Intervju med författaren Mikael Sundqvist

- Då visste jag allt om livet och skulle skriva om det, säger Mikael Sundqvist om sitt 17-åriga jag och skrattar. Han talar om drömmen om boken. Boken med stort B ...

Av: Johann Bernövall | 03 december, 2012
Litteraturens porträtt

Omöjlig intervju med Aleister Crowley, del 7 av 666

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Rähiä | 31 oktober, 2012
Övriga porträtt

Monster och sexualitet i skräckfilm

Med en lång spöklik inledning förs publiken sakta ombord på rymdskeppet Nostromo. Karaktärerna omges av mörker och dova ljud som vibrerar i bakgrunden och ger en känslan av ett enormt ...

Av: Sara Larsson | 16 oktober, 2011
Essäer om film

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | 01 november, 2016
Essäer om samhället

En resa till dagens ände. Om Denise Mina



Denise MinaHimlen ligger som ett lock över staden. Det är grått och kallt, vinden viner vasst och snålt genom gatorna och ett isande regn tycks falla vareviga dag. Här härskar nöden. Här går döden kloss i kloss med varje tonåring. Vardagslivet drivs framåt på billigt starköl och svarta depressioner, religiös och bigott intolerans och det eviga och kalla regnet som sugs upp av själarnas allra minsta kapillärer.

Resten är livets trista slaggprodukter, det är orealiserade drömmar, glömda eller svikna löften och övertrasserade bankkonton och understödet från det allmänna som aldrig kommer när det ska eller verkligen behövs. Tröttskörda, utslitna och ensamstående mammor med begagnade barnvagnar och skrikiga ungar och med en blick som dött för längesedan trots att de själva alldeles nyss var tonåringar.

Tunga droger och tomma dagar, prostitution och familjerelationer grundligt impregnerade i sprit. Män som snabbt, från en vecka till en annan, blir till tungmagade gubbar som super ner sig på kvarterspuben i hörnet. Äldre kvinnor som bittra och besvikna vakar över den lilla rest av värdighet de äger i form av en nergången lägenhet, ett ingrott kök och en tunga vass som en nyslipad stilett som obarmhärtigt skär själslig sår i resten av familjen så fort de vågar visa sig på hennes domäner.

Det är en verklighet utan nåd.
Det är en värld utan hopp.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Här finns ingen tröst att få. Alla är offer och alla är bödlar - på en och samma gång. Husen är slitna och färgen flagnar, taken läcker och fasadputsen har trillat av i stora sjok. Ingen bryr sig om eller har råd med att försöka hålla stånd mot det tilltagande förfallet. Gatorna fylls av gammalt skräp som blåser runt i virvlar när kastvindarna plötsligt rusar runt husknutarna. Rostiga gamla bilvrak står kvar som sällsamma plåtkadaver sedan hjulen och motorn och allt som går att sälja skruvats loss och hamnat på närmsta skrothandel. Skabbiga hundar stryker omkring i gränderna på jakt efter föda bland avskrädet. Parkerna ligger öde. Träden är kala och vassa, gräsmattorna skiftar från grått till lerbrunt. Sandlådorna ekar som tomma hål och lekställningarna längtar efter att bli använda. Husmödrarna försöker skrapa ihop till middagsmaten i kamp mot makens osläckliga törst. De är slitna och desillusionerade, deras brustna drömmar har efter den ena hårda smällen efter den andra till slut slagit dem till marken och de unga männen är förlorade i halvkriminalitetens grådaskiga skymningsvärld och deras dagar domineras av droger och en machostil som enbart talar om hur omogna de är bakom den fjuniga skäggstubben.

Det är en stad i staden - en enklav av entropi - det är de fattigas och förlorades hemort. Garnethill heter ett av dessa områden där tiden frusit fast i väggarna och välfärden drivits på flykten. Det ligger på den högsta av Glasgows bergskullar och staden breder ut sig nedanför som ett lockande löfte om hägrande möjligheter och oinfriade utfästelser om en tillvaro som är bättre och rikare och helare. Margaret Thatcher har med en bödels kyligt stillsamma temperament hyvlat ner och skurit bort alla marginaler. De som inte passar in, åker ut. Antingen etablerad medelklass med egen villa och stadigt lönekonto eller dagens moderna motsvarighet till fattigstugan. Däremellan finns inte längre några alternativ. De brittiska öarna har snabbt blivit ett land i social upplösning där allt fler faller över stupet, ner i öppen ekonomisk misär. Människor som tidigare hjälpligt kunde hanka sig fram sitter fast i en rundgång av arbetslöshet, urholkade eller indragna bidrag, halvsvält och kriminalitet och apatisk misströstan.

Där uppe på kullen, i Garnethills avskilda och upphöjda elände, bor Maureen O'Donnell i en luggsliten liten etta. Hon är ung. Hon är ovanligt smart. Hon ser bra ut. Hon borde ha framtiden framför sig. Den borde ligga där öppen och inbjudande, orörd och full av möjligheter. Hon har till och med gått några år på universitetet även om hon bara - som hon brukar säga när ämnet kommer upp - läst konstvetenskap.

Men Maureen O'Donnell befinner sig i permanent krigstillstånd. Hon ligger i krig med hela den påträngande, klibbiga och genomfalska omvärlden, en omgivning som ständigt tycks utgöra ett oklart och odefinierat hot. Hon befinner sig också, dessvärre, i krig med sig själv. Vreden sjuder i henne, kokar som lava från en inre vulkan. Vreden är kanske också det enda som förmår henne att fortsätta leva och inte resignera och ge upp.

Hon vantrivs. Hon plågas. Hon är en hemsökt och marterad människa. Det förflutna med dess olösta konflikter och trasiga trauman lämnar henne inte i fred. Hennes drömmar ridna av maran sliter sönder sömnen, hindrar henne konstant ifrån att bli ordentligt utsövd. Det har heller inte gått så många månader sedan hon blev utskriven från mentalsjukhuset, Northernsjukhuset, efter ett svårartat sammanbrott då hon inte längre kunde klara sig själv, inte utföra de enklaste saker. Hennes bror Liam hittade henne inkrupen i hallskåpet i hennes lägenhet - apatisk, onåbar och utan minsta kontakt med verkligheten. I två dygn hade hon då suttit där. Ett av hörnen i den lilla garderoben hade hon använt som avträde.

Nu arbetar Maureen O'Donnell i biljettluckan på biografen Apollo. Till och med det jobbet, det allra enklaste arbete, har hon svårt att sköta. Hon passar inte in. Det finns ingen plats för henne i det ordnade och etablerade samhället, ingen plats där hon tycker att hon kan få utrymme eller accepteras som den hon är. Det finns inga alternativ. Hon kan bara existera i marginalen, som ständig granne med kaos, tätt intill den värld som bokstavligen håller på att falla sönder, där ute i periferin där de utstötta och sårade och sargade lever sina liv.

Vägen tillbaka efter sammanbrottet är en svår balansgång mellan ordnad normalitet och längtan efter flykt, efter uppror och uppbrott. Hon vill egentligen inte inordna sig i samhället samtidigt som skräcken att åter förvandlas till ett apatiskt kolli som måste matas, kläs på om morgnarna och stilla vallas runt i de antiseptiska sjukhuskorridorerna ständigt finns där flimrande precis under medvetandets yta. Hennes liv har förvandlats till ett spänningsfält. Allt är laddat och varje steg tycks minerat.

Det är tidig morgon och hon vaknar med en smak av död skunk i munnen. Varje liten rörelse planterar sig direkt som en vass vulkanisk värk mellan pannloberna. Hon ligger så still hon kan. Försöker försiktigt öppna ena ögat. Taket snurrar till. Spyan gungar i halsen. Det blev en blöt natt igår. En galen och förryckt natt som fortfarande får huvudet att rulla runt på henne. Maureen O'Donnell mår allt annat än bra och minnet av gårdagen är en aning dunkelt. Hon minns att hon och Leslie gav sig ut på en ovanligt grundlig och generös barrunda. De åt pizza först. Det minns hon tydligt. Därefter är det mest whiskyglasen på de olika pubarna som framstår som skarpa och självklara i minnesdimman. Tungan sitter som fastklibbad mot gommen. Ögonhålorna värker. Varje hjärtslag dunkar distinkt sina slag i tinningarna. Hela världen är ettrigt grön och en minst sagt ogästvänlig plats att vistas i.

Till slut släpar hon sig försiktigt ur sängen och går med osäkra och en aning vacklande steg ut mot toaletten.

En verklighet utan nåd. Foto: Lotta NylanderPå en blå köksstol i vardagsrummet sitter en man fastbunden. Blodpölen kring stolen tycks stor som en mindre sjö. Han är fastsurrad vid stolen med ett rep som löper flera varv kring midjan. Halsen är avskuren med ett hårt och rakt snitt och där finns nu enbart ett stort hål. Det är Douglas, Maureens pojkvän som sitter i stolen. Hon kasar sakta hukande nerför väggen tills hon sitter på golvet i hallen med blicken riktad in mot vardagsrummet. Hon vet inte hur länge hon sitter där på hallgolvet. Telefonen är strax bredvid henne men vägen dit tycks oändligt lång. Hon försöker koncentrera sig på telefonen. Fixerar blicken på den. Försöker se hur hon tar sig fram till bordet och lyfter luren. Till slut måste hon ha lyckats för polisen anländer och lägenheten fylls av röster och människor.

Där mitt i Maureen O'Donnells blodiga vardagsrum börjar Denise Minas debutroman "Död i Garnethill". Det är första delen av tre, ofta kallad Garnethilltrilogin. De följande delarna har titlarna "Exil" och "Den sista utvägen" och tillsammans bildar de en ovanligt genomtänkt och sammanhållen helhet, även om varje del går att läsa som fristående romaner. Men de är uppenbart skrivna med avsikten att bilda en enhet.

Maureen O'Donnell är ingen hjälte. Hon är heller inte, vill jag hävda, någon traditionell antihjälte. Hon är först och främst ett offer, men ett offer som vägrar att spela sin förutbestämda roll som det utsatta, det rädda och förnedrade bytet. Vreden, den ohejdbara aggressiviteten som pumpar runt i kroppen på henne med en vårflods kraft så fort hon tänker på sitt liv och vad som drabbat henne, får Maureen att sluta tycka synd om sig själv, hindrar henne från att fastna i apatin och i stället agera. Hon vill slå tillbaka. Hon vill ge igen. Annars är Maureen O'Donnell en rätt vanlig tjej men med en bakgrund och en familj som får ordet dysfunktionell att låta som ett dåligt skämt på puben.

Maureen är yngst och brodern Liam, hennes ende lierade i familjekriget, är knarkhandlare efter att ha hoppat av sina juridikstudier. Äldsta systern Marie har flytt familjen, Glasgow och sin bakgrund och försöker leva ett städat liv i den allra översta medelklassen och förverkliga järnladyns flinthårda framtidsdröm; mellansystern Una befinner sig i ett permanent socialt kramptillstånd och hänger sig livligt åt en extrem konflikträdsla som alltid leder till att hon börjar gråta och behöver tas om hand och tröstas så fort familjen möts. Modern Winnie är gravt alkoholiserad och använder numera mycket, ja det mesta av sin tid åt att terrorisera sina fyra barn och domptera sin snälle och hunsade man George. Hon spelar ständigt ut barnen mot varandra, intrigerar och hittar på det ena utfallet efter det andra. Lögner och förvrängda sanningar är hennes ammunition. Telefonen hennes främsta vapen.

Söndra och härska, skälla och gråta, kräva kärleksbevis och skyddslös närhet av sina barn som hon sedan i spritångorna slår ner, trampar på och förnedrar. Så ser ritualen ut. Och den eviga sentimentaliteten som reptilsnabbt förbyts i en pansarhård aggressivitet som slår vilt omkring och alltid skrämmande välriktat siktar mot strupen. En gång var Winnie en ovanligt rolig kvinna och kanske även en vänlig och omtänksam mor. Men det är längesedan, så längesedan att ingen av barnen riktigt minns det. Mängden vodkaflaskor som marscherat genom hennes kök och runnit ner genom hennes alltid lika torra och törstiga strupe sedan dess är lika många som höstregnen som drar in över Glasgow. Det har gått många år sedan Winnie frivilligt förmådde erkänna ett enda misstag. Hon gör inga fel. I bakruset existerar inte gårdagens grymheter och utspel. Hon är en helt vanlig och omtänksam, kakbakande och matlagande moder som tar hand om sina stackars fyra barn även om de nu är vuxna. Kylen fylls med matvaror som aldrig kommer att hamna på spisen och skåpen proppas med hembakade kakor inhandlade på något bättre bageri så att de doftar som om de vore nyuttagna ur ugnen. Hela hennes liv är ett falskspel. Allt har förvandlats till lögn och förställning. Ingenting är viktigare än spriten.

Maureens telefonsvarare fylls av täta och alltmer förvirrade meddelanden i takt med att moderns berusning tilltar under dagen. Stadierna är evigt desamma, inte olikt en skiva som spelas om och om igen. Vänliga kontaktförsök dragerade med moderskärlekens samtliga garnityr övergår snart i stridslystna krav och följs sedan av gråt och självömkan och slutar i svavelosande fördömanden av hennes oförstående, otacksamma och självupptagna dotter. "När Winnie söp blev hon skamlös telefonterrorist", skriver Denise Mina i "Den sista utvägen". "Sedan Maureen brutit kontakten med henne hände det att hon ringde sex, ibland sju gånger om dagen. Hennes personbästa var magnifika, väl avrundade femton. Var gång hon ringde hade hon nått ett nytt stadium i berusningen och lät som en helt annan person. Humöret kunde växla från hjärtslitande sorg till apokalyptisk vrede och varje meddelande var att få Maureen att ringa tillbaka."

Ändå är porträttet av modern Winnie O'Donnell tecknat med humor, värme och djup förståelse, och det oberoende av hur mycket Maureen än hatar henne och avskyr manipulerandet och de eviga lögnerna och elaka utfallen. Porträttet är ett av trilogins mest minnesvärda. Och det är en av Denise Minas starkaste sidor som författare. Inga karaktärer tecknas endimensionellt. Ingen gestalt reduceras till att vara enbart staffage. De ges alla ett egenvärde. Denise Mina bryr sig om sina fiktiva figurer på ett sätt som snudd på vetter mot ömsinthet och kärlek.

Hon förstår och lider med offren och de utsatta, men hon förstår också förövarna. Och även om hon inte förmår att lida med dem så visar Denise Mina bödlarna och de förhärdade den respekten att ägna dem uppmärksamhet nog för att göra den grövsta våldtäktsman och den grymmaste mördaren begriplig och psykologiskt fattbar. Förövarna demoniseras inte och försvinner därmed heller inte in i ett ogripbart töcken. Ondskan bär mänskligt ansikte. Ondskan är begriplig, möjlig att omfatta med förnuftet.

Över huvud taget är Denise Mina alltid konkret. Hon ägnar sig aldrig åt förenklade resonemang eller svepande generaliseringar. Det är i detaljen djävulen bor. Varje skildring av olika miljöer - av barer, polisstationer, knarkarkvartar, bordeller eller sunkiga vardagsrum med utslitna möbler - för på sitt sätt även handlingen vidare. Därigenom blir trilogin även ett porträtt av en stad, en tid och ett samhälle statt i socialt och moraliskt förfall. De är senare hälften av nittiotalet. Efterdyningarna av det ekonomiska stålbadet under åttiotalet är omfattande och kraftigt segregerande. Klassklyftorna står vidöppna. Människor har förvandlats till varor. Tydligast syns det - som alltid - i kvinnornas villkor. Och det begränsar sig sannerligen inte till prostitutionens uppenbart förnedrande och förtingligade värld. De ensamstående mammorna har ingen chans. Ekonomins och arbetslöshetens baksida syns direkt i antalet misshandlade kvinnor. Statistiken rasar i höjden i takt med att revben knäcks hemma i köken och blåmärkena blir fler efter varje fredagskvälls glada pubrunda.

Det blir till en vandring genom den mörka underjorden, genom ett modernt Inferno. Denise Mina uppträder i rollen som svartsynt och vasstungad Vergilius i denna Glasgows nedre värld. Hon leder läsarna allt djupare och längre ner. Kretsarna i detta jordiska helvete är många och fyllda av skrik och smärta, plågorna och prövningarna är enorma, straffen ofta större än synderna. Åtminstone för de obemedlade som inte givits samma möjligheter att göra sina egna val som de från början gynnade, de mäktiga och rika, de stora syndarna och svåråtkomliga förövarna. Tanken på Dantes Gudomliga Komedi har säkerligen funnits där under skrivandet. Det katolska syndamedvetandet - särskilt då i sin sträva, livsförnekande och krävande brittiska form - är aldrig långt borta. Varje handling är en synd. Varje känsla av glädje eller lycka är enbart ytterligare en yttring av att dessa usla människor har vänt bort sitt ansikte från Gud och den smala steniga vägen som leder till frälsningen och Jesu värmande famn. "Jag är en misslyckad katolik", säger Maureen O'Donnell vid upprepade tillfällen. "Jag känner mig jämt skyldig."

Garnethill, GlasgowSamtidigt är hela trilogin en berättelse om rening, ett moraliskt bad ur vilket de godhjärtade och hänsynsfulla - de som bryr sig om sin nästa och tar vara på sin broder som det står i Skriften - stiger upp med förnyat hopp och den på egen hand erövrade möjligheten till en annan och bättre framtid.

Maureen och hennes vänner är alla utstötta, men det finns inget heroiskt eller hårdkokt glamouröst över deras utstötthet som så ofta i genren. De passar helt enkelt inte in i det samhälle som vuxit sig starkt under åttiotalets extrema individualism och marknadsanpassade trångsynthet. De är märkta. De är föraktade. Vad som trots allt ger dem en sällsynt styrka är att de vägrar ge avkall på sin moral, sin syn på vad som är rätt och vad som är fel. De är beredda att offra sig, att slåss för sina värderingar. De som kränkts ska ges upprättelse. De som körts över, misshandlats eller på andra sätt missbrukats av andra människor för att sedan hänsynslöst kastas på sophögen ska skänkas rättvisa. Hämnd är inte alltid av ondo. Hat är inte en känsla som ska avfärdas eller fördömas. Deras moraliska patos - den svarta vreden - är deras styrka och i förlängningen även deras enda väg till räddning, till en sekulariserad form av frälsning.

Denise Mina ägnar sig självfallet inte åt att predika, men romanerna drivs framåt av ett ovanligt starkt och pockande patos. Hon skriver för att hon har ett ärende, en avsikt som är större och mer vittfamnande än de enskilda händelserna. Det är i den svidande samtidsskildringen, i det fullständigt osentimentala och råa och uppriktiga avklädandet av en stad i förfall, i beskrivningen av en stad utan skyddsnät som trilogins skälvande livsnerv finns.

Denise Mina skriver underifrån. Hon betraktar sin samtid, sin stad Glasgow, med den kuvades sargade och blodsprängda ögon. Med en kolsvart och hård blick som inte väjer, som vägrar blunda för missförhållanden och orättvisor. Med en blick som verkligen ser det samhälle som snabbt och skoningslöst rasat samman runt henne. Genom att avstå från det korrekta politiska mumlandet och moraliskt invändningsfria fördömandena blir Denise Minas böcker desto tydligare och klarare i sin skildring och de smittar av sig med sina svåruthärdliga stämningar av misär och varsel om kommande undergång. De tränger sig på. De vill verkligen någonting. De kräver att läsaren tar ställning och inte väjer undan eller skyndsamt slår ner blicken. De ångar av fördärvets svavelosande och stickande odörer. De luktar av de fattigas billiga matos, de odiskade tallrikarnas lite sötaktiga och vassa lukt. Det stinker av piss och gamla sopor i gränderna.

Det stora med Denise Mina är att hon verkligen är där.

Hon står inte vid sidan och betraktar en främmande och underlig värld som hon sedan försöker beskriva. Hon lever mitt i den. Hon förstår den. Hon känner den utan och innan.

Hon känner sig som en del av denna förtryckta underklass hur fina examina vid aldrig så flotta universitet hon än lyckats skaffa sig eller hur framgångsrik hon lyckats bli som författare.

I den första delen, "Döden i Garnethill", beskrivs detta moderna helvete. Kretsarna besöks en efter en och syndarna får träda fram sida vid sida med de förtappade och förlorade. Här begås också de stora sveken. Maureen får se hur de en efter en förråder henne. En barndomsvän hjälper direkt mördaren och våldtäktsmannen. Hennes mor säljer ut henne till kvällstidningarna och förnekar tillsammans med de båda systrarna att Maureen som barn utsattes för incest av fadern Michael. En av systrarna till och med letar upp den gamle alkoholiserade pappan i London och ser till att han efter alla dessa år flyttar hem till Glasgow. Leden glesnar. Ord bryts. Egoism, självtillräcklighet och brist på resning är de rakaste vägarna som leder till de stora och smärtsamma sveken. Tilliten, vänskapen, samhörigheten och de enskilda människornas moral ställs på prov. En efter en faller. Till och med hennes bästa väninna Leslie Findlay, stentuff och hård som urberget på ytan, tvekar i det avgörande ögonblicket och sviker sitt ord och bryter sitt löfte i brist på mod. I nästa del "Exil" påbörjas sedan den viktiga reningen, den nödvändiga botgöringen och uppstigandet på Purgatoriets berg och i den avslutande delen "Den sista utvägen" straffas de skyldiga och de rättfärdiga får sin belöning även om arbetarklassens och de utstöttas Glasgow knappast ger speciellt mycket utrymme för någon Paradisskildring i Dantes efterföljd.

Men den mänskliga värdigheten återupprättas. Nåden finns, även om den är mänsklig och enbart kommer i form av enkla steg i vardagen som höjer den enskildes vacklande självförtroende, som ger den förtryckta lite råg i ryggen, den slagna upprättelse och kanske till och med i slutändan rättvisa - åtminstone i någon form.

Det är uppenbart att den vrede och smärta över sakernas tillstånd som kanaliseras genom den envisa och ljuvligt oresonliga och kämpande Maureen O'Donnell är Denise Minas egen. Den avgörande skillnaden i denna skymningsvärld är mellan de människor som reagerar, mellan dem som försöker göra något och dem som passivt och liknöjt sjunker ner i resignationens träsk och låter orättvisorna härska. Hela trilogin är skriven med en ständigt närvarande upprördhet som gränsar till ett glödgat hat mot det orättfärdiga och skändliga klassamhället, de utsattas förnedring och de många misshandlade kvinnornas plågor. Soppköken, utslagningen, nyfattigdomen, den växande misären som följt i spåren av den nya ordning där marknadsanpassning och konkurrenskraft är som eviga mantran upprepade av buktalardockor i kritstrecksrandiga kostymer. Thatcherismen slog sönder det redan sköra brittiska samhällets trygghetssystem. De fattiga blev omedelbart fattigare och hamnade under existensminimum. De svagaste gick snabbt under - dog av svält, köld och drogmissbruk eller ren och skär oförmåga att ta hand om sig själva - och kvar blev ett växande trasproletariat som inte längre kunde finna några lösningar på de mest grundläggande behoven för att kunna överleva. Hyran, maten, gasen, elräkningarna, kläder till barnen. Det var inte lyxen eller någon extra liten guldkant i vardagen som försvann ur dessa människors liv. Det var det mest basala. Alltmedan andra och mindre grupper, de redan besuttna och ytterst välmående, berikade sig desto mer och i ännu snabbare takt.

Den grundläggande avsikten med Garnethilltrilogin är att klä av detta samhälle in på dess bara och nakna kropp. Att utan barmhärtighet eller minsta ansats till försköning visa upp vad det verkliga resultatet blev av stålbadet. Hur ofattbart uselt allt blev på kort tid. Och hur illa människorna far i detta segregerade, skiktade och orättvisa samhälle. Denise Mina gör det på ett lysande sätt. Det drabbar. Det fastnar. Det tränger sig på och kräver obevekligt ett ställningstagande.

Denise Mina är själv född i Glasgow 1966 även om hon inte växte upp där. På grund av hennes fars yrke - han var ingenjör verksam i oljebranschen - flyttade familjen oavbrutet runt i världen. Från Paris till Haag, från London via Skottland upp till norska Bergen. De flyttade tjugoen gånger på arton år. Som sextonåring slutade Denise Mina skolan och hankade sig fram genom underbetalda skitjobb. Hon arbetade på slakteri, som barnflicka, diskare och kock. Under en längre tid var hon anställd vid ett ålderdomshem för döende. Sedan bestämde hon sig för att börja studera igen. Hon kom till universitetet i Glasgow för att läsa juridik och fortsatte med doktorandstudier i kriminologi vid Strathclyde University där hon även undervisade. Genom att, som hon själv skriver, missbruka sin doktorandlön satte hon sig ner och skrev första delen i Garnethilltrilogin och sedan debuten - som blev en stor succé - är hon författare på heltid. Hon bor fortfarande i Glasgow, har två små barn och arbetar febrilt med olika projekt, skriver serien "Hellblazer", avslutat en längre tevepjäs och arbetar parallellt med romanskrivandet på ett filmmanus. Denise Mina är - ovanligt framgångsrikt - mån om att värna sitt privatliv. Pressen tvingas göra halt vid hennes arbete. Längre släpper hon dem inte.

St Aloysius Church, GarnethillEfter de tre romanerna skrev Denise Mina den mer konstfärdiga romanen "Det heligaste", hennes enda fristående roman hitintills. Huvudpersonen är denna gång en man i övre medelålder som lever sitt ombonade övre medelklassliv och odlar sin trädgård. Tills en dag då allt förändras.

'Plötsligt' är ett ord som kan bära på de mest förfärande följder. Livet är i ett slag sig inte längre likt. Som en kniv skär den sönder verkligheten i två delar. Från det ögonblicket finns ett före och ett efter. När han sitter uppe i det lilla vindsrummet, egentligen ingenting mer än en lite större garderob, och går igenom sin hustrus anteckningar, foton och vad som finns i datorn förändras hans liv i grunden. Lachlan Harriots hustru Susie sitter fängslad i väntan på dem och han har två veckor på sig att hitta något som kan tala till hennes fördel och en ny rättegång. Annars blir det med all sannolikhet livstids fängelse. Hon har pekats ut som mördaren av en patient. Hon arbetade som framstående och välrenommerad rättspsykiater på ett av Glasgows hårdaste fängelser. Patienten var en seriemördare som oväntat släpptes fri. Brutalt och blodigt hade han avrättat fem unga prostituerade kvinnor genom att skära ut deras tungor och sedan låtit dem sakta förblöda.

Så Lachlan Harriot sitter nätter igenom uppe i hustruns klaustrofobiska arbetsrum alltmedan hans tillvaro rasar samman, sten för sten. Ingenting av det liv som Lachlan trodde var hans, var som han trodde. Susie har konsekvent gått bakom hans rygg, vilselett och grundlurat honom. Det är hans förtvivlade dagbok vi läser, också den skriver han uppe i vindsrummet på Susies dator.

Denna gång är det alltså ett brott och ett förfelat liv sett genom en mans ögon som gestaltas. Denise Mina skiftar kraftigt fokus och perspektiv i jämförelse med Garnethilltrilogin. Nu är det den materiellt välmående medelklassens liv som skildras. Genom Lachlans dagbok får vi följa det strävsamma läkarparets liv bakåt; ta del av hans minnen och innersta tankar. Han är en vek man, känslig och därtill en aningen godtrogen. Han har valt att inte göra karriär, trots sin läkarexamen. Familjen lever ändå gott, inte minst beroende på ett oväntat arv. Han är hemmaman med tvååriga dottern Margie. Susie däremot satsade hårt på sitt yrke. Hela hennes identitet verkar helt ha skapats och formats utanför hemmet.

Var Susie kär i seriemördaren Andrew Gow? Var det därför hon tillbringade så mycket tid med honom? Varför stal hon hans journaler och riskerade sitt jobb och även fick sparken? Var allt en lögn? Kan hon verkligen ha begått det brutala mordet på Gow och hans unga hustru? Frågorna fortsätter att plåga Lachlan Harriot. Han vet varken ut eller in. Hans liv ser ur som en krossad spegel. Skärva för skärva försöker han foga samman det till en ny helhet, en ny tolkning av sitt eget och familjens liv.

"Det heligaste" är i förhållande till trilogin en mycket annorlunda roman. Den är mer psykologiskt inriktad. I fokus står dock frågorna om skuld och ansvar samtidigt som Denise Mina försöker förstå varför kvinnor blir förälskade i förbrytare.

Det är inte alldeles lätt att frigöra sig från misstanken att Denise Mina skrev "Det heligaste" för att visa sina litterära muskler. Romanen är avsevärt mer litterärt och konstfullt konstruerad än Garnethilltrilogin och de nästkommande böckerna. Den blev hennes genombrott i USA där Denise Mina betraktas - och behandlas - som romanförfattare och inte placeras i kriminalgenren. "I England saluförs jag som kriminalförfattare därför att det har förlagets marknadsavdelning bestämt", sade Denise Mina i en intervju som Marie Peterson gjorde i Dagens Nyheter. "Så säljer jag bäst, säger de och innan jag for hit fick jag se hur omslaget såg ut på den upplaga som tryckts särskilt för stormarknaderna. Äckligt färggrant och spökigt, inget tvivel om att det ska flyta mycket blod mellan de pärmarna. Men i USA klassas mina böcker som ren skönlitteratur, vilket betyder elegantare omslag, en helt annan marknadsföring och andra kritiker."

Med "Blodsarv" inledde Denise Mina en ny serie romaner. Det ska bli fem sammanlagt. Återigen är huvudpersonen en ung kvinna från underklassen. Återigen är det Glasgow som bildar bakgrund. Paddy Meehan har fått jobb på tidningen Scottish Daily News. Hon är springflicka, men hon drömmer om att en dag bli en stor journalist. Hon vill bli en riktig journalist; inte en som liknar de alkoholiserade cynikerna som raglar runt och arbetar på den här redaktionen. Året är 1981.

Ett bestialiskt mord på ett litet barn bildar upptakt. Misstankarna faller direkt på två unga grabbar som ännu inte hunnit bli tonåringar. Alla är övertygade om att killarna är skyldiga, bevisen pekar entydigt ut deras skuld. Men Paddy - som via sin trista och genomtråkiga fästman Sean - råkar känna en av grabbarna fattar snart sina misstankar. Det är något som inte stämmer. Hon inleder i smyg egna undersökningar.

Paddy Meehan är bara arton år. Hon är fet. Hon är smart. Hon är hungrig - efter framgång och revansch - och efter sanningen. Avsikten med de fem böckerna, har Denise Mina deklarerat, är att skildra den brittiska pressens utveckling, att visa på dess förfall och tilltagande hänsynslöshet.

Andra delen, "Vargtimmen", utspelar sig tre år senare. Paddy har fått drömjobbet som journalist på The Scottish Daily News. Hon jagar, tillsammans med chauffören Billy, blodiga och rubrikskapande nyheter genom att köra runt i Glasgow på nätterna och lyssna på polisradion. Nu sätts Paddys heder som journalist på prov. Har hon integritet? Har hon karaktär nog och tillräckligt stark moral? Kan hon leva upp till sina egna krav och förväntningar? Går hon att muta? Trycket blir allt större. Hon kan inte stå emot. Hon faller.

De ovanligt konturskarpa och fränt levande kvinnoporträtt Denise Mina tecknar är sannerligen inga pimpinätta eller bländande idealgestalter som trippar omkring och löser ett och annat brott. Det är kvinnor som hittar sin styrka och sitt självförtroende inombords, trots alla brister och bördor de bär på, trots det omgivande samhällets motstånd och förtryck. Paddy Meehan är förvisso i tjockaste laget, och skäms ständigt för magen som rund hänger över byxlinningen och sin stora bak. Hon röker alldeles för mycket, småäter nervöst i alla lägen och har svårt att respektera såväl andras som sina egna gränser. Och på samma sätt som huvudpersonen i Garnethilltrilogin bär Paddy på en ständig och tärande skuldkänsla, inbankad i förlängda ryggmärgen av modern och barndomens bigotte katolske präst.

Den bakomliggande avsikten med denna nya pentalogi är att skildra ett successivt sammanbrott, ett sönderfall som parallellt speglar välfärdssamhällets bankrutt. Det är pressens utveckling som står i fokus. I den tredje romanen "Sista andetaget" är året 1990 och det har gått bra för Paddy Meehan. Hon har egen spalt i tidningen, lönen är hög och hennes växande rykte som vass skribent kan skrämma den mest garvade redaktör till respektfull tystnad.

Det finns en grundläggande skillnad - ett litterärt avgrundsdjup - mellan en författare som Denise Mina, som skriver romaner som marknadsförarna föredrar att kalla deckare, och många av de andra som fuskar i genren på ren spekulation. Denise Mina har en klar avsikt, hon har en inre drivkraft att berätta, att skildra missförhållanden, ekonomisk misär, växande korruption, ett välfärdssamhälle som på några få år förvandlades till ett nyfattigdomens elände med ett enormt lidande som följd. Att det förekommer brott, ja det ligger i själva ämnets natur. Brott tillhör vardagen i de miljöer hon berättar om, därför finns kriminaliteten med i hennes romaner. Det är ämnet väljer litterär form, inte tvärtom. Det är en avgörande skillnad.

I "Sista andetaget" ställs bland annat Paddy Meehans journalistiska karriärambitioner och viljan att hålla sig väl med chefredaktören mot hennes egen moral. Hon prövas. Hon tvingas välja. Annars härjar tidningsdöden för fullt. Det är de eviga nedskärningarnas tid och chefredaktörerna byts ut oftare än soppåsarna i lunchrummet, utlandskorrespondenterna har kallats hem, nyhetsförmedlingen förfaller till underhållning av allra makabraste slag - grymt bestialiskt våld, sexuella perversioner, halvkändisars utflippade liv. Med såväl sorg som hat i sinnet, och därtill en god dos ironisk cynism och svart humor, skildrar Denise Mina journalistikens förtvining och förfall och dess tilltagande och konsekventa missbruk av sitt ursprungliga uppdrag.

Denise MinaDenise Mina skildrar här tiden före det nittiotal hon gestaltat i Garnethilltrilogin. Åttiotalets hämningslösa eskapism, dess lånekarusell och framväxten av en ny ung och rik klass med en längtan efter att få konsumera sig till avtrubbande lycka och glamourös glömska, efter att få visa omvärlden hur rika de är, hur framgångsrika de blivit och hur mycket de föraktar de svagare, de mindre lyckade, alla de som inte förmådde att klättra uppåt på karriärstegarna. Här i hedonismens åttiotal är kokainet den snabbaste vägen till eufori och den enklaste dörren som leder in till det inskränkta lyckoriket. Priset blir högt. Men än så länge behöver de inte betala för sina utsvävningar, sin brist på respekt för andra människor och ohämmade egoism.

Det är uppenbart att Denise Minas avsikt varit att teckna ett brett och inträngande porträtt av den tid som i grunden förändrade det brittiska samhället, som sköt i sank den offentliga moralen i såväl tidningsvärlden som inom politiken. Och hon gör det med ett språk s som river sönder skygglapparna och öppnar ögonen för de hjärtskärande orättvisorna. Det är återigen klassamhället - och dess dolda och förödande mekanismer - som intresserar Denise Mina. Här finns det ångande och förnedrande åttiotalet gestaltat med stor suveränitet. Här möter vi tidens verkliga smärta. Denise Mina är en av de stora samtidsskildrarna och utan tvekan en av de mest utmanande brittiska författarna idag.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vegetarianism – Om vördnad för livet

En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas utifrån hur deras djur behandlas. (Ghandi) Mänskligheten tycks idag stå vid ett vägskäl. Den stora välfärdsökningen i västvärlden har tveklöst andra mindre goda ...

Av: Lena Månsson | Essäer | 15 september, 2013

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel Mycket har sagts och mycket har skrivits om Per Olof Enquist och hans författarskap alltsedan romandebuten med Kristallögat 1961. Drygt fyrtio år senare nämns ...

Av: Patrik Tornéus | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2007

Vågskvalp av Hebriana Alainenatalo

En diktares svårighet …

Min prosalyrik, lyrik och poetik vilar på samma grund och bär på samma byggklossar. Det som sker är att något dras ifrån, något kommer till; allt i ett sökande efter ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2015

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla". I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 06 april, 2013

Att förstå ”med” sig själv. Om Sapfo och Alkaios

”Eros skakar mig motståndslöst än en gång –ljuvligt stingande, obetvingliga djur!”(Sapfo) Kan en liten bok som innehåller fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 20 april, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Infernaliska vindar: håll i tanten

Vi här mitt i Sverige, invid sjön Vättern, har haft flera dagars intensiv vind. Härligt, för det känns nästan som att vara ute till sjöss. Men vi upplever vinden på ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 23 april, 2013

Gabriella Olsson. Foto: Anna Langseth

Är det skamlöst att tigga?

Är tiggarna ”skamlösa” och ”moraliskt lägre stående”?

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 03 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.