Bad och bibliotek samt tillit

Storuman, vid inlandsbanan, är både ett samhälle och en sjö. Alltså ett stopp på väg söderut och hemåt. Vi har detta år gjort en rejäl norrländsk sväng på 307 mil ...

Av: Per-Inge Planefors | 04 augusti, 2013
Gästkrönikör

Konsten att läsa är en i grunden mirakulös process.

Vi ser framför oss ett antal tecken, grupperade i konstellationer – och genom att tolka dessa figurationer vinner vi kunskap. Vi kan också få privilegiet att träda in i parallella ...

Av: Björn Gustavsson | 26 februari, 2016
Björn Gustavsson

Daniel Letho. Dikter

FörgängligtJag tror ej på astrologieller sånt där med siffror iMen jag troratt allt är förgängligtJag tror ej på mentalisteroch deras jävla klisterMen jag troratt allt är förgängligtJag tror ej på ...

Av: Daniel Letho | 06 juli, 2014
Utopiska geografier

Den baltiske udstilling – Baltiska Utställningen – i Malmø 1914

For 500 år siden var Malmø Danmarks største by; det var her reformationen og det danske skriftsprog blev grundlagt. Det var nemlig i Malmø, at Christiern Pedersen sad og oversatte ...

Av: Søren Sørensen | 18 april, 2014
Essäer

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren



ImageVilla ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar sina små befordringar på arbetet och kvinnorna som städar, shoppar och sköter sina män och barn. Allt vad dessa hus, dessa enorma villaghetton, vill säga är en enda sak: Vi har råd! Vi har lyckats! We are living the American Dream!

Det var dessa konstlade - liksom plastlaminerade - miljöer och dess invånare som var John Updikes tema framför andra. Jag tror ingen annan amerikansk författare förmått klä av denna materialistiska medelklass med samma hänsynslöshet, med samma skarpögda iakttagelseförmåga.

John Updike var en subtil människoskildrare, en av de förnämsta i modern amerikansk litteratur. Den psykologiska blicken svek honom sällan. Förmåga att tränga ner i karaktärernas inre - att skildra deras mörker och frånstötande sidor - var kuslig i sin exakthet. Sitt stora litterära genombrott fick han med romansviten om den långe och gänglige svenskättlingen Harry Angstrom, "Haren" kallad - "Rabbit". Den första romanen i Haren-pentalogin skrev John Updike redan 1960, "Haren springer", och den sista fyrtiotvå år senare, "Rabbit Remembered".

John Updikes arbetsmetod var, på ett ytligt plan, ytterst enkel.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han registrerade och iakttog, inte sällan kyligt och oaffekterat med en reptils kalla blick.

I såväl romanerna som novellerna dröjde han ofta vid de berättande och signifikativa små händelserna.

Med stor konstfärdighet odlade han den enskilda detaljens avslöjande innebörd. Ett liv mejslades fram. Ett människoöde blottlades. Familjer förlorade i de närgångna skildringarna sin sociala rustning. Maskerna föll, skammen och de nedriga handlingarna blev synliga. Avsikten var att teckna de enskilda människorna samtidigt som samhället blev synliggjort genom deras konkreta gärningar.

John Updike fokuserade sig på relationer, på de inbördes bindningar och slitningar som alltid uppstår människor mellan. Men hans romaner hade aldrig nått de briljanta höjderna om han inte hade parat denna reptilkalla blick med en stor portion förståelse. Hans karaktärer är ofta osympatiska. Men han förstod dem, han visste vad som rörde sig under ytan och han förklarade dem på ett inlevelsefullt sätt, inte sällan ömsint.

"Jag har en mörk syn på världen som jag med klent resultat har försökt dölja i mina verk", sade John Updike för några år sedan i en intervju. "Jag upplever att alla har vissa rovdjursinstinkter, man kämpar för plats, kärlek och pengar."

I flera av John Updikes romaner, inte minst i Haren-sviten och de tre romanerna om författaren Henry Bech, frodas en ganska frånstötande cynism. Något har gått förlorat, en värdeförlust av moraliskt slag som John Updike framhåller som ett symptomatiskt problem för USA. Människor kan inte leva enligt sina ideal - en spricka uppstår i själva fundamentet. De saknar tolerans och inlevelseförmåga. De har skapat ett skal runt sig själva, härdat sig mot medlidande. De har förlorat sina drömmar och inskränker sina liv till att alltmer handla om materiella vinster, sexuella snedsprång och egoistisk behovstillfredsställelse. De har, kort uttryckt, blivit inskränkta, själviska och småsinta.

Pessimismen var dock inte av det oförsonliga slaget. John Updike liknade mest en gråtande Schopenhauer. Han sörjde den utveckling han bevittnade och beskrev.

Trots sin framskjutna position i amerikanskt litterärt liv - han fick till exempel Pulitzerpriset två gånger - var John Updike i mycket en främmande fågel. Tidigt lämnade han New Yorks författarkretsar, han skydde dess oförsonlighet och tuppfäktande. Han tillhörde inte de hårda grabbarna; han var inte - och ville nog heller inte vara - en Norman Mailers eller Tom Wolfes like. Han tycks aldrig ha drivits av den ofta kvävande ambitionen att skriva Den Stora Amerikanska Romanen. Han blev i stället den store skildraren av livet som levdes i småstäderna utmed USA:s östkust.

John Updike var en mästare på att skildra förlorarna, de som blev förbisprungna i jakten på framgång och prestige. De som i medelklassens trista tillvaro inte riktigt lyckades, de som aldrig nådde ända fram.

Häromveckan lämnade en stor författare, vid en ålder av sjuttiosex år och efter sextio böcker, den småsinta verkligheten. Det gör mig glad när hans amerikanska förlag nu meddelar att i april kommer de att ge ut den diktsvit som John Updike skrev under de senaste åtta åren, "Endpoint and other poems". I en av dikterna, betitlad "Requiem", spekulerar Updike över hur reaktioner kommer att bli vid hans död.

"I mitt skrivande", sade John Updike, "dras jag till förlorare. Livet är ju en evig rad av förluster, man hinner förlora många saker med tiden, på väg mot livets slut då du förlorar alltihop."

 

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Ur arkivet

view_module reorder

Den apofantiska utsagan i Heideggers Varat och tiden

  Martin Heidegger på promenad Vad innebär det att förstå något? För den som förstår? Är vi desamma före och efter? I en spännande läsning av Martin Heideggers filosofiska reflektion om förståelsens ...

Av: Peter Worland | Agora - filosofiska essäer | 04 januari, 2011

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Emmakrönika XXIII, Avamposto emmatico con mostri

nog när man ehuru älskar en annan, i det tagna afton slagna tillståndets skeden, hur ofta har man så helt rätt bild alls av den andra, kanské aldrig någonsin totalt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 06 augusti, 2009

Lucky Dog, deras absoluta första långfilm

Helan och Halvan och den komiska fallhöjden

Att Helan och Halvan är roliga, därom råder eller borde inte råda något tvivel. Åtminstone inte i min, till åren något komna generation. Hur det är med efterkommande generationer vet ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 03 april, 2016

 Kyrkorummet i Sofia kyrka med Hilding Linnqvists väggmålning. Foto: Wikipedia

Den naiva konsten i Sverige

Tidningen Kulturens Lena Månsson om den svenska naivismen.

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 19 augusti, 2015

Minnesmärke över Memphis Minnie i Walls, Mississippi. Foto: Thomas R Machnitzki/Wikimedia Commons.

Memphis Minnie – Elgitarrkung och bluesinnovatör

Sara Forslund porträtterar Memphis Minnie.

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 29 augusti, 2016

Emmakrönika XXV. Mammolina blev sur

Mungipan marginalen i leendet åter fanns, fått dem exempel generaldokument lokomotivtavlor, hos det med rött Eduwardsgips avloss lämnat när kritfärger satts in, ock rätt var falsk ock smink gjort botten ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 27 augusti, 2009

Jorden - vår himmel

I min bok Humanist bland naturvetare har jag (s 169-194) introducerat en tidigare bok av David Abram: The Spell of the Sensuous från 1996. Nu föreligger en ännu större och ...

Av: Erland Lagerroth | Litteraturens porträtt | 07 juni, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.