Aleksa Lundberg- en dramatiker med fokus på de transsexuellas problem i samhället

Det finns en marginaliserad grupp i vårt samhälle, vars röst inte har lyckats göra sig hörd i nämnvärd grad förrän nu. De transsexuella har levt vid sidan av de givna ...

Av: Jens Wallén | 02 augusti, 2014
Övriga porträtt

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

Pantheon i Rom

Sommarens esoteriska betydelser

Året, med dess olika årstider, har hermetiska betydelser som binds till solståndet och dagjämningarna och ger den moderna människan möjlighet att stärka banden mellan den individuella själen och världens ande, mellan det ...

Av: Guido Zeccola | 12 juni, 2017
Essäer om religionen

Luther spikar upp de 95 teserna. Målning av Julius Hübner. Foto: Wikimedia

Ett jubileum med komplikationer

”Om inte om hade funnits...” - så börjar ett känt talesätt med många mer eller mindre burleska varianter. Sensmoralen tycks ändå alltid vara, att så kallade kontrafaktiska spekulationer om historiens ...

Av: Thomas Notini | 30 maj, 2017
Kulturreportage

Madame de Staël kommer!



altRyktet rider redan i förväg. Det lilla Weimar är smått skakat, vissa av förväntan och glädje,andra av ren skräck och oro. De flesta av pur och ohöljd nyfikenhet. Snart kommer hon. Hon är på väg hit till Weimar! Den beryktade och ökända, den hatade och älskade, den fruktade och avskydda Madame de Staël är på väg med sitt lilla hov av män av värld och kvinnor av börd.

Tyska tidningar är fyllda av ingående referat som berättar om hennes snabba framfart genom landets små furstendömen och städer. Det är allmänt känt att hon på direkt order av konsul Napoleon på nytt tvingats i landsflykt från sitt älskade Frankrike med det Paris hon ständigt längtar tillbaka till. Det är tredje gången som Madame de Staël tvingats i landsflykt. Napoleon hatar henne med en sällsam och smått svårförklarad glöd.

Att vissa i Weimar känner en aning obehag inför hennes ankomst är inte alldeles svårförklarligt. Napoleon och hans armé är fruktad. Den sveper sedan tre år tillbaka fram över Europa. Deras oro visade sig också snart fullt befogad. Drygt två år efter att Madame de Staël lämnat Weimar fullkomligt krossar, snudd på pulveriserar Napoleon den preussiska armén. Det sker den 14 oktober år 1806 strax utanför Jena, några få mil från Weimar.

Med sig på resan har Madame de Staël bland annat den ytterligt begåvade politikern och författaren men totalt kuvade och hunsade Benjamin Constant. Madame de Staël äger en märklig makt över män. Hon får dem att mer eller mindre ge upp sina egna liv för att bli vad som närmast liknar hennes hållherrar, som små lydiga ledhundar vid hennes sida. De följer henne på resorna. De bor där hon slår sig ner. De åtlyder hennes befallningar, hur besvärliga och förnedrande de än är. De är dessutom livrädda för hennes nyckfulla infall och aggressiva utfall och hennes upprepade utspel att hon ska ta livet av sig om de inte behagar göra som hon befaller. Ty Germaine de Staël är en ytterst dominant kvinna, alltid van att få igenom sin vilja.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och ingen, förutom inställsamma hycklare, påstår att hon är ovanligt vacker eller utseendemässigt intagande. Det är uppenbarligen någon annan kvalitet i hennes personlighet som männen - och de är många, väldigt många - fastnar och faller för. Hennes blixtrande intelligens, hennes svåröverskattade och bländande konversationskonst, någon form av svårfångad och svårbeskriven magnetism eller ovanligt stark karisma. Redan då hon är ung kvinna skiftar skildringarna av henne kraftigt. När hon var nygift med den svenske ambassadören Erik Magnus Staël von Holstein, som hon kramade ur och kastade bort som en använd citron, ger de oförlikneliga bröderna Goncourt följande skildring i sin mäktiga "Histoire de la Société francaise pendant la révolution": "Mitt bland alla ser man en dam med coiffure som en lejoninna, rödbrusig, finnig, med torra läppar, som går och kommer, lika tvär i sina rörelser som i sina idéer, med manliga gester och med en pojkröst då och då utslungande en kraftig eller ihålig fras - det är Madame de Staël".

Men nu är det december månad. Mörkret är massivt och snön faller tungt över de tyska småfurstendömena. Vägarna är svårframkomliga; postvagnar tar sig endast fram med stort besvär. Men med Madame de Staëls frustande otålighet och rasande rastlöshet tvingar hon sig ändå fram på vägarna. Hon vägrar - som alltid - att låta sig stoppas.

Detta år 1803, när hon inlett sin tyska odyssé, har Madame de Staël hunnit fylla trettiosju år. Skildringarna av henne framhåller nästan samtliga att hon hunnit bli bedagad och ser alltmer sliten ut, att hon därtill blivit en aning fet och att hon ständigt klär sig oerhört dramatiskt och utmanande och är mån om att framhålla sin väl tilltagna barm och - som hon själv tyckte - sina vackra armar. Ett av hennes kännetecken är de fula turbanerna hon älskar att bära.

Hennes litterära ryktbarhet har redan hunnit bli stor, inte minst genom de två böckerna "De la littérature considérée dans ses rapports avec les institutions sociales" (Om litteraturen betraktad i förhållande till samhällets inrättningar) från 1800 och romanen "Delphine" som utkom två år senare. Men hennes mest betydelsefulla verk ligger framför henne, den idag smått oläsliga romanen "Corinne" och det arbete hon samlar material till under denna resa, "De l'Allemagne". Det är ett digert och på många sätt lärt och spirituellt verk där Madame de Staël för en fransk publik för första gången på bred front presenterar den nya och allt inflytelserikare tyska litteraturen och filosofin. Ett verk som i princip introducerar och införlivar den tyska romantiken i fransk kultur och litteratur.

Men den viktigaste avsikten som Germaine de Staël har med sin tyska resa är att Napoleon ska tvingas se tidningarna och läsa om hennes triumfatoriska framfart. Kanske kan han då bevekas och återkalla beslutet om landsförvisning? Om inte annat så kommer det att reta gallfeber på honom. Det räcker gott och väl för Madame de Staël.

"Det är min vilja", skriver till exempel Napoleon i ett brev, "att hon inte lämnar Genève... Det är verkligen svårt att lägga band på sin indignation när man ser alla metamorfoser som den horan, vilken dessutom är ful, genomgår." Långt senare, när Napoleon sitter fängslad på S:t Helena försöker han läsa "Corinne". Han slänger boken i väggen och utbrister: "Jag kan se henne. Jag kan höra henne, jag kan känna hennes närvaro, jag vill springa min väg, jag kastar undan boken." Napoleon är på ett ytterst egendomligt, smått sjukt sätt såsom besatt av Madame de Staël. Och nu har han på nytt landsförvisat henne.

På två dagar reser sällskapet ofattbara trehundra kilometer från Paris och anländer till staden Metz sent på kvällen den 26 oktober. De tar in på det pampiga Hôtel de Pont-à-Mousson. Säkerligen sitter Madame de Staël uppe sent för att smida nya planer, för att lägga upp en strategi. Nätterna är den tid på dygnet som Germaine helst använder för att konversera, skriva, skälla eller bara sitta och umgås tills hon äntligen blir trött och vill sova. Hon är redan kraftigt beroende av opium och ökar ofta dosen för att få njuta av lite längre sömn.

Annars är Madame de Staël närmast att likna vid en mänsklig naturkraft. Senare sade man att det finns tre stormakter - England, Ryssland och Madame de Staël.

Germaine de Staël är - trots deras ganska olika läggning - sin fars dotter i de flesta avseenden. Den berömde och framgångsrike Jacques Necker, en gång Frankrikes finansminister och antagligen en av Europas rikaste män. Hans avskedande ur den franska regeringen år 1789 var en starkt bidragande orsak till revolutionens första tändande gnista. Nu har han dragit sig tillbaka till släktgodset, slottet Coppet utanför Genève.

I Weimar väntar många otåligt på hennes ankomst. Andra är mer skeptiska, vissa verkar rentav vara rädda. Goethe har fått förhandsbesked från Frankfurt, som Madame de Staël redan avverkat. I ett brev från sin moder har Goethe fått följande rapport: "Hon kvävde mig som en kvarnsten. Jag undvek henne överallt där det var möjligt, avböjde alla inbjudningar till tillställningar där hon skulle vara med och andades lättare när hon åkte. Vad vill denna kvinna mig? Jag har aldrig skrivit en uppslagsbok i hela mitt liv."

Geihemerrådet Johann Wolfgang von Goethe - det givna navet i Weimars kulturella och politiska liv - tar det säkra före det osäkra och flyr hals över huvud. Han hittar snabbt på att han har ett viktigt ärende till universitetet i den närbelägna grannstaden Jena och lämnar Weimar. Friedrich Schiller, som febrigt sitter och skriver på sitt stora drama "Wilhelm Tell", låser helt sonika in sig och förklarar sig vara indisponerad för alla besök. Johann Gottfried von Herder ligger för döden och slipper spela med i spektaklet, något som Goethe avundsjukt i brev beklagar sig över att Herder kommer undan så lätt.

Weimar är en liten stad, trots att den är residensstad för furstendömet Sachsen-Weimar-Eisenach. När Goethe först kom hit år 1775 bodde här enbart sextusen människor. Det är inte många fler nu, detta år 1803. Det är en liten sömnig stad som helt överskuggas av hovet och livet kring hovet. Det är ämbetsmän, hovfunktionärer, handlare. Någon industri att tala om finns inte. Det är en stad dominerad av ett ängsligt småborgerskap och storhertigens hov.

En av Goethes mer framstående biografer, Bielschowsky, skildrar Weimar som ingenting annat än en förvuxen bondby. Boskapen förs ut från staden till sitt bete på morgonen och tillbaks in i staden på kvällen. Annars ligger staden under dagarna i princip helt öde. Alla arbetar med lantbruket, ute på fälten runtomkring staden. Den stora skillnaden från andra bondbyar är hovet. Redan i slutet av sjuttonhundratalets kallas Weimar för Tysklands Aten.

Weimar hade aldrig blivit Weimar och än mindre Tysklands Aten förutan hertiginnan Anna Amalia. Som sjuttonåring gifte hon sig 1756 med den dåvarande hertigen av Weimar. Eller rättare sagt hon blev då bortgift med den sjuklige och mer eller mindre döende Ernst August II. Två år senare avlider hertigen och Anna Amalia blir som nittonåring i praktiken regent över furstendömet som förmyndare åt sonen Karl August. Anna Amalia var systerdotter till den märklige Fredrik den store, som en gång i tiden kallat Voltaire till sitt hov. Voltaires roll var tänkt som hovfilosof, som rådgivare till den - som han själv såg sig - upplyste despoten. Uppenbarligen ärvde Anna Amalia åtminstone Fredrik den stores kulturella och litterära intressen. Som informator till kronprinsen och hans bror Konstantin anställer hon 1772 den tyske upplysningsförfattaren Christoph Martin Wieland och senare skapar hon vad som mest liknar en litterär salong där stadens författare och litteratörer möter de ädlare invånarna och även de litterärt intresserade ur borgerskapet.

Men viktigast är självfallet Goethes ankomst till Weimar. Genom hans förmedling kommer även Johann Gottfried Herder till Weimar och får en hög kyrklig tjänst, senare kommer då även Schiller. Samtidigt skapas i Jena, där hertigdömets universitet är beläget, en litterär krets av sällsynt lysande begåvningar. Det är de unga män som tillsammans kom att bli den tyska romantikens skapare och banérförare som sammanstrålar i den lilla staden. Bröderna Friedrich och Wilhelm Schlegel, Novalis (egentligen Friedrich von Hardenberg), Ludwig Tieck, Johann Gottlieb Fichte och den i förtid avlidne Clemens Brentano för att nämna de mest framträdande.

Det här året har Goethe hunnit bli femtiofyra år. Ungdomsårens himlastormande och idémässigt vilda tid är förbi, även de stora verkens tid ligger egentligen bakom honom även om han oförtrutet skriver vidare och inte minst fortfar att putsa på och utöka det mäktiga Faustdramat. Han har en arbetsförmåga som mest påminner om en ångmaskin. Får den bara bränsle går den av egen fart, alltid framåt, rad för rad, bok efter bok. Germaine de Staël har dock enbart läst ett enda verk av Goethe, "Den unge Werthers lidande". Det är den författaren hon ivrigt vill träffa, den romantiske och kärlekssmäktande unge författaren som skrivit den så skandalomsusade kärleksromanen där hjälten hellre möter döden än fortsätter att leva utan sin själs älskade.

Den bild som Madame de Staël senare kom att teckna av Tyskland i sin bok "De l'Allemagne" skiljer sig ganska drastiskt från vad hon nu under sin resa skriver i sina brev. Hon tycker grundligt illa om både tyskarna och Tyskland. Hon klagar oavbrutet över deras dryghet, deras monumentala obildning och okunnighet, deras totala oförmåga att föra en begåvad och intressant konversation. Hon tycker att maten är äcklig och snudd på oätlig.

I Frankfurt finner hon människorna inskränkta och småborgerliga. "Det ligger i tyskarnas natur att inte vara oförsiktiga", skriver hon i sin anteckningsbok. Sina tankar och känslor låser de in "som föremål som aldrig får användas, inte ens på söndagarna". Humor saknar det fullständigt, deras försök att skämta är värre "än tråkigheten i deras allvarliga och monotona konventionalitet". Hon fortsätter sin utgjutelse: "De gör ingenting annat än äter och de talar bara om mat." Hon sammanfattar, "bortsett från den skolade minoriteten hör tyskarna, om man dömer enligt franska normer för smak och sensibilitet, knappt till den mänskliga rasen".

De tyska kvinnorna tycker Madame de Staël är urtråkiga och inskränkta. Det enda de vill prata om är barn och barnsjukdomar. Men hon finner det ännu mer ofattbart att en enda kvinna kan gifta sig med och leva med en tysk man. "Det finns ingenting mera klumpigt, mera inkrökt såväl i moralisk som fysisk bemärkelse än tyska män. Jag kan fortfarande inte förstå hur dessa kvinnor kan rikta sina känslor mot något annat än ett idealt föremål, ty det finns ingen bedrövligare verklighet än de tyska männen, som de tvingas gifta sig med eftersom de inte har något val."

Något vänligare inställd till landet blir Madame de Staël när de väl lämnar Frankfurt och reser mot Weimar. Hon drabbas av den vackra naturen när de kuskar fram över de snöklädda bergen i Thüringen och genom de små medeltida städerna. Nu ser hon fram emot att få komma till Weimar, denna snillenas stad.

Den 13 december kommer sällskapet fram i snöovädret. I ett brev hem till fadern på Coppet skriver Germaine samma kväll att "den förkroppsligade intelligensen har mobiliserats för att hälsa mig välkommen. Jag skall sända dig mina första intryck. I alla händelser är jag på ett civiliserat ställe. Jag måste tro det eftersom Delphine här är känd av hela den bokälskande befolkningen, och man säger till mig på bedrövlig franska: 'La Delphine est charmante'."

Ryktet och pressens skriverier måste ha lyckats demonisera Madame de Staël. När hovet och det bildade borgerskapet i Weimar väl möter henne i verkliga livet blir de överförtjusta. Madame de Staël gör stor succé, framför allt vid hovet. Änkehertiginnan Anna Amalia var ju själv uppvuxen och uppfostrad i den franska upplysningskulturens anda och känner självfallet igen en själsfrände.

Men alla är inte lika förtjusta - långt därifrån. Storhertigen Karl August beordrar till slut både Schiller och Goethe att träffa den vittra författarinnan och berömda besökerskan. När sedan Schiller väl inställer sig vid hovet, uppklädd till tänderna i gällande hovdräkt, tror Madame de Staël länge att Schiller är en hög militär av något slag. Varken tycke eller sympati uppstår. Schiller är bara djupt besvärad av den frågvisa och ständigt talande kvinnan. Han förstår varken henne eller hennes bevekelsegrunder. Han finner henne obegriplig. I ett brev till Goethe skriver Schiller smått desperat: "Hon vill förklara allting, förstå allting, mäta allting. Där hennes ljus inte kan tränga in, finns det i hennes ögon heller ingenting. Följden är att hon har en otrolig motvilja mot idealism, som hon anser leder till mysticism och vidskepelse." Vidare fortsätter Schiller brevet med att säga att hon inte kan förstå sig på den poesi som bygger på känsla och inte förnuft, den sorts poesi som Goethe skriver.

Egentligen handlar det inte enbart om att Madame de Staël är en högst ovanlig kvinnan. Det handlar om en ren kulturkrock. Den franska salongskulturen med rötter i upplysningsrörelsen möter den gryende tyska romantiken med sitt egentliga ursprung vid de små tyska universiteten. Det är förnuft kontra känsla. Esprit kontra metafysik. Det är den snabba, vassa repliken kontra den tunga tankens mer taktfasta steg. När Germaine de Staël senare träffar Fichte ber hon honom förklara sin filosofi för henne. "Så kort som möjligt, exempelvis under en kvart", tillägger hon.

Umgängeslivet i Weimars högre kretsar blir intensivt under den tid som Madame de Staël och hennes följe stannar. Den ena bjudningen avlöser den andra. På kvällarna spelar hon ofta kort med änkehertiginnan Anna Amalia och andra ur hovet. Det resande sällskapet bor hemma hos grevinnan von Werthern, vars hem under hela besöket är fullt av folk. Hon kommer mycket väl överens med den åldrade Christoph Martin Wieland - kallad "den tyske Voltaire" - som vid det här laget hunnit bli sjuttio år. I ett brev beskriver hon Wieland som "på samma gång den förste och den siste av den franska skolan under 1700-talet". Han, den gamle mannen, faller för hennes charm och flirtiga sätt.

Med Goethe är det dock värre. Madame de Staëls första möte med den berömde skalden, som för övrigt inträffar på självaste julafton, blir snudd på en chock för den förväntansfulla Germaine. Hon har helt glömt eller förträngt att "Den unge Werthers" författare inte längre är en ung man. Den Goethe hon nu mötte är "en kort och tjock karl utan några särpräglade anletsdrag vilken tycker om att uppträda som en världsman men bara lyckas till hälften", skriver hon i sin anteckningsbok. Mötet blir ett misslyckande, så pass misslyckat att Goethe några dagar senare deklarerar att han blivit kraftigt förkyld och inte kan ta emot några som helst besökare. Madame de Staël och hennes sällskap ska vidare till Berlin inom några dagar. Det är säkerligen deras avresa som Goethe kallt kalkylerar med. Men plötsligt ändrar Madame de Staël sig. Hon säger att hon givetvis stannar tills Goethe blir frisk.

De senare mötena blir bättre även om ingen ömsesidig förståelse tycks riktigt möjlig. Men animositeten dem emellan lägger sig och samtalen är både givande och många.

Under tiden som Madame de Staël väntar på att Goethe ska tillfriskna låter hon sig undervisas i den nya tyska filosofin av en engelsman som råkar befinna sig i Weimar. Henry Crabb Robinson heter han och är elev till Schelling. Det är till honom som Madame de Staël yttrar de berömda orden "det jag inte förstår har inget värde". Men hon anstränger sig verkligen för att sätta sig in i dessa djupa och svårforcerade tankar. Inte för att hon på något sätt tror att de äger något egentligt filosofiskt värde. Men hon inser klart och tydligt att den tyska filosofin har framtiden för sig, att den rymmer en mängd av revolutionerande sprängstoff och att den intellektuellt kommer att behärska århundradet.

Under lektionerna som sker på förmiddagen medan Madame de Staël ännu ligger kvar i sängen - denna franska vana att ta emot i sängkammaren behöll hon hela livet - sitter Benjamin Constant uppsträckt och stelt i en stol och lyssnar. Det har hunnit gå många år sedan han blev ett offer för Madame de Staël. Nu följer han henne överallt och vill oftast inget hellre än frigöra sig, men misslyckas varje gång.

De sitter såsom fastvuxna i varandra. Är det inte kärleken som håller dem samman så är det hatet; ett allt starkare beroende och de känslomässiga utspelen, medlidandet och de gemensamma upplevelserna som med åren växer sig starka i deras gemensamma intresse för den europeiska politiken. Det är en av de egendomligaste kärlekshistorier som finns dokumenterad, ofta dag för dag, i dagböcker och romaner och brev.

Benjamin Constant föddes 1767 i Lausanne i Schweiz. Några dagar efter att ha fött sitt första barn dog modern. Fadern var yrkesmilitär, sträng och en i det närmaste alldeles omöjlig människa. Benjamin växte upp hos olika släktingar eller tillsammans med den senast anställda informatorn, den ene galnare än den andre. Tidigt märktes att Benjamin var osedvanligt brådmogen och begåvad. Vid sju års ålder läste han grekiska flytande och var en skicklig pianist, vid tolv års ålder skrev han en tragedi på vers. Han skickades senare vid tretton års ålder till Oxford och hamnade även vid universitet i Edinburgh. Tiden vid det skotska universitetet var säkerligen inte bara den bästa tiden i hans ungdom utan även den mest avgörande. Där kom han i kontakt med lysande lärare och intellektuella som Adam Smith, Adam Ferguson och lord Kames och blev en flitig medlem av "The Speculative Society". Deras tankegångar återkommer senare på olika sätt i Benjamin Constants både betydande och inflytelserika politisk-filosofiska skrifter.

Den frånvarande modern, den halvt om och halvt galne fadern och hans evigt kringflackande barndom formade Benjamin Constant till att under hela sitt liv desperat söka en ouppnåelig kärlek, där föremålet skulle vara både mor och älskarinna, härskarinna och slavinna, varm och öm och principfast - allt på en och samma gång.

Det närmaste han någonsin kom sina drömmars mål är, hur paradoxalt det än kan låta, förmodligen Germaine de Staël. Deras gemensamma liv är en smått osannolik historia som böljar fram och tillbaka år efter år. Varje gång Benjamin Constant försöker frigöra sig från den dominanta Madame de Staël så gör hon ett nytt utspel som ånyo binder honom vid hennes sida med ännu starkare band. Ofta sker det genom att hon hotar med självmord eller så lägger hon sig sjuk, gråter, skäller, tar stora doser opium eller lockar med giftermål och sin stora förmögenhet. Vapnet som hon ständigt och framgångsrikt använder mot honom - och som han inte kan värja sig emot - är medlidandet. Benjamin Constant har omåttligt svårt att säga nej till en nödställd eller lidande människa.

Här i Weimar skriver Benjamin Constant i sin dagbok om deras förhållande. I januari står det: "I åtta år har Germaine tvingat mig att leva i en oavbruten storm, eller rättare sagt i en serie stormar. Sedan det ögonblick hon, efter att ha fångat mig, kuvade mig genom våldsamma demonstrationer av sina lidanden, har inte en dag eller en natt förflutit utan att jag har rasat mot henne och mot mig själv."

I sina "Journaux intimes" sammanfattar Benjamin Constant sin bild av Madame de Staël på följande föga smickrande sätt: "Jag har aldrig träffat en kvinna som har krävt så mycket och så oupphörligt utan att vara medveten om det. Varje människas hela existens, varje timma, varje minut, år ut och år in måste stå till hennes disposition. Om inte, sker en explosion som är lika stark som alla orkaner och alla jordbävningar tillsammans."

Men här i Weimar trivs Benjamin Constant. Här är lugnt. Han får arbeta och läsa ifred. Madame de Staël är upptagen med det intensiva umgängeslivet och lämnar honom mestadels ifred. När sällskapet efter tio veckors vistelse i Weimar ger sig av den 1 mars skriver Constant i sin dagbok: "Det är inte utan sorg jag lämnar Weimar. Jag har kunnat studera här. Jag har levt i trygghet. Jag har inte lidit mycket. Mer begär jag inte av livet."

När de sedan kommer till Berlin sker det märkliga att Madame de Staël lyckas kuva eller erövra en av de stora romantikerna på samma sätt som hon gjort med Benjamin Constant. Det är August Wilhelm Schlegel hon slår klorna i. Det hela slutar med att Schlegel - den uppburne och hyllade professorn - antar erbjudandet om en förnedrande anställning som informator åt Madame de Staëls barn och sedan följer med sällskapet på de kringflackande resorna och tillbaka till slottet Coppet. Han tvingas även, efter ett av de stora omskakande grälen, skriva under ett kontrakt av samma karaktär som Madame de Staël tidigare tvingat Constant att upprätta - så tidigt som någon gång under år 1797. De frånsäger däri, på fullt allvar, sin egen vilja och lovar på heder och samvete att göra vad än Madame de Staël befaller. I det "kontrakt" som Schlegel upprättar den 18 oktober 1805 skriver han bland annat:

"Jag förklarar att ni har alla rättigheter gentemot mig och att jag inte har några mot er. Förfoga över min person och över mitt liv; befall, förbjud - jag skall lyda er i allt. Jag önskar ingen annan lycka än den ni anser er vilja giva mig. Jag önskar inte äga någonting, jag önskar ha er frikostighet att tacka för allt. Jag skulle lätt kunna gå med på att uppgiva alla tankar på ryktbarhet och ställa all min kunskap, hela min begåvning till edert privata förfogande. Jag är stolt över att vara er egendom."

Goethe och Schiller kom på det hela taget lindrigt undan.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Ur: "Le Grand Tour - Vägen ner" (h:ströms)
http://forlag.hstrom.se/index.php?page=shop.product_details&flypage=
shop.flypage&product_id=163&category_id=9&option=com_virtuemart&Itemid=147

Ur arkivet

view_module reorder

An Alternative Economic Paradigm: How Redistribution would Drive the Economy

Amartya Sen (1981) provides evidence that increased income for a portion of the economic players may inflate the subsistence sector. In 1943, a famine in Bengal brought millions of citizens ...

Av: Piero Benazzo | Essäer om politiken | 25 mars, 2013

En sydafrikansk Fröken Julie drar norr- och västerut

Den bärande konflikten i Strindbergs Fröken Julie kan summeras med fyra ord, annars förbehållna missromaner: kvinnan av börd – mannen av folket. Grafiskt kan man framställa det som två diagonala ...

Av: Ivo Holmqvist | Reportage om scenkonst | 09 november, 2012

Nu krävs mer än 24 timmar för att lösa konflikten

Homeland säsong ett och två har en mycket ironisk ”story arc”: i början av säsong ett är CIA agenten Carrie Mathison den enda som tror att den hemvändande krigshjälten Brody är ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 18 februari, 2014

Handke, Keller och den Gröne Henrik

I Peter Handkes roman ”Kort brev till kort farväl” läser Peter Handke, ehh ursäkta en ”romankaraktär i en Handkeroman” den schweiziska författaren Gottfrid Kellers roman ”Den Gröne Henrik”.Vi kan anta ...

Av: Jesper Nordström | Essäer om litteratur & böcker | 10 februari, 2017

Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889

Vid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden. Han visste lika väl som alla andra att det inte går ...

Av: Jules Verne | Kulturreportage | 02 oktober, 2013

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Dikter av Gunnar Lundin

    Till G H Hur länge stannar du i ditt lantliga vägskäl? Varje skäl pekar Pekar ditt åter mot stan? Och varje skäl har en botten stjärnorna i julinatten ovanför fårens ögon därunder      se stjärnorna i ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 12 september, 2008

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.