar i vår skärgård, så ...

Av: Thomas Silfving | Gästkrönikör | 11 juni, 2015

Konservativa värden

Konservativa litar sällan – som det heter – på dagens sanningar, vetenskapliga rön och modefilosofiska utsvävningar när det gäller moraliska värden. Man sätter istället sina slantar på eviga värden och ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 13 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts