Den finska konsten, mellan modernism och tradition

Historiskt är Finland en avkrok, en väg genom skogen mellan Stockholm och S:t Petersburg, en del av Sverige i sex hundra år och under ryskt styre i drygt hundra …Man ...

Av: Niels Hebert | 16 juni, 2008
Essäer om konst

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | 01 november, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Gioacchino Rossini för trettionde gången

I år firar man 30-årsjubileum av Rossini-festivalen i Pesaro, förra gången jag var där firade man 25-årsjubileum. Jag får väl åka dit om fem år igen för att upprätthålla traditionen ...

Av: Ulf Stenberg | 22 augusti, 2009
Reportage om scenkonst

Några hjältar inom bokbranschen

  Några hjältar inom bokbranschen Nikanor Teratologen porträtterar de tre bokförlagen Murbräckan, Leopard och Historiska Media och deras utgivning under 2007. Det blir enligt min mening allt tydligare att det i Sverige ...

Av: Nikanor Teratologen | 25 september, 2007
Kulturreportage

Nyklassicismens fula ankungar



 

Image
Daniel Amadeus Atterbom
Per Daniel Amadeus Atterbom använde Uppsala domkyrka för att berätta om den i hans tycke föredömliga medeltidens arkitektur. Ett exempel är dikten Domkyrkan, skriven 1816. Där finns raden om stenarna som talar: "kraftigt är stenarnas språk!" Det var "väldiga tal" som Uppsala domkyrka höll enligt Atterbom. Han ställde domkyrkan i kontrast mot sin egen låga samtid. Han menade att själva byggnadsmaterialet förkunnade. Den ålderdomliga katedralens murar ropade till sentida generationer, hävdade han. Föreställningen om talande stenar kommer från filosofen Friedrich Schelling. Schelling hävdade att all materia hade en själ som kunde vakna till liv. Det gällde även stenar. Atterbom hade noggrant studerat Schellings läror och anslöt sig till tanken att stenar faktiskt kan tala. Som exempel tog Atterbom Memnonstoden i egyptiska Thebe. Historien om Memnonstoden är att efter en jordbävning år 27 f. Kr. gav stenen ifrån sig ljud i soluppgången. Troligen berodde ljuden på temperaturförändringar i stenen. Efter kejsar Septimius Severus renovering under åren 199/200 e. Kr. sjunger inte Memnonstoden mer, men inskriptioner på latin och grekiska vittnar om besökare som väntat i soluppgången för att höra ljuden. För Atterbom var legenderna kring Memnonstoden ett bevis för hur gränsen mellan död och levande materia kunde upphävas. Död materia kunde besjälas och få liv. Det var det han upplevde i Uppsala domkyrka.

Mot medeltidens byggnadsverk ställde Atterbom och hans vänner de kyrkor som byggdes i samtiden. I källaren under Kungliga Biblioteket i Stockholm förvaras ett handskrivet manus till en artikel som aldrig blev publicerad. Titeln är Om Kyrko-Architectur och texten skrevs 1812. Författaren var en ung småländsk bibliotekarie i huvudstaden. Han hette Lorenzo Hammarsköld och tillhörde samma släkt som Uppsalapojken Dag. Lorenzo har gått till historien som en stridbar medlem av den krets som brukar kallas Nya skolan. Det var Nya skolan som introducerade den medvetna romantiska filosofin i Sverige. Nya skolan hade sitt centrum i Uppsala där Per Daniel Amadeus Atterbom var gruppens anförare.  Hammarsköld brukar betecknas som landets första litteraturkritiker i en någorlunda modern mening. I sin artikel var Hammarsköld kritisk mot de antikinspirerade, nyklassicistiska kyrkorna. Han jämförde dem med militära "caserner".

 Under 1800-talets senare hälft och under 1900-talet har man ofta kritiserat dessa kyrkobyggnader. Smädesnamnet Tegnérlador har blivit etablerat. Det kommer av biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, som rev många småländska medeltidskyrkor. I stället byggdes stora vita kyrkor med klart glas i fönstren: Tegnérlador. Betraktar man dessa kyrkor ser man att proportionerna är harmoniska och kvaliteten ofta på topp. Empirstil är Tegnérladornas stil: Rådhus och herrgårdar i empirstil är stoltheter där de står. Varför började man tycka att kyrkor i samma stil skulle vara fula?

Lorenzo Hammarsköld menade att de stora vita kyrkorna var avskyvärda. Ett konkret exempel var Linköpings domkyrka som stod inför en omfattande nydaning. Det var en vän i Östergötland som hade slagit larm i ett brev på vårvintern 1812. I brevet till Hammarsköld stod det att i Linköping planerade man att ta bort domkyrkans målade glasfönster för att ersätta dem med stora genomskinliga glasrutor. Gravhällarna skulle man vända så att golvet blev plant. Renoveringen av Linköpings domkyrka var anledningen till att Hammarsköld doppade pennan i bläcket och skrev sin upprörda artikel Om Kyrko-Architectur. Till ilskan bidrog att biskopen i Linköping hette Carl von Rosenstein. Rosenstein var en så kallad upplysningsman. Sin förmodligen mest lästa bok hade han skrivit år 1807 om mossars dränering enligt Elkingtons metod. När Rosenstein skrev den var han kyrkoherde i Kumla och utdikningarna av den sanka Närkeslätten kom sannolikt att förhindra svältkatastrofer under kommande nödår. Men Hammarsköld och Atterbom avskydde Rosensteins praktiskt inriktade kyrkolära. För en upplysningsivrande kyrkoledare som Carl von Rosenstein förutsattes ingenting annat än att prästerna var ämbetsmän i statens tjänst. Prästernas existens motiverades av att de var nyttiga för staten. Statskyrkans gudstjänster var med självklarhet en statsangelägenhet för Rosenstein. Prästen skulle enligt Linköpingsbiskopen vara en "nyttig" lärare. Rosenstein hävdade i boken Om Presters danande (1797) att prästen skulle kunna umgås med människor från alla samhällsklasser för att skapa förtroende bland dem. Därtill gav ett brett umgänge människokännedom, Rosenstein menade att man inte kunde "lasta Präster för det de deltaga uti antagna sällskapsnöjen, dans, jakt, spectakler, låga spel m.m., så länge man ej anser dessa tidsfördriv såsom brottsliga eller oanständiga för annat folk."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hammarsköld rasade. Han såg ett samband mellan "våra moderna små predikanter" och förstörelsen av medeltida kyrkor. I sin artikel Om Kyrko-Architectur skrädde han inte orden.  Han menade att predikanterna på modet var emot medeltida kyrkor eftersom "deras rosendoftande och i romansirup insyltade moral spela en ganska löjlig figur i dylika byggnader".  Gudstjänsterna krävde kyrkorum som gav en helhetsupplevelse. Samtidigt menade Hammarsköld att ålderdomlig och gåtfull arkitektur kunde genomskåda "våra moderna små predikanter". I kyrkorum som var dunkla och fyllda med historiska monument väckte samtidens upplysta predikanter löje, enligt Hammarsköld. Att hans motståndare var "rosendoftande" syftade förstås på biskop von Rosenstein i Linköping. Ljusa och luftiga rum passade de "Grekiska och Romerska Religionsbruken", menade Hammarsköld. Kyrkorummet däremot, skulle vara en gåtfull och dunkel helgedom. Ålderdomligheten, högtidligheten och inte minst gåtfullheten skulle öppna gudstjändeltagarna för en stark och känslomässig upplevelse. Hammarsköld och hans vänner i Nya skolan såg den medeltida kyrkobyggnaden som en öppning mot det gudomliga.  Genom den ålderdomliga och gåtfulla kyrkobyggnaden kunde den himmelska kyrkan nedkallas till jorden och sammansmälta med den svenska statskyrkan.

Efter Hammarskölds kritik skulle det dröja till 1840-talet innan oppositionen mot den nyklassicistiska kyrkoarkitekturen fick genomslag i svensk byggnadskonst. Då började svenska byggmästare i stort format att återvända till medeltidens byggnadsstilar. Kyrkor i medeltida stil byggdes först och främst i Lunds stift. Därefter följde hela Sverige i samma spår. Ofta var spåren järnvägsspår. Många expanderande stationssamhällen fick en kyrka i medeltida stil, eller Eslövsgotik som man vanvördigt kom att kalla den.

Men hur kunde föreställningen om den nyklassicistiska fulheten hålla i sig? Vad var det med det mänskliga seendet som gjorde att just den ljusa och välproportionerade nyklassicismen stämplades som ful när det gällde kyrkor? Man anar ett större sammanhang. Nya skolans förtjusning i det gåtfulla och dunkla dömde ut stora vita kyrkorum med klart glas i fönstren. Med den blicken har många kyrkorum värderats. När väckelser och antiklerikalism tömde kyrkans gudstjänster på människor började de väldiga kyrkorummen kännas obekväma. De hade blivit alltför stora kostymer. Reaktionen mot den upplysta teologin lät inte vänta på sig. 1800-talet gick i romantikernas och restaurationsteologernas tecken. Den svenska reaktionen mot upplysningen dömde ut nyklassicismen som en arkitektur favoriserad av antika filosofer. De stora vita kyrkorna sattes in i det historieschema där man framställde upplysningens teologer som en okunnig fond mot vilken senare generationer skulle avteckna sig i kunskap och andlighet. Den svartmålningen gjorde redan Nya skolan.

Byggnader som vittnar om en svunnen storhetstid väljer man förhållningssätt till. Antingen blir de ens stolhet eller också aktiverar de skam och olust. Att man dömer ut nyklassicistiska kyrkor som fula antyder det senare förhållningssättet. Är det inte hög tid att tvätta ögonen? Varför kan inte de fula ankungarna bidra till vår stolthet där de står som stiliga svanar i den svenska geografin? De väldiga nyklassicistiska kyrkorna byggdes för att rymma en befolkning som gick i kyrkan. Är inte det arvet en varm medvind som avtäcker nutidens möjligheter? Inför vår tids utmaningar tror jag att vi behöver den stolthet som de ljusa vita kyrkorna vittnar om ger.

Mikael Mogren

Ur arkivet

view_module reorder

Tranströmersymposiet – Fåglarna säger ifrån om Nobelpristagaren

Torsdagen den sjätte går sannerligen till hävderna. Omtumlad av Akademiens besked åkte jag ut på landet för att låta höstvindarna svalka poetpannan. Men inte ens där ville vardagslugnet infinna sig ...

Av: Niklas Törnlund | Essäer om litteratur & böcker | 10 oktober, 2011

Det gnostiska Evangeliet om Judas

På frågan om varför religiösa eller filosofiska rörelser formulerar skapelsemyter eller kosmologiska system, ger myten ofta svaret på livets stora frågor. En helt annorlunda tolkning än den vi möter i ...

Av: Kristian Pella | Essäer om litteratur & böcker | 28 december, 2011

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Att återföda jaget i konsten. Om Pablo Picasso

Fostret var livlöst, lades åt sidan som dödfött. Don Salvador, Pablos farbror blåste cigarrök i näsborrarna på den nyfödde. Picasso vaknade till sin första verklighet. En ingång till existensen, iögonfallande ...

Av: Benny Holmberg | Övriga porträtt | 23 september, 2012

Aruba-minnena

Ett reportage av Björn Gustavsson om Aruba och det Karibiska havet

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 juli, 2017

Inte utan att man undrar hur de tänkte

Platåträskorna klapprade mot stengolvet när slöjdläraren kom springande. Han sög tag i min kompis, ruskade om och slängde in honom bland de brädor som staplats mot väggen i korridoren utanför ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 17 januari, 2014

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2007

Livet på 60 grader 2

 

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 16 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.