Önskas: Fler driftiga tomtenissor

Det blir en konstig jul i Sverige. Glittret och shoppinghysterin får en ovanligt fadd smak när gatorna svämmar över av människor med sorgsna ögon, tandlösa munnar och utsträckta pappersmuggar. Och de ...

Av: Marja Beckman | 24 december, 2014
Gästkrönikör

Slaveriet och övergången från antiken till feodalismen

De antika samhällena var, trots att det fanns många städer, baserade på jordbruk. I Grekland fanns visserligen 1500 städer men de flesta var små och levde på handel med olivolja ...

Av: Martin Oskarsson | 29 december, 2017
Essäer om samhället

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 12

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | 26 juni, 2017
Stefan Whilde

Benjamin

Av: Håkan Eklund | 16 augusti, 2011
Kulturen strippar

Eckermann och Goethe



 

Johann Peter Eckermann Den unge Johann Peter Eckermann är på väg att möta sitt öde. Själv tror Eckermann att han ska göra en kort visit i Weimar för att få träffa Goethe. Hans liv har varit tungt och fullt av förödande vändningar och motgångar. Han är fattig och kommer från en fattig familj. "I Winsen an der Luhe, en liten stad mellan Lüneburg och Hamburg, på gränsen mellan marsklandet och heden", skriver han själv, "föddes jag i början av nittiotalet i en hydda, som inte hade mer än en eldstad och ingen trappa, utan där man måste kliva upp till höloftet på en stege, som stod invid husets dörr." Familjen lever av mjölken från en ko som dessutom varje år ger en kalv. Dessutom reser fadern på somrarna runt som gårdfarihandlare och säljer "band, tråd och siden". Modern syr - "vi levde ständigt i armod" konstaterar Eckermann lakoniskt. Genom tillfälligheter hade den unge Eckermann dock lärt sig skriva och läsa. Dessutom visade han redan som barn fallenhet för att teckna och eftersom hans handstil var lika välutvecklad som hans konstnärliga begåvning fick han anställning som skrivare på skattekontoret i Lüneburg. Han fick en mindre befordran. Sedan kom kriget. Napoleon drog fram över Europa och Eckermann anmälde sig frivilligt till att försvara sitt land.

Efter kriget satte han sig på skolbänken, förnedrande för en tjugofemårig man mitt bland idel femtonåriga pubertetsgrabbar. Han hade drabbats av en osläcklig hunger efter bildning, efter kunskap, inte minst efter litteratur. Han lockades alltmer av den litterära levnadsbanan. Han försökte studera juridik, "brödstudier" som han kallar dem. Han misslyckades. Det tog emot alltför mycket.

Nu har Johann Peter Eckermann skrivit en essä om Goethe, "Bidrag till poesin med särskild hänsyn till Goethe". Den har han sänt till den store förebilden, den litterära parnassens stolte konung. Han har också skrivit en diktsamling. Nu är han på väg för att möta Johann Wolfgang von Goethe. Det är lätt att föreställa sig att han är nervös, underklasspojken utan insikter i umgängeslivets konster och med vad han själv tycker är en bristande bildning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

ÅDen unge Goethe i ett porträtt av Angelica Kauffmann, 1787ret är 1823. Det är sommar. Det är tisdagen den 10 juni. Eckermann är på väg till Goethe efter några dagars vistelse i Weimar. "För några dagar sedan anlände jag hit", skriver Eckermann, "och i dag var första gången hos Goethe. Mottagandet från hans sida var särdeles hjärtligt och det intryck hans personlighet gjorde på mig var av sådan art, att jag räknar denna dag till en av de lyckligaste i mitt liv." Här tar ett märkligt och mycket intensivt umgänge sin början. De två skapar sinsemellan en ytterst stark relation, självfallet helt styrd och dominerad av Goethe. Eckermann är trettioett år; Goethe sjuttiofyra. Det går också att säga att Goethe mycket medvetet slår klorna i Eckermann. Att han ganska hänsynslöst utnyttjar Eckermann och dennes reservationslösa beundran. Redan dagen därpå träffas de igen. På morgonen skickar Goethe ett formellt inbjudningskort. Goethe är på strålande humör. Det går nästan att se den lille tjocke farbrodern gå där och vissla för sig själv i det stora och vackra huset på Frauenplan i väntan på att Eckermann ska komma. De pratar lite allmänt. Goethe visar Eckermann några av sina statyer och gipsavgjutningar av antika artefakter. Sedan kommer det, omedelbart. "Det är inte bra - sade han - att ni reser vidare så snart, utan det vore mycket bättre, om vi kunde komma varandra något närmare.

" Därpå lämpar Goethe över två band av "Frankfurts lärda nyhetsblad" från åren 1772 och 1773. "Jag skulle vilja att ni något närmare skärskådade dessa ungdomsarbeten och sade er mening om dem." Artiklarna är inte ens signerade, men Goethe säger till Eckermann att han säkerligen kan särskilja Goethes stil från de övrigas. Eckermann är redan vid andra mötet satt i arbete. Goethe är i färd med att sammanställa sina samlade skrifter. Han behöver en hjälpreda att bygga och skapa detta orubbliga och bastanta monument över sig själv. Den minnesstod han nu vill skapa. Goethe ser framåt. Han vill inte bli glömd av eftervärlden.

Eckermann känner sig självfallet smickrad. Vad vore annat att vänta? Den store vill ha hans hjälp, vill höra hans omdöme. Vad han inte ser, eller inte förstår, är att Goethe har avsevärt mer omfattande planer för honom. Goethe är alltid praktisk. Han är en man i världen, mitt i centrum, ständigt beredd att angripa och attackera verkligheten. Alltid beredd att i flykten fånga möjligheten.

Just dessa år skriver Goethe flitigt på sin stora självbiografi, "Dikt och sanning". Med minutiös noggrannhet redogör han för sitt liv, detaljer, känslor, reaktioner. Det är i grunden en berättelse om hans väg till klarhet och berömmelse; inte en öppenhjärtig bekännelseskrift i Rousseaus anda. Trots dess mångsidiga omfång når han aldrig längre i sitt livs långa kronologi än fram till dess han som tjugosexåring anländer till Weimar. Att skildra tjugosex år av sitt liv tar tolvhundra sidor för Goethe. Det är inte en människa som direkt lider av blyghet eller mindervärdeskänslor.

"Jag skulle gärna se", säger Goethe senare samma dag efter att han gett Eckermann tidskrifterna, "att ni stannar i Jena inte blott några få dagar eller veckor, utan att ni gör er hemmastadd där för hela sommaren... Ni kommer att få rikligt med tid och tillfälle att under dessa veckor skriva mycket nytt för er själv och vid sidan därav vara mig till nytta."

Teckning, Goethe och Eckermann i trädgården till Frauenplan, 1 maj 1825Praktiskt som han är ordnar Goethe bostad åt Eckermann i Jena före dess att han själv åker till Marienbad för att koppla av. I Jena blir Eckermann inhyst hos en familj Frommann. Sommaren går. Goethe är fortfarande kvar i Marienbad. Eckermann vantrivs alltmer i Jena. Han tycker att staden är för liten, för händelsefattig, helt enkelt att det är i tråkigaste laget. I september är Goethe tillbaks, utvilad och full av förnyad kraft och arbetslust. Ångmaskinen har fått en ny metatablett. Måndagen den 15 september träffas de på nytt. "Jag måste säga er rent ut", säger Goethe till Eckermann som väntat hela sommaren på att den store skalden ska återvända, "jag önskar att ni stannar hos mig i Weimar över vintern." Och den praktiske Goethe griper in på nytt och ordnar en liten lägenhet inne i Weimar på Brauhausgasse, alldeles i närheten av hans eget hus vid Frauenplan. "Jag upprepar därför: stanna ni hos oss, och detta inte blott i vinter, utan välj Weimar till er hemvist."

Johann Wolfgang von Goethe har enkelt och smärtfritt skaffat sig en gratis privatsekreterare och tillika en redaktör för sina samlade skrifter. Ty Eckermann får inte betalt. Han arbetar gratis och han arbetar hårt för den på alla sätt mycket vänlige och intellektuellt generöse Goethe. Snart inser också Goethe att Eckermann skriver ner vad de säger under sina samtal. Han är alltså fullt medveten om att han talar till en framtida publik när de träffas, vilket de oftast gör nästintill varje dag även om det ibland kan bli en veckas uppehåll på grund av olika omständigheter.

Många i Weimar ser ner på Johann Peter Eckermann. Han kommer från alltför enkla förhållanden och är aningen osmidig på det sociala planet. Hans trivs egentligen inte alls i större sällskap, och för övrigt är han inte inbjuden till Goethe när lite finare besökare anländer för att uppvakta och hylla diktarkungen. Eckermann älskar däremot sina promenader och är en stor naturvän. Men hans största nöje är ändå teatern. Han missar ytterst få uppsättningar på teatern i Weimar, ofta går han mer än en gång på samma föreställning.

Han får allt mindre och mindre tid till eget skrivande. Goethe tar honom alltmer i anspråk, vill till exempel att han ska hjälpa till med ett brevurval som ska publiceras. Senare samma höst, måndagen den 24 november, talar Goethe klarspråk. Han begär en form av ensamrätt på Eckermann. "En sak vill jag säga er - fortsatte han därpå - att om ni måhända från annat håll skulle få några litterära uppdrag, bör ni avslå dem eller åtminstone först underrätta mig. Ty sedan ni nu en gång knutits till mig, vill jag inte gärna att ni också står i förhållande till någon annan."

Ett slutgiltigt avgörande sker när Eckermann i december året därpå får ett fint och smickrande erbjudande från den ansedda engelska tidskriften "Spectator". De vill att Eckermann ska skriva återkommande krönikor över nyutkommen tysk litteratur. Goethe blir mäkta irriterad, snudd på svartsjukt förbannad, när han får höra om erbjudandet till Eckermann. "Goethes ansikte, som hittills varit så vänligt, förvreds vid dessa ord i harm, och jag kunde i varje min läsa hur han ogillade mitt förehavande."

Sedan håller Goethe en lång utläggning om hur detta kommer att splittra Eckermann, att uppgiften kommer att bli honom tung och trist - "på det viset fördärvar ni era skönaste stunder och dagar... Nej , som sagt, skriv återbud, det här ligger inte för er."

Goethe får som han vill. En vecka senare säger Eckermann att han tackat nej till "Spectator". Goethe är mycket nöjd. "Gud vare lov - sade han - att ni åter är fri och får ro." Eckermann vantrivs inte. Det är oftast ett ytterst givande och utvecklande umgänge han har med Goethe. Problemet är snarare att all hans tid snart slukas av Goethe. Han hinner inte skriva några egna dikter eller essäer. Han förvandlas helt till privatsekreterare, redaktör och till Goethes motsvarighet till doktor Johnsons Boswell. Dessutom lever Eckermann ett förhållandevis fattigt liv. Han är tvingad att undervisa engelska överklassungdomar för att överleva. Hans ekonomiska omständigheter tillåter inte heller att han gifter sig. Paret väntar på en förändring.

altSju år tar det innan Eckermann repar mod och säger ifrån. Då skriver han ett brev och beklagar sig. Goethe ordnar då genast en liten pension från hovet till Eckermann, rädd för att annars bli av med sin trogne följeslagare. Och Eckermann kan gifta sig.

Det märkliga är att denne Eckermann sedan skriver Goethes kanske bästa bok, "Samtal med Goethe" - näst efter "Faust" bör dock tilläggas. I sitt testamente skriver Goethe att endast fem procent av böckernas vinst ska gå till Eckermann! Genom Eckermanns skildring kommer Goethe mycket nära, han framträder förvisso i fullt medvetande om att han talar till en publik, att han vänder sig till eftervärlden, men en del av alla hans masker faller undan för undan. Nietzsche som inte slösar med beröm kallar den för den bästa bok som skrivits på tyska.

Det är inte en alldeles smickrande eller intagande bild som växer fram. Självupptagenheten blir till sist för stor, men det är lätt att uppskatta Goethes svårrubbade optimism. Han försöker alltid vända varje händelse till det bästa. Han tycks ha ett grundmurat gott humör.

Ändå blir de mörka sidorna starkast. Goethe är hela sitt liv uttalad elitist. Den stora massan, alltså folkflertalet, föraktar han. Han vill inte ens skriva för den breda publiken. "Mina verk kunna aldrig bli populära. Den som har funderingar åt det hållet begår ett misstag. De är ej skrivna för massan". Och när han under Napoleonkriget anklagas för att vara en "folkets fiende" - han beundrar Napoleon och mottar även den franska hederslegionen - är hans föraktfulla kommentar: "allt verkligt stort och vist existerar i minoritet; att det aldrig kan bli flertalsbeslut, ty förnuftet blir aldrig populärt, såsom lidelser och känslor blir det." Goethe står för en människosyn rakt motsatt Upplysningstidens demokratiska och radikala. Dessutom ett uttalat förakt för alla former av svaghet. Hans oreserverade beundran av de starka individerna, vilken till och med omfattar erövraren Napoleon som lade hela Tyskland under sig. Handlingskraft, förmåga att utnyttja en given situation, att slå till vid rätt tillfälle, det är sidor hos människan som Goethe finner värda att hylla.

"Tacka vet jag Napoleon!" utbrister Goethe tisdagen den 11 mars 1828, "Om honom har man lov att säga att han befann sig i ett tillstånd av oavbruten ljus företagsamhet, varför också hans öde blev så glänsande, att världen före honom aldrig sett maken och kanske efter honom heller aldrig får se något liknande.

Ja, ja, kära ni, det var en karl, honom gör vi det sannerligen inte efter!"

Anledningen till detta jublande utbrott över Napoleon var att Eckermann sedan en tid tillbaka legat sjuk. Han hade visat sig svag. Det stör Goethe och gör honom irriterad. Ett drygt år senare talar Goethe återigen om Napoleon och mänsklig styrka kontra svaghet. "Fruktan däremot", säger Goethe tisdagen den 7 april 1829, "är ett tillstånd av slapp svaghet och mottaglighet, som gör det lätt för varje fiende att taga oss i besittning... Men - fortfor Goethe glatt skämtande - hav respekt! Vad tror ni Napoleon hade för bok i sitt fältbibliotek? - Min Werther!"

Napoleon kommer till Weimar i oktober år 1808 som enväldig härskare och erövrare av Tyskland. Han har förintat den preussiska armén. Napoleon kallar snart Goethe till sig. De träffas några gånger. Goethe är helt betagen, han är såsom slagen av den allra djupaste beundran. Senare skriver Goethe till sin vän och förläggare Cotta, att "jag vill gärna tillstå att ingenting högre och mer glädjande kunde ha mött mig i mitt liv än att stå inför den franske kejsaren. Utan att inlåta mig på några detaljer i samtalet, kan jag säga att ännu ingen högre person av denna sort tagit mig till sig. Med särskilt förtroende lät han mig, om jag får använda uttrycket, gälla som jämbördig".

Vad Goethe här gör sig skyldig till är ingenting annat än rent medlöperi. Han fjäskar för makten. Han ställer sig in. Han känner sig smickrad av att få vistas tillsammans med den store kejsaren, despoten. Weimar har drabbats hårt av kriget, många av invånarna har tvingats skriva in sig i Napoleons armé och bege sig ut i kriget, hertigen har fått betala ytterst dryga krigsskatter och de franska soldaterna är allt annat än vänligt sinnade mot Weimars invånare. Goethe bryr sig inte. Han drar sig undan i sitt hus när Napoleon lämnat staden. Weimar är en ockuperad stad i nio hårda månader.

Trots Goethes många negativa sidor, hans brist på moralisk resning när det verkligen gäller, är "Samtal med Goethe" ändå en djupt fängslande och tankeväckande bok. Den är en bok att återvända till, att umgås med. Den är ett nöje att läsa. Ty det finns en djupgående dubbelhet hos Goethe, han äger en andra sida, en sida som ibland förmår att väga upp hans elitism och förakt för svaghet, hans självtillräcklighet och självgodhet. Det är hans oerhört välutvecklade iakttagelseförmåga. Han äger verkligen förmågan att se, att notera vad som händer och sker runtomkring honom. Samtidigt då detta okuvliga goda humör, denna munterhet som styr hela hans liv. Han berättar hur han älskar att åka skridskor. Om hur skönt det är att komma ut i naturen. Hur tankens flykt får fart och vind och styrka av de stora författarna.

Dessutom skräder han heller inte orden när samtalen kommer in på författare eller företeelser han ogillar. Det är måndagen den 24 september 1827. Eckermann och Goethe är på utflykt till Berka. Det ger sig av tidigt redan i gryningen. Det är en vacker morgon, höstsolen är varm. Himlen molnfri. Goethe har låtit packa en picknickkorg som står i vagnen. Betjänten är förstås med. Goethe har nyligen haft besök av en samtida diktare, vem förtäljer inte Eckermann. "Ni har inte en aning om hur mycket ömkligt pladder som står i den", säger Goethe om boken som besökaren överlämnat. "Diktarna skriva allihop som vore de sjuka och hela världen ett lasarett... Jag vill kalla deras poesi för lasarettspoesi".

Det finns en paradox hos Goethe, däri liknar han för övrigt Friedrich Nietzsche, att även om han inger olustkänslor och obehag genom sina åsikter och sitt beteende är han omöjlig att låta bli att läsa. Om och om igen återvänder man som nyfiken läsare, driven av insikten och vetskapen att där finns guld, den allra renaste blänkande klarsyn, att vaska fram bland allt slagg och skräp. Och ett verk som "Faust", vilket Goethe arbetade på under i princip hela sitt liv, är outtömligt i sin rikedom, sina insikter om den mänskliga naturens styrka och skröplighet. Bakom den muntra masken besitter Goethe en stor och djup kunskap om människans mörkaste sidor. "Faust", särskilt då den tidiga versionen som går under namnet "Ur-Faust", är en av de få böcker - poesin dock undantagen - där Goethe inte ständigt sticker ett mästrande pekfinger i ögat på sin läsare.

Annars finns det få författare som är så präktigt didaktiska som Goethe. Han kan helt enkelt inte låta bli att hela tiden tala om hur det egentligen är. Han mästrar. Han undervisar. Han lägger världen tillrätta. Han förklarar som om han talade till mindre vetande barn. Eller annorlunda uttryckt: Goethe vet att han alltid vet bäst.

altDet är under sina sista år som Goethe skriver klart "Faust". Eckermann är då hans bollplank. De diskuterar dramat vid många tillfällen. Till exempel en söndag i början av maj 1827. Goethe verkar lite småirriterad, kanske har han fått för många näsvisa frågor om sitt drama. "Här komma de och fråga vilken idé jag velat förkroppsliga i min Faust. Som om jag visste detta själv och kunde uttala det! Från himlen genom världen till helvetet, det hade i alla fall varit något, men detta är ingenting utan handlingens gång. Och vidare att djävulen förlorar vadet och att en genom svåra felsteg likväl ständigt mot något bättre strävande människa kan förlossas, detta är visserligen en god och verkningsfull tanke som förklarar en hel del, men någon idé är det icke... Det var i det hela taget icke min sak att som diktare sträva till att förkroppsliga något abstrakt. Jag undfick intryck i mitt inre, intryck av sinnlig, livsglad, älsklig, brokig, hundrafaldig art, som min livliga inbillning bjöd mig, och jag hade som poet i övrigt intet annat att göra än att konstnärligt avrunda dessa syner och intryck inom mig, utarbeta dem och genom livfull framställning göra dem så tydliga, att andra erhöllo samma intryck när de hörde eller läste vad jag givit form."

Kanske är detta förklaringen till att "Faust" äger en så enorma styrka och rikedom, detta att Goethe faktiskt inte vet vad det är som tränger upp inom honom, att han för en gång skull inte har full kontroll över vad han skriver. Erfarenheterna griper sina djupa klor i honom. Kunskaperna pockar på, klappar på porten till den annars så medvetne och självdisciplinerade skalden. Det undermedvetna lägger sig i och sjuder som en kittel av mörkaste själstjära.

Redan som ung, när Goethe som mest vurmar för Shakespeare, anser han att i skrivandet skulle förnuftet skjutas åt sidan för att uppnå största dramatiska effekt. I "Dikt och sanning" skriver han: "Därvidlag ansåg vi det för en huvudsak att inte på något sätt ta vårt förnuft med."

I augusti 1831 är Goethe färdig med Faust. Han lägger manuset i ett förslutet paket. Det ska ges ut efter hans död. "Mina återstående dagar", säger han till Eckerman, "kan jag numera betrakta som en ren gåva, och nu är det i grunden alldeles detsamma vad jag ytterligare gör."

Goethe är alltså fullt ut medveten om att "Faust" är hans stora verk, det som kommer att leva vidare, som kommer att ge honom en garanterad plats i litteraturhistorien. Där har han helt rätt. Pusjkin kommer att kalla den för en modern Iliad och den ungerske litteraturhistorikern Georg Lukács utnämner den till en "världsdikt", ett ord som han lånar av Goethe själv. Goethe drivs av en inre och tvingande nödvändighet att få dramat färdigt. Det pockar och bråkar med hans medvetande, flyter upp från inre källor han själv inte förmår kontrollera. Första gången som Goethe med sina vänner firar att "Faust" är färdigskriven är år 1781, men denna första del trycktes först nio år senare. År 1818 trycker Goethe första delen i sin nuvarande form. Den har då utsatts för stora omarbetningar. Och den andra avslutande delen skriver han, som sagt, klar först 1831, femtio år efter att han en gång påbörjat dramat.

När Johann Peter Eckermann träffar Goethe har statstjänaren och ämbetsmannen med ålderns rätt dragit sig tillbaka. Men under sitt långa liv kom Goethe att inneha många och höga ämbeten i furstendömet. Goethe hann med att beträda så skilda poster som legationsråd, försvarsminister, kommunikationsminister, chef över såväl teatern som biblioteken, ja även finansminister var han under en längre period. Och år 1779 stiger Goethe ytterligare i hierarkin och utnämns till Geheimeråd.

Han tjänar med andra ord sin furste väl. Han anpassar sig till villkoren och kraven som ärkehertigen ställer på honom. Det är en minst sagt märklig roll för en författare och poet som Goethe träder in i och ofta med liv och lust genomför. Han trivs med att styra och ställa. Han lägger sig med åren i det mesta som händer och sker i furstendömet.

Goethes liv är ett liv där lyckan ständigt ler emot honom. Han möter egentligen aldrig några större hinder eller besvärande motgångar. Han föds i en mycket välbärgad och ansedd familj i Frankfurt am Main. När han beslutar sig för att avbryta sina studier för att ägna sig åt skrivande slår han omedelbart igenom med dunder och brak, han gör med "Den unge Werthers lidande" kanske den mest uppmärksammade litterära romandebuten i litteraturhistorien. Och efter ankomsten till Weimar fattas honom aldrig något. Han får en bra lön som snart stiger till en mycket hög inkomst. Han adlas. Han umgås snart på jämställd fot med de härskande och allra förnämsta i furstendömet. Så Henrik Schück har en klar poäng när han om Goethe skriver: "Hur stort och rikt hans liv än utformade sig, hade det måhända blivit än rikare, om några dissonanser blandat sig in i den olympiska harmonien. Nu har hans gestalt icke blott marmorstodens skönhet utan ock något av dess kyla."

En del kärleksbekymmer har dock Goethe under sitt liv. Till och med ofta och med många kvinnor, särskilt då under sin stormiga ungdomstid. Då lider han. Då försmäktar han av längtans kval och känner sig i vissa situationer försmådd, åtminstone om man ska tro vad han själv skriver i bland annat sina memoarer. Men även här tycks han, när uppbrottet väl kommer och det är i regel alltid han som går sin väg, fullständigt oberörd när livet sedan går vidare. "Men allt visar att han hade mycket lätt att glömma, lika lätt som att förälska sig på nytt, och något sår för livet, ej ens för längre tid, mottog han knappast."

Det är som om Goethe, på ett djupare plan, helt enkelt är rädd för kvinnor. Åtminstone är han rädd för den starka och äkta passionen. Så fort allvaret närmar sig, när svärmandet och det lekfulla flirtandet övergår i en seriösare fas, då flyr han - ofta hals över huvud. Han vill inte på villkors vis binda sig; inte avge några andra löften än de svärmiska och till intet förpliktande men alltid himlastormande och storslagna kärleksförklaringar som han strör desto ymnigare omkring sig. Vid ordet förlovning ryggar han tillbaka som en vampyr inför ett krucifix. Och nästa dag har Goethe stuckit.

Trots allt gifter sig Goethe till slut, när han hunnit bli femtiosju år. År 1806 inträder han i det äkta ståndet - med sin hushållerska Christiane Vulpius. De har då levt tillsammans ända sedan 1788. När det möts första gången, för övrigt i parken som Goethe själv skapat, är Christiane Vulpius en fattig fabriksarbetare. Hon ber den inflytelserike Goethe att hjälpa den utfattiga familjen och se till att hennes bror får ett arbete. Christiane Vulpius, tjugotre år gammal, flyttar hem till sjutton år äldre Goethe. I december föder hon deras första barn, August. Sammanlagt får Christiane fem barn, men endast ett av dem överlever till mogen ålder. I arton år lever de två tillsammans i huset på Frauenplan innan Goethe behagar göra en - som det hette - ärbar kvinna av sin hushållerska.

Det vänligaste man kan säga om Goethes förhållande till sin hustru är att han i det förhållandet, till skillnad från sina många förälskelser, har full kontroll. Han är den dominante. Han behärskar situationen. Han är tveklöst herre i sitt eget hus. Goethe är dessutom synnerligen ekonomiskt sinnad, praktisk som alltid. Vissa perioder är han rentav riktigt snål och sätter till och med hänglås på vedboden då han tycker att det eldas för mycket i hushållet.

Även gentemot sin vän och förläggare, den berömde Johann Friedrich von Cotta, agerar Goethe ytterst affärsmässigt. Vid förhandlingar om arvoden och ersättning för redan skrivna och kommande verk spelar vänskapen en fullkomligt underordnad roll. Då är Goethes ton i breven synnerligen saklig, torr och krävande. Han är en hård förhandlare. Detta var ännu vid en tid då väldigt få författare lyckades leva på sin penna. Mellan åren 1795 till 1832 får Goethe från Cotta mer 150 000 taler, slår man ut den summan på antalet år blir Goethes inkomst från sitt skrivande 3 000 taler om året. Det var samma summa som han erhöll från hovet. Som jämförelse kan nämnas att en kaptenslön var 900 taler per år.

I Goethes hushåll på Frauenplan bodde och levde tolv personer. En kokerska, ibland två, en jungfru, en kökspiga, en springpojke och senare en kusk. Därtill kom Goethes betjänt som även fick tjänstgöra som sekreterare och bokhållare. Det är sannerligen inget blygsamt eller sparsamt liv han lever.  

När Eckermann 1823 anländer till Weimar har Goethes fru Christiane varit död i sju år. Hennes plats i hushållet har till stor del övertagits av Goethes sonhustru Ottilie. Hon verkar trivas i rollen. På tisdagar är det öppet hus på Frauenplan. Det hålls salong, en verksamhet som Ottilie engagerar sig i helhjärtat; hon skriver själv poesi och ger ut en liten tidskrift "Chaos". Alltmedan hennes man för ett alltmer utsvävande och destruktivt liv. Kanske är situationen inte direkt idealisk för August von Goethe, att behöva bevittna hur hans far alltmer och mer lägger beslag på hans frus tid och uppmärksamhet.

Ottilie von Goethe är tjugonio år då Eckermann anländer till Weimar. De delar intresset för teater. Hon sitter ofta med när Eckermann samtalar med Goethe, avsevärt oftare än sonen. Vid middagarna är Goethe värd och Ottilie värdinna.

Under samtalen händer det då och då att Goethe beklagar sig över att han blivit illa behandlad i någon tidskrift eller bok. De unga författarna har tidigare sett upp till Goethe, men hans konservatism - både politiskt och estetiskt - stöter dem alltmer. Heinrich Heine är till exempel djupt kluven inför Goethes storhet. Om Goethes diktverk skriver Heine: "De pryda vårt dyra fosterland som sköna statyer pryda en trädgård, men det är statyer." Han tänker på gudastatyerna som finns på Louvrens nedre salar. "Sällsamt nog! Dessa antiker påminte mig om de Goetheska skaldestyckena, som är lika så fulländande, lika så härliga, lika så lugna, och ävenledes med vemod tyckas känna att deras stelhet och köld skiljer dem från vårt nuvarande, rörligt varma liv, att de ej med oss kunna lida och jubla, att de ej är människor, utan olyckliga blandningar av gudom och sten."

Samma kritik går igen även i Sverige, till exempel hos Esaias Tegnér. I dikten "Kronbruden" skriver han:

Jag gått mig trött i Goethes pelargångar,
hur präktigt, hur förnämt är allting där!
Det ambra är och rosendoft som ångar,
Naturen där sin kröningsmantel bär,
och Konst, ett prisma ställt på höjden, fångar
var stråle opp och all former lär
blott ej hans egen. Dock mitt hjärta glädes.
Skald ser jag överallt, men människan ingenstädes.

In i det sista är Goethe verksam. Han plockar bland sina papper. Ännu en gång öppnar han det förslutna konvolutet med "Faust", skriver till några nya scener. Han ägnar sig åt sina naturvetenskapliga studier och skrifter, inte minst sin omhuldade färglära. I mars år 1832 drabbas han av lunginflammation. Fem dagar senare, den 22 mars, frågar han betjänten vilket dagens datum är. Och han säger sedan: "Alltså har våren börjat, och det kommer att bli desto lättare att återhämta sig." Vid middagstid drar Goethe sitt sista andetag.

Ångmaskinen har till sist stannat. Johann Wolfgang von Goethes samlade skrifter omfattar - med brev och dagböcker - etthundrafyrtiotre band i Weimarutgåvan. Ett enormt livsverk. En ofattbar produktivitet av en författare som samtidigt levde mitt i livet, som var djupt engagerad och involverad i furstendömets affärer, byggnationer, teaterliv, universitetets angelägenheter, som anlade parker, ritade hus, bedrev naturvetenskapliga amatörstudier, inrättade brandkår, startade skolor.

Eckermann sörjer sin vän djupt. De har under elva år umgåtts nästan dagligdags. Dagen efter dödsfallet går Eckermann till huset på Frauenplan. Han vill se sin vän och mentor en sista gång. "Hans trogne tjänare Friedrich släppte in mig", skriver Eckermann. "En fulländad människa låg i hela sin stora skönhet inför mig, och den hänryckning jag härvid kände lät mig i ögonblicket glömma att den odödliga anden flytt från ett hölje som detta. Jag lade min hand på hans hjärta - det rådde överallt djup stillhet - och jag vände mig bort för att ge fritt lopp åt mina kvävda tårar."

Johann Peter Eckermann stannar kvar i Weimar även efter Goethes bortgång. Han drar sig i ännu högre grad undan umgänge och socialt liv. Två år senare avlider även hans hustru. Nu är han helt ensam, isolerad och ses över axeln av stadens borgerskap. Han börjar samla på fåglar. I lägenheten har han mängder med burfåglar. Han håller sig inte bara med sångfåglar utan även med falkar och hökar. Enligt en uppgift har Eckermann fyrtio burar.

En episod från 1825, för övrigt söndagen den 1 maj, är typisk för Eckermanns personlighet. Ottilie får idén att de nästa dag ska dricka te i parken "till sång av näktergalarna". Goethe tycker det är ett mycket gott förslag. "'Och ni, Eckermann - sade fru von Goethe - hur ställer ni er till saken? Vågar man bjuda också er?'

'Men Ottilie - inföll fröken Ulrike - hur kan det falla dig in att bjuda doktorn? Han kommer ju ändå inte och om han kommer, sitter han hela tiden som på nålar, och man ser på honom, att hans själ är annorstädes och att han ju förr dess hellre önskar försvinna.'

'Ska jag vara ärlig - genmälde jag - föredrar jag betydligt att ströva omkring med Doolan (Eckermanns hund, m a) i skog och mark. Te och tebjudningar och teskvaller bjuder min natur emot i sådan grad att jag redan känner mig ohygglig till mods vid blotta tanken.'"

Eckermann återupptar nu undervisningen i tyska för tillresta engelsmän. Det är hans levebröd. När han år 1834 i två band ger ut "Samtal med Goethe" är intresset minst sagt svalt. Goethe är inte längre en självklar centralgestalt. Långt därifrån. Men senare, när Goetherenässansen tar vid, kommer ständigt nya upplagor. Hundrasjutton originalupplagor har getts ut i Tyskland sedan 1834.

En av Eckermanns gamla elever, John Marshall, kommer i december 1854 på besök till Weimar. Han söker upp sin lärare. Dörren står öppen. Hunden gnäller inifrån lägenheten. Han stiger in och där ligger Eckermann i sängen död.

 Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Ur arkivet

view_module reorder
Fint väder för Bokmässan. Foto: Belinda Graham

När jag blir en fetkänd författare ...

La Babitz om bokmässan i Göteborg.

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 05 oktober, 2015

Cecilia Persson

Uppgörelsen I och II av Cecilia Persson

Två nya dikter av Cecilia Persson

Av: Cecilia Persson | Utopiska geografier | 11 augusti, 2017

Den utopiska socialismen

De utopiska socialisternas ädla ideal var inte tillräckligt för att skapa ett jämlikt samhälle, hävdade Marx och Engels, som i stället baserade sin kommunistiska vision på handfasta teorier utifrån produktionsförhållanden ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om politiken | 10 oktober, 2009

Bild av Melker Garay

Livet har alltid en mening

Melker Garay om livets stora fråga som ofta inte får ett riktigt svar.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 31 oktober, 2015

Sašo Sedlaček  Beggar Robots

Tiggarrobotar och heliga trashankar

Ett av de hetaste och mest känsliga ämnena i dagens samhällsdebatt är tiggeriet. Och konstnärerna har börjat ta tag i saken. Temat har alltid funnits, och vi lär oss mycket ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 14 juni, 2015

Stillbild ur Rewell Altunagas “Elegia” från 2015

Det grymma havet

På stranden ligger den lilla pojken i vattenbrynet. Det ser ut som om han sover. Fotografiet av treårige Alan Kurdis döda kropp som spolades upp på en turkisk strand 2015 ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 07 oktober, 2017

Östersjöfestivalen jubilerar

Östersjöfestivalen fyller tio år, ett initiativ av trojkan Esa-Pekka Salonen, Valery Gergiev och Michael Tydén, med den förstnämnde som konstnärlig ledare. Det är en festival med ambitioner, inte bara konstnärliga ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 01 september, 2012

Stefan Whilde

Lika och olika. Eller: 1 + 1 = 3

Vi får ju inte glömma det gamla anarkistiska slagordet som i mångt och mycket tagit oss människor framåt genom historien: ”Var realistisk, kräv det omöjliga!”

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 01 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.