För Buddhismens Vänners vårblad 1973

(som jag fann när jag städade bland mina papper.) Döden Hur vi ser på döden beror av hur vi ser på livet. Vi andas in och vi andas ut. Inandning är födelse ...

Av: Annakarin Svedberg | 17 april, 2014
Essäer

Konst och sport

När en svensk skidåkare spurtar på upploppet ramlar han/hon och bli fyra, om en norsk skidåkare spurtar, vinner han/hon och om en finsk åkare sprintar i mål blir han/hon tvåa ...

Av: Niklas Anderberg | 18 augusti, 2010
Essäer om konst

Varje litterär översättning är unik

Bengt Samuelson och kejsar Tiberius i Villa San Michele, Capri.Crister Enander intervjuar Bengt Samuelson som har översatt flera ryska författare till svenska Den följande intervjun med översättaren Bengt Samuelson har skett ...

Av: Crister Enander | 04 september, 2008
Litteraturens porträtt

En av flera våffelstugor nära Idrefjäll, längs längdspåren...

Fjällanläggningar, Grönklitt, Idre, Ramundberget

Här en snabbpresentation av några vintersportorter söder om Jämtlandsfjällen (Säfsen, Hovfjället, Långberget, Sälen, Grövelsjön m.fl. må ursäkta men kanske kommer att beskrivas senare): Orsa grönklitt (33 mil med bil från ...

Av: Björn Gustavsson | 17 april, 2017
Resereportage

Med svett och tårar och själsligt blod



Med svett och tårar och själsligt blod

Det är inte alldeles lätt att se Kristina Lugn framför sig den 20 december. Hon kommer att sitta där i Börssalens sobra miljö med kungaparet tronande ovanför huvudet i sin balkong och dricka sockervatten iförd stram svart klänning bland de frackklädda herrarna. Men hon är nu invald i Svenska Akademien. På stol 14.

 kristina_lugn_h06_1
Kristina Lugn
Foto: Cato Lein/Bonniers

Nyss stod hon om nätterna i det anonyma bostadsområdets cykelställ och skrek ut sin blåa ångest om nätterna. Nyss stod hon utanför NK:s entré och försökte få lite mänsklig värme och närhet. Nyss var hon nära självmordet i desperation och ensamhet.

Det brukar heta att Kristina Lugn är Sonja Åkessons arvtagerska. Fint och stiligt skrev till exempel Karl Vennberg att Kristina Lugn är hudlös - hur han nu visste det?! - och att hon diktar sig sin nya hud. Så är det kanske. Jag vet inte. Jag har aldrig känt efter. Däremot vet jag var jag är - vart jag förflyttats - när jag läser Kristina Lugns dikter. Jag är mitt i detta förbannade Sverige. Mitt i folkhemmet, det folkhemskaste av alla folkhem. I förorten, i köket bakom gardinerna där klockan stannat för länge sedan. I lekparken med alla snoriga ungar, söndergnagda ända in i självrespekten av det eviga tjatet från deras morsor som snart ska vackla hem från affären med schimpanslånga armar, utdragna av dagens lass med mjölpaket, spagetti och billig falukorv.

Och säkert finns där en liten kaka längst ner i en av plastkassarna att trösta sig med när mörkret knockat terroristungarna och trettiosjuan Explorer sövt deras älskade make i soffan framför teveapparatens sportflimmer och kvällens annars obligatoriska omgång stryk därmed skjutits på framtiden. Under fristen äter hon som tröst sin kaka, ensam vid köksbordet när tystnaden kommit och dagen dött.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Allt detta finns närvarande och starkt levande i Kristina Lugns dikter, trots att hon alltid kallas centrallyriker. En centrallyriker är annars definitionsmässigt ingenting annat än en person som inte kan skriva någonting annat än dikter om sig själv och sin ömtåliga själs alla små skavsår (och vädret, glöm inte det eviga vädret). Så utan överdrift kan man påstå att Kristina Lugn är den minst centrala centrallyriken i detta av självgoda centrallyriker överbefolkade land.

Hennes dikter blir, hur mycket de än på ytan tycks handla om Kristina Lugn, hur ofta de än beskriver de män som just gått ut genom ytterdörren och aldrig kommer tillbaka eller alla goda blå valiumtabletter och lockande och blänkande rakblad som väntar ute i badrumsskåpet, ändå blir hennes dikter till något större och mer vittfamnande.

De blir allmängiltiga. De blir generella. De gäller oss alla.

Som skildrare av den svenska samtiden är Kristina Lugn närmast oöverträffad bland poeter. Hon förnekar inte den trista, tråkiga och sega vardagsverkligheten. Kanske har hon, som de flesta av oss, lite svårt att hantera den på ett enligt Socialstyrelsen korrekt sätt.

Kristina Lugn tycks i stället ta fram i tillvaron litet på snedden. Med ett hastigt skär kryssar hon fram, snett och oförutsägbart, mellan snabbköpshyllor, schamposorter och existentiella filosofer. Hon vet inte, till skillnad från alla andra stressade stackare, vart hon är på väg. Hennes klackar slår inte de taktfast säkra stegen i trottoarens asfalt. I ställer hittar vi henne, som sagt, utanför Nordiska Kompaniet. Där står hon, vid ingången. "Och väntar ... som en galen kossa." Hon tittar på de "arbetsföra". Hon älskar dem alla - alla dessa människor som vet vart de är på väg.

"Jag älskar dem så förbannat
 Därför att dom är på väg någonstans"

Kristina Lugn förblir sig lik. Och det lär inte en stol i Svenska Akademien påverka. Pennan spets är vass. Ironierna, de mest träffande i modern poesi, punkterar effektivt sina utvalda offer. Köttyxan kan ännu ett tag vila i kökslådan. Bildspråket, på en gång vardagsnära som stanken av skitiga strumpor och ändå med rötterna djupt ner i de lyriska traditionernas näringsrikaste mylla, detta bildspråk som lyckas med att slå ännu fler och trassligare knutar i hjärnan på oss läsare. Man känner sig lika skrämd som egendomligt upprymd - exalterad euforisk - av Lugns dikter. Och det är det verkligt märkliga, det extraordinära. Ty Kristina Lugn skriver en av den mest ångestladdade poesi som skrivits på mycket länge i detta hemsökta land. Fröding ligger inte långt borta. Där ligger han, fastsurrad i sin sjukhussäng och ylar ut hopplöshetens smärta. Och ute på gården rastar Gunnar Ekelöf sin strupcancer och lyssnar svartsjukt på dessa Lugns oroande dikter.

Hon är omisskännligt originell med genialitetens grymma märke inbränt i pannan. Hennes dikter är aldrig enkla. Ytan bedrar. Halvvägs slår de knut på sig själva. Plötsligt tvingar de läsaren att tänka om, att byta tankespår. Med en drypande sarkasm, en halsbrytande bild, krossar hon den skenbara ordning som hon - med svett och tårar och själsligt blod - precis lyckats pussla ihop.

Med tre små ord, en ynka liten rad, drar hon med ett snabbt svep undan mattan och golvet under fötterna på såväl sig själv som läsaren. Handlöst faller mörkret; handlöst faller vi. Det trygga bär alltid ett hot inom sig. Tryggheten är en illusion, en gottköpsvara emellan allt annat skräp i varuhusens hyllor bland hundra schamposorter.

Det är lätt, alltför lätt, att komma ihåg det roliga, det uppsluppna - det befriande vansinnet i hennes dikter. Och skratten är befriande, himlastormande, förryckta. Likt dårar dansar vi i regnet under blixtarnas ljus och dödande pilar. Skratten har dock varit dyrköpta. Här finns ett allvar; ett allvar på trots. Tanken bakom är kanske enkel, att verkligheten är så kränkande allvarlig att det enda man kan göra att skratta åt eländet. Annars går man under.

Vad ska man annars göra när tapeterna på vardagsrummets väggar krullar sig av den tunga ångestens stinkande svettpärlor, när den sista konjaksbuteljens allra sista droppe är tömd ner i den torraste och sandpappersvassa strupen, när kärleken är död, valiumburken tom och den enda i hela världen som finns kvar att umgås med är badrumsspegeln?

Det är rakbladet. Det är de hundra sömntabletternas hägrande löfte om evig sömn, om evig tystnad och stillhet. Det är den blänkande vassa kökskniven. Eller så är det gapflabbet och det sorgesamma vita pappersarket som törstar efter nya ord, nya dikter. Det är valet. Det enda valet. Något annat ges inte. Inte för dem som blivit över, hamnat bredvid, för alla dem som inte vet vart de är på väg.

Så det är klart att Kristina Lugn måste få vila sina trötta ben. Det klart att hon ska ha en stol att sitta på. Även inne i Börshuset.

Ty Kristina Lugns dikter är ett själens apotek. Dessutom receptfritt.

Crister Enander

PS. Tidigare i år kom en utgåva med Kristina Lugns samtliga diktsamlingar, Dikter 1972 -2003 (Albert Bonniers). DS.

Ur arkivet

view_module reorder

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2014

Andrei Tarkovskij. Filmaren som tänkare

Den 4 april, 2012, skulle den ryska filmskaparen Andrei Arsenjevitj Tarkovskij ha fyllt 80 år.  Nu ska jag bejaka detta faktum, och diskutera Tarkovskijs konstnärskap. Men först tänker jag vara fräck ...

Av: John Andersson | Filmens porträtt | 15 april, 2012

Statue of Buddha, Polonnaruwa, Sri Lanka

Moder Jord, Tibet och alla papporna

Det heter Fädernesland. Det heter Moder Jord. Modern är en och fäderna många. La ma betyder stor moder. I Tibetansk tradition är lama en andlig lärare – oftast munk, oftast ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 18 juli, 2016

Albert Edelfelt

Dödsdans och likfärder i konsten

”Jag behöver en död kropp” löd den isländska konstnären Snorri Asmundssons uppmaning på Facebook. Närmare bestämt var det fem döda kroppar som konstnären behövde till en videoinstallation där han tänkte ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 08 april, 2016

Kajsa Antonsson, Miriam Engdahl, Ylva Fred, Daniel Möllås, med mera. Foto: Ineta Svärd

Alla idéer har sina födslovåndor

Ineta Svärd återvänder som tidigare elev till Tonsättarskolan och rapporterar från Ljudvågorfestivalen 2015 i Visby.

Av: Ineta Svärd | Essäer om musik | 30 maj, 2015

Erotisk krönika V – bittra safter rinna i trosorna.

Uppmaning. Fordrande. Dina ögon ser åt annat håll, jag känner blicken sticka. Speglar död i mina pupiller. Vidgade. Utan skydd släpps allt ljus in. Ögonbottnen kastar tillbaka, så bländas du ...

Av: Karin Eng | Gästkrönikör | 07 juni, 2012

MAERZMUSIK – Ett västerländskt slagverkverksdrama med etniska inslag

Den tolfte upplagan av Berlins stora nutida musikfestival – Maerzmusik – har nyss avslutats (15-24/4) och förpassats till det auditiva minnets utmarker. De tio dagarna var uppdelade i två delar ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om musik | 27 mars, 2013

Jeremiah Karlsson

En novell av Jeremiah Karlsson

Jeremiah Karlsson debuterade 2012 med "Tystnadens älskare, stjärnornas vän", Sveriges första socialtjänstthriller, ett slags modern tjänstemannaromaner där polisen är utbytt mot socialarbetare och mordutredningarna mot invecklade familjeproblem. Han har bl.a ...

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 30 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.