Benjamin 17

Av: Håkan Eklund | 10 december, 2011
Kulturen strippar

Ernst Rydén. Dikter

Jag heter Ernst Rydén, 21 år gammal. Jag flyttade nyss från Stockholm till Lund. Mitt skrivande uppstod i skolbänken på tråkiga lektioner, det såg bättre ut att stirra in i ...

Av: Ernst Rydén | 07 april, 2014
Utopiska geografier

Nehru omgiven av sin familj, cirka 1927. Foto: Wikipedia

Frigörelse – för vem till vad och sen då?

Jag har läst om och fascinerats av Indiens frigörelse från kolonialt förtryck. Den store hjälten hette Mohindas Gandhi. Rakt och hederligt stred han och gjorde sig känd över hela världen ...

Av: Annakarin Svedberg | 04 augusti, 2015
Essäer om politiken

Elfriede, Österrike och den otillgängliga lusten

Elfriede, Österrike och den otillgängliga lusten När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat ...

Av: Gregor Flakierski | 09 november, 2006
Litteraturens porträtt

Bengt Lidforss. Den röde docenten



ImageDet väckte ett enormt uppseende och mycket ont blod: En ensam vit mössa guppande i havet av gråa kepsar. En student bland arbetarna på en demonstration den första maj! Malmö var skakat, borgerligheten var upprörd och kanske även en aning rädd inför vilken vändning detta skulle kunna ta. Hur som helst var det en skandal. Bengt Lidforss var den första student som gick i en arbetardemonstration i Sverige.
Bengt Lidforss föddes - år 1868 - rakt in i den välborna högborgerligheten. Hans far, Edvard Lidforss, var framstående professor i Lund, därtill känd och uppburen som översättare av de stora litterära klassikerna. Ett aktat namn att räkna med i de allra innersta av illustra skaror. Så sonen Bengt Lidforss uppbrott, hans storartade revolt, var inte av det stillsamma eller försiktiga slaget. Till en början verkade hans akademiska karriär gå alldeles lysande. Kraven hemifrån var också hopplöst stränga, inte minst präglade av faderns förväntningar och en intill absurditet driven anständighet. På mindre än halva tiden av den normala skulle den unge Bengt Lidforss klara av att läsa in en utökad läkarexamen. Fadern ansåg att en sådan examen skulle väcka "respekt" uti lärdomsstaden Lund. Men Bengt Lidforss specialiserade sig i stället på botanik, ett ämne han förblev trogen livet ut.

Sedan vänder det.

Bengt Lidforss närmar sig socialisterna inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Ett stort och för svensk politisk utveckling betydelsefullt steg är det när han inleder sin långvariga och flitiga publicistiska bana i tidningen Arbetet. Det första inlägget publicerades redan den 27 november 1890. Där blev han en av tidningens stöttepelare och vann snabbt stor popularitet bland läsarna. Det var en stor sak för arbetarpressen att kunna visa upp en akademiker bland sina trogna medarbetare. Detta avspeglade sig inte minst i annonserna. Ofta var Bengt Lidforss det stora dragplåstret.

Men Bengt Lidforss fick snart erfara att hans politiska ställningstagande inte accepterades av de som ansåg sig vara det bestående samhällets beskyddare. I Lund möttes han mycket snart av hat och hån och djupaste förakt. "De ständiga knappnålsstingen", skriver han den 5 juni 1891 i ett brev till Hjalmar Öhrwall, "som jag här är utsatt för, vart jag kommer, ha slutligen medfört en psykisk blodförgiftning. Det kan låta egendomligt, ty i grunden har jag ju hittills uträtta så ofantligt litet - men det är inte inbillning, då jag säger att jag här i Lund är ansedd för ett avskum, en paria, som varje hederlig karl har rätt, om inte skyldighet att spotta i synen. Jag kan numera aldrig gå in på en större lokal utan att riskera en förolämpning, en brinnande cigarr kastad mig i ansiktet (det hände den 1 maj)".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Livet ut skulle Bengt Lidforss mötas av förföljelse och förtal. Hans akademiska karriär förhindrades under många år, trots hans överlägsna meriter. Ty Bengt Lidforss är, efter Linné och Fries, vårt lands mest framstående botanist. Men alla medel att stoppa honom tycktes tillåtna.

Det var inte enbart hans politiska ställningstagande som orsakade skandal. Bengt Lidforss saknade nästan helt förmågan att anpassa sig till det borgerliga samhället. Inskränktheten och självgodheten i en liten stad som Lund, med sina ritualer och strikta sociala koder och hierarkiska uppdelning, stegrade hans upprorslusta. I Lund var också Bengt Lidforss redan tidigare känd som en vansklig, rentav farlig existens. Han levde ett utsvävande liv. Han drack hårt och diskuterade nätterna igenom. Först var det D. U. G. - klubben Den unga gubben - som sedan avlöstes av vad som snart kom att kallas Tuakotteriet.

En av de svåraste perioderna för Bengt Lidforss infaller under artonhundratalets sista decennium. Hans värld rasar. Den akademiska karriären, i mycket utstakad av hans dominante far, tycks inte längre locka honom i samma utsträckning som tidigare. Eller om det återigen är staden Lund som kväver honom. Utsvävningarna tilltar och han har svårt att sköta de mest grundläggande sakerna i sitt liv. Han upptäcker att han har syfilis. Under ganska lång tid har han misstänkt det, han har varit och undersökt sig men av läkarna fått lugnande besked. Dessvärre var hans misstankar välgrundade.

I slutet av januari 1891 får Lidforss beskedet. Till vännen Karl Petrén skriver han den 6 mars: "Som Du kanske sett af tidningarne, lefver jag ännu, men  h u r  jag lefver veta i närvarande stund lyckligtvis högst få. Jag har neml. drabbats af en olycka, som visserligen inte kom alldeles oväntad, men icke förthy förbannadt oläglig: jag har fått syfilis. Det är nu fem veckor sedan jag fick min dom af Flygare och jag har redan konsumerat högst betydliga mängder jodkvicksilfver, hvilka nu i det närmaste förjagat en i sin krafts dagar synnerligen skönt utvecklad roscola och tills vidare hållit sjukan inom det fördöljbaras gränser."

Syfilisen kommer att påverka hans liv på ett genomgripande sätt och hindra honom från normalt könsumgänge i rädsla över att sprida smittan vidare. Eller som en av hans biografer påpekar: "Han var för alltid hänvisad till de prostituerades marknad."

Frustrationen blir inte minst påtaglig när han en dag i Lund möter den norska skönheten Dagny Juel. Det verkar som om Bengt Lidforss blev blixtförälskad. Det var i föräldrahemmet som han första gången mötte denna märkliga och utmanande kvinna. Dagny Juel hade kontakter med det lidforsska professorshemmet på Bytaregatan i Lund genom att hennes syster varit förlovad med Erik Lidforss. Hon väckte uppseende i det lilla inkrökta Lund. Familjen Lidforss reagerade på hennes klädsel, att hon rökte och inte minst hennes otvungna sätt.

Dagny Juel - ofta även kallad "Aspasia" - var dotter till en norsk läkare från Kongsvinger, men hade sedan en tid varit en del av den grupp som kom att kallas Kristiania-bohemerna. Nu skulle hon vidare till Berlin. Om detta var en bidragande orsak till att även Bengt Lidforss beslöt sig för att resa till den tyska huvudstaden är inte helt klart. Men åkte gjorde han. Det enda som höll honom kvar i Lund var han doktorsdisputation. När den var överstånden gav han sig iväg. I Berlin väntade även August Strindberg ivrigt på honom. Strindberg arbetade med sin revolution av naturvetenskaperna och ville ha Lidforss sakkunniga hjälp och stöd.

Detta är tiden då de nordiska konstnärerna och författarna träffades på krogen "Zum schwartzen Ferkel" i Berlin. Där gick det vilt till. Ett hejdlöst drickande och evigt parlamenterande. I centrum för kretsen fanns Aspasia, den unga Dagny Juel. Hon var dess femme fatale och avverkade männen i ett rasande tempo. Strindberg var en av dem. När Lidforss kommer ner till Berlin har förhållandet mellan Strindberg och Juel just nått sitt slut.

Versionen av vad som hände går självfallet isär. Strindbergs bild är att han lämnade över Dagny Juel till vännen Lidforss. I boken "Legender" som Strindberg senare skrev i Lund framhåller han att Lidforss nu fick se sina kvinnoideal grusade:

"Han som i synnerhet var eld och lågor för att förverkliga idealet af den fria kvinnan, har sett sin fästmö, som han sjelf högaktade, sluta som literär mätress åt hvar man, ett slags prostituerad bohême-kvinna."

Image
Bengt Lidforss
Bengt Lidforss är hur som helst huvudlöst förälskad i Dagny Juel. I breven hem försöker han dock upprätthålla sin cyniska attityd. "Nu hade jag i vintras", skriver Bengt Lidforss till vännen Paul Rosenius senare samma år, "råkat bli dödligt kär i en norsk dam, och när jag kom till Berlin, fann jag henne som luder åt den dervarande Skandinaviska Konstnärskolonin. Strindberg, hon och jag voro tillsammans första dagen. Strindberg sade då upp bekantskapen med henne i akt och mening att transportera henne på mig och lemnade oss ensamma vid en mängd champagnebuteljer efter att ha stuckit på mig ett halft dussin kondonger."

Tiden i Berlin är en tid av hårda prövningar. Lidforss dricker allt hårdare, utsvävningarna tar på hans krafter. Pengarna tryter oavbrutet. Svält och umbäranden tillhör vardagen. Kärleken till Aspasia plågar honom. Han tvekar och backar. Vad som får affären att spåra ur är att han inte vågar ta steget fullt ut i rädsla att överföra syfilisen till henne.

För att åtminstone få ihop pengar till mat och sprit skriver Bengt Lidforss resebrev i Dagens Nyheter. Kraftigt beskuren av sina knappa tillgångar är han tvungen att skildra det fattiga livet i den tyska huvudstaden. Det är om livet på de slabbigaste barerna och om människorna i de allra armaste kvarteren han skildrar. Han ser nöden. Han berörs, djupt och varaktigt, av armod och svält, förnedring och de mänskliga umbärandena.

Umgänget med August Strindberg är vid denna tid livligt. Strindberg befinner sig dessa år i en intensiv naturvetenskaplig period. Därför är han ytterst mån om att höra Lidforss - specialistens - synpunkter på sina spekulationer. Han skriver på den märkliga "Antibarbarus". Lidforss håller i det längsta med, han visar sin beundran, kallar i breven Strindberg för "Mästaren".

Men när han senare får i uppdrag av Dagens Nyheter att recensera Strindbergs bok går det inte längre. Lidforss måste skriva vad han anser om de vilda och halvt förryckta spekulationer som Strindberg ägnat sig åt i boken. Brytning blir av det häftiga slaget när artikeln "Strindberg contra vetenskapen" trycks den 13 april. Strindberg känner sig självfallet sviken och förråd.

"Nu stryker jag L. ur de levandes antal", skriver Strindberg i brev till kollegan Adolf Paul. "Han existerar ej mer för mig." Men gång på gång återkommer Strindberg till Lidforss i sina brev. "Han syntes mig i Berlin nu i April patologisk, gåtfull, nattvandrare, sökande beundran bland de den djupaste underklass, arbetare, krögare och alphonser", skriver han ilsket i ett brev till Birger Mörner.

För Bengt Lidforss fortsätter livet i Berlin som förut. "Ack vet Du", kan han skriva till Paul Rosenius, "när vägen till födan är stenlagd med fördummande tidningsartiklar och idisslade viggbrefsformulär, så är lifvet stundom bittert."

Tiden i Tyskland slutar med en krasch. Bengt Lidforss tvingas ta in på sjukhus, en nervklinik. Drickandet, de sena vaknätterna och halvsvälten tar ut sin rätt, trots att det en längre period gått bra för Lidforss i Jena, där han arbetade som botanisk assistent. Den 19 maj 1896 blev han intagen på Elsterbergs sanatorium för nervlidande. Huvuddelen av klientelet var, precis som Bengt Lidforss, där för att bota sin alkoholism. I ett halvår blev han kvar på sjukhemmet. Genom Elis Strömgren försorg - som var gift med Lidforss syster - samlas det ihop pengar till hans hemresa. Bengt Lidforss Tysklandsår är över.

När Bengt Lidforss etablerade sig som skribent i Arbetet - där han skrev alltifrån populärvetenskapliga artiklar som "Varför äro växterna gröna?" till renodlad litteraturpolitisk polemik - framträder hans slående stilistiska skicklighet. Det är frågan värt om Bengt Lidforss inte är en av vårt språks allra förnämsta och briljantaste stilister. Han skriver med en närvaro och bravur som är svår att överträffa och han överflyglar med god marginal en författare som Frans G Bengtsson. Men framför allt kom Lidforss till sin fulla rätt i polemiska situationer. Hans penna var fruktad. Fienderna svarade med överlägset hån, översittarfasoner och rent maktspråk.

Som litteraturkritiker i Arbetet hamnade han snabbt på kollisionskurs med borgerliga kritiker som Oscar Levertin och Fredrik Böök. Ändå var det anmärkningsvärt ofta Bengt Lidforss, botanisten, som ägde det förnämsta litterära spårsinnet bland dåtidens litteraturkritiker. Hans omdömen står sig förvånansvärt bra än idag. En av de märkligaste och litterärt känsligaste upptäckterna han gjorde var den av Vilhelm Ekelund. Redan när den unge Vilhelm Ekelund debuterade år 1900 med några inte alltför imponerande dikter i studentkalendern "I skilda färger" väljer Bengt Lidforss att formulera sig på följande sätt: "Den fjärde af de fyra kalenderförfattarna, hr Vilhelm Ekelund (Ove), har föga gemensamt med de andra. Han är skald i hvarje tum, och skulle han hålla hvad han lofvar, kommer hans namn en gång att få den klang, som är förmenad oss andra dödliga."

Det var starka ord om en nittonåring som tagit sina första prövande steg i lyriken, även om signaturen "Ove" dykt upp några gånger under korta verser i lokalpressen. Recensionen var anmärkningsvärt nog även Bengt Lidforss debut som litteraturkritiker i Arbetet.

Bengt Lidforss och Vilhelm Ekelund träffades snart i det lilla Lund. En vänskap växte fram. Omtalad är deras första resa till Stenshuvud dit Lidforss tog med Ekelund på en botanisk exkursion. Tillsammans fotvandrade de från Simrishamn utmed kusten ner till Stenshuvud. Ekelund har senare skrivit att den dagen var ett uppvaknande för honom som poet.

Vilhelm Ekelund var en av de unga intelligenta män som Bengt Lidforss kom att svärma för. Hans homoerotiska intresse hade nu uppenbarligen tagit överhand. Ofta förklaras Lidforss homosexualitet som ett direkt resultat av att han fått syfilis och därför inte kunde närma sig kvinnor sexuellt. Det är ett högst märkligt resonemang, fullt av kvardröjande fördomar. En naturvetenskapsman som Bengt Lidforss kunde knappast vara omedveten om att smittan kunde föras vidare även mellan män. Snarare var Bengt Lidforss bisexuell. Det tyder även besöken hos stadens så kallade glädjeflickor på. Eller som Lidforss skrev i en ovanligt elak recension av Uppsalaskalden Lennart Hennings (pseudonym för Ruben G:son Berg): "Två kronor har denna lyrik kostat oss. Vi äro icke giriga, och vår privatförmögenhet är obegränsad, men ändå, det är med ett visst vemod vi tänka på denna tvåkrona, som skulle råka ut på litterära afvägar i stället för att i vårens tid få uppfylla sin naturliga bestämmelse." Två kronor var den summa som ett besök hos en prostituerad kostade. Ett förhållande som läsekretsen ansågs känna till.

Bengt Lidforss presenterade inom kort Vilhelm Ekelund för Arbetets redaktion. Artiklar signerade V. E. inflöt snart i spalterna. Däremot är det inte alldeles klart vem som skrivit vad. "Man får intrycket, att mästaren och hans lärling arbetat i samma verkstad.". Så sammanfattar Lidforss biograf Nils Beyer samarbetet.

Den då unge skalden Anders Österling, som tillhörde utkanten av kretsen kring Bengt Lidforss, har i sina memoarer berättat om det högst omaka paret. "Genom B. L. blev jag sammanförd med Vilhelm Ekelund, som den gången just hade ‘Melodier i skymningen' och ‘Elegier' bakom sig, två av den svenska lyrikens ädlaste verk. Ove, som han kallades, bodde i ett rum inåt gården vid Stora Södergatan i Lund. Hans far, f. d. smed från Stehag, hade affär i källaren åt gatan, vad sonen skämtsamt kallade ‘ett litet friskt hökeri'. ... Under samvaron med Ekelund i Lidforss' sällskap måste jag ju också lägga märke till mindre talande sidor hos detta väsen, som tedde sig så blomlikt, sprött och eteriskt, när det sublimerades i hans diktning. Sanningen att säga blev han under alkoholinverkan ofta ondsint och t.o.m. rå, den stilla värdigheten blåste bort. Det dracks ju heller inte måttligt, och jag som naturligtvis var alldeles otränad blev ett omtöcknat vittne till tragikomiska uppträden. Aldrig glömmer jag en fuktig vårkväll i den nu försvunna restaurang Göthes trädgård, där vi var ensamma gäster, liksom avskilda från hela det borgerliga och akademiska Lund. Lidforss anslog mot Ekelund en ton av munter, kurisant artighet; Ekelund var nyckfull och despotisk som en primadonna. Jag önskar inte upphäva mig till moralisk domare, men då jag nu har kommit in på temat, måste jag också tillägga, att de båda dioskurernas samtal gärna rörde sig i en viss homofil atmosfär, där jag kände mig naivt obehörig. Längre fram i tiden lär Lidforss ha blivit föremål för Ekelunds intensiva hat."

Image
Graven i Lund
Vänskapen tog mycket riktigt en ände med förskräckelse efter att ha varat i fyra år. Hur deras förbindelse såg ut är inte lätt säga, men att Lidforss var förälskad i Ekelund och plågad av sitt beroende av den unge mannen råder det ingen tvekan om. Där är breven entydiga. När Vilhelm Ekelund på våren 1904 återvände från sin europeiska resa - vilken följde samma rutt över Prag, Wien, Triste och Venedig som den Lidforss gjort i sin ungdom - träffades de båda igen. De blev osams. Bengt Lidforss blev så illa nedslagen av Vilhelm Ekelund att han inte kunde visa sig utomhus under lång tid. Han tvingades ställa in åtaganden och föreläsningar.

Bengt Lidforss var hela tiden fullt ut medveten om Vilhelm Ekelunds högst diaboliska läggning. Ett år tidigare skrev Lidforss i ett brev till sin syster Gärda om Ekelund: "Du anar knappast, hvad han tror sig kunna tillåta sig ... och det afgörande är, att han i grunden är precis lika gemen, när han är nykter, d.v.s. den ena af hans personligheter. Han är ett slags siamesiskt tvillingpar - en fin och nobel poet hopkopplad med en rännstensgamin, och skulle nog vara ett mycket intressant objekt för en psykiater."

Umgänget mellan de båda upphör i alla fall efter det att Ekelund brutalt har slagit ned sin forne mentor och vän. Men Bengt Lidforss lät aldrig detta påverka hans litterära omdöme. Även senare recensioner av Vilhelm Ekelunds böcker präglades av stark beundran och stor känslighet.

Den konservativa och traditionsbundna universitetsledningen med dess förstockade och inskränkta professorer upphörde inte att förfölja Bengt Lidforss. Han stoppades ständigt i karriären trots sina överlägsna vetenskapliga meriter. Förföljelserna gick mycket långt. Men till sist blev Bengt Lidforss professor i botanik, år 1910 i Uppsala där han vantrivdes storligen och året därpå i Lund. Skvallret i den akademiska bondbyn var hämningslöst. Konsistoriet var osmakliga nog att vid flera tillfällen använda skvaller som argument mot Lidforss befordran. Vid ett tillfälle gick man till och med såg långt att man utifrån en - därtill osann - skandalhistoria som löpte genom staden tog ifrån honom vikariatet som professor. Samtidigt var Bengt Lidforss ytterst populär - bland de studerande. Ett tydligt exempel var när han satsade hela sin prestige på att Ola Hansson skulle tilldelas Frödingpriset, vilket delades ut av de förenades studentkårerna. Året var 1913 och Bengt Lidforss höll sitt anförande om Ola Hansson i Lilla Salen på Akademiska föreningen i Lund. Senare trycktes föredraget och den tillhör en av Lidforss förnämligaste litteraturessäer. Vid en omröstning före Bengt Lidforss föredrag fick Ola Hansson 252 röster och vid en ny omröstning dagen efter föredraget fick han 548 röster. Priset tilldelades också Ola Hansson.

Huvudanledning till att Bengt Lidforss motarbetades i Lund av professorer, biskop och ämbetsmän var självfallet hans tydligt uttryckta radikalism och sympatierna med den framväxande och allt starkare arbetarrörelsen. Det kunde det konservativa borgerskapet i Lund inte tåla.

När Bengt Lidforss tillträtt sin professur i Lund, och efter att ha gett ut det teologiskt laddade verket "Kristendomen förr och nu" samma år, hade han dessvärre inte långt tid kvar att leva. Året därpå, 1912, avled han av ett luetiskt aneurysma på stora kroppspulsådern, alltså en säckformig utvidgning som pressade samma luftrören och som säkerligen var en följd av syfilsen. Till sist, den 23 september, brast kroppspulsådern. Bengt Lidforss blev blott fyrtiofem år.

Filosofen Hans Larsson skrev då i Folkets Tidning: "Lidforss har gjort mer gott än man tror genom att under ett par decennium tvinga människor att stå för vad de sagt och nedlåta sig till reda och skäl. Många skola tycka att det blir lugnare i landet när en sådan man går bort."

Crister Enander

Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Björn Gustavsson

Wiens pittoreska kulturliv

Klapprande hästhovar ekar mellan de välhållna gamla husen i Wiens pittoreska innerstad, där rader av ålderdomliga droskor far förbi i gränderna… Om Mozart eller Beethoven kunde återvända till sina våningar ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 06 september, 2016

Veckans från Grekland

Det är ekonomisk kris i Grekland, för att uttrycka det milt, landet står på randen till konkurs. Orsaken sägs vara att grekerna har levt över sina tillgångar och tillskansat sig ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 26 juni, 2011

Jørn Lier Horst fri bild från Wikipedia

Start en bra bit in i serien och till en början utgivet i…

Mitt i spänningsromanen med Bengt Eriksson.

Av: Bengt Eriksson | Litteraturens porträtt | 17 juli, 2016

Chiapas – en reseberättelse

I den mexikanska delstaten Chiapas rinner floden Grijalva fram mellan bergsväggarna i en djup kanjon, El Cañón del Sumidero. Det finns krokodiler i vattnet. Det är ogenomskinligt grönt. Guiden i ...

Av: Ann-Marie Svensson | Resereportage | 03 juli, 2014

Makt og mot-makt

Artikkelen min er om makt og mot-makt. I hvert eneste menneskesamfunn er makt og mot – makt to grunnleggende fenomen, skjønt hvilke institusjoner, grupper av individ og enkeltindivid som har ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 oktober, 2013

Kritisk poet vill påverka kulturklimatet i Norrbotten

 Foto: Gisela Granberg Kritisk poet vill påverka kulturklimatet i Norrbotten Peo Rask är idag en av de främsta poeterna i Norrbotten, ursprungligen värmlänning från Karlstad men bosatt i Luleå sedan 1986. 2005 ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 04 december, 2007

Anders Österling. Armod

En dikt av Anders Österling . Dikten nedan kommer att tryckas i Knut Lindelöfs bok  Ett liv, en tid – Åren 1994–1973 genom kameraögat. Armod Dig, stora fattigdomens barn,dig binda inga band ...

Av: Anders Österling | Utopiska geografier | 01 mars, 2014

Sydafrikanska författare skriver för liten publik

Böcker forsar ut ur den sydafrikanska litteraturfloden. Trots det är de inhemska läsarna relativt få och utlandslanseringarna sällsynta. Genom webbsidor, tidskrifter och bokklubbar tar entusiaster initiativ för att sprida ordet. Siphiwo ...

Av: Gustav Broms | Essäer om litteratur & böcker | 01 september, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.