Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009
Stefan Hammarén

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011
Carl Abrahamsson

Lars Norén i tio minuter



Image
Lars Norèn

Inför sommarens alla litteraturdiskussioner har Tidningen Kulturen låtit komprimera Lars Noréns ”En dramatikers dagbok”, boken alla talar om men ingen orkar läsa. Så varsågoda – håll till godo! Lars Norén på tio minuter.

Det är varmt. Solen ligger på. Jag svettas. Åt en grapefrukt till frukost. Mådde genast illa. Kräktes upp fruktköttet. Konstig färg. Konstig konsistens. Som sperman igår. Men stengolvet svalkar. Grannen lade in det åt mig förra året. Trehundra tusen. Det är värt varenda öre. Det är som att promenera utomhus och ändå kunna slippa alla människor. Sitter här vid min skrivmaskin och tänker på döden. Det kan bli en pjäs. Det ser jag tydligt. Allt ligger klart. Scenen helt svart. Inga lampor, svarta skynken överallt. Publiken får famla sig fram i lokalen. Kolsvart, bara mörker. De snubblar. Lägga ut stenar och trädstubbar i gångarna. Ingen vet när de slår sig. Precis som döden. På scenen enbart en skådespelare. Jag tror att jag tänker på Brynolf. Inga repliker. Stor tystnad som växer. Döden är stum. Döden är tyst. Det måste bli en lång pjäs. Precis som döden. Åtta timmar. Minst.

I mörkret ska publiken tänka på Brynolfs ögon. Stumma, som de döda fiskarna i Östermalmshallens fiskdisk. De ligger där bredvid humrarna. Fyrahundra kostade två humrar i lördags. Vi åt dem sittandes på golvet. Stark stämning. Laddat. Bara C och jag, där på golvet. Hon grät igen. Jag sade att hon var ful. Hon har blivit så ful sedan han hon börjat gråta. Hon gråter jämt. Ändå bär hon mitt barn. Jag vill ha barnet. Vet inte till vad.

Imorgon tar jag flyget till Paris. Biljetten kostade femtusentrehundra kronor. Enkel. Ingen returbiljett. Kanske dör jag i Paris. Inget vet vi om döden. Allt är svart - lika svart som Dagens Nyheters löpsedlar. Men jag får i alla fall sitta längst fram. Nästan vid piloten. Han har alltid blå uniform. Måste ringa doktorn. Behöver fler piller när jag är i Paris. Fransmännens blickar gör mig nervös. Tomma. Tysta. Liksom dränerade. De tycks inte känna igen mig. De nonchalerar mig. Men jag vet bättre. De luras. Hånar mig. Han lovade ringa in receptet till Apoteket. Tar en sväng in till byn senare. Måste köpa mer vin. Åtta flaskor har redan gått åt. Förstår inte när? Igår drack jag bara två glas. Såvitt jag minns. Svart. Precis som döden. Pjäsen nästan klar. Skrivit intensivt i en kvart.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I byn gick jag in i möbelaffären. Vet inte varför. Det var spontant. Köpte en lädersoffa. Trettiosjutusen. Jag får ställa den ute i gamla stallet. Här finns inte plats. Måste genast begära in fler förskott. Glömde köpa sjötunga. Vad står det för? Kan det bli en pjäs? Gammal fisk luktar illa. Den stanken borde kunna koncentreras till en pjäs. Får prata med Erland. Han ser ut som en död fisk. Hur luktar han? Minns inte. Märkligt. Nej, det går inte. Han har skrivit i Dagens Nyheter. Han ska aldrig få vara med i mina pjäser. Kan man få Ingrid på Dramaten att gräva upp Margaretha Krook? Hon skulle passa perfekt i rollen. Fisken som är Jesus som inte finns. Ser koncentrationslägren framför mig. Röken. Lukten av bränd människa. Det kan bli en pjäs. Flög till Stockholm för att köpa en t-shirt. Tolv tusen. Skrivit klart fiskpjäsen. Arbetade intensivt två timmar samtidigt som jag lyssnade på kulturradion i mina nyinköpta högtalare. Fyrtiotvå tusen kronor, men så fick jag åtta hörlurar på köpet. Försäljaren kände igen mig. Konstiga blickar. Alla är så äckligt inställsamma. Förutom fransmännen. De är falska. De på kulturradion förstår ingenting. Ännu en gång diskuterade de Jon Fosse. Varför ska de alltid skriva om Fosse? Hans pjäser är lysande. Men mycket sämre än mina. Det vet han. Han kan inte koncentrera sig. Inte som jag.

Jag skriver jämt. Nästan. Inte i Östermalmshallen. Där har jag aldrig skrivit. Inte ännu. Förra året hade Fosse fler uppsättningar i världen än jag. Det är Leif Zerns fel. Han är aldrig vaken. Han kramade Ingrid igår kväll efter föreställningen. Jag såg det. De såg inte mig. Det är så det går till i Sverige. Varför sitter jag kvar här på Gotland? I New York hade jag roligt. Hittade inte Dagens Nyheter i en enda affär. Det skulle Maria Schottenius veta. Jag drack kaffe med min dotter igår. Hon fick femtusen. Tänkte hela tiden på döden när jag drack kaffet. Hon är servitris där. Det måste vara hennes mammas fel. Ingen förutom jag tänker på kriget i Irak. Alla döda, lik i högar. Bomber, militärer med riktiga gevär. Kulorna. Jag kan se dem om jag trycker på pausknappen till min nya plasmateve. Stilla. I luften. Kulorna. Döden i ett fruset ögonblick. Skrämmande. Starkt. Det gick samtidigt för oss igår. Solnedgången var vacker. Såg ut som en nyuppspydd grapefrukt. Vi hade druckit vin. Hur många flaskor? Måste räkna tomglasen. Jag får inte missa något i dagboken. Vi låg med varandra på mitt stengolv. Natursten. Knäskålarna blodiga. Det kändes som om jag levde. Efter åtta timmars bråk. Då älskade vi. Nu vill hon ha barnet. Jag vill inte. Vad ska jag med det till? Hon bara gråter. Tröttsamt.

Jag tror att barnet kommer se ut som Brynolf. Och vem vill ha ett sådant barn? Äckligt. Precis som hans handslag. Precis som fiskarna i Östermalmshallen. En gång fick jag hålla i en gädda. Den var död. Alldeles slapp. Kall. Kall som is. Precis som döden. Ingrid på Dramaten har fortfarande inte svarat. Jag har talat in trettiotvå meddelande på hennes telefonsvarare. Hon motarbetar mig igen. Alla är falska. Jag också. Hon kommer att vägra gräva upp Margaretha Krook. Jag vet det. Intuitivt. Jag kan känna allt. Det kan inte Kristian Petri. Jag känner hur avskyn och avunden rinner över hela mig. Alla är emot mig. Mikael berättar alltid vad de sagt när jag inte är där. Hoppas han ringer som han lovat min sekreterare.

I Paris var det kallt. Blev alldeles stel om fingrarna. Det var otäckt. Bara tolv grader på morgonen. Tolv. Just tolv - precis som apostlarna. Är det Proust som skrivit om det. Eller är det jag? Minns inte. Måste ringa Lars Ring på Svenska Dagbladet och fråga. Han vet. Tänkte på döden. Jag köpte en rock. Femtiofemtusen. Jag minns inte om det var euro eller kronor. Får leta efter kvittot. Jag tror jag lade mellan de två nya pjäserna. Måste begära in fler förskott. Hur skulle Beckett gjort i mina kläder? Måste ringa till Berlin imorgon. De har mycket pengar. Tog flyget hem redan klockan fyra. Paris är en död stad. Två timmar räckte. Rocken är fin. Ska nog aldrig ha på mig den. Jag ser den som ett konstverk. Imorgon ska jag äta en grapefrukt till frukost. Köpte samtidigt två humrar.

Vid textkompressorn

Crister Enander

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 07 januari, 2014

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.