Två myter om Franz Kafka och hans verk

Det finns en i Sverige lika utbredd som osann myt som låter förstå att skrifter av Franz Kafka var förbjudna i Tjeckoslovakien under den kommunistdiktatoriska regimen. Det är inte bara radio ...

Av: Vladimir Oravsky | 26 november, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Guillaume Apollinaire

Försök till en konstlitterär analogi

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en ...

Av: Göran af Gröning | 28 juni, 2017
Essäer om konst

Solidarisk matematik

Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år ...

Av: Lisa Gålmark | 18 Maj, 2009
Essäer om samhället

Vatikanen – en stat med ständiga skandaler

Katolska kyrkan växte långsamt fram när det som sedan skulle bli Sverige började kristnas på 800-talet och etablerades på allvar i och med att den förste kristne kungen Olof Skötkonung ...

Av: Christer Nilsson | 29 Maj, 2013
Essäer om religionen

Med svett och tårar och själsligt blod



Med svett och tårar och själsligt blod

Det är inte alldeles lätt att se Kristina Lugn framför sig den 20 december. Hon kommer att sitta där i Börssalens sobra miljö med kungaparet tronande ovanför huvudet i sin balkong och dricka sockervatten iförd stram svart klänning bland de frackklädda herrarna. Men hon är nu invald i Svenska Akademien. På stol 14.

 kristina_lugn_h06_1
Kristina Lugn
Foto: Cato Lein/Bonniers

Nyss stod hon om nätterna i det anonyma bostadsområdets cykelställ och skrek ut sin blåa ångest om nätterna. Nyss stod hon utanför NK:s entré och försökte få lite mänsklig värme och närhet. Nyss var hon nära självmordet i desperation och ensamhet.

Det brukar heta att Kristina Lugn är Sonja Åkessons arvtagerska. Fint och stiligt skrev till exempel Karl Vennberg att Kristina Lugn är hudlös - hur han nu visste det?! - och att hon diktar sig sin nya hud. Så är det kanske. Jag vet inte. Jag har aldrig känt efter. Däremot vet jag var jag är - vart jag förflyttats - när jag läser Kristina Lugns dikter. Jag är mitt i detta förbannade Sverige. Mitt i folkhemmet, det folkhemskaste av alla folkhem. I förorten, i köket bakom gardinerna där klockan stannat för länge sedan. I lekparken med alla snoriga ungar, söndergnagda ända in i självrespekten av det eviga tjatet från deras morsor som snart ska vackla hem från affären med schimpanslånga armar, utdragna av dagens lass med mjölpaket, spagetti och billig falukorv.

Och säkert finns där en liten kaka längst ner i en av plastkassarna att trösta sig med när mörkret knockat terroristungarna och trettiosjuan Explorer sövt deras älskade make i soffan framför teveapparatens sportflimmer och kvällens annars obligatoriska omgång stryk därmed skjutits på framtiden. Under fristen äter hon som tröst sin kaka, ensam vid köksbordet när tystnaden kommit och dagen dött.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Allt detta finns närvarande och starkt levande i Kristina Lugns dikter, trots att hon alltid kallas centrallyriker. En centrallyriker är annars definitionsmässigt ingenting annat än en person som inte kan skriva någonting annat än dikter om sig själv och sin ömtåliga själs alla små skavsår (och vädret, glöm inte det eviga vädret). Så utan överdrift kan man påstå att Kristina Lugn är den minst centrala centrallyriken i detta av självgoda centrallyriker överbefolkade land.

Hennes dikter blir, hur mycket de än på ytan tycks handla om Kristina Lugn, hur ofta de än beskriver de män som just gått ut genom ytterdörren och aldrig kommer tillbaka eller alla goda blå valiumtabletter och lockande och blänkande rakblad som väntar ute i badrumsskåpet, ändå blir hennes dikter till något större och mer vittfamnande.

De blir allmängiltiga. De blir generella. De gäller oss alla.

Som skildrare av den svenska samtiden är Kristina Lugn närmast oöverträffad bland poeter. Hon förnekar inte den trista, tråkiga och sega vardagsverkligheten. Kanske har hon, som de flesta av oss, lite svårt att hantera den på ett enligt Socialstyrelsen korrekt sätt.

Kristina Lugn tycks i stället ta fram i tillvaron litet på snedden. Med ett hastigt skär kryssar hon fram, snett och oförutsägbart, mellan snabbköpshyllor, schamposorter och existentiella filosofer. Hon vet inte, till skillnad från alla andra stressade stackare, vart hon är på väg. Hennes klackar slår inte de taktfast säkra stegen i trottoarens asfalt. I ställer hittar vi henne, som sagt, utanför Nordiska Kompaniet. Där står hon, vid ingången. "Och väntar ... som en galen kossa." Hon tittar på de "arbetsföra". Hon älskar dem alla - alla dessa människor som vet vart de är på väg.

"Jag älskar dem så förbannat
 Därför att dom är på väg någonstans"

Kristina Lugn förblir sig lik. Och det lär inte en stol i Svenska Akademien påverka. Pennan spets är vass. Ironierna, de mest träffande i modern poesi, punkterar effektivt sina utvalda offer. Köttyxan kan ännu ett tag vila i kökslådan. Bildspråket, på en gång vardagsnära som stanken av skitiga strumpor och ändå med rötterna djupt ner i de lyriska traditionernas näringsrikaste mylla, detta bildspråk som lyckas med att slå ännu fler och trassligare knutar i hjärnan på oss läsare. Man känner sig lika skrämd som egendomligt upprymd - exalterad euforisk - av Lugns dikter. Och det är det verkligt märkliga, det extraordinära. Ty Kristina Lugn skriver en av den mest ångestladdade poesi som skrivits på mycket länge i detta hemsökta land. Fröding ligger inte långt borta. Där ligger han, fastsurrad i sin sjukhussäng och ylar ut hopplöshetens smärta. Och ute på gården rastar Gunnar Ekelöf sin strupcancer och lyssnar svartsjukt på dessa Lugns oroande dikter.

Hon är omisskännligt originell med genialitetens grymma märke inbränt i pannan. Hennes dikter är aldrig enkla. Ytan bedrar. Halvvägs slår de knut på sig själva. Plötsligt tvingar de läsaren att tänka om, att byta tankespår. Med en drypande sarkasm, en halsbrytande bild, krossar hon den skenbara ordning som hon - med svett och tårar och själsligt blod - precis lyckats pussla ihop.

Med tre små ord, en ynka liten rad, drar hon med ett snabbt svep undan mattan och golvet under fötterna på såväl sig själv som läsaren. Handlöst faller mörkret; handlöst faller vi. Det trygga bär alltid ett hot inom sig. Tryggheten är en illusion, en gottköpsvara emellan allt annat skräp i varuhusens hyllor bland hundra schamposorter.

Det är lätt, alltför lätt, att komma ihåg det roliga, det uppsluppna - det befriande vansinnet i hennes dikter. Och skratten är befriande, himlastormande, förryckta. Likt dårar dansar vi i regnet under blixtarnas ljus och dödande pilar. Skratten har dock varit dyrköpta. Här finns ett allvar; ett allvar på trots. Tanken bakom är kanske enkel, att verkligheten är så kränkande allvarlig att det enda man kan göra att skratta åt eländet. Annars går man under.

Vad ska man annars göra när tapeterna på vardagsrummets väggar krullar sig av den tunga ångestens stinkande svettpärlor, när den sista konjaksbuteljens allra sista droppe är tömd ner i den torraste och sandpappersvassa strupen, när kärleken är död, valiumburken tom och den enda i hela världen som finns kvar att umgås med är badrumsspegeln?

Det är rakbladet. Det är de hundra sömntabletternas hägrande löfte om evig sömn, om evig tystnad och stillhet. Det är den blänkande vassa kökskniven. Eller så är det gapflabbet och det sorgesamma vita pappersarket som törstar efter nya ord, nya dikter. Det är valet. Det enda valet. Något annat ges inte. Inte för dem som blivit över, hamnat bredvid, för alla dem som inte vet vart de är på väg.

Så det är klart att Kristina Lugn måste få vila sina trötta ben. Det klart att hon ska ha en stol att sitta på. Även inne i Börshuset.

Ty Kristina Lugns dikter är ett själens apotek. Dessutom receptfritt.

Crister Enander

PS. Tidigare i år kom en utgåva med Kristina Lugns samtliga diktsamlingar, Dikter 1972 -2003 (Albert Bonniers). DS.

Ur arkivet

view_module reorder

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 26 februari, 2013

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011

Saker som är helt "normalt" i jämställda Sverige

Såg Kate Moss i senaste numret av Playboy. Hon stod på alla fyra och svankade. Bilden skrek inte direkt Girls Empowerment. Vad gör hon där nere? Ska hon skura golvet ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 27 december, 2013

Foto: Björn Gustavsson

Gävlesymfonikerna i Kina

Gävle symfoniorkester, en av landets äldsta, har på senare år gjort en rejäl uppryckning – i synnerhet sedan Jaime Martin år 2013 tillträdde som chefdirigent.  Jag minns att jag ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 09 september, 2016

En känsla av förundran Van Morrison, del 4: Från Moondance till Tupelo Honey

Någon har sagt att ”Moondance” är det yang som kompletterar ”Astral Weeks” yin. Det är att tvinga på ”Moondance” ett beroendeförhållande till sin föregångare som ingen av dem behöver. De ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 18 september, 2014

Bluesinfluerad hårdrock à la Göteborg

  I ett parkeringshus i centrala Göteborg ligger Graveyards replokal och det är också där vi möter upp dem för en intervju. I sann göteborgsanda kanske man skulle kunna säga att ...

Av: Linda Olsson & Karin Sundqvist | Essäer om musik | 18 februari, 2011

Verdier har en tvetydig eksistens. Et ontologisk perspektiv på verdibegrepet.

Aksiologiske diskurser har mange ulike aspekt og dimensjoner, likevel er det ikke slik at hvert eneste verdiaspekt og hver eneste verdidimensjon er bundet opp til verdier qua verdier. En kan ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 22 februari, 2011

Sguardi. Foto: Hebriana Alainentalo

Borgerlig filosofi

Før i tiden var filosofen både svært fryktet og den som ble mest forfulgt av alle som ble forfulgt. Hvorfor var det slik? En inngangsport til å forstå spørsmålet er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts