Blodets, Becketts och bokstävernas upplösning

Det är på sin plats, när nu detta är min andra essä om språklig upplösning och hur den på sätt och vis blir författarens fysiska upplösning, med en typ av ...

Av: Johan von Fritz | 04 maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | 19 april, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Pluras nästa hållplats: middagsbordet

Pluras liv är en ständig resa. Han har rest "tio susen mil" i "tåg och båt och bil". Hur mycket man än reser måste man stanna och äta. Plura stannade ...

Av: Johan Svensson | 15 oktober, 2009
Musikens porträtt

Vägen till Kappadokien (del 1)

Den som gör en resa har något att berätta, heter det ju. Jag ska i tre resereportage försöka dela med mig av de intryck och kunskaper jag inhämtat under en ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | 18 december, 2013
Resereportage

Vilhelm Moberg- En väldig grep i sin samtids kompost



altDet finns en andaktsfull helighet i omnämnandet av författaren Vilhelm Moberg, en sakral vördnad för den väldige smålänningen där epiteten och metaforerna kring författaren tycks har rötter fotade rakt ned i den småländska odlingsmarken och bondekulturen. Som om hans episka själ var hopfogad av alla småländska bönders döda andar och att deras slit och släp hade avsatt sig i hans karaktär, kropp och anlete. Att det slutgiltiga ekonomiska tvånget att emigrera för de hårt slitande småländska bönderna avtecknat sig i hans anletes grova fåror och djupa veck från buskvegetationen till ögonbryn via ögonhålornas djupa inramning in till den oböjliga blicken. Att det i den etablerade bilden av den väldige epikern fanns en tung sorg i uttrycket inför den ogina existensen också motsägelsefullt gestaltad och besjungen som vital upprorsenergi som enligt myten påvisade motstridig vildhet och påstridig envishet. Att det i ansiktets stadiga uttryck spirade en dackefejd i varje fåra, ett upproriskt bondeting i varje rynka, överhuvudtaget en obstinat bondefrihet i harnesk mot staten i hela uttrycket av antagonism mot osunda pålagor mot fria bönder. Detta enligt gängse mytisk föreställning

Vilhelm Moberg var en epiker i hela sitt väsen. Så har han beskrivits, stundtals med pekoralistiska anslag och bitvis i svindlande metaforiska överföringar mellan gestalt och verk och vice versa.

Mobergs uppenbarelse har i myten etablerat en rent fysisk förbindelse mellan författaren och hans litteratur. Och han har själv bidragit till viss del. Gärna genom att fotografera sig mitt i spadtagen helst nedstigen i stora gödsliga stövlar, som om han sökt efterlikna den metaforiska bilden av sig själv. Och i förlängningen att hans litteratur blivit ett med hans lekamen och att detta fogats ihop med bondesamhällets normer och moraler att efter hand bli genuint fastlödda och legerade till potenta uttryck i den Mobergska retoriken och polemiken. I dessa var han storvulen, förkrossande och förförande. Hans argument hämtades oftast upp med hjälp av grova sociala djuptag i hans småländska bondebakgrund.

Klassisk är hans debattomgång med dåvarande statsminister Palme i TV där diskussionen gällde huruvida Sverige skulle dela ut Nobelpriset till Solsjenitsyn på den svenska ambassaden i Moskva eller ej. Mobergs uppfattning om politiker var näst in till populistisk men ändå populär:

"När en politiker säger att vi sitter i samma båt så var på din vakt, det betyder att det är du som ska ro."
Moberg tog sig an tidens stora frågor och under andra världskriget blev han en orädd antifascistisk polemiker och i Kejneaffären stred han mot överhetens manövrer.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den store skildraren av den svenska utvandringen till Amerika blev också en säkerhetsrisk enligt den svenska polisen. Vilhelm Moberg skildrar i en artikel rubricerad "Osäkerhetspolisen" i DN den 8 februari 1969 hur han får reda på att han är intressant för säkerhetspolisen som han beskriver:" I min egenskap av medlem i Republikanska klubben och författare av skriften 'Därför är jag republikan' (1955) var jag registrerad som 'propagandaspridare'. Jag hade propagerat för att det sedan länge maktägande partiet i landet skulle genomföra en gammal punkt på sitt program- republikpunkten- och jag betecknades därför följaktligen som en säkerhetsrisk"

Moberg deltog i den offentliga debatten med frejdig emfas och imposant pondus. Man kan för att fortsätta på den metaforiska vägen beskriva Moberg som en väldig grep i sin samtids kompost. Han tog djupa resoluta tag i samtidens offentliga samhällskompost och rörde upp obskyra dofter och pinsamma odörer. Mot förtryck, mot överhet, mot diktatur och man kan mitt i alltihopa skönja ett slags bondegenuint landsortsanslag mot staden i allmänhet och det dåtida moderna Stockholm i synnerhet:
"Vad är Stockholm annat än en slemmig bläckfisk som med miljoner armar suger landets bondeblod", skrev Moberg i ett brev 1931.

Vilhelm Mobergs himmelMen Moberg stod också ofta mot den nya, mot den nya tekniken, mot den tilltagande intellektualiseringen inom litteraturen, mot det märkvärdiga och det krångliga. Det är den gamla bondemoralens jordnära och bergfasta men också rigida moralkodex som Moberg svingar mot allt och alla. Fler kritiker vittnar om honom som varande en något istadig, något bondsk, något bakåtsträvande och till vis del fördomsfull polemiker. Och samtida författarkollegor var inte alltid nådiga. Ivar Lo skrev i Tröskeln 1982:

"Där fanns en gammaldags och bondsk upprorslust som ibland kunde påminna om kverulans och som emellanåt gränsade till petighet och rättshaveri"

Moberg blev helt enkelt en levande metafor för den småländske bonden, en bit sfärisk småländsk själ, litterärt uppskriven ur den småländska myllan. En metaforisk bild som grodde och trivdes i hans författarmylla vilken var lika bördig som den småländska jorden och lika stenig av irritation mot maktövergrepp och statliga överheter och i förlängningen diktaturer såväl av fascistisk som kommunistisk natur med ett rättvisepatos hämtat i småböndernas ogina strävan för att få bukt med den steniga småländska åkermarken...

Egentligen uppfyllde Moberg bilden av sig själv till brädden. Mobergs författarskap och den kroppsmetaforsjuka som kretsade kring detta är ett mycket åskådligt exempel på en retorik där man sammanfogar författaren med hans verk ända in till en rent fysisk överföring och gestaltning. Man kan nästan frilägga hela den småländska faunan och floran i Mobergs uppenbarelse där man snart inte vet vad som är genuint ursprung eller mytiskt tillägg.
Min hustru Monika bodde i sin ungdom en kort period inneboende i Stockholm hos en änka efter en tidningsägare som var mycket god vän med Moberg. En dag ringde det på dörren hos änkan och Monika öppnade och där stod Den Väldige. Monika har beskrivit honom som ett enda stor ansikte av intagande massivitet. Hon blev fascinerad för att inte säga paralyserad av Mobergs iögonfallande påtaglighet där i dörröppningen och hon kan än i dag rekapitulera ögonblicket när hon stod där öga mot öga med Sveriges kanske störste författare genom tiderna visualiserad i egen högrest och handfast fysisk gestalt. Monika bekräftar denna uppenbarelses enorma dragningskraft som på ett nästan skrämmande sätt intervenerar i varseblivningen vid ett möte. Hon slår smått chockad igen dörren mitt i ansiktet på Den Väldige ovetande vem det är för att hämta den eftersökta damen. Men efter avslutat möte med änkan tar Moberg ändå den unga flickan Monika i handen som omsluts av Den Väldiges småländska grep till köttigt handredskap.

"Han var närvarande som ett allseende berg" skriver Sara Lidman, BLM, nr 5 1995, "Världen väntar på ditt ord" Och Sara Lidman skriver i samma text: "Det var med Mobergs stil som med hans fysiska uppenbarelse - storslagen och inte till att härma för någon med mindre mått". Här vänder Lidman på perspektivet och Mobergs litterära storhet blir synonym med Mobergs fysiska företräden.

Arne Johnson poet och litteraturkritiker, beskriver den väldige smålänningen genom egna barndomsreferenser: "Vilhelm Mobergs ansikte. Jag betraktar fotona på romanernas baksidor. Är det kanske inte vår litteraturs tyngsta? Det är grovt skuret med rynkor och veck, mycket vackert, och påminner om alla män från gårdarna som dök upp på de stora kalasen i min barndom. Koncentrerat och allvarligt när mannen är i arbete, långt in i ögonen sprider sig det breda leendet när glädjen sätter in. Ja, det ansiktet, de händerna, kostymen, kroppshyddan och rösten var som de där hemma, de som utstrålade barsk och självsäker trygghet i arbete och vardag, men också stor känslighet. De kunde uthärda omänskligt mycket men också lätt fälla tårar över döden och livets obönhörlighet, ja även under de mest bullrande kalas gjorde sådant sig känt. Ty den som lever är också utsatt i livet, på villkor som inte alltid bestäms av en själv" (BLM nr 5 1995, "Det var inte detta jag ville")

Mobergs författarskap, som det är beskrivet, står nära bondens envisa brottande med jord och existens med bördighet och Guds nåd. Vi har känt Mobergs närvaro i Kristinas uppgörelse med Gud som musikaliserats i Björn & Bennys "Kristina från Duvemåla" i stycket "Du måste finnas" där Kristina begär av Gud att ge tecken och visa sig i allt detta elände. Annars misströstar hon.

"Du fördrev mig Gud!
Från mitt hemland slets jag bort!
Här är jag en flykting, en främling
och det ödet finner jag mig i.
Men du tog mitt barn
Och du tar mig från min man
Jag kan inte längre se en mening
vad är det du vill
vad ska jag tro"

Vilhelm Mobergs jordHon har gjort sitt och vad på henne ankommer och nu kommer det an på Honom. En typisk Mobergmoralitet fritt gestaltad efter Utvandrarna i Björn Ulvaeus text. Och på samma sätt har Moberg vänt sig mot överheten och anfört talan där han använt starka känslomässiga krav ofta i likhet och själslig närhet med den småländske bondens redbarhet och strävsamma plikttrogenhet mot sitt livsöde och med krav på absolution för detta slit på jorden. Ursprunglig rättvisa helt enkelt. Kanske himmelsk därtill.
Hela det Mobergska författarskapet innehåller en romantisering och mystifiering av jorden, naturen och brukandet som är svår att värja sig emot då den alltid fotar sig i en rättvis upprördhet mot svåra förhållanden och ogina villkor som givits de hårt strävande bönderna men vars gestaltning ändå stundtals kan dra iväg i nästan pekoralistiska sekvenser och konsekvenser.
Det finns också i Mobergs debatter och polemik en form av mystifiering och förgudning av naturen. En primitivism, en form av tillbaka-till-naturen-historia. En protest mot utvecklingen, en trötthet i civilisationen.

Men med hela denna dyrkan av jorden och bondens vedermödor och längtan till ursprunget i sina texter steg Moberg någon gång vingligt ned i någon sorts obskyr primitivistisk blodsdyrkan där kvinnan mystifierades med mensblod och mörka nätter. Eva Ström skriver i BLM 1995, nr 5 i "Blod, Hembygd och pinuppor" om denna mystiska bloddyrkan:

"Jag får erkänna att jag finner denna mödomshinnemystik som "Brudarnas källa" kretsar kring både kvalmig och motbjudande. Förbindelsen mellan fornsvenskt jungfruoffer och förekomsten av mödomshinneblod visar snarare på en tidstypisk kvinno- och sexualskräck. Men tidens kritiker var i stort sett välvilliga"
När man beskrivit Vilhelm Mobergs karaktär och författarskap har hans fysiska företräden och släktens bondeursprung ofta tagit hand om gestaltningen och fått ikläda sig superlativer som appellerat till hans väldiga gestalt för att visa på den episka vidden, och hur hans småländska värld avskrev sig i hans själ och arbete. Och man känner då att de texter han skrivit om den jordbrukande människan främst i det stora utvandrareposet utifrån dessa metaforiska orgier minst måste ha varit skrivna med naturen som verktyg. Att han gått rakt ut i den småländska skogen och huggit sig en väldig penna i furu och skrivit ned varje blomning och varje spadtag hans släkt tagit i den småländska myllan.

Denna förtrollande förgudning av författaren och myten Vilhelm Moberg är lockande och lustfylld men står ofta skymmande i vägen för detta episka geni vars författarskap är det största vi hittills haft i vårt land.

Benny Holmberg

Litteratur och källor:
I egen sak, Vilhelm Moberg, Ordfront, red. Otto von Frisen, 1984
Ivar Lo, Trösklen, 1982
Bonniers Litterära Magasin, nr 5 1995
Din stund på jorden, Vilhelm Moberg, 1963
Dagens Nyheter 8 februari, 1969

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin 15

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 26 november, 2011

Cate Blanchett Foto: Popperipopp, Wikimedia commons. CC BY SA 3.0

Inför Oscarsgalan. Del 2: Carol

Ivo Holmqvists andra delen av essän inför Oscarsgalan 2016.

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 15 februari, 2016

Lik i lasten. Sjömansjul 1965

  Klockan var tre på julaftonsmorgonen. M/s Tranaland mötte lotsen någon sjömil utanför Ganges mynning. Kapten König stod på bryggvingen, dagen till ära iklädd sin tropikvita uniform som visserligen var något ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 19 december, 2011

Slask, Polens nationella folklore-ensemble, foto Anna Spysz

Gränslös uppkäftighet i Krakow

Stående ovationer för det svensk-danska bandet Body Sculptures under Unsound i polska Krakow. Och flera internationella samarbeten som ger nya infallsvinklar i en krackelerande värld. Det är Unsound i år ...

Av: Curt Lundberg | Essäer om musik | 28 oktober, 2016

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 10 maj, 2017

En återblick på Beckett – 1932-1952: Från Dream of Fair to Middling Women…

I år är det inte bara Strindberg det finns anledning att se tillbaka på. Även om det inte är 100-årsjubileum, kan det ändå vara intressant att uppmärksamma att det i år ...

Av: Carl Magnus Juliusson | Essäer om litteratur & böcker | 03 april, 2012

Bilder som utmanar makten

Retorik brukar definieras som ”konsten att övertyga”. Man kanske då i första hand tänker på retorik som ord och talekonst, men bilden är ett av retorikens mest kraftfulla redskap. Ett ...

Av: Kerstin Bernhardtz | Essäer | 15 februari, 2012

Sixtinska kapellets tak  Foto CCBY2.5

Människan som ögonblicksvarelse sett ur evighetens synvinkel

Marcus Myrbäck om Mellan tid och evighet. Eskatologiska perspektiv i den tidiga kyrkan

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 10 mars, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.