Niklas Aurgrunn Ögonblick av skräckslagen nåd

Niklas Aurgrunn (tidigare Erixon), född 1962, debuterade i Grupp 84 (W&W) och har vid sidan av otaliga helt misslyckade projekt, en handfull romaner och barnböcker på eget förlag och nåt ...

Av: Niklas Aurgrunn | 10 juni, 2013
Utopiska geografier

Kallets konstruktion

Fotograf: Hans Fredrik Asbjørnsen Kallets konstruktion Fiktions- och verklighetsbegreppet har varit flitigt debatterat i samband med höstens romanutgivning. Hanne Ørstavik, en av Norges främsta författare i den yngre generationen säger bestämt: ...

Av: Theres K Agdler | 05 november, 2007
Litteraturens porträtt

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Carl von Linné och bildningen

TEMA BILDNING För Carl von Linné utgjorde bildning, forskning och religiösa föreställningar en helhet. Det tycks bli allt svårare att förstå Linné och hans tid. Den populärvetenskapliga litteraturen vill gärna framställa ...

Av: Mikael Mogren | 10 april, 2008
Gästkrönikör

Den duktiga rebellen - Elsie Johansson



Elsie Johansson Foto Gustav Karlsson Dagen är genomgrå och himlen hänger tung över huvudet. Regnet tycks för tillfället ha upphört men finns hotfullt kvar i luften när jag går genom ett nästan folktomt Lund till Grand Hotell. En och annan ilsken droppe börjar snart att falla på nytt. Var dag bär sannerligen sin börda. Och det är inte alltid lätt att vara optimist eller förmå stå tidens elände emot dagar som dessa.

Det är på det stiliga och eleganta Grand Hotell vi har bestämt möte. Elsie Johansson bor här när hon gästar Skåne för ett antal uppläsningar och författarträffar. Hon tycks numera vara med precis överallt. I kulturprogrammen på teve, i radio och dessutom åker hon land och rike runt för att få möta sin allt större publik.

Det stora genombrottet har varit ytterst massivt. Tanken gör mig glad och riktigt varm inombords, trots den grå himlen och det elaka regnet. Detta att ingen kan förutsäga eller bestämma och styra över vilka författare som vinner publikens gunst och gillande. Det är en synnerligen trösterik tanke.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En något äldre dam med berättelser från ett svunnet Fattigsverige är plötsligt och oväntat en av våra mest lästa och älskade författare. En ensling uppe i mörkaste Norrland, Mikael Niemi, överrumplar över en natt hela den samlade bokbranschen och börjar pallvis sälja sin "Populärmusik från Vittula". Det går inte, sade en klok förläggare till mig en gång, att sälja böcker som man säljer schampo. Det går inte att lura på folk vad som helst. De hittar alltid fram till den litteratur som är kvalitativt högtstående. Folk är inte dumma.

När jag står och väntar på Elsie Johansson inne i Grand Hotells foajé är det litet svårt att föreställa sig hennes långa och säkerligen hårda väg från eländet och fattigdomen till dagens framgångar. Elsie Johansson passar inte på något självklart sätt in här på det borgerligt impregnerade Grand Hotell, åtminstone inte som jag i tankarna föreställer mig henne.

Med blicken söker jag efter någon som skulle kunna vara Elsie Johansson. Men Elsie Johansson är inte där, upplyser en vänlig receptionist. Hon har ringt till hotellet och meddelat att hon tyvärr blivit lite försenad. Hon är nämligen hos hårfrisörskan. Hon ska göra sig fin. Så det blir kaffe i matsalen. Jag bläddrar i Elsie Johanssons böcker och läppjar på min kopp. En myllrande rik värld stiger fram, bildrik och levande från ett Sverige som inte längre finns.

Vad beror Elsie Johanssons framgångar på? tänker jag där jag sitter bland kristallkronor, glasprismor och ett stillsamt frasande från överklassdamernas strikta kjolar. Vad är det vi söker i skildringar av ett tillstånd som inte längre existerar här i Sverige? I dessa skildringar av fattigdom och vedermödor, slit och släp och ett evigt elände i ett samhälle som hårt och obevekligt kuvade och förtryckte det stora flertalet av befolkningen.

Är det ren och kär nostalgi? Eller tvärtom en känsla av att det är iallafall inte våra liv? Att vi tack och lov slipper att leva under den knappa stjärnans ljus? Likheterna mellan Elsie Johanssons trilogi och den Hedebysvit som Sven Delblanc skrev under sjuttiotalet, vilken också blev mäkta folkkär, är påfallande många.

Tidsperioden är nästan densamma, grymheterna och förtrycket och hoppet om ett människovärdigare liv - allt finns hos dem båda. Men ännu mer förenas de av likheten i att huvudpersonerna hos såväl Elsie Johansson som Sven Delblanc är stigmatiserade, utpekade och förbisedda även bland de fattigaste bland de fattiga. De står utanför även den gemenskap som skapades bland förtryckta och förnedrade. De passar inte in någonstans. De saknar hemhörighet. I Sven Delblancs böcker var det Svenssons drickande som exkluderade familjen från den sociala gemenskapen i Hedeby. Hos Elsie Johansson är det en mer besvärlig mellanställning - att de inte hör hemma bland traktens bönder och att det inte heller finns en arbetarklass på orten som kunde vara det kollektiv som familjen kunde känna sig hemma i - som helt ställer TåPelle och hans familj vid sidan av alla former av samhörighet.

Kanske vill vi ha hjältar som förmår att trotsa alla odds, som mäktar att besegra ignoransen, dumheten, elakheten och den inbilska grymheten. Ty det är ändå så, trots alla vedermödor och alla motgångar, att både Elsie Johanssons trilogi och Sven Delblancs Hedebysvit får ett triumfatoriskt slut. Dessa människor fastnar inte, de stannar inte kvar i sin träldom och sitt utanförskap. Uppbrott och nya chanser väntar. Gestalterna tycks nära och föda vårt hopp. Och hopp är sannerligen något vi alla behöver.

Plötsligt står hon vid bordet. Ett stort vänlig leende lyser i hennes ansikte. Håret är fint. Hon ser beredd ut, ständigt alert och ytterst kvalificerad i sina skilda roller. Och hon utstrålar liv och en förvånansvärt stor portion ren ungdomlighet. Hon ursäktar sig för förseningen och är genast beredd att ta itu med vad som nu väntar henne. Elsie Johansson utstrålar kompetens. Hon är en människa som säkerligen livet igenom har fått höra att hon är duktig. Däremot är det långt ifrån säkert att hon alltid har uppskattat berömmet. Ty duktigheten - detta att alla förväntar sig att det här klarar hon, det reder hon upp, vi kan fråga Elsie, hon vet, hon kan - kan vara ett förbannelsens ok att bära.

"Jag blev som du vet författare mycket sent i livet", säger Elsie Johansson när hon slagit oss ner vid fönsterbordet med Barntorget utanför. "Jag var fyrtioåtta år när jag debuterade. Det var en dröm jag haft mycket länge som förverkligades. På något sätt är det som om jag alltid har varit författare inuti mig själv."

"Jag arbetade då som postexpeditör. Det var en ganska lång utbildning. Helst skulle man ha studentexamen, kunna flera språk. Någon studentexamen hade jag inte, bara realexamen."

Det står snart klart att hon inte trivdes alltför bra där på posten, även om hon med värme i rösten talar om kamratskapet och sammanhållningen. Men det är med stolthet och självrespekt som Elsie Johansson pratar om sitt mångåriga yrkesliv. Hennes strävsamhet, hennes duktighet, lyser kraftigt igenom.

"Jag har alltid varit road av ord", fortsätter hon. "Jag har fått näring av en levande berättartradition hemifrån. Vi pratade alltid mycket, mamma och jag. Inte om allvarliga och djupa ämnen, utan ett ständigt pågående småprat. Däremot fanns det inga böcker i mitt barndomshem. Jag kommer från den allra enklaste arbetarfamilj som inte ens strävade efter bildning, vilket ju trots allt förekom i arbetarrörelsen."

"Jag växte upp i Vendels socken och det var fyra mil till Uppsala. Där låg ett dussin gårdar och en liten skola i Gryttby. Det var i princip allt. Biblioteket låg alldeles för långt från vårt hem så där kunde jag inte låna böcker. Däremot i skolbiblioteket som bestod av en liten oansenlig samling böcker i ett överskåp. Men jag njöt, verkligen njöt av att läsa böckerna jag lånade där. Bäst minns jag Saga-biblioteket."

"Sedan dess har jag alltid älskat att läsa", tillägger hon och glädjen syns bokstavligen i hennes blänkande blick.

"Jag kan inte tänka mig en dag utan att läsa."

Hur är det då med böckerna om TåPelles? Är det hennes eget liv som vi får möta där? I "Glasfåglarna" och "Mosippan" och "Nancy"? Var det så det gick till?

"Allt som händer i böckerna är sant", slår Elsie Johansson fast. "Men sanningen är uppsplittrad och sammansatt igen. Jag var rädd för att människor skulle sitta och leta efter vem som är vem i böckerna. Mycket länge hade jag gått och burit på det här stoffet men hade problem med i vilken litterär form jag skulle berätta det i. Tidigare hade jag skrivit fyra diktsamlingar som var självbiografiska och som hämtar sitt stoff ur samma källa. Men de är mer som nedslag i verkligheten. Nu har jag tagit ett större grepp och kunnat berätta så mycket mer."

"Det var fattigt, det var det. Pappa var till skillnad från de andra i byn en vanlig arbetare. De andra jobbade i jordbruket, var bönder eller arbetade för andra bönder. Men pappa hade varit statare. Senare blev han byggnadsarbetare under somrarna på Anders Diös Byggbolag och på vintrarna var han tvungen att arbeta som skogsarbetare när byggena låg nere."

Elsie Johansson tar ingen paus. Hon pratar fort, inte alls forcerat men snabbt, som om det är mycket som ska hinna bli sagt. Ögonen fäster hon med säkerhet och även tillit i den hon betraktar. Det finns något förväntansfullt över Elsie Johansson, inte olikt ett barns glädje inför de glada överraskningar som man i barndomens oskuldsfullhet alltid trodde skulle komma.

Det är ärliga och förväntansfulla ögon som blickar tillbaks från andra sidan bordet. De vill mig väl. De säger att allt blir bra. Att allt kommer att ordna sig till det bästa.

Samtidigt flyger händerna ut i små korta bestämda gester i luften för att stryka under, liksom extra tydligt markera vad som är viktigt i det hon säger. Hon är engagerad, rycks själv med av det hon berättar. Hon bryr sig, hon vill nå fram med det hon har att säga. Ett par gånger frågar hon om jag tycker att hon pratar för mycket. Om jag tycker att hon tar över intervjun.

Jag skakar nekande på huvudet och tänker, att där är duktigheten igen, men inser att den också är parad med drag av ett starkt ifrågasättande av sig själv som tycks spegla en egendomlig osäkerhet som liksom skär sig mot hela hennes övriga personlighet.

Någonstans inom sig går Elsie Johansson en besvärande balansgång. På ena sidan har hon sitt rika liv - författarskapet och det offentliga livet. På den anda sidan - ja, vad? Där sluttar det brant ner mot ett mörker som är fördolt för oss utomstående.

Men Elsie Johansson är också en rebell. Hon kan inte hållas i ledband; inte under någon längre tid gå lydigt vid någon osynlig eller synlig husses sida. Hon måste säga ifrån. Slå näven i bordet och säga stopp!

Efter framgångarna med de självbiografiska diktsamlingarna - "Brorsan hade en vevgrammofon" och "Potatisballader" - fick hon plötsligt nog. Det hela var för idyllisk, alldeles för gulligt och bra. Det började skorra en aning falskt i hennes öron från de allt starkare hyllningskörerna.

Elsie Johansson har med sina böcker, främst med trilogin om TåPelles och om Nancy, tillfört nytt och välbehövligt blod till den stolta tradition i svensk litteratur som kallas proletärdiktning. De stora arbetarförfattarna har dött en efter en. Nu är även Sven Delblanc borta. Men med denna injektion som Elsie Johanssons böcker står för väcks ett hopp om att även nya generationer ska våga skriva om sin enkla bakgrund. Ett tag, främst under åttiotalet, framstod proletärromanen som en nästintill död konstform. Ingen ville erkänna sitt simpla ursprung. Man till och med skämdes, tror jag. Elsie Johansson visar tydligt med sitt exempel att detta är en högst framkomlig väg, att detta är något viktigt och avgörande i många människors liv. Att vi både behöver och vill läsa om dessa erfarenheter.

Det dröjer inte länge förrän samtalet ändrar karaktär och börjar ta sig nerför branten och in i det mörker som hotar att rubba hennes balansgång. Det blir alltmer privat. Elsie Johansson tvekar inte att öppna sig, ställa dörren in till det svåraste och mest privata på glänt. Som om hon vill säga: "Titta! Ja, se själv! Detta är också en del av den verklighet jag lever i!"

"Jag gifte mig som mycket ung", säger hon med ett stråk av vemod illa dolt under den glada rösten.

"Jag var bara arton år och kom rakt in i en frikyrklig familj. Där fick man inte tala om någonting. Inga som helst känslor fick man visa. Idag skulle man väl säga att de var hämmade, men då hade jag inga ord eller någon beredskap för det jag mötte. Locket skulle ligga på och aldrig fick man lyfta på det för att släppa ut minsta lilla affekt eller känsla. Det var verkligen något av en chock."

"När jag i böckerna om TåPelles Nancy har markerat tystnaden, denna tystnad om allt allvarlig, om allt som rör det stora i livet - Döden, Kärleken, Sexualiteten - har jag hämtat en del även från den familjen. Den tystnad jag gick in i när jag gifte mig har plågat mig svårt. Det är ett havererat äktenskap som jag numera lever i. Jag är ensam fast jag är gift."

"Länge brydde jag inte om mig själv. Jag underordnade mig en annans sätt att leva eller kanske snarare inordnade mig i ett liv som inte var mitt. Det var först i och med att jag började skriva som jag började tänka på mig själv."

"Visserligen kommer jag från den där fattigfamiljen som jag skildrar i böckerna", säger Elsie Johansson eftertänksamt. "Men jag har alltid velat utvecklas, förändras och dessutom lära mig något nytt. Jag har inte velat sitta fast eller enbart vara nöjd med det jag har. Livet är för kort för det. Jag fick finna det jag sökte och längtade efter i böckerna, i min ensamhet. Resan jag gav mig av på kunde min man inte följa med. Jag tror inte ens att han ville. Så det är som om jag lever mitt uppe i ett annat liv. Jag menar: all denna uppmärksamhet och det är ju inget skryt om jag säger att jag har framgångar med mina böcker."

Nej, det kan man lugnt påstå, tänker jag när Elsie Johansson får in sin mat. Jag beställde ingen eftersom det är omöjligt att anteckna och äta samtidigt. Hon beställde in köttfärsbiff med lök. Husmanskost, inget tillgjort franskt för henne inte. Även om man bortser från försäljningssiffrorna, vilka är minst sagt goda, är det uppenbart att framgångarna och priserna haglar över Elsie Johansson. Vad säger inte följande uppräkning från enbart de senaste åren om hur uppskattad hon är av sin växande publik: Lundequistska bokhandelns pris, Ivar Lo-Johanssons pris, Nominerad till Augustpriset för "Mosippan", Moa Martinson-priset, Torgny Segerstedt-priset, Hedersledamot av Upplands Nation i Uppsala, Hedersupplänning, Stig Dagerman-priset...

Elsie Johansson skulle med lätthet kunna koka storkok med kalops i åratal på alla de lagerblad hon nu har förärats. Det är bara att skörda och tacka och ta emot. Hon har däremot inte på minsta sätt låtit framgångarna och den tilltagande berömmelsen stiga henne åt huvudet. Hon står kvar med bägge benen stadigt på jorden även om hon är glad för att hennes böcker blir lästa av så många människor. Det blir alla författare. Det är den bärande tanken bakom att skriva, att bli läst.

"Det är verkligen en märklig känsla", säger hon. "Att plötsligt bli omtyckt, jag tror till och med älskad av sin publik. Men du ska vara medveten om att detta enbart berör Författar-Elsie. Den andra Elsie, den privata delen av mitt liv, är fullt av bekymmer och problem."

"Men nu när jag har blivit folkkär vill jag omedelbart revoltera", säger Elsie Johansson med bestämd röst och en spefullt road glimt i ögonvrån. "Det var likadant med de första diktsamlingarna. Även då höll jag på att bli folkkär. Det var därför jag satte mig ner och skrev romanen "Kvinnan som mötte en hund". Den var som en plötslig kalldusch. Jag vill inte enbart vara brasvarm."

Nu tar hon riktigt sats i stolen, lägger ifrån sig besticken och torkar ceremoniellt av sig om läpparna med den stärkta linneservetten. Detta som nu sägs är ytterst allvarliga saker och får inte på något sätt riskera att glida obemärkt förbi.

"Jag har alltid varit van vid att vara snäll och anpasslig. Jag är uppfostrad till det. Kvinnor skulle vara sådan förr. Men att kväva sig själv leder till att jag till slut bara vill skrika rakt ut i luften."

"Under hela mitt liv har jag varit tvungen att hålla tillbaka min styrka. Redan i tonåren var det så. Jag undertryckte min egen kraft, anpassade mig och försökte vara snäll och foglig. Sådan var den förebild som mamma visade genom sitt sätt att vara och den skulle jag ju leva upp till. Det bara var så. Det var ingenting som överhuvudtaget diskuterades eller var möjligt att ifrågasätta."

Vid sidan av denna starka kvinna som sitter framför mig finns paradoxalt nog även skymten av en fortfarande förtryckt kvinna som trots allt inte riktigt vågar varken uppbrott eller den stora och underbara självständigheten. Kraften som så tydligt och märkbart bor i henne får sitt uttryck i det hon skriver. Men i vardagen? Hur ser styrkan och kraften ut där? Är uppbrotten lika självklara? Att det inte är lika enkelt, säger sig självt.

Elsie Johansson är överrumplande öppen och rak, ärlig så att det nästan isar i tänderna på mig när hon berättar om sitt liv idag. Vissa saker av det hon säger skriver jag på trägen uppmaning inte ner. En del dörrar måste få förbli stängda tills tiden är kommen för henne att själv slå upp dem och släppa in ljus och luft.

Hela hennes gestalt förändras framför mig. Plötsligt och fullkomligt oväntat. En ängel går tyst genom rummet. En hämndens mörka ängel, tror jag det är. Och nu får hon något vädjande i blicken, något främmande skymtar förbi som en outtalad längtan, och hon säger med hela sitt kroppsspråk: Förstå mig! Snälla förstå mig! Jag är bara jag, och jag gör så gott jag kan och mäktar med. Jag är ingen människa som ger upp. Jag vill något mer mitt liv. Jag kommer inte att sluta att sträva. Ty jag vill något annat.

Det är ett hårt livs erfarenheter som talar sitt rika språk i Elsie Johanssons böcker. De talar ett språk som många har glömt bort idag, helt enkelt förlorat. Tanken på att livet går att förändra är en tanke som skrämmande nog tycks alltmer bortglömd idag. En falsk förnöjsamhet, som spirar ur förtryckets hämmande lögn om en illusorisk lycka som begränsas till konsumtionsvaror som ingen egentligen behöver och den totala friheten vi har erövrat att ha rätten att bli bara dummare och ännu mer inskränkta framför teve-apparaterna.

Mot allt detta erbjuder Elsie Johansson en annan väg, en väg bort från våra självvalda fängelser. Där tror jag att den viktigaste förklaringen till hennes framgångar finns att söka. Detta att återge människor deras berövade människovärde. Men när vi talar om det så är det andra och mer blygsamma alternativ som dyker upp.

"Hur många författare finns det idag som är som jag?" frågar Elsie Johansson. "De flesta är akademiker eller har en bakgrund som journalister. De flesta kommer från avsevärt mer privilegierade miljöer än vad jag gör. Det har varit både bra och dåligt för mig. Som när jag nu precis har blivit bjuden till ett internationellt symposium då har jag sagt som det är. Min engelska räcker gott och väl till turistresor, men inte till att föra intellektuella resonemang med. Hur de kommer att reagera på det vet jag inte."

"Men det jag gör med mitt sätt att skriva och mitt språk är ju att jag når fram till läsarna. Jag är ingen expert på kulturetablissemanget men i mitt fall har de varit högst återhållsamma med lovorden fram till nu. Det har varit som om de inte vetat om de självständigt och var för sig ska våga tycka att det jag gör är bra. Kanske är det en form av ängslighet?"

Elsie Johansson har brutit upp från fjättrande förtryck inte en gång utan två. Först från fattigdomens förbannelse, den av den egna familjen ödesbestämda rollen att bli till en av de lägst placerade på samhällets obarmhärtiga stege, och så en andra gång från kvinnofällan som fixerar och föreskriver kvinnans underordnade plats i hemmet. Elsie Johansson har inte blivit vid sin läst, utan förmått att gå vidare. Det måste ha varit möjligt främst genom att hon insett att hon måste - trots allt och trots alla omständigheter som arbetade emot henne - ta sig själv och sitt eget liv på allvar.

Jag kommer att tänka på en passage i en av dikterna som står i Elsie Johanssons debutbok, "Brorsan hade en vevgrammofon", som kom 1979. Den börjar:

"Tro, om många före mig har gråtit i mig,
som jag är som jag är?
Har silat sina sånger så djupt i mina ådror
att jag blivit så tung
och så långt bortom ögonen.
Genom många långa led av tilldragna knutar
måtte jag ha blivit dragen
eftersom jag är så stark.

Kanske har man väntat på mig
någon gång förut i tiden, i ett vägskäl
mellan stigarna, vad vet jag om det?

Sådan som jag måste också få finnas.
Många måste finnas som är sådan som jag.

Vi som lever nära marken
måste sjunga mycket högre"

I Elsie Johanssons böcker finns inte enbart en viktig förebild utan även ett stort och befriande löfte för oss andra. Det är både trösterikt och stärkande. Vad mer kan man begära av skönlitteraturen?

***

Den här intervjun gjordes för ett antal år sedan. Det hon berättade om sitt äktenskap, så att hon själv blev överraskad över sin frispråkighet, men bad mig lämna utanför intervjun har senare blivit mer eller mindre känt. Hennes make bedrog henne, och inte långt efter intervjun tog hon ut skilsmässa. Efter det har Elsie Johansson oförtrutet skrivit vidare, vunnit en ännu större publik. Inte minst med sin senaste roman "Sin ensamma kropp".

Här följer en recension.

***

altHon är ensam kvar. Maken har nyligen dött. Hennes dagar är ändå fyllda av bestyr och tankar. Sorgen har inget riktigt grepp, ingen udd. Det fanns ingen äkta kärlek mellan dem. Det var mest ett praktiskt arrangemang. Hon förblev sval och distanserad även i den äktenskapliga bädden. Ändå finns där ett hål, en saknad som värker. Och nu har hon beslutat sig för att renovera huset, åtminstone vissa delar av sin egen våning.

Kanske finns det något symboliskt över tilltaget, detta att riva ut och förändra, skapa nytt och sätta sin prägel på våningen?

Men dagarna är långa. Tankarna tränger sig på. Marie-Louise Jansson Parre - alltid kallad Maliss - för långa och ingående dialoger med sig själv. Det handlar verkligen om samtal. Två röster. Två åsikter. De bråkar, är aldrig riktigt överens. Hon minns, hon ser etsande tydligt de avgörande situationerna i sitt liv på nytt. Grälet inom henne fortsätter.

Fru Parre är huvudpersonen i Elsie Johanssons roman "Sin ensamma kropp" (Albert Bonniers). Det är en kvinna i författarens egen ålder. Sjuttiotvå år närmare bestämt. Det är kvinna med en otyglad och outlevd längtan. Med en befriande självklarhet, utan minsta ansats till tramsighet eller så kallad klädsam blygsel, visar Elsie Johansson att livet förblir sig likt - samma drömmar, samma längtan, samma grundläggande behov av närhet, att bli sedd, att bli förstådd - oavsett om födelseattestens årtal ser ovanligt lågt ut. Åldern spelar, trots vad dagens människor fångade i en frånstötande ungdomskult inbillar sig, ingen större roll.

Inuti är vi lika. Inuti är vi för alltid en levande människa.

Elsie Johansson vägrar acceptera den förnedrande rollen som osedd gamling. "Kärring vägrar jag vara", säger Maliss Parre. "Likaså tant. För att inte tala om gumma. De kategoriserande omtalen godtar jag inte! Jag är jag. En tämligen väl bibehållen, stolt och oåtkomlig kvinna. En kvinna är vad jag är".

När sedan badrummet ska renoveras börjar det hända saker. Mannen som lägger nytt kakel och grundligt renoverar därinne börjar väcka till liv sexuella känslor; skakar liv i en kraftfull längtan efter närhet, efter lukter och samhörighet. Maliss Parre hamnar i en akut konflikt med sig själv. Och värre blir det när arbetet är avslutat och Urban Bockberg, som mannen heter, en sen eftermiddag står utanför dörren med en bukett rosor.

Hon vill. Hon vill inte. Hon vet inte hur hon ska hantera situationen.

Men hon nöjer sig inte längre med att dricka te med väninnorna även om hon håller av dem varmt och innerligt. Livet måste kunna innehålla mer. Något större och viktigare. "Sin ensamma kropp" är förvisso inte Elsie Johanssons bästa roman. Gestaltningen är alltför svag för det. Ändå tvekar jag inte att kalla det en ovanligt viktig bok. En bok som går emot den ålderssegregering som härskar i Sverige, för att inte säga renodla och ohöljd åldersrasism.

Med sin nya bok blåser Elsie Johansson in en frisk och kraftfull vind där det idag är unket och instängt. Hon berättar hur det är. Hon skriver mot fördomar, felaktiga föreställningar och förakt. Det är stort nog.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Patricia Petibon – ett porträtt

« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 19 augusti, 2014

Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 28 maj, 2009

Carl R. Westerling – Det halva fotografiet

Jag föds under det sista året av det glada åttiotalet i en förort sydost om Stockholm. Men växer upp och går i skolan gör jag nere i Södermanland, ständigt omfamnad ...

Av: Carl R. Westerling | Utopiska geografier | 10 september, 2012

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Det underbara. Aragon, Breton och begäret

Ett av alla upptänkliga sätt att närma sig surrealismen är att studera dess teoretikers och utövares syn på sexualitet och begär, menar Tidningen Kulturens Roberth Ericsson. Åtskilligt kunde naturligtvis sägas ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om konst | 30 juni, 2010

Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 19 april, 2011

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2009

Aleister Crowley

Från djävulen till Buddha

Det goda rykte buddhismen har i våra dagar har den inte alltid åtnjutit. Länge sågs den som full av vidskepelse och många påstod att den var ateistisk. Numera ses ...

Av: Gustaf Redemo | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.