Med novellen som sitt format … intervju med Éilís Ni Dhuibhne

Novellpriset. Om det fanns ett internationellt sådant skulle Éilís Ni Dhuibhne ligga bra till ... hon har redan vunnit flera priser för sina noveller och novellsamlingar på Irland, både på ...

Av: Belinda Graham | 02 januari, 2013
Litteraturens porträtt

 Marie Tonkin

Om förlåtelse som motståndshandling

En ny brinnande aktuell krönika av Marie Tonkin

Av: Marie Tonkin | 24 mars, 2017
Gästkrönikör

Serbiska Vinča var Europas första "stad"

Det som gör Vinča i Belgrads trakt till en sådan spännande och fascinerande plats är de faktum att boplatsen uppvisar många av de karaktäristika som vi idag anser synonymt med ...

Av: Jeremija Isakovič | 07 augusti, 2011
Kulturreportage

Benjamin 4

  Om Om

Av: Håkan Eklund | 03 september, 2011
Kulturen strippar

Paracelsus, en legend i folkmun



Image En knapp timmes promenad utanför Einsiedeln ligger ett typiskt schweiziskt hus med snedtak, det ligger i utkanten av en liten by, eller snarare är det bara en klunga med några få byggnader. Byn kallas för Egg. Huset är beläget i skuggan av det höga Etzelberget och är uppfört alldeles bredvid Djävulsbron, Teufelsbrücke. Här föds vintern år 1493 en pojke. Han får vid dopet det minst sagt häpnadsväckande namnet Theophrastus Bombastus Philippus Aureolus Augustinus von Hohenheim. Senare kommer han att bli känd vida omkring i den lärda världen och bland folket under namnet Paracelsus. Fadern är läkare på orten, modern arbetar på klostret inne i Einsiedeln. Hennes situation före giftermålet är snarast att likna vid en form av livegenskap. Hon "tillhörde klostret" som det står i samtida dokument. Där arbetar hon i sjukstugan. Det är säkert också här hon träffar sin make som tjänstgör som läkare vid klostret.

Paracelsus är nästan en mytisk gestalt. Han vandrar genom Europa som en uppviglare, en hämndgirig rebell. Han avskyr sin inbilska och inskränkta samtid som inte förstår hans revolutionerande idéer och tankar om läkekonst, alkemi och astrologi. Han skriver frenetisk om sina upptäckter, sida efter sida rinner ur hans kraftfulla och vassa penna. En enorm mängd manuskript börjar ges ut efter hans död. Alla har inte hunnit publicerats ännu. De handskrivna skrifterna omfattar över tiotusen sidor.
Det börjar förhållandevis lugnt. Han går i skola, kanske inne i klostret i Einsiedeln. Men han lär ännu mer av sin far, läkaryrket är vid den här tiden inte omgivet av någon som helst prestige. Tvärtom ses det som ett hantverk bland andra hantverk. Läkaren och slaktaren står varandra nära, och det i mer än ett avseende. Däremot finns det en stark motsättning mellan de praktiserande läkarna och de akademiskt skolade medicinarna. Fadern kunde inte studera vidare på grund av bristande ekonomi. Han var oäkta son till en högadlig herre som bidrog till hans uppfostran men gav inte sonen privilegiet att studera till doktorsgraden.

Likväl är Paracelsus far en kunnig och allsidigt lärd man. Han bedriver egen forskning i läkekonst, mineralogi och försöker att förfina de naturmediciner som används. Modern dör i spetälska, smittad under sitt arbete i klostrets sjukstuga. Då är Paracelsus sju år. Två år senare flyttar fadern och sonen till Villach i Carintha som ligger i dagens Österrike. Där blir fadern kvar och arbetar som läkare och lärare vid bergsskolan under resten av sitt liv. Paracelsus har inga syskon. Han är enda barnet och fadern Wilhelm von Hohenheim ägnar honom mycket tid och uppmärksamhet. Han vill lära honom sitt hantverk från grunden. Fadern är även intresserad av kemi, en vetenskaplig nyfikenhet som hos sonen senare blir till något som mest av allt liknar en ren passion eller brutal besatthet. "Från barndomen och upp genom åren har jag varit sysselsatt av dessa saker", skriver Paracelsus senare, "och lärt av goda lärare vilka var ytterst väl insatta i adepta philosophia på samma sätt som de var i konsterna. Först, från Wilhelmus von Hohenheim, min fader, som aldrig försummade mig. Därefter och samtidigt med honom ett stort antal lärare som inte behöver nämnas vid namn och läste många skrifter av äldre och modernare författare liksom av skiftande ursprung - biskop Scheyt från Stettgach, biskop Erhart och hans efterträdare i Lavantall, biskop Nicolaus av Yppon... Och många abbotar såsom abboten av Sponheim och många andra bland utbildade läkare och deras likar."

När de kommer till Villach börjar Paracelsus snart som elev i benediktinermunkarnas klosterskola Sankt Paul som ligger i Lavantdalen. Det är beläget en bra bit från staden - "en dagsritt" - så Paracelsus måste bo i klostret. Klosterbiblioteket är stort och välfyllt. Här botaniserar och läser Paracelsus intensivt och med en enorm upptäckarlust och kunskapsglädje. Han trivs på klostret och i skolan. Han är en duktig och läraktig elev. Ännu finns ingen antydan till den obändighet och upproriskhet som kommer att bli Paracelsus kännetecken förutom att han som pojke är ovanligt brådmogen och har särskilt lätt för att lära. Även de högre studierna går obehindrat och enkelt. Han är vetgirig och slukar tidens lärdom som ett levande läskpapper. Paracelsus kommer till universitetet i Wien i slutet av 1509 eller i början av 1510. Han är då sjutton år. Mellan det att han studerar vid universitetet i Wien och Paracelsus ankomst till det då välrenommerade och berömda universitetet i Ferrara år 1513 händer något avgörande. Paracelsus storhetstid ligger förvisso framför honom, men den kunskapshunger och det starka tvivlet inför och ifrågasättandet av de framlagda och enligt samtiden orubbliga sanningarna han drabbas av måste bottna i en omvändelse. Inte i religiös mening utan som en intellektuell process, en djupgående förändring i själva fundamentet av hans världsuppfattning.

Varifrån får Paracelsus sin kraft och sina insikter? Varifrån stammar hans sturiga självsäkerhet, hans starka tilltro till sin egen omdömesförmåga? Någonstans på vägen från det lilla ensliga Einsiedeln - som i och för sig besöktes av en strid ström av pilgrimer - till det liv under ständigt kuskande över hela Europa som han snart skulle inleda? Paracelsus är en av de stora andarna under denna intellektuellt explosiva och expansiva tid. En tid då världen i grunden förändras, nästan ömsar skinn och går från medeltidens oftast förblindade auktoritetstro till det sunda tvivlet, ifrågasättandet och ett nytt förnufts befriande födelse. Verkligheten ska prövas. Den ska undersökas och göras begriplig. Renässansens vindar är starka. Det är en intellektuell storm som sveper över så gott som hela Europa.

Efter några års högre studier som avslutas med en doktorsgrad vid universitetet i det italienska Ferrara börjar den märkligaste och mest fascinerande perioden i Paracelsus liv. Han vandrar eller rider runt i princip hela Europa. Han är ständigt i rörelse. Alltid på språng, som om hästen står alltid sadlad. Han söker upp det ena lärdomssätet efter det andra. Samtidigt arbetar han som läkare på de orter han kommer till. Han är exempelvis under en tid efter årsskiftet 1516 - 1517 anställd som fältskär i den venetianska armén under Venedigs krig mot tyskromerska riket som då reagerades av kejsar Maximilian I.
Att Paracelsus nu vandrar eller rider runt och aldrig stannar någon längre tid på de platser han besöker utan alltid vill vidare är inte enbart utslag av en rotlös rastlöshet eller lust att se andra städer. Det är enda sättet att skaffa sig den senaste kunskapen, att få veta vad de färskaste rönen inom vetenskapen faktiskt säger och vad deras argument bygger på för grund. Paracelsus uppsöker de kända universiteten och lyssnar till vad de stora och beryktade männen och professorerna har att säga inom de olika områden som intresserar honom. Och enda sättet att verkligen få veta vad de har att säga är att rent konkret ta sig dit. Han går eller rider.

När han får höra om något uppseendeväckande experiment eller en ny teori som tycks äga nyhetens tyngd och allvar så är det dit han beger sig. Kosta vad det kosta vill. Hans vetgirighet och hunger efter djup och äkta kunskap känner uppenbarligen inga gränser. Svåra umbäranden ute på vägarna, risk för överfall, sjukdomar, svält, befolkningens ovilja och den obarmhärtiga solens svettiga värme eller kylans frostnupna och isande attacker. Han bryr sig inte. Han ska vidare. Han är på väg. Han vill veta. Han är en intellektuell vagabond.
"Mina vandringar har hitintills gjort mig gott", skriver Paracelsus senare i "Sieben Defensiones " från 1538. "Orsaken är att ingen har sin mästare därhemma eller sin lärare bakom kakelugnen. Konsten är inte bosatt i fäderneslandet, utan spritt över hela världen. Inte heller finns den hos en enda människa eller på ett ställe, men erfarenheten måste sökas och finnas där var den finns... De som sitter bakom ringmurarna har det varmt eller kallt efter eget önskemål, medan de som tjänar konsten inte kan svalka sig i skuggan, om det inte fanns några träd.  Den, som vill tjäna sin mage, ska inte följa mig, den som går omkring i fina kläder, han ska inte vandra. Ty som Juvenalis säger: Endast den vandrar i glädje som intet äger. Detta ordspråk bör de lägga på minnet. För att de inte ska bli överfallna eller mördade bör de stanna hemma vid kakelugnen och njuta av sitt öl. Alltså menar jag att jag med mina vandringar har uträttat något som bör vara till min fördel och inte lastas mig. Ty detta erfor jag om naturen: Den som vill utforska den måste beträda dess sidor med sina egna fötter. Den Heliga Skrift utforskas genom sina bokstäver, naturen däremot utforskas genom att man vandrar genom landskapen; varje landskap är en sida. Sådan är Naturens Bok, och på det sättet måste man vända på dess blad."
Paracelsus är nere i Spanien och besöker Barcelona, Granada, Cordoba och Sevilla. Han är i nere i Nordafrika och Algeriet varifrån han anländer till Lissabon i Portugal. Sedan vandrar han tillbaka över Pyrenéerna in i Frankrike och besöker Toulouse och Paris och studerar en period vid Sorbonne och snart är han anställd av den danske kungen som i Sverige kallas Kristian Tyrann, Kristian II. Paracelsus är under en kort period till och med i Stockholm som läkare i den danska armén som marscherar upp till de svenska motståndarnas huvudstad. Men Paracelsus nämner aldrig Stockholms blodbad. Kanske tar han sig även upp till Lappland, vissa senare hänsyftningar på samernas läkekonst i Paracelsus skrifter tyder på det. Men han är även i de östra delarna av Europa - Litauen, Vilnius, Ukraina, Polen och vidare ner över Böhmen och Ungern och Kroatien. Alltid vidare, alltid på väg, rastlös och obändigt nyfiken fortsätter han sitt mödosamma och krävande arbete att lära sig mer genom sina vandringar.
"Den som rår över sig själv ska icke tjäna någon annan", slår Paracelsus fast.

År 1524 får Paracelsus erbjudande om att öppna läkarpraktik i den rika och välmående staden Salzburg. Det är sommar och hett i den brännande solen när han rider dit för att tacka ja och för första gången på många år slå sig till ro och få tillgång till en fast bostad. De långa vandringsåren kanske närmar sig sitt slut? Är det tid för Paracelsus att bli en borgare bland de andra välmående borgarna och krämarna i Salzburg? Han är nu trettioett år, en ansenlig ålder vid denna tid som markerar övergången från mandom till begynnande ålderdom. Den lille fule och krumme mannen, sliten och fårad av väder och vind, vars största tillgång på det personliga planet är en karismatisk utstrålning som är magnetisk och förtrollande i sin kraftfullhet. Han har sin lärdom och klarsyn. Han har ett självförtroende mäktigt som en medeltida katedral.

Image I Salzburg öppnar han en egen läkarpraktik och börjar ta emot patienter. Han börjar också skriva på allvar när han nu har tillgång till ett hem och lugn vrå där han kan ställa sig vid pulpeten. Han försöker sammanfatta sina rön och erfarenheter, alla de lärospån han samlat under åren och alla de föreläsningar och råd han lyssnat till och genom att praktisera dem som läkare har prövat och sedan anammat eller förkastat. Några månader senare måste han hals över huvud fly från Salzburg. Bödelns snara väntar på honom. Paracelsus har ställt sig på de fattiga böndernas sida i den konflikt som blossat upp. "Ni tjatar och klagar envist över att jag skulle ha uppviglat bönderna mot er", skriver Paracelsus, "så att de skulle upphöra att vara er underdåniga och strunta i er ställning. Men tänk efter själva hur saken ligger till: hade mina råd till dem varit djävulens skulle de i stället följt er och inte mig. Det jag har sagt kommer dock från Den Helige Ande, ty jag förkunnade ingenting annat vad som står i evangeliet."

Sina ytterst få ägodelar tvingas Paracelsus i brådskan för att undfly det upprörda borgerskapet lämna kvar i lägenheten han hyr på Kumpfgränden. Lägenheten beskriver han på följande sätt när han vill ha tillbaka det som är hans, att där finns "två eldstäder för uppvärmning av retorter m m, burkar och glas, salvor och vätskor för medicinska ändamål, böcker, ett litet pergamentblad med en teckning av jorden och himlasfären med solen och månen samt några arbetsrockar och kläder".
Återigen är Paracelsus en man utan bostad, utan en fast plats i tillvaron. Återigen är han ute på de dåliga vägarna. Det är ett tillstånd han är van vid, men nu befinner han sig på flykt. Efter att ha tjänstgjort som läkare vid några olika tyska kurorter och studerat källornas vatten och deras inverkan på olika sjukdomstillstånd tar han sig två år efter han lämnat Salzburg till Strasbourg. Den 5 december 1526 skrivs han i stadens borgarregister som läkare med egen praktik. Här går det bättre. Paracelsus tar emot patienter och börjar på nytt att skriva och sammanfatta sina erfarenheter om olika sjukdomstillstånd och deras botemedel. Snart, bara några månader efter ankomsten till Strasbourg, blir han ombedd att komma till det närbelägna Basel. Den kände boktryckaren Johannes Froben har insjuknat och den samlade läkarkåren och de medicinska professorerna i Basel säger att det enda som skulle kunna rädda livet på honom är att amputera hans ena ben. Paracelsus kommer till Basel, botar Johannes Froben som får behålla båda sina ben och mår förträffligt efter behandlingen. Denna insats väcker uppseende och ökar Paracelsus redan växande goda rykte som läkare. Han kallas till en tjänst som stadsläkare och professor vid universitetet i Basel. Han accepterar och flyttar dit i februari 1527.

Paracelsus har under tiden lärt känna den briljante och ansedde humanisten Erasmus av Rotterdam som bor och verkar i Basel. Från och med denna tid har han Erasmus av Rotterdams stöd och förtroende, som Paracelsus dessutom botar från en del underliga och kanske inbillade åkommor. "Just nu sitter jag så totalt och djupt nergrävd i mina studier", skriver Erasmus av Rotterdam i ett tidigt brev till Paracelsus, "att jag inte har tid vare sig för en kur eller för att vara sjuk eller gå och dö. Fast om du känner till något medel som skulle kunna lindra mina lidande utan skadliga bieffekter ber jag dig att meddela mig detta... Någon ersättning som skulle kunna uppväga din konst kan jag inte lova dig, men var försäkrad om min stora tacksamhet. Vår vän Frobenius har du hämtat upp från helvetet. I hans glädje är jag delaktig med halva min person. Om du även klarar av mina besvär har du räddat oss båda. Må ödet hålla dig kvar här i Basel! Detta är i all hast mina ord till dig."

Paracelsus har fått sin första och enda akademiska anställning och därmed tillhörande värdighet. Han är professor och ska undervisa studenter i den medicinska vetenskapens mysterier. Självfallet har han på kort tid genom olika uttalande och utspel sett till att ha fått samtliga övriga professorer vid universitetet emot sig. Han fördömer deras idéer, han hånar undervisningen och de rigida kunskaper de representerar och som är lika föråldrade som de är skadliga för patienterna. Han går till hård attack mot auktoritetstron. "De gamla läkarnas irrvägar är långa", skriver han i ett utmanande flygblad som han låter sprida, "när de försöker ta sig fram genom törnbuskarna. Hade de formulerat bättre frågor och lyssnat mer på naturens krafter, hade de kommit närmare de filosofiska och medicinska bevis som jag tänker framlägga till begrundan och eftertanke. Det man ska göra är att läsa, lyssna och åter och åter förkovra sig i och lära sig av de praktiserande läkarnas konst och erfarenheter i allt som rör naturen och som av tidigare generationer har givit i arv till oss. Vi bör inte tycka, vi ska veta! I denna insikt ligger den sanne och pålitlige physicus eller läkaren begravd."

Ett viktigt och avgörande ögonblick i Paracelsus liv är när han den 24 juni år 1527 inför ögonen på den lärda församlingen i Basel bränner böcker av Galenos och Avicienna. Det är på midsommarafton, Johanniseldarna är tända och de höga lågorna slickar den mörka natthimlen. Då kommer Paracelsus till bålet. I händerna har han några tjocka volymer, böcker som är skrivna av de auktoriteter som de lärde lutar sig mot sedan århundraden tillbaka.

Demonstrativt kastar han in dem i elden. Han vill med sitt drastiska utspel markera sitt förakt för den förstelnade lärdom och det tankemässiga tvång dessa föråldrade författare står för och utövar genom sin makt över sinnena. I den medeltida medicinen som den bedrivs på universiteten, och även inom andra vetenskaper, är tilltron till de antika auktoriteterna ofta så stor att tidens lärde hellre litar till vad som står i skrifterna än vad de konkret och uppenbart ser med egna ögon. Auktoriteterna kan inte ha fel. Därför är det ögonen sett inte sant. Rigiditeten är total. Det är intellektuell inskränkthet och stelbenthet som är svår att föreställa sig. Paracelsus gör nu sitt stora uppror, en uppgörelse som kommer att vara livet ut. Han inleder ett korståg, ensam och på egen hand startar han krig mot i princip samtidens samlade vetenskapsmän och deras institutioner och fina titlar och deras fördärvliga så kallade lärdom. Han är en himlastormare, en seende bland blinda, en förnuftig människa omgiven av idel dårar.

Image"Ingen verkligt förnuftig läkare", säger Paracelsus, "kan komma från dessa lärosäten och det enda som de lärt sig är att fylla gravarna på kyrkogården med kroppar." Apotekarna "tillreder sina recept med dynga och har helt glömt den sanna vetenskapen och all vanlig mänsklig anständighet". Hans egen metod är enkel och klar. "Det jag vill bevisa, det bevisar jag med hjälp av erfarenhet och egna funderingar i stället för att hänvisa till några auktoriteter." En samtida krönikör Sebastian Franck skriver att Paracelsus bemötte "samtliga doktorer och författare av medicinska böcker med ett hånskratt".
Hans fiender vid universitet vilar självfallet inte på hanen. Dessutom angriper Paracelsus en del av stadens rika köpmän och en apotekarkår som hänsynslöst skor sig på att dyrt sälja läkemedel utan minsta verkan och ibland även med direkt skadliga effekter på patienten. Efter elva månader som professor och hyllad stadsläkare i Basel är det återigen tid att snabbt och under stor brådska packa sadelväskorna och fly. Hot om dödsstraff eller kanske frihetsberövande fängelsedomar är återigen anledningen till att Paracelsus brådstörtat måste ge sig iväg. Han saknar all fallenhet för att anpassa sig eller förmåga att smälta in i de akademiska salongernas syrefattiga och dammiga luft. Han är en rebell. Han vill förändra, omskapa, lyfta fram de nya idéerna och tankarna. Dessutom står han alltid på de fattigas sida. Han stödjer deras upprorslusta och ser det som en kristen människas självklara plikt att framhålla och förkunna att alla människor äger lika värde. Av sina rika patienter tar han ordentligt betalt. De fattiga får komma till honom gratis. Paracelsus lever som han lär.

Därigenom är han ett hot mot den bestående ordningen, en orosmakare och uppviglare. Hästryggen är på så sätt hans rätta plats. Att han dessutom är synnerligen glad och förtjust i att dricka mycket och gott vin och att han aldrig kan avstå ifrån att utmana de lärdes pedanteri och felaktiga tankesätt gör att Paracelsus inte lyckas med att smälta in eller bli en populär gestalt. Inte hos det etablerade professorerna som är mer måna om sitt goda anseende och höga ställning än att söka sanningen eller det välanpassade och inflytelserika borgerskapet. Däremot sprids hans namn och rykte med vördnad och respekt bland det fattiga folket. I deras ögon är han en av de andliga ledarna, även om Paracelsus inte är intresserad av att axla manteln som folkledare. Men han ger alltid sitt stöd åt deras uppror. Han håller flammande och karismatiska tal om vad den kristna läran säger om människors lika värde, om att de rika har ett tvingande krav på sig att de ska hjälpa sina fattiga bröder. Det kristna kärleksbudskapet, och dess inneboende jämlikhetstanke, är en revolutionär tanke som vid denna tid växer sig stark i motsättningarna som uppstått mellan reformationen och Katolska kyrkan. Paracelsus avfärdar dock både Martin Luther och påvestolen. Han ser bara deras bakåtsträvande konservatism, deras förakt för folket och dömer dem därför lika hårt efter vad som står i Den Heliga Skrift.

Även i sin läkekonst hämtar Paracelsus mycket kunskap och sekelgamla erfarenheter från folkets egna läkare, från kloka gummor och kringvandrande helbrägdagörare. "Det förekom en icke föraktlig skicklighet", skriver Norbert Feusi, "bland smeder, kvacksalvare, frisörer och till och med bödlar vid utövandet av sin konst inom medicinen. Paracelsus valde hellre sitt umgänge bland företrädarna för denna brokiga skara än bland fåfänga och i hans ögon alltför ofta bakåtsträvande lärda kollegor som han inte hade mycket till övers för."
"Paracelsus stack inte under stol med", skriver Fredrik Böök, "att han betraktade alla samtida medicinska auktoriteter som ignoranter och åsnor."

Ur denna eviga förföljelse, ur dessa insikter och lärdomar som överallt och ständigt motarbetas föds ett mäktigt hat hos Paracelsus. Han avskyr sin samtids inskränkta professorer, de lärdas högfärdighet och självgodhet, deras tomma ord och av antika föregångare lånta fjädrar. Han inte bara hatar dem. Han vill visa att deras läror dödar och skadar patienterna. Ty den grundläggande och allt annat överskuggande drivkraften i Paracelsus liv och läror är att patientens intressen och välmående måste sättas i första rummet. Allt annat kommer i andra hand. Under de år Paracelsus har kvar att leva för han ett oförsonligt, stenhårt och självfallet orättvist ojämlikt krig mot tidens lärde. Han ger aldrig upp. Han skriver med den besattes och styvnackades hela kraft och med sanningssägarens heliga vrede. Han tvingas återigen ut på vägarna. Han rider vidare. Han vandrar från stad till stad. Det kringflackande livet tär på hans hälsa. Det är hårt att leva i kappsäck när åren har börjat hinna ifatt insikterna och den stora kunskapen Paracelsus bär på.

Han blir till en legend, en i folkmun hyllad och beundrad man som står på de fattigas sida mot de mäktiga och rika. Paracelsus liv sveps snart in i en mytisk dimma där berättelserna om hans bravader växer sig mäktiga som en gammal ekskog. Även hans död är omgiven av legender. Den 21 september år 1541 dikterar den nu fyrtioåtta år gamle Paracelsus sitt testamente. Han sitter på värdshuset "Vita hästen" i Salzburg. Hans sista vilja är att de få ägodelar han har ska skänkas till stadens nödlidande invånare. Tre dagar senare, den 24 september, är han på nytt ute på vägarna, men han har inte kommit långt när han avlider på hästryggen. Ryktet säger att Paracelsus blev mördad av sina motståndare. När hans grav på fattigkyrkogården Sankt Sebastian i Salzburg för andra gången grävs upp år 1818 finner man en tydlig spricka i hans kranium. Den sitter som ett mystiskt mönster i hans vänstra tinning. Sanningen om hans död lär aldrig bli klarlagd. Myten lever vidare. Paracelsus fortsätter sin eviga vandring över Europas länder. Hans läror sprids och studeras fortfarande, och då inte enbart av historiskt intresserade. Det är den mäktiga och frestande föreningen av folkligt kunnande, den strängaste empiriska bevisföring, alkemistisk visdom, astrologisk spekulation och de kabbalistiska lärdomarna som förmår att locka till sig nya lärjungar än idag.

Paracelsus irrfärder är inte slut härmed. Hans skelett och kranium flyttas runt vid olika tidpunkter och i flera omgångar. År 1912 grävs han upp för att läggas i en pampigare och värdigare grav. Senare vill nazisterna använda honom som förebild. Kanske av den enkla anledningen att även Paracelsus brände böcker, något annat har han sannerligen inte gemensamt med nittonhundratalets barbarer vilka skulle ha varit hans svurna fiender och motståndare om han levt i samma tid. Först år 1951 återbördas Paracelsus kvarlevor till sin ursprungliga gravplats vid kyrkan Sankt Sebastian. Hans gravsten finns kvar med en lång inskription på latin, märkligt nog med tanke på att Paracelsus medvetet använde sig av tyska när han skrev och talade för att ingen skulle ställas utanför kunskaperna han ville sprida.

I Einsiedeln finns ett torg framför skolan som bär Paracelsus namn. Där står också en bronsstaty av en kvinna med två barn - en pojke och en flicka - som ska hylla den store upprorsmannen. Det är svårt att förstå på vilket sätt kvinnan är förbunden med Paracelsus. Statyn restes 1942, mitt under brinnande krig och säger kanske mer om vad som fanns i Einsiedelns bybors medvetande då än något om mannen bakom namnet Theophrastus Bombastus Philippus Aureolus Augustinus von Hohenheim. Statyn är insvept i en vit dräkt av snö så den grönärgiga bronsen knappt syns därunder. Skolgården ligger öde, vindpinad och tyst.

Crister Enander, text
Lotta Nylander, bilder
Ur: "Le Grand Tour - Vägen ner" (h:ström)

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Percy Bysshe Shelley - en glömd poet

I Anthony Burgess roman A Clockwork Orange har den mest korkade av ultravåldsligisten Alexs kumpaner, Dim, en mask som föreställer "a poet veck called Peebee Shelley".

Av: Björn Kohlström | Essäer om litteratur & böcker | 05 juli, 2008

Visionära rum

Vi behöver alla våra visionära rum. En förening hyr en lokal och verksamheten frodas. Ett företag bygger, växer och producerar. En församling lånar ett rum och samlar de troende. Ibland ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 06 augusti, 2012

Cyborger och diskurser

Vilken roll kommer cyborgens identitet spela i framtida kontexter när det inte längre finns något diskursivt kön som upprätthåller sociala och mellanmänskliga relationer? Eller snarare, vilka problem uppstår i människans ...

Av: Lejla Fazlic | Agora - filosofiska essäer | 01 juni, 2013

Sandra Bengtsson Stiskalo, Dikter

Sandra Bengtsson Stiskalo. Skriver sedan länge dikt men numera även prosa, processen är maklig men kontinuerlig och hon välkomnar dess krav om större utrymme. På hemsidan www.stiskalo.com skriver hon om ...

Av: Sandra Bengtsson Stiskalo | Utopiska geografier | 26 december, 2011

Staffan Hellstrand och Roger Karlsson, foto Linda Berg

Dundersuccé på musikaliskt jubileum

Roger Karlsson är en sympatisk artist, som skriver fina texter med bra melodier. Roger Karlsson är en punkare med massor med energi

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 03 oktober, 2016

Drömmen är tingets isolering

Spiegel: noch nie hat man wissend beschrieben, was ihr in euerem Wesen seid. (Rilke)

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 10 maj, 2017

Nina Ahlzén. Gårdsten

Nina Ahlzén bor i Göteborg. Skriver regelbundet för Dagensbok.com och medverkat i diverse antologier. Har tidigare utkommit med två diktsamlingar "Man kan inte mota en gryning", Pupill Förlag och "Och ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 24 mars, 2014

lunanuova. Foto: Gilda Melodia

Bortom det tänkta i en tankes poetik

”… men förhållandet kvarstod: han blev aldrig sig själv, aldrig frigjord, aldrig en avslutad individ. Han förblev en mistel, som icke kunde växa utan att bäras upp av ett träd; ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 05 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.