- Litteraturens porträtt
- Publicerad:
Eyvind Johnsons Norrbotten
Eyvind Johnson inleder sin självbiografiska romansvit om Olof med att beskriva den 13-årige huvudpersonens uppbrott från fosterföräldrarna. Olof dras nämligen med en stark längtan efter att få komma ut i världen. "Bort: det var ordet för alltsammans."
Nyfikenhet på nya miljöer hade präglat mycket av Eyvind Johnsons ungdom. Vid 19 lämnade han så Norrbotten för Stockholm, vid 21 fortsatte han till Tyskland. De följande åren reste han åtskilligt i Europa och övervägde även besök i Ryssland och Turkiet. Tillsammans med Norrbottenvännen Carl Jansson planerade han rentav att fara till Afrika; medan han bodde i Paris samlade han åtskillig litteratur om Madagaskar, med föresatsen att emigrera...
Någon världsresenär i egentlig mening blev nu aldrig Eyvind Johnson, låt vara att han senare i livet kom att resa åtskilligt och även tidvis var bosatt utomlands. I början av 1930-talet, när Eyvind Johnson med sin lilla familj återvänt till Sverige, märks en allt starkare tendens till ett självrannsakande skrivande. Ambitionen är tydlig exempelvis i romanen Regn i gryningen (1933), där huvudpersonen Henrik Fax vägrar ta itu med sina minnen: "Du springer fort över det förflutnas stenhögar i hopp om att det inte skall göra så ont i fötterna då."
I en intervju för norska Dagbladet berättar Eyvind Johnson: "När jag började med Olofromanen, under första hälften av 30-talet, var det främst självmedlidande jag ville bekämpa." (observera att en liknande föresats dominerar i nästa romantrilogi, där Johannes Krilon varnar för självömkan och att försjunka i egna, privata sorger och problem).
Stöd Tidningen Kulturen
Försommaren 1934, kort efter att Eyvind Johnson påbörjat Olofromanen (en första skiss hade just publicerats i BLM, under rubriken "Tidig upplevelse", men där skrivet i jag-form) företog författaren en omfattande resa i Norrbotten. Han hälsade på i hemtrakterna i Boden och fortsatte sedan ensam upp genom Tornedalen. Under denna veckolånga färd - med många timmar i linjebussar - skissade han (har han själv berättat) på romanen - samtidigt som han berättade om sina aktuella intryck i en serie resebrev, som omgående publicerades på Dagens Nyheter Namn och Nytt-sida.
Det är således med purfärska synintryck av Norrbotten som Eyvind Johnson i "Nu var det 1914" beskriver uppväxtårens landskap. Resan hade varit både en resa i gamla minnen och en upptäcksfärd. Och kärleken till landskapet är tydlig i romansviten. "Här rullade ett så vackert stycke Norrbotten förbi. Nu var det grönt, fingrönt, midsommargrönt. /- - -/ Han såg en stor, grå by, och plötsligt tyckte han att det grå färgen var vacker, den med." Och när han blir en del av flottarlaget och ledig ser ut över sommarkvällen känner han djup tillfredsställelse över sin nya tillvaro: "Han tyckte han själv flöt ut i den ovanliga kvällen. Han kände sig stark och fri och den ängslan han känt under resan hit och på stigen längs älven försvann för en stund; han gick i ett rus av klara ljud, timrets bruna glans och de blånande byarna. Nu har jag börjat."
Olof möter en äldre arbetare, Kristiansson - vars berättarkonst djupt fascinerar ynglingen: "För Olof var han en sagoberättare, hans verklighet var en saga och allt som gick ur hans mun blev sagor. Jag skulle vilja vara så, tänkte Olof. En som kan dra historier om allting."
Ju mer man läser av Eyvind Johnson, desto tydligare framstår författarens djupa bindning till det norrbottniska landskapet. Över huvud taget anar man vilken stor kärlek han hyst till nordliga nejder och vildmarksliv över huvud taget. Efterlämnade brev och dagbokstexter från senare Norrbottenresor förstärker detta intryck. Vistelserna hos författarvännerna Albert Viksten eller Gustav Hedenvind Eriksson i de mellansvenska skogarna var uppenbarligen rena hälsokurerna för den naturromantiske Johnson.
De tio resebreven från Tornedalsresan 1934 publicerades i DN mellan 5/7 och 18/8 samma år; de har senare tryckts om i tidskriften Provins (1987:2). Tonen i artiklarna är genomgående lätt, smått kåserande, vilket å andra sidan är den gängse stilen på DN-sidan ifråga.
Framkommen till Kalix möter Johnson en svensk nazist (en blivande minister eller Oberführer, noterar han med en ironisk grimas). I Haparanda citerar Johnson en arbetarsång han hör några flottare skandera nere vid älven - orden återkommer snarlika i romanen (ett av flera exempel på hur reseintryck direktimporterats in i diktningen).
Det ödsliga landskapet upp genom älvdalen utövar en uppenbar tjusning på Eyvind Johnson. Vid ett tillfälle fylls bussen av psalmsjungande laestadianer och den på sätet hoptryckte författaren känner sig med ens som "en stor hedning" men sitter likväl "alldeles betagen" och lyssnar till deras sång på finska.
På väg till Kareusando stiger han ut i byarna och lyssnar till människorna - "finska klingar kring mig"... "Och jag drömmer om att bo här ensam en vinter". När han så nått vägs ände i norr bekänner han att han velat fortsätta: "Det är en liten gård uppe vid Kilpisjärvi jag borde tittat på."
Läser man dessa resebrev blir det tydligt hur djupt förbunden Eyvind Johnson var med det ödsliga, ensliga Vildmarkssverige.Resebreven från Norrbottenresan 1934 mynnar i en önskan: "man ville stanna här, sitta och lyssna, lära sig begripa."Medan ynglingen Olof genomgående vill resa vidare, tycks den äldre Eyvind Johnson snarare vilja färdas i motsatt riktning.
Björn Gustavsson
Fotnot: Resebreven från resan i Tornedalen kommer inom kort att publiceras i en bok med ett urval av Eyvind Johnsons resebrev från perioden 1921-1952. Volymen, som sammanställts av Björn Gustavsson, utkommer på Modernista 2006.
