Bakom Mayas slöja: Nietzsche, Cioran och Janus

”När du har förstått att ingenting är, att det inte ens förtjänar statusframträdanden, då du inte längre behöver sparas, då är du frälst, och eländig för evigt.”  / Cioran ur ...

Av: Göran af Gröning | 25 augusti, 2014
Litteraturens porträtt

Förnimmandet av oändlighetens återkommande i Jorge Luis Borges verk Alefen

“Solomon saith: there is no new thing upon the earth.So that as Plato had an imagination,That all knowledge is but remembrance;so Solomon giveth his sentence, that all novelty is but oblivion.”– ...

Av: Lejla Fazlic | 16 november, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Prostitution är lögn och postmodernismen är depression

Kajsa Ekis Ekman är skribent, författare och essäist. Nyligen har hon givit ut en bok Varat och varan (Leopard förlag) som har väckt uppmärksamhet i både dagspressen och teven. Reportageessän ...

Av: Guido Zeccola | 13 september, 2010
Porträtt om politik & samhälle

Den förbannade dumheten

Man slutar aldrig att förvånas, förvånas över människans dumhet. Men mänsklig dumhet har alltid funnits och kommer sannolikt så att göra även framöver. Vad som förvånar än mer och vad ...

Av: Björn Augustson | 25 februari, 2012
Gästkrönikör

En evig rannsakan



altDet är sommar. Jag är fjorton och sitter och läser. Rummen ligger öde. Det är knäpptyst. Ute dallrar hettan över kullerstensgården. Här inne är det kvavt. Det är instängt. En spyfluga surrar envist dunkande mot fönsterrutan. Inte en människa avbryter läsandet, ibland kan det gå över en vecka mellan besöken. Jag sitter och vaktar Viktor Rydbergmuseet i Jönköping. Året är 1974. Förutom avbrott för några rastlösa vandringar runt i detta gamla hus - stadens äldsta - med knarrande gistna brädgolv, ägnar jag mig uteslutande åt att läsa Viktor Rydberg under de timmar jag sitter här. Det beslutet fattade jag direkt när jag tackade ja till att vara gårdvar i dessa åt Viktors Rydbergs minne helgade rum.

Jag hinner med många volymer under sommaren. Förvisso inte alla i Viktor Rydbergs imponerande och omfattande författarskap, tjugofyra band i Samlade Skrifter, breven oräknade. En del är dessutom skrivet ovanför min ungdomliga horisont. På samma sätt är det med hans dikter. Där trängs alltför mycket mytologi, svårförstådda liknelser med hans enorma bildning som ekokammare, för att jag entydigt ska kunna avkoda dem.

Sommarvärmen får husets gamla murkna virke att knäppa och vrida sig när det sväller. Det är fullt av konstiga och svårplacerade ljud i de ödsliga korridorerna och rummen. Ibland kan jag nästan få för mig att det är skalden själv som stegar omkring däruppe på övervåningen. Som vandrar han fram och tillbaka och tittar på sina manuskript och gulnade brev i de pietetsfullt uppställda montrarna.

I ett av rummen ligger hans dödsmask dramatiskt upplagd på svart sidenbädd, Viktor Rydbergs ansikte avgjutet i gips. Ögonen slutna, mustaschen pedantiskt välkammad. Dödsmasken utstrålar likväl ett sällsamt lugn. Men lite läskig är den. Jag märker att jag omedvetet börjat undvika just det hörnet när jag går mina rundor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den makabra masken tycks ändå där den ligger tigande och uppfordrande, en gång stelnad över den döde skaldens ansikte, omstrålas av ett fridfullt lugn, en seren stillhet och frihet från filosofiska och religiösa anfäktelser som Viktor Rydberg nog aldrig upplevde - annat än korta perioder - under sin livstid.

Det är också kampen, det orubbliga allvaret i livsfrågorna som genomsyrar allt Viktor Rydberg skrev, som tilltalar mig mest där jag sitter och läser i min - tycker jag idag: lätt frånstötande - brådmogenhet. Men också den dystra och dova klangbottnen från hans fattiga och tragiska barndom. Vid sidan av Harry Martinson - två sockenungar som fick leva hos de familjer som tog minst betalt av fattigvården - måste Viktor Rydberg vara svensk litteraturs störste klassresenär. De delar också sent i livet känslan av misslyckande. Att deras eget uppdrag inte fullföljdes. Att de, mitt i den frackstyva framgången, kanske svikit sig själva.

Det är en annan sommar, nästan ett sekel tidigare. Viktor Rydberg ska mot årets slut fylla femtiotvå år. Vädret är vackert och milt. Allt kan för övrigt tyckas ljust och ljuvt i hans liv. De yttre framgångarna har under senare år varit stora och betydelsefulla. Han har fyra år tidigare promoverats till hedersdoktor i Uppsala vid universitets pampiga fyrahundraårsjubileum och senare samma år tog han sitt inträde i Svenska Akademien. Viktor Rydbergs position i det svenska kulturlivet är självklar, han befinner sig i dess absoluta mittpunkt. Han har i många avseenden fått samma roll som en gång Erik Gustaf Geijer intog, det vill säga före avfallet.

Uppburen, hyllad, respekterad. Ansedd som en av de stora och ovärderliga författarna och kulturpersonligheterna. Etablissemanget har hårt och beslutsamt slutit honom till sitt bröst.

Det är, som sagt, sommaren 1881 och Viktor Rydberg befinner sig på landet tillsammans med sin tillgivna - eller ska man kanske säga underdåniga? - hustru Susen, född Hasselblad. Det är bara två år sedan de gifte sig. Egentligen ligger de verkligt svåra och hemsökta åren bakom honom. Hela sextiotalet och en bit in på nästa decennium var för Rydberg en självrannsakan utan slut, en till synes evig prövning utan möjlighet att nå några hållbara lösningar. Efter resan ner till Italien 1874 började han må bättre, finna en lugnare väg framåt.

Ändå svärtar svartalferna envetet hans förmörkade sinne. Melankolin släpper aldrig riktigt sitt grepp. Kanske genomlider Rydberg denna sommar en försenad femtioårskris, en tid av överblick och sammanfattning? Frågorna han ställer sig är troligen många. Somliga säkert smärtsamma att röra vid, och svåra att erkänna ens inför sig själv. Vad blev det av ungdomens drömmar? Var finns nu de stora visionerna? Pumpar ännu det heta röda blodet i hans ådror? Har han förnekat sina ideal? Svikit sig själv?

Poesin har under några år fått stå tillbaka till förmån för hans energiska och vidlyftiga mytologiska och historiska forskning. Han skriver intensivt på sina översiktarbeten och även undervisningen inne i Göteborg kräver en hel del förberedelser. Han har just avslutat "En tilltänkt avhandling i mytologi" som ska tryckas i Akademiens Handlingar, annars har han - meddelar han i brev till bland andra Gödecke - varit fördjupad i studier av "Sibyllinerna och Völuspá".

Men i början av året skrev han vad som skulle bli det populära paradnumret Tomten. Och nu, mitt i den skira sommaridyllen, formulerar han den egendomligt personliga och självutlämnande dikten Spillror. Han överblickar och granskar - ganska pessimistiskt och uppgivet - vad det blivit av det liv som är hans. I flera avseenden pekar dikten fram mot den märkliga Lukanus marterad, vilken Rydbergs skriver tio år senare. Två dikter som med sitt självanklagande tonfall - som riktar sig mot feghet och undfallenhet inför makten - talar ett helt annat språk än den sköna sång som samtiden vant sig vid att den store Viktor Rydberg skulle stämma upp på sin finstämda lyra.

Det råder ingen tvekan. Viktor Rydberg är en ytterst komplicerad, en sammansatt och allt annat än enkel människa. Hans sökande och de ständiga prövningarna av förhållningssätt och värdering upphör aldrig, även om det är lätt att se delar av hans kulturhistoriska forskning och de ganska spekulativa skildringarna som en form av flykt undan den vardagsverklighet han stod alltmer undrande inför. Det är inte så enkelt att Viktor Rydberg efter ungdoms- och de tidiga mandomsåren blivit förstockad och blånande konservativ. Ideal och verklighet befinner sig alldeles uppenbart ofta på kollisionskurs i hans medvetande. Och det är i just poesin konflikterna tydligast går att avläsa.

I den korta dikten Spillror finns en entydighet, ett personligt klarspråk, som är förhållandevis sällsynt hos Rydberg. Han föredrar annars att klä in och dölja sina tankar, sina inre skiftande konflikter, i en skrud av myter och historiska - företrädelsevis antika - dräkter.

Den grep mig då. Den är fortfarande gripande i sin naket bekännande ton. I sin oförställda och ärliga brustenhet.

altDen inger en känsla av en människa som inte är tillfreds med vad han uträttat, ordet misslyckande är inte långt borta. Det är en dröjande dikt. Han ser sin svunna ungdom, han minns den eld som då brann i hans bröst, den fana han en gång bar. Han minns stormar, oväder, han minns kampen: "att fälla en vacker fana, / att trampa en ädel sak". Det som nu återstår i den bekväma och framgångsrika femtioårsåldern är enbart spillror, rester från en svunnen - men storslagnare, ärligare och mer levande - tid.

Hans blickar vänds inåt, han ser åren som förrunnit, skärskådar de en gång ädla idealen och värderingarna han kanske svikit, minns drömmar som krossats och stäckta framtidsplaner. "Men nu, sen sol är bärgad, / vid havet igen han står, / hans strand är av stormen härjad, / han själv har blödande sår."

Spillror, som Viktor Rydberg lät inleda samlingen "Dikter" från 1882, "utgör en gripande personlig bikt", summerar Albert Nilsson. "Dikten handlar om brustna ungdomsillusioner."

Idag vet jag att dosen Rydberg den sommaren minst sagt var i kraftigaste laget. Det kom att dröja nästan femton år till dess jag försiktigt återvände till hans författarskap. I vuxen ålder är det också avsevärt lättare att förstå och se de sprickor som finns i Viktor Rydbergs ovanligt kraftiga bepansrade rustning; en konstruerad bild av sig själv bakom vilken han kunde gömma sig för omvärldens granskande och beundrande blickar. Att helt enkelt börja se verkligheten bakom den officiösa fasaden. Det är även lättare att se bortom det svala - och falska - marmormonument som samtiden och senare forskningen försökte resa.

Där i skuggorna finns en annan, en angelägnare och avsevärt intressantare Viktor Rydberg.

Det är den evigt hemlöse, tvivlande och tungsinte, den ensamme mannen som långa perioder vände världen ryggen, som slöt sig i sitt grubblande skal. Det är en diktare hemsökt av tvivel och oro, en sökare ständigt inbegripen i en smärtande självkritisk granskning - i en prövning utan slut.

Den vedertagna schablonbilden stämmer inte. Det är inte så entydigt att Viktor Rydberg gick från revolutionär ynglig över liberal skriftställare till resignerad traditionsbärare av stramaste konservativa snitt. Han levde med tvivlet. Han fortsatte att ifrågasatta sin utveckling. Han förblev en svuren fiende till maktmissbruk i alla dess former. Periodvis vantrivdes han svårt, och var djupt obekväm med den stelnade och välgjutna roll som blivit hans uppe på parnassen. Det finns fortfarande - all gammal storvulen forskning efter förra sekelskiftet till trots - en annan Viktor Rydberg att upptäcka, en avsevärt mer levande och fängslande författare.

Där finns en röst som når fram, som ännu berör.

Crister Enander
SPILLROR av Viktor Rydberg

Av livets morgondrömmar
han byggde en vimplad slup
att segla i glitterströmmar
hän över de vida djup.
Han byggde med ivrigt sinne,
Ty vågens sorl vid strand
förtalde så månget minne
från fjärran underland,
Och stundom sken från väster
en hägrande sagoö
och klang, som från andefester,
en ton över blånad sjö.
Så var han färdig att gunga
på rytmiska vågors ban;
då såg han blixtar ljunga
över land och ocean,
Såg moln i söder och öster
och hörde långtifrån
en stigande storm av röster
och rasslande våpendån,
Såg mörka fylkingar bana
sin väg i åskors brak
att fälla en vacker fana,
att trampa en ädel sak.
Han gav, som stunden bjöd det,
om än med sorgsen håg,
sin lätta slup åt ödet
att driva vind för våg.
Och gick till kamp, som skälvde
i bränningar dagen lång
och än mot seger välvde
och än mot undergång. -
Men nu, sen sol är bärgad,
vid havet igen han står,
hans strand är av stormen härjad,
han själv har blödande sår.
Det skymmer vid himlaranden,
och mörknande böljor gå
och lämna kvar på sanden
en spillra då och då
Av livets morgondrömmar,
av krossad liten slup,
som skulle i glitterströmmar
styrt ut över blåa djup.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

Gunnar Lundin – Pendeltåg (utdrag)

Gunnar Lundin – debuterade 1971 med roman och kom under 70- och 80-tal ut med fyra diktsamlingar. Så följde novell- och essäsamlingar; 2004-2007 publicerades ”I rörelsetrilogin” (aforismer och prosa, h:ström) ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 16 juli, 2012

En annan slags översättning

– Hellre fem som lyssnar än hundra som inte gör det.   Ghayath Almadhoun syftar på bokmässans Rum för poesi, som trots sitt sporadiskt låga besökarantal inbegriper en lyssnande besökarmassa, en deltagande ...

Av: Frida Sandström | Övriga porträtt | 04 oktober, 2013

Erotisk krönika VII – Ensamhetens lust

Nätterna är ljusa, lämnar inget i skugga. De ord som nyss lämnat deras läppar hänger kvar i rummet. Ingen av dem ville höra, än mindre se. I en hårslinga fastnat ...

Av: Karin G. Eng | Gästkrönikör | 09 augusti, 2012

Tatuerade folk

I åtta episoder minns Vladimir Oravsky folk han träffat och deras tatueringar  Inledning plus minne nummer ett Jag hörde på radio att Stockholmarna är världens mest tatuerade folk. Nej, det var inte ...

Av: Vladimir Oravsky | Essäer | 06 augusti, 2013

Niclas Mossberg. Trädet

Niclas Mossberg har bland annat jobbat som ställningsbyggare på Leab och Sparta – Entreprenad och bemanning. Han har också skrivit ungdomsdikter som publicerats i antologin Eremonaout IV (2014).       Trädet Jag ska döda ...

Av: Niclas Mossberg | Utopiska geografier | 26 maj, 2014

Från Friskatorpet: Det röda

Aspens scharlakansröda ögons hysteriska blinkande tvingar sig in i det perifera seendet (en tribut, ingen stöld), och om man inte särskiljer silas och riktas älgtjurens brunstvrål genom aspens krona; färgen ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 30 september, 2010

Inte bara påskägg – en essä om ägg i konsten

Det är väl klart att fåglarna blir förbannade när grisarna stjäl deras ägg! Äggen är ju deras barn och en symbol för livet. Att det finska företaget Rovio Mobile valde ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 09 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.