Hafez grav i  Shiraz

Minnen av Usama

"För att kunna älska en människa måste den människan hålla sig gömd - så fort den visar sitt ansikte är det slut med kärleken.” - Ivan Karamazov

Av: Nikanor Teratologen | 12 mars, 2017
Teratologisk sondering

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | 31 maj, 2010
Utopiska geografier

Hemma hos Brita Johansson - ljungen frodas och trivs! Foto Brita Johansson

Odla ljung - Spännande kulturhistoria och handfasta trädgårdstips!

- Ljung passar bra för dekoration både ute och inne och används ofta av florister utomlands. Vit ljung blandas i England in i brudbuketter, eftersom den anses bringa tur. I ...

Av: Belinda Graham | 10 december, 2017
Kulturreportage

Eternal September och andra memes i konsten

När Cecilia Giménez i bästa välmening gav sig på att försöka restaurera 1800-tals målaren Elías García Martinez fresk av Jesus som höll på att förfalla i den lilla spanska kyrkan ...

Av: Mathias Jansson | 03 september, 2014
Essäer om konst

Marie Norin presenterar sig



Marie Norin presenterar sig

Jag heter Marie Norin och är poet. En gång för nästan tio år sedan frågade Bengt Emil Johnsson mig vad jag skrev. "Poesi", svarade jag. Då skrattade han.

Det tog mig många år att förstå varför.

Jag börjar om:

Jag heter alltså blabla och är blabla.1996 debuterade jag med diktsamlingen a, och har sedan dess skrivit ytterligare två diktsamlingar, världsrekord utanför madrid (2000) och mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet (2004). Våren 2007 kommer jag med en kort-kort roman, kupa. Jag har också översatt ett par titlar av den danska poeten och prosaisten Pia Juul, och arbetar sedan två år tillbaka som handledare vid författarutbildningen litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, där jag var elev mellan åren 1996-98. Jag är född och uppvuxen i Malmö med bror och mamma i ett hem som snarare var politiskt än litterärt, men på något sätt ändå väldigt ...ja, hungrigt på böcker och berättelser. Den första boken jag läste stal jag från Rosengårdsbiblioteket och den heter Nalle får en vän. Bok nummer två-tre-fyra osv, hela Sven Werströms Trälarna-serie, köpte mamma i VPK:s bokhandel på Bergsgatan i Malmö. När jag hade läst ut den och nåt av Aino Trosell och en bok som hette Håll käften och var söt, var jag 12 år. Under de följande två åren parallell-läste jag otaliga Harlekinromaner och Det andra könet och Brott och Straff. I en dagbok från de åren står det: "Varje bok som bjuder motstånd stannar kvar som en oro. Harlekinromanerna är lite som att kissa eller sova." Antagligen visste jag redan vad "fint" och "fult" var.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Båda dessa litterära stråk eller "förhållningssätt" finns i de texter jag skriver idag: om det sentimentala är en perverterad form av leda, till exempel, ja, då måste jag bekänna mig åt den. Och om hybris är en perverterad form av pretentionen, begäret att omfatta och vara allt - ja, då har du mig där också. Det ska vara stort, nästan för stort, och det ska falla, brant och obegripligt.

Jag härstammar från statare och borstbindare, småtjuvar och tipsentusiaster. Min mamma, som växte upp på Österlen i Skåne som den första generationen barn födda utanför statarsystemet, var den första i sin släkt att läsa på universitetet, och jag är den andra. Jag talar och skriver på skånska, men utan diftonger eller triftonger. (de försvann när jag förälskade mig i en stockholmska som 11-åring) Dialekten nämner jag därför att jag tror att den syns i de "fel" som ibland dyker upp i dikten. Grammatiska och lexikala fel, kan det verka, men "fel" som nästan alltid handlar om ett medvetet val att hålla texten nära, nästan på kroppen, jämsmed, som en slags praktik och erfarenhet. Avsaknaden av dif-triftonger - vet alla som växer upp i Malmö - är ett litet men ändock socialt stigma. Man talar "spisstrudat". "Man jöur saj markvardi." Jag tror att det var så: jag behövde få göra mig märkvärdig. Jag behövde insistera på det allvaret, den pretention som dikten är behäftad med. Det "markvardia" i själva sysslan: att skriva ord som samtidigt innesluter och utesluter, men också det markvardia som dyker upp i dikten de gånger det liksom "sjunger till", när det plötsligt uppstår något, svårt att sätta fingret på exakt vad, men kanske lite knaggligt beskrivet som en erfarenhet som på något sätt låter genom pappret. Låter Sant. Om det sen "låter" in i någon annan än mig, eller om det är värt något mer än bläcket på pappret, det kan jag inte veta, och inte råda över, och egentligen inte ta några hänsyn till (och nu när jag har skrivit det där jag just skrev ser jag att det ser besvärande romantiskt ut) Ändå: jag tror att det där ..."låtet" skulle kunna benämnas poesi. (Hoppas Bengt Emil inte läser det här ... )

Jag vet att den plats/ort/stämningen som ligger som ett tungt gegg över mina texter när det är som värst, luktar som det luktar i Malmö när vinden ligger på från Köpenhamn: något salt, oroligt, segt. När jag sluter ögonen är det olika gröna och beiga färgskalor ...ett slags fält. Jag flyger inte, driver/rinner snarare.

Numera vet jag att det svar Bengt Emil Johnsson väntade sig när han frågade vad jag skrev, var: jag skriver dikter. Numera vet jag också att det är just dikter det mest blir, ordrader på ordrader, ett slags vevande i tombolan, och bara ytterst sällan just poesi.

1

jag tror att det regnar, det är därför bilden är så kornig. men jag vet inte vad han bygger det handlar kanske om att packa väskan rätt
han håller händerna på bordsskivan, städat
från och med nu och för lång tid framåt

2

tanken att jag tar L:s ansikte och för det mot mitt kön, tanken att L tar mitt ansikte och för det mot sitt osv
jag vill försöka säga det på ett sentimentalt sätt, som när det snöar

3

allt är avskilt, allt är delbart, allt är beslut
asfalten i bakgrunden bubblar, det är därför jag tror att det regnar
när bilden roterar är rummet runt
det handlar om att göra en enda sak tillräckligt övertygande, tillräckligt omsorgsfullt
sen blir han fri
först senare blir solidaritet en fråga om integritet. linorna mellan människorna
människolinorna
på så sätt skall jag avskiljas, min tyngd lodas

4

telefonens rotorblad, vingsänken
han går baklänges, telefonen är ett slags dammsugare
när han faller ser det ut som om han ropar hej, men med små bokstäver hej då ser det ut som nej

5

jag har precis lagt på luren, och vänder mig om och du sitter i stolen under fönstret och det har kommit in en ljusgata och du har precis sagt det finns en övertro på tomrum talet blir inte tydligare för att det skiljs ut eller spjälkas upp och jag säger att det är kanske inte avsikten

6

och att det finns en skillnad i att utsäga och att skriva det i en dikt, och att utsagan alltid blir mycket bättre utsagd än intryckt i dikten som bara blir riktigt bra om den på något vis sväljer och det är ett sånt förbannat hänsynstagande, och att jag förresten inte har lust att prata om dikt överhuvudtaget för att det är en hantering som äcklar mig, densortenssorteringsarbeteoch föreställningenomattdetfinnsnågonsomkansättasigöverallaandrasoförmågagenomattgöranågonslagskonstavskitnödigheten

eller jag står fortfarande kvar med ena handen på telefonen, rösten är en omvänd sänka, ljuset är intakt, det ska skrapa i golvet


Dikten ingår i ett material som går under arbetsnamnet Josabeth och alla hennes rum. Josabeth och hennes påstådda fulhet.

Ur arkivet

view_module reorder

Om hälsodrycken rödvin och om monopoljätten Systembolagets pågående moralkampanj riktad mot sina egna…

Jag har väldigt svårt för Systembolagets reklamsnuttar i kommers-kanalerna. Falsk och präktig och sprängfylld med dubbelmoral och ett av staten och kapitalet godkänt förhärligande av monopolet som lösningen på våra ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 31 december, 2013

Författaren och vänstertwitterpöbeln

Författaren satt i aftonsolskenet och läppjade på ett glas portvin. Han hade vant till sig med det på sista tiden, då cognacen bet för mycket på honom – alltför mycket ...

Av: Simon O. Pettersson | Utopiska geografier | 18 augusti, 2014

Konventionalitet är inte moral. Om Charlotte Brontës Jane Eyre

De senaste 100 åren har berättelsen om Jane Eyre, denna brittiska Askunge med Pippi Långstrump-tendenser, filmatiserats över tjugo gånger. Nu senast som amerikansk storsatsning med Mia Wasikovska, ett stjärnskott som ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2011

Från Friskatorpet: Invånare och gäster. En bildkrönika

Som komplement till det skrivna språket tar jag hjälp av bildspråket. De flyger, springer, rullar sig, smyger, flaxar, hoppar och kryper. Jag följer efter med kameran och förevigar deras rörelser ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 02 september, 2010

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Idumea Vedamsson

Tidens flod

I The river of time berättar Igor Novikov om vad man trott och tror om tiden. Novikov är verksam som astrofysiker vid Köpenhamns universitet och har ägnat sig åt ...

Av: Idumea Vedamsson | Gästkrönikör | 06 juni, 2017

Franz Kafka. Foto: Wikipedia

Tre dikter av Franz Kafka

Erik Carlquist föreslår tre dikter av Franz Kafka tagna från brev han skrev.

Av: Erik Carlquist | Gästkrönikör | 11 augusti, 2015

En kulturgärning att minnas

På 1980-talet bor jag i Olseröd, en by norr om Österlen. Min granne Gunnar, f d lantbrukare, är en lång man i 70-årsåldern med engagemang och många synpunkter. En ...

Av: Brigitte Strand | Gästkrönikör | 13 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.