Indiana Jones i Egypten

Indiana Jones och hans arabiske vän

Det är nu klart att det blir en ny Indiana Jones-film, den femte i ordningen. Filmen ska upp på biograferna sommaren 2019. Vart ska han resa den här gången?

Av: Mohamed Omar | 28 mars, 2017
Essäer

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | 04 januari, 2013
Lund har allt utom vatten

Boglárka Paulovkin.  Foto: Förlaget

Felis förlag - En svart katt kommer lastad med vackra ungerska barnböcker till…

Felis förlag är en nykomling på Bokmässan 2015. De har en liten svart katt som symbol. Som en liten katt bland hermelinerna? Eller är det en svart lyckokatt? Förlaget har ...

Av: Belinda Graham | 20 oktober, 2015
Kulturreportage

Minnesmedaljong över Jenny Lind i

Näktergalen från Norden

Vi är många – både vanliga musikälskare och yrkesutövande musiker – som innerligt skulle önska att det hade funnits bara ett par få takter inspelade med musik framförd av gångna ...

Av: Thomas Notini | 26 januari, 2016
Essäer om litteratur & böcker

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren



ImageVilla ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar sina små befordringar på arbetet och kvinnorna som städar, shoppar och sköter sina män och barn. Allt vad dessa hus, dessa enorma villaghetton, vill säga är en enda sak: Vi har råd! Vi har lyckats! We are living the American Dream!

Det var dessa konstlade - liksom plastlaminerade - miljöer och dess invånare som var John Updikes tema framför andra. Jag tror ingen annan amerikansk författare förmått klä av denna materialistiska medelklass med samma hänsynslöshet, med samma skarpögda iakttagelseförmåga.

John Updike var en subtil människoskildrare, en av de förnämsta i modern amerikansk litteratur. Den psykologiska blicken svek honom sällan. Förmåga att tränga ner i karaktärernas inre - att skildra deras mörker och frånstötande sidor - var kuslig i sin exakthet. Sitt stora litterära genombrott fick han med romansviten om den långe och gänglige svenskättlingen Harry Angstrom, "Haren" kallad - "Rabbit". Den första romanen i Haren-pentalogin skrev John Updike redan 1960, "Haren springer", och den sista fyrtiotvå år senare, "Rabbit Remembered".

John Updikes arbetsmetod var, på ett ytligt plan, ytterst enkel.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han registrerade och iakttog, inte sällan kyligt och oaffekterat med en reptils kalla blick.

I såväl romanerna som novellerna dröjde han ofta vid de berättande och signifikativa små händelserna.

Med stor konstfärdighet odlade han den enskilda detaljens avslöjande innebörd. Ett liv mejslades fram. Ett människoöde blottlades. Familjer förlorade i de närgångna skildringarna sin sociala rustning. Maskerna föll, skammen och de nedriga handlingarna blev synliga. Avsikten var att teckna de enskilda människorna samtidigt som samhället blev synliggjort genom deras konkreta gärningar.

John Updike fokuserade sig på relationer, på de inbördes bindningar och slitningar som alltid uppstår människor mellan. Men hans romaner hade aldrig nått de briljanta höjderna om han inte hade parat denna reptilkalla blick med en stor portion förståelse. Hans karaktärer är ofta osympatiska. Men han förstod dem, han visste vad som rörde sig under ytan och han förklarade dem på ett inlevelsefullt sätt, inte sällan ömsint.

"Jag har en mörk syn på världen som jag med klent resultat har försökt dölja i mina verk", sade John Updike för några år sedan i en intervju. "Jag upplever att alla har vissa rovdjursinstinkter, man kämpar för plats, kärlek och pengar."

I flera av John Updikes romaner, inte minst i Haren-sviten och de tre romanerna om författaren Henry Bech, frodas en ganska frånstötande cynism. Något har gått förlorat, en värdeförlust av moraliskt slag som John Updike framhåller som ett symptomatiskt problem för USA. Människor kan inte leva enligt sina ideal - en spricka uppstår i själva fundamentet. De saknar tolerans och inlevelseförmåga. De har skapat ett skal runt sig själva, härdat sig mot medlidande. De har förlorat sina drömmar och inskränker sina liv till att alltmer handla om materiella vinster, sexuella snedsprång och egoistisk behovstillfredsställelse. De har, kort uttryckt, blivit inskränkta, själviska och småsinta.

Pessimismen var dock inte av det oförsonliga slaget. John Updike liknade mest en gråtande Schopenhauer. Han sörjde den utveckling han bevittnade och beskrev.

Trots sin framskjutna position i amerikanskt litterärt liv - han fick till exempel Pulitzerpriset två gånger - var John Updike i mycket en främmande fågel. Tidigt lämnade han New Yorks författarkretsar, han skydde dess oförsonlighet och tuppfäktande. Han tillhörde inte de hårda grabbarna; han var inte - och ville nog heller inte vara - en Norman Mailers eller Tom Wolfes like. Han tycks aldrig ha drivits av den ofta kvävande ambitionen att skriva Den Stora Amerikanska Romanen. Han blev i stället den store skildraren av livet som levdes i småstäderna utmed USA:s östkust.

John Updike var en mästare på att skildra förlorarna, de som blev förbisprungna i jakten på framgång och prestige. De som i medelklassens trista tillvaro inte riktigt lyckades, de som aldrig nådde ända fram.

Häromveckan lämnade en stor författare, vid en ålder av sjuttiosex år och efter sextio böcker, den småsinta verkligheten. Det gör mig glad när hans amerikanska förlag nu meddelar att i april kommer de att ge ut den diktsvit som John Updike skrev under de senaste åtta åren, "Endpoint and other poems". I en av dikterna, betitlad "Requiem", spekulerar Updike över hur reaktioner kommer att bli vid hans död.

"I mitt skrivande", sade John Updike, "dras jag till förlorare. Livet är ju en evig rad av förluster, man hinner förlora många saker med tiden, på väg mot livets slut då du förlorar alltihop."

 

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Ur arkivet

view_module reorder
Scenografi från barockteatern i Cesky Krumlov. Foto: Mathias Jansson

Barockteatern i Cesky Krumlov

Mathias Janssons resa till Tjeckien avslutas med en artikel om Barockteatern i Cesky Krumlov, rik av konst och historia.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 september, 2015

Redighet, rättvisa och redaktionellt arbete

Redighet, rättvisa och redaktionellt arbete Håkan Olsson kan konsten göra varje bok till ett konstverk. På Bokförlaget Mormor ger han ut konst, lyrik, romaner, biografier och samhällsanalys. Han arbetar med sina ...

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 25 september, 2007

Med barnet som förebild

Anneli Sandberg är pastor och församlingsföreståndare i Tingvallakyrkan, en frikyrka belägen mitt i Karlstad. Barnets roll i den världsvida kyrkan, barnvälsignelsen och dopet är frågor som engagerar henne. Anneli jobbar ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 14 juni, 2014

Julian Aguilera Marías om Herakleitos

Iillustration: Joakim Ceder Julian Aguilera Marías om Herakleitos I filosofihistorien är det vanligt att betrakta filosofen Herakleitos (540-480 f.Kr.) som motsats till filosofen Parmenides (540-470, ev. 515-445 f. Kr.), vilkas tankevärldar ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 oktober, 2007

Benjamin 14

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 19 november, 2011

Marilyn och satan inom oss

Marilyn och satan inom oss Som ung bjöd hon ner Djävulen i sängen, efter tre äktenskap bjöd hon ner en president. Sedan mördades hon. Stefan Whilde skriver om en av 1900-talets ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om film | 07 december, 2006

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 24 januari, 2016

A som i Altele. om en novell av Isaac Bashevis Singer

”Folk frågar mig ofta: 'Varför skriver ni på ett döende språk?' och jag ska förklara det med några ord. Jag tycker om att skriva spökhistorier, och ingenting passar spöken bättre ...

Av: Vladimir Oravsky | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.