George Bernard Shaw

George Bernard Shaw - den excentriske avvikaren som alltid gick sin egen väg Han åt inte kött. Men han tuggade mer än gärna i sig sina motståndare med glupande aptit. Få ...

Av: Crister Enander | 26 oktober, 2006
Essäer om litteratur & böcker

Varför denna människoindelning?

Något det talas mycket om den senaste tiden är införandet av ordet ”hen”. Detta ska ersätta orden han och henne så att vi tilltalar alla på samma sätt. Jag är nog ...

Av: Emma Holmén | 19 april, 2012
Gästkrönikör

Roskildefestivalen 2008

Spridda noteringar om läderbögar, barnafödande, danska politiker och Nick Caves femtioårskris. Mattias from Örebro! Where are you? Remember last year at Rosklide? I never got your last name. THIS IS YOUR SON: (En bild på en ...

Av: Adam Vilgot Persson | 16 juli, 2008
Essäer om musik

Den nya musikens åldrande, isolering och estetiska kortslutning

I år är det fyrtio år sedan den tyske filosofen, sociologen och musikestetikern Theodor W. Adorno dog. Det är i det närmaste oundvikligt att kringgå denne mångsidige tänkare när man ...

Av: Stefan Thorsson | 13 juli, 2009
Essäer om musik

Anna Mattsson om Anna Mattsson



Anna Mattsson om Anna Mattsson

"Jag drömmer om ett hus som står ensamt på stranden. Det är ett mörkt och tillbommat hus, ett hus som jag vet är tomt inuti. Jag står ensam och naken på de hårda strandstenarna. Där finns snäckskal som skär in i mina fotsulor.

Plötsligt ser jag hur huset har flyttat sig, nu står det långt ute i vattnet. Jag vet att jag måste bege mig dit ut, jag måste in i det huset.

Jag går längsmed piren, jag går ut på de sträva bryggorna. Min kropp är våt och jag huttrar. Så kliver jag försiktigt ut i vattnet. Havsbotten är täckt av vassa havstulpaner, jag skär mig på dem, det gör ont. Det är skräp och brädor i vattnet, jag är rädd att göra illa mig. Plötsligt känner jag något halt och klibbigt under mina fötter. Bottnen framför mig är täckt av inälvor, de ser ut så som de avbildats i skolböcker och på planscher. Hjärtan ligger där, tarmar, något med mörkröd färg som en lever. Jag går vidare över detta, jag vet att jag måste ut till mitt hus innan det börjar mörkna. Och mörkret faller på himlen, den har en genomlyst djupblå färg. Huset tycks ha begett sig ännu längre ut nu.

Nu går jag med stora kliv, jag bryr mig inte längre om inälvorna som trasas sönder under mina fötter. Huset i fjärran - så mörkt och ensamt, spöklikt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och jag måste dit ut, jag måste dit in och tända ljuset, jag måste tända ljuset så att människor där uppe på land ser att någon är hemma. Jag måste dit ut och tända en brasa i spisen, få röken att stiga ur skorstenen.

Jag måste dit ut innan det mörknar, jag måste dit ut innan det mörknar - "

ur De ensammas hus, 2004. (W&W)

annamatssonJag har stämt träff med mig själv för att sätta henne på prov nu, hon som är jag. Vad är det hon skriver om egentligen? Vad är det hon vill, jag vill?

Alla svar finns i böckerna, det finns ingenting att tillägga, vill jag svara för att göra allting enkelt för mig, och så enkelt är det på ett sätt, men inte här och nu. Jag vill tala om böckernas innehåll, om det som är viktigt, allra viktigast, det som måste ges röst för att det tigit så länge. Som i texten ur De ensammas hus, där bokens jag går ut till huset i vattnet för att ta tillbaka det som varit förlorat och dött och ge det liv igen.

De ensammas hus handlar om Alexandra, som på många sätt skulle kunna förväxlas med mig själv. Hon både är och inte är jag. Om hon är jag eller inte - för mig just nu är det inte viktigt. Det viktiga är det som boken gestaltar, det som får liv i boken genom Alexandra. Om ensamheten bland människor. De ensammas hus. Titeln säger vad det handlar om. Den fruktansvärda ensamheten, som offret upplever när hon är instängd med sin bödel. I De ensammas hus skildras hur de sexuella övergrepp, som Alexandra utsatts för, får sitt slut på ett plan, men samtidigt fortsätter på ett annat plan. Det rör sig om ett avslöjande, en rättegång mot styvfadern, ett stapplande och famlande vidare ut i livet. Hennes kropp är nu fri, på ett sätt, oberörd. Men hon lämnas ensam i det tomrum som friheten innebär: hur ska hon gå vidare, alldeles ensam, nu när all självkänsla tagits ifrån henne i och med övergreppen?

Jag ville skriva en bok jag saknat, en bok som handlade om den hårda kampen för att komma tillbaka till livet och om hur Alexandra präglats av de övergrepp som ägt rum. Alexandras rum,den första boken om Alexandra, som utkom 1994, handlade om hur övergreppen ägde rum, och då boken skrevs var det viktigt för mig att in i minsta detalj rekonstruera och ge liv åt skeendet: hur blev övergreppen möjliga? Exakt hur gjorde bödeln för att skaffa sig sin makt? Och hur kom det att prägla henne, offret, den utsatta? Det var svårt att med skriftens hjälp tala om detta. Det var nödvändigt, det borde jag inte behöva tillägga. Det som utspelar sig är svårt, smärtsamt bortom orden, orden är bara försök till att gestalta det som aldrig på allvar kan lämna kroppen; smärtan kan bara förblekna något när orden får minnet att lämna tystnaden.

Men i Alexandras rum satte jag ord på något konkret, något som kunde omnämnas och berättas om. Det är det stora skillnaden. I de kommande böckerna, De ensammas hus och Vägar utan nåd, finns sviterna efter övergreppen kvar som ett mörkt hot under ytan om att den sköra verkligheten ska rämna.

Den starka viljan att leva - det är något som fått stor plats i Vägar utan nåd. Det sker inte heller utan smärta. Alexandra bär på en fruktansvärd rädsla som hon själv inte fullt ut kan förstå. Om och om igen slår hon sin panna blodig för att hitta en utgång och en ingång till livet, glädjen, kärleken... Hon förstår inte sig själv, men jag tror och hoppas att man som läsare ser henne tydligt och förstår henne på ett sätt som varken hon eller hennes omgivning var kapabel till den gången. Jag vill fria henne från skuld. Och från skammen, den förlamande skammen som hon så ofta återkommer till i sina tankar. Skammen över att vara förlamad i själ och känslor och att inte på egen hand komma vidare. Är det vreden som driver mig? Vreden över en oförstående omgivning, som dömer och fördömer offret och ger henne själv skulden för de skador hon fått? Delvis är det väl vreden; denna vrede. Men vreden måste bottna i någon form av kärlek, en värme, en vilja till liv. Gjorde den inte det, skulle jag inte skriva, inte gå ut till det ensamma huset i vattnet för att tända ljuset där och ta det i besittning igen.

Det kommer kanske att komma fler böcker om Alexandra vad det lider. Just nu vill jag bara göra något helt annat, jag vet inte ännu vad. Kanske något om Kambodja, där jag har levt, skrivit och översatt i flera år. Nyss hemkommen (nåja, för ett halvår sen) känns världen där borta plötsligt också så avlägsen, som ett annat liv. Som om jag aldrig varit där. Ändå är det något som aldrig mer blir sig likt. Sverige och livet är kommer på något sätt alltid att förundra mig; det kommer aldrig att bli självklart igen som innan jag reste.

Jag åkte till Kambodja första gången hösten 2001. Är det verkligen inte mer än fem år sedan? Jag hade fått ett resestipendium och skulle besöka en vän som var där som biståndsarbetare. Det som från början var tänkt som en månads vistelse i ett fullständigt okänt land kom så småningom att vara i nästan tre år.

Hur blev det så att jag stannade? Ville jag bort, fly? Eller ville jag till något annat? Båda frågorna skulle kunna vara ett lika rättfärdigt svar. Men helst vill jag svara att jag ville till något annat, komma bakom den yta jag mötte den första hösten, då allting blev så annorlunda och det som var vanligt och invant upplöstes och skingrades som dammet från Phnom Penhs alla grusgator.

Och jag vet inte om jag någonsin kommer att förstå. Kambodja är på många sätt paradoxernas rike. Människor är fortfarande så starkt präglade av det som hände under 70-talet: röda khmerernas terrorregim och det folkmord som ägde rum. Var och en i min ålder och äldre har sin historia, sin förlust. Här finns andra sätt att hantera saker, andra förklaringar, andra förhållningssätt. Den som begått en orätt handling, kommer själv att få bära denna handling och leva med den, i detta liv och nästa. Det som skett oss är vårt öde. Livet är det som pågår, här och nu, och det finns ingen framtid och inget förflutet, i och med att det förflutna redan gått sin väg och framtiden ännu inte inträtt.

Trafiken rusar fram längsmed Boulevard Mao Tse Toung, moppar trängs med buffelkärror och tungt lastade cyklos. Och det är ödet som avgör om man förolyckas eller inte, inga trafikregler gäller här, ingen försiktighet.

Varje dag kom jag att se någonting som gjorde mig förbannad och upprörd, och något annat som fick mig att häpna och förundras: horderna av nakna barn som springer omkring mitt i trafiken, sniffande gult kletigt lim i plastpåsar. Kvinnan i de brokiga kläderna som kommer gående längsmed Boulevard Soutearos med en illgrön papegoja i famnen, hur hon stryker kinden mot fågelns huvud.

Jag kommer alltid att finnas kvar där, i landet som sjunger långsamhetens lov, och det lämnar mig aldrig. En dag kommer berättelser att leva upp ur minnet av knastret mot gruset utanför min bostad på gata 830, brödförsäljarens rop, åsynen av kvinnan med korgen på huvudet fullastad med grön mango, den svarta buffeln som gömmer sig i gölen så att bara näsborrarna sticker upp ovanför ytan, apan som en dag klev in på terrassen och försvann längsmed elkablarna in på pagodområdet med brödet i högsta hugg. Geckons läte, och trollsländornas mörkröda moln.

Några framtidsplaner? Först av allt skall Pippi Långstrump översättas till och utges på - just det, khmer. Så heter språket som talas och skrivs i Kambodja. I sig själv är det stor poesi, fullt av metaforer och liknelser. Därav dikten, som avslutar allt jag vill säga den här gången. Den trycktes i boken Det snöar i Kambodja, en diktsamling som utgavs 2005 av Litteratursamfundet Kambodja - Sverige.


Litet khmerlexikon

vägar fyra möter varandra gatukorsning

eldvagn tåg

många människor gör resa det är mycket trafik

trasiga flickor  prostituerade

trasigt huvud festprisse, horbock

var god tänk pengar  får jag be om notan

historia om könets väg  sexualitet

grodorna gråter  grodorna kväker

spökhögtid  begravning

göra en resa utan fel  gå ostraffad

gå in i pagoden  gå i pension

ta emot fel och rätt  ta ansvar

jag har ett svårt hjärta  jag är ledsen/orolig

Anna Mattsson

  
Om mig själv: född 1966. Har gått olika utbildningar, fil kand i litteraturvetenskap, filosofi, nordiska språk. Har läst khmer vid Royal University of Phnom Penh, Kambodja. Översätter till och från khmer och färöiska.
Har utgett böckerna:
Återvändo, 1988, dikter.
Till dagarna, 1990, dikter.
Spådom, 1991, dikter.
Alexandras rum, 1994, roman.
Ännu, 1997, dikter.
De ensammas hus, 2004, roman.
Det snöar i Kambodja, 2005, dikter.
Vägar utan nåd, 2006, roman. 

Ur arkivet

view_module reorder
Bebådelse av Hebriana Alainentalo

Om allt det vi ännu inte kan språka och se

Förlaget Celanders har nyligen gett ut en ny bok av poeten och författaren Bo Gustavsson. "Det nya nuet" är den andra delen i en trilogi, den första heter "Det stora ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 04 mars, 2015

Handling och handlingsgrund ur ett primärt ekosofiskt perspektiv

  En handling måste förstås i relation till sin kontext, eller - sitt språkspel. Man ser mönster, men vilket mönster man ser beror på vilka begrepp som ingår i ens varseblivning ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 30 september, 2011

En höstpromenad för 50 år sedan. 1967

Träden står på kullarna i parken. Vita björkstammar med avlövade kronors mörka filigran mot himlen. Ett och annat gult löv hänger ännu kvar i de spensliga grenverken. Så långt har ...

Av: Annakarin Svedberg | Utopiska geografier | 20 februari, 2017

Maria Glimhester Ett självporträtt och fyra dikter

Vem är jag? Jag är Maria En människa precis som alla andra - unik. Med personlig historik på en gammal inkognito-flik. Utbildad till tänderna, men gick papperslös näst  - en ...

Av: Maria Glimhester | Utopiska geografier | 24 november, 2014

När vetenskap blir till religion

Jag är för vetenskap. Så länge den inte blir till religion. När den blir till religion händer det att bokstavstrogna vetenskapsfundamentalister kryper fram ur gömmorna och etablerar sig som nät-terrorister. Till ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 Maj, 2013

När man talar om trollen- Intervju med Johan Egerkrans

Att oknytten har en renässans har nog inte undgått någon, både svenska författare och filmskapare har funnit nya intressanta vinklar att skapa nya historier om dessa oknytt. Ett trevligt initiativ ...

Av: Jessika Ahlström, Alexander Sanchez | Övriga porträtt | 21 oktober, 2013

I demoners umgänge

Foto: Jimmy Oh I demoners umgänge De flesta gör sitt yttersta för att hålla ondskan på avstånd, men Mia Mäkilä i Norrköping vet bättre. Det vi ser är en modern stad ...

Av: Elin Schaffer | Konstens porträtt | 09 oktober, 2007

Captain Beefheart 1941-2010

Don Van Vliet är död och världen har berövats ytterligare ett unikt kreativt och oersättligt sinne.Don Van Vliet var mer känd som Captain Beefheart, och med skivor som "Safe As ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 19 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.