Förlustens svarta geografi - David Goodis och skymningens underland

David Goodis var, underligt nog, en av de första amerikanska noirförfattarna som jag läste. Underligt, i alla fall utifrån en svensk horisont; Goodis har aldrig översatts till ...

Av: Nanok | 12 april, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Dataspelet E.T Atari funna på en soptipp i New Mexico.

Dödliga böcker och filmer med förbannelser

Den sista kopian av stumfilmen London After Midnight (1927) brann upp 1967 men i TV-serien Whitechapel dyker den upp igen. Serien som gick i fyra säsonger mellan 2009 och 2013 handlar ...

Av: Mathias Jansson | 07 februari, 2016
Kulturreportage

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

Ett litteratöröde

Ett litteratöröde Litterär berömmelse är en vansklig historia. De flesta av dagens "namn" är snart glömda eller förvandlade till anekdoter i litteraturhistoriens marginal. Den en gång uppburne Gustaf af Geijerstam lever ...

Av: Göran Lundstedt | 26 april, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Tänk om du vore ditt första steg - och ut i rymden?!



Om Hanna Hallgrens diktande

Image Fredag ger mig en bukett blommor som jag inte vet namnet på, ingen vet vad de heter. Jag har frågat på torget där de står men inte ens han som burit dem dit i sina händer och satt dem i en hink med vatten vet vad de heter (redan där i vattnet blandat med blad och jordkorn ligger orden och vilar, Hanna Hallgrens ord). Jag tror inte de är namnlösa för det, jag tror bara att ett namn väntar dem, inväntar dem (som en osynlig tröskel- som bör överstigas).

Jag ska kalla dem för mycket, under tiden.

 Jag har fått en bok i min hand men jag vet inte vad den heter, även om den har en titel så vet jag inte dess inre namn, där står att läsa: Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom men ändå, vad heter denna bok?

Emellan blommor:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

PAPA,

Jag är rädd att det ska                                      I was placed

väckas något inom mig                   transl.           in a large wicker basket

som gör att jag ska sluta                                  where they had placed

vara människa.                                                 my father before me.

Blommor emellan. Lilla Dahlia står alldeles lugnt och tyst och sneglar med sina gröna blad över orden när jag skriver om henne, henne är en bok som blivit flera böcker. Här blir ental och flertal både antingen och eller.

Jag tror hela tiden att jag ska få orden imorgon, att de ska vänta in mig men tre gånger öppnas inför mig boken som en teaterscen med Bokviljans ridå. Kastar sitt osynliga lassonät runt mig och håvar in mig. I samma nät ligger en sjöhäst och havsglittret som finns för ögat på långt håll på vågor, när du står på en vinglig båt med rak rygg.

Boken Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom är en vinglig båt med rak rygg och en busig liten sjöhäst simmar längst fram framför båten, och med ett band i sin mun drar den båten framåt.

Så känner jag denna boks inre namn och hon säger gränsland, så jag sätter en fot över gränsen - en tanke - och wips!

Igenom meningarna i denna bok växer nya namn, hittar hon nya namn för rosor. De skyddar och inringar som hennes släkthistoria, och igenom, densamma. Rosorna som liksom kommer åkande på en svans rygg. Denna vita finns på flera ställen i boken och som poetens fågelvän är det klart att den har tagit sig in i denna bok som är en diktsamling. Jag känner boken som en diktsamling, den går ofta

snabbare än tanken med sina tankar

igenom meningen i meningarna

lockar den fram ljuset

Hon hittar nya namn för många saker till igenom boken, jag undrar var hon hittar dessa namn, hon är en hittare och en ihopknytare av möjliga ord, namn som väntat tills nu. Jag vill hitta skogen där hon hittar orden. Nu förstår jag att jag går i den, jag går i Bokskogen hos Hanna Hallgren.

Och att hennes kind måste vara emot Gilles Deleuze kind, för sina begrepp, som be-grepp, att greppa en bön de båda ber på.

Ljuset gör ingen skillnad här inne när det är ljust ute. Det är som att hon säger att ljuset gör bara skillnad här inne när det är mörkt ute, och att nu är världen mörkrädd.

Hon är i tradition med dem som talar med världen och hon lämnar ett utrymme i sin hand för världens hjärta. Eller, världen har lagt sitt hjärta i hennes hand, som när hon håller i pennan och säger att människan är ett språk: Barnet som är ett språk genom vatten/

Boken igenom har hon sin Mors hand över sin panna.

I början av boken sparkar hon ömsint i gruset och tar avsked av sin Far:

All min kärlek är ett bete/ All min saknad är ett läte/ står och dallrar en tid. Hon drömmer att hon tvättar hans kropp, håller den i sin famn, pudrar hans kinder kol över hans ögonlock och hans armar runt hennes hals. Hon sjunger sig stilla och stark.

När världen inom henne inte trivs är det modern som får komma och tända en lampa i henne. Hon berättar om sin mamma som är med boken igenom, och det är slutligen andan av hennes mamma som ur sin helt andra grund hittar stadga för dottersfötter i dagens värld. En värld som hennes mamma samtidigt är främmande inför på flera vis, samtidigt behärskar med en enkelhet och öppenhet som är svår att finna i barn av vår tid...

Hon går in i namnets framifrån och drar fram den moderna tillvaro vari vi vistas:

Den där rockringen man minns; den fria individens "subjektiva moment"

Den moderna statens främsta styrka, rätten till partikularitet i kärlek,

Att säga sitt namn framlänges, frigöra foner som rister, bubblar,

Rätten till subjektivitet i engagemanget för andra familjemedlemmars välfärd och moraliska välbefinnande. Nattgymnastikens dova stjärna

       Att hålla armarna händerna långt framsträckta

Säger hon inte, ack vem av oss kan här slå oss fria från att känna dessa ovan-ord som även bojor, tyngder, av samvetskvalets inre megabassäng?

(Inte konstigt att så många vill ha bastu idag, säger jag.)

Det är som att Hanna Hallgren går in i sin egen barndomsstuga för att på dess tapeter tyda hela Europas grundmönster, och det är en svajande läsning inuti av en uppgörelse och samtidigt en bekräftelse. Här finns ingen smitväg mer än hennes ord, det blir som om hon bär ett fat med sina ord på som en katharsis bakelse. Men det kostar att ta en tugga, det kostar genom hela det som blivit Europas varande i oss, i världen.

Men samtidigt när hon talar om nutidens rätt att uttrycka sig som sitt eget namn framlänges, och det tycks betyda territoriellt kroppslig makt, att detta är Mitt bord. Så är det som att hennes ord spegelvänt bär inom sig också och samtidigt en annan öppning. Att istället: jag lägger handen på bordet och kramar det.

Så är det att läsa mig igenom, jo att läsa hennes bok är att läsa sig igenom, alla de delar som gör denna bok. Att både delarna som sig kan tyckas ikringkastade och slumpvis dittryckta på något vis. Men att de samtidigt när man läser dem går som rinnande vattenbäckar till nästa bäck och till nästa i ett flöde utan udd. Och att det inuti delarna även finns denna dynamiskhet till spegelvändhet i betydelsen samklang till en nivå där förståelseinnebörderna kan sprida sig åt alla håll och fritt skapa riktningar igenom läsarens väg.

Som pilar från förr i idag och vice versa och vilka kan ta sig över grundlösa hinder av idag för att ge dået en stadgande plats i nuet, kanske även genom ett element av grundlöshet?

Jag måste, Du måste, läsa dessa ord sakta, s a k t a. För det är svåra ord och de har lagt in sig i tyngden, för att enbart kunna läsas så:

Modern: Innanför våra kroppar finns de osynliga kropparna, undantagskropparna. Borderlineblodet. Din kropp kan vara värd hundra, tusentals kroppar

Om du behöver, ska jag bära dig i min hand.

En diamant av sprucken hud, fägnad. Jag ska skära handen efter dig,

Och bordet och stolen, gatan, affären. Vattenbrynet. Den långa gryningen.

Europa behöver oss och inte oroligheter.

Att: jag lägger handen på bordet och kramar det. Hanna Hallgren gör det i sin bok, hon har skapat sig ett bo skulle vi säga idag, men hon söker på ett annat sätt förklara att hon har inte skapat utan ledet - släktledet - världsledet som hon är en del i, alla dessa omkring har nynnat på visan dessförinnan och hon söker finna dess ton i nutidens tonlösa hem-hemlöshet.

Boken handlar också om att sätta begreppen värde och värdelöshet högst upp i den filosofiska flaggstången och fråga sig vad som skapar värde och hur det egna och det gemensamma har fått sin klangbotten  på samtiden bekostnad. För det kostar på att göra sig fri och samtidigt ha ett tomrum innanför sig där det ekar en fråga om vad denna frihet

e g e n t l i g e n är.

Boken är mycket filosofisk och språket ett liv av skiftningar som de fyra årstiderna, men jag tror hon har det från två årstider och det ena är direkt, rättframt, vulgärt, rakt på sak och det andra är diktandets svävande-  tillsammans blir de möjligheter.

 När vi läser Hanna Hallgrens dikter får vi alla vara i det poetiska en stund som smittar något outgrundligt och smular diktandes stoft i våra ögon, bortom våra gränser för tankar och igenom våra (o)möjligheter.

Hon beskriver och samtidigt riktar hon oss mot frågan för det möjliga, i riktning mot:

Vad tror du då att detta för med sig när jag förklarat vad som drog det hit?

Och hon behöver inte dra meningar ur världens mun - den talar fritt och ljudligt om alla sina möjligheter till henne, talar igenom henne och hon blir en av dess möjliga livs passager framåt. Och så stannar den vid Idag med henne, och liksom stupar fram längs med världens inre rand (så att vi nästan faller över dess kant, men bara nästan).

Imorgon är en annan gåta.

Det är den vi anar när vi berör idags möjliga, och det finns en tyst och öppen plats inuti Hanna Hallgrens ord för att denna fortsättning skall finnas med i dessa när vi läser.

Jag skulle kunna skriva mil och åter mil om denna diktsamling, och skulle kunna springa mil efter mil igenom den för att alltid kunna få vakna vid dess yttersta kant där världen dragit sitt osynliga inre gränssnöre vilket som i en stafett måste brytas igenom av den obetänksammes fötter... i steg där inte tanken hinner med.

Jag känner att det sker på en Cykel.

Så låter hon hennes mamma (eller så låter hennes mamma henne) beskriva sin färd genom livets ryggrad på cykel (att cykla genom varje andetag):

Vad är att tro? Att lära sig cykla, svårare än att skriva dikter. Och hon

kom cyklande med Stridsrop, sin tunga, sin ungdom i armén

Hon cyklade sitt hjärta genom sitt liv. Vems händer på styret? Jag är densamme än, som ofta/ i rädsla frågat: "Vem är du?" Den

böjda bokbänksryggen, den

raka cykelryggen och sträckta sångarryggen

Hoppas bara alltid att Hanna Hallgren alltid får ge ut sina böcker snabbt, när de nyss har talat, när deras röst fortfarande är varm. Och samtidigt inser jag, precis när jag skrivit detta, att det går ett eko genom orden som försöker väcka mig och förklara att vad har tiden egentligen med dessa ord att göra?

För varje dag kommer de vara lika starka, de är skrivna ur vinterblommans substans och för varje läsare kommer de stråla som de bör i tid,

i otid:

Ljudet är en dallring som löper genom luften, luften är elastisk, ett medium med lätt, mycket lätt - geléartad konsistens som vi varje föremål i vår omgivning är nedsänkta i. Din stjälk en stämgaffels skaft; din död en viktig färg

           Din nakna gamla kropp det lufthav som vi vistas i    först på långt avstånd, inte någon materia, i samma riktning som ljudet löper: inte en rot. Inte en fysisk egenskap  Inte en skänkel.   Inte en källa, inte metallt ettstrukna a. Men genomskinlighet och utsiktighet. Bror: "Du är arvingen./ Tjejerna får ärva/ när deras fäder dör./ Tjejerna står i blomstring./ Du är arvingen."  Till vårarna, somrarna, hösten alla vintrar

       Du ärver Kasan och Rom,/ Florens är ditt och Pisa-domen,/ Troizka Lawra, och klostret under Kievs trädgårdar, vars/ gångar är ett dunkelt virrvarv och blir borta. Bror: "(O)ch varje klang är din: från horn, fioler, stämmor/ och varje sång som tonat med tillräckligt djup,/

Den glänser för dig som en ädelsten." Jag satt    och läste Kalle Anka.

Eleonora Bru


 

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag hoppas du ligger vaken som jag” Om Karin Boyes brev

Pia-Kristina Garde har varit på detektivjakt efter brev och information om den mytomspunna Karin Boye i många många år. 2011 gav hon ut en bok, Karin Boye och människorna omkring ...

Av: Mats Myrstener | Essäer om litteratur & böcker | 13 september, 2013

En dikt av Bianca Olsson

Bianca Olsson går just nu på Westerdals School of Communication (WSoC) som ligger i Oslo, men är själv svensk - bördig från Göteborg. Hon säger själv att hennes språk förändrats ...

Av: Bianca Olsson | Utopiska geografier | 23 Maj, 2011

Anna Quirentia Nilsson Public Domain Wikipedia

Från Ystad till Hollywood - Anna Quirentia Nilsson

Andy Warhols färgglada porträtt av Greta Garbo auktioneras ut för en stor summa, ser jag på nätet, och på frimärket för utlandsportot (14 kr) finns Ingrid Bergmans vackra profil, träffsäkert ...

Av: Ivo Holmqvist | Filmens porträtt | 18 mars, 2016

Feminism och nazism: Elin Wägner och John Landquist

Elin Wägner (1882-1949), mitten av 1920talet. Foto: okänd Det var i den lilla skånska semesterorten Arild det hela började. Vid denna tid var det idylliska Arild en mycket populär sommarort, inte ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 15 augusti, 2008

Skräcken i kulturens hjärta

- Jag har en del demoner att bearbeta. Alla skräcktavlor porträtterar mina egna demoner - de är inte bra skrämmande för skräckens skull, alla demoner har namn och en betydelsefull ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 14 oktober, 2009

Isak Serholt

Tre dikter av Isak Serholt

Mitt namn är Isak Serholt och är 28 år. Jag bor i en liten by utanför Göteborg med min fru och mitt ett år gamla barn. Jag jobbar som snickare och fyller ...

Av: Isak Serholt | Utopiska geografier | 05 Maj, 2017

Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 16 september, 2010

"Kritikernas kritiker" - ny konstform bringar förtjusning och förtret

Jag sällar mig minsann till alla andra tyckare som i detta nu besätter varenda blank ruta där man kan få in en stavelse eller två. Jag njuter av att kommentera ...

Av: Linda Bönström | Essäer om litteratur & böcker | 28 januari, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts