Pompero Batoni Estasi di santa Caterina

Katarina av Siena och den heliga anorexin (anorexia mirabili )

Katarina föddes i Siena 1347 och dog i Rom den 29 april  1380. En historiker karaktäriserar Katarinas samtid på följande knapphändiga sätt. ”Det var en eländig tid för mänskligheten”. En ...

Av: Lena Månsson | 29 april, 2017
Essäer om religionen

De mortuis nihil nisi bene Med anledning av Alla helgons dag

En av mina vänner dog i kräfta. ”Han skall gravsättas på lördag”, tillkännagav hans flickvän som trodde att jag skämtade en smula när jag svarade ”it’s bad for him. Jag ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 november, 2013
Gästkrönikör

André Brink. Foto: Seamus Kearney, Wikipedia

André Brink, 1935-2015

André Brink avled den 6 februari på planet från Amsterdam till Kapstaden, efter att några dagar tidigare ha blivit hedersdoktor vid katolska universitetet i belgiska Louvain/Leuven.

Av: Ivo Holmqvist | 15 februari, 2015
Essäer om litteratur & böcker

 Paul Cezannes målning Mordet (1868)

Falskspelare och mördare i konsten

Han ser så fridfull ut där han ligger i badkaret. Den högra handen har halkat ner på golvet och han håller fortfarande gåspennan i ett fast grepp. I den andra ...

Av: Mathias Jansson | 26 november, 2016
Essäer om konst

Eyvind Johnson : Att läsa, att resa, att skriva



I Personligt dokument skildrar Eyvind Johnson hur han som 19-åring bröt upp från hembygden i Norrbotten: "Och så reste jag på hösten ner till Stockholm. Det liknade flykt och var det kanske. Jag bestämde mig på några dagar, lånade pengar och for. Det låg något definitivt över denna resa - det var som att passera en gräns över vilken man aldrig går tillbaka. I själva verket blev det ju så."

eyvind_johnson_2

Två år senare, 1921, var det dags för ännu ett uppbrott: "plötsligt gick det upp för mig att jag stod inför ett val: antingen sjunka ned i en lusig bohemtillvaro eller också att på något sätt - snabbt, på en gång - göra mig fri. Jag sökte möjligheten och fann den: en lastbåt som gick till Tyskland. Jag lånade samman några kronor och följde med som fripassagerare."

Johnson bosatte sig i Berlin där han livnärde sig på att skriva artiklar och noveller för svenska tidningar. Samtidigt drömde han om nya resor; bland annat fantiserade han om att ansluta sig till något socialistiskt kollektiv i Schweiz. Han ville även resa till Konstantinopel. Och i ett brev till Rudolf Värnlund föreslår han vännen följande: "Vi blåser igenom Europa, luffar eller åker dit där världen tar slut och friheten begynner." Och året efter utsänder han följande lockrop: "Ja Rulle, vi ska arbeta ihop pengar till Rom - till Orienten - Indien - Afrika."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

1926 berättar han för Värnlund om nya planer: "Jag har haft och har ännu allvarliga planer på afrikanska och liknande resor. /.../ För övrigt har jag börjat lägga mig till med kartor och nödig litteratur. Från Marseille eller någon spansk hamn kan man resa tämligen kostnadslöst." Han avslöjar att han det närmsta året skall förbereda sig för att flytta till Sumatra eller Madagaskar. Där ska han, i rimbaudsk efterföljd, handla med guld och odla kaffe eller peppar eller vad som kan tänkas växa där och på lediga stunder skjuta storvilt...

Men samma år - nu bosatt i Paris - gifter han sig och bildar familj. I en tillbakablick noterar Johnson en av konsekvenserna: "Lusten att skriva kom tillbaka på ett friare, mindre pressat sätt. /.../ Jag skrev lugnare (tror jag nu), liksom jag läste lugnare, och det blev åtminstone periodvis en mer regelbunden andhämtning i vad jag författade."

Men hans hemlängtan tilltog. Hösten 1928 skriver han till Värnlund: "jag känner mig som om jag balanserade i rymden utan fast punkt att sätta fötterna på. /.../ Det finns så mycket att uträtta i Sverige. Man kunde organisera sin tillvaro bättre /.../ och man slapp den eviga känslan, att allt är provisoriskt."


 

karyatiderna
Mest känt är Erechtheion för de fina
pelarna utformade som kvinnor,
karyatiderna, som bär upp tempeltaket.

Eyvind Johnsons reseböcker (Dagbok från Schweiz, Spår förbi Kolonos, Stunder, vågor m.fl.) karakteriseras av tvära kast mellan fakta och fiktion. Johnson är en vägfarande med diktarlusten som ständig påhängsmotor: gång på gång glider texten över i litterär gestaltning - i embryonal skönlitteratur.

När han till exempel på resa i Schweiz betraktar huset där tidigare operakompositören Leoncavallo var bosatt, övergår strax beskrivningen i fiktion... "Maestron hade haft en storartad utsikt över sjön och mot bergen på andra sidan /.../ Han stod på sina korta ben och stödde sin mäktiga mage mot loggiaräcket där uppe och lyssnade på klockklangen från Pontekyrkan alldeles nära. Det sägs att några takter i Pajazzo är inspirerade av den spröda klockklangen i melodin. Man kan föreställa sig en varm kväll, ett stort glas öl och en flygel: de skickliga fingrarna löper över klaviaturen, klockorna ringer till kvälls och en bit av Pajazzo kommer till."

Den för Johnsons prosa så typiska glidningen mellan verklighet och fantasi återkommer alltså i reseböckerna. Samtidigt som han reser i det yttre, reser han i det inre.

Reseskildringarna - lika väl som de skönlitterära verken - formas till stor del av återblickar och erinringar. Eyvind Johnson är en författare som låter sig dirigeras av minnet. Minne och skapelseprocess sammanfaller - precis som hos Marcel Proust.


Att läsa, att resa, att skriva - alltsammans var för Eyvind Johnson intimt sammanknippat.

Genom att läsa kunde man undkomma en tyngande verklighet - det hade han upptäckt redan som liten. "Som barn läste jag mycket. Det var en flykt från en verklighet, vars minne än i dag kan göra mig betryckt", heter det i Personligt dokument. Och i en artikel skrev han: Dikten kan erbjuda några av livets finaste resmöjligheter.

I en uppsats erinrar han sig när han som pojke läste Martin P:son Nilssons Olympen: "Vad den betydde kan jag inte riktigt förklara nu. Men dörrar öppnades, världen blev åter större, och man tyckte sig kunna sträcka ner handen i det förflutna och röra vid alldeles levande människor /.../ och genom årtusendena förnimma deras röster".

Under sitt första besök i Grekland återkommer Johnson till det faktum att det han nu ser omkring sig på något sätt är filtrerat genom allt han läst... Efter ankomsten till Aten noterar han: "Hela mitt /.../ Akropolis vilar på en klippa eller ett gungfly av läsning. /.../ Jag känner lycka inför vad jag ser av Akropolis genom minnen av böcker. Läsningen är den enda möjliga vägen hit. /- - -/ Förakta inte böckerna om Akropolis, de många tusen. De är vår väg till Parthenon."

Han för alltså fram tanken, att det till stor del är genom litteratur och diktning vi lär känna världen och oss själva.


Eyvind Johnson var medveten om den självbiografiska dimensionen i hans verk. Det är i själva verket författaren som är den ständiga huvudpersonen i romanerna, heter det i en uppsats - och i en annan: "Det som är närvarande i böckerna är mitt eget liv, oklätt, omtolkat, eftervärderat och - upptäcker man sedan - omedvetet."

Den intressanta formuleringen "oklätt" kan jämföras med vad det står i en senare artikel, där han skriver, att "genom förklädda gestalter" berättar en författare om sig själv.

I ljuset av denna utsaga framstår Johnsons litterära verk som sceniska maskerader, döljande ett slags oförställt tal.

Eyvind Johnson brukade tala om diktning som ett sätt att ljuga sig fram till sanningen. Men samtidigt med diktandet framkallade han sitt inre jag. Mellan antika tempelruiner, bakom alla historiska rekvisita, inom romangestalterna - överallt anar han mer och mer... sig själv.


Kan Eyvind Johnsons envetna drift att mana fram det förflutna möjligen ha att göra med barn- och ungdomsårens återkommande uppbrott? Det är inte osannolikt att han med tiden kände ett allt starkare behov av att i någon mening återvända.

För Johnson var nuet oerhört tunt... Det förflutna kunde när som helst bryta fram och bli det närvarande. Alla tider löpte jämsides.

Men varför intresserade han sig i så hög grad för just det förflutna? Möjligen kan Eyvind Johnsons diktning delvis betraktas som ett slags avbetalning på en gäckande känsla av skuld. Minnet av det tvära uppbrottet från Norrbotten var förknippat med en förnimmelse av att ha svikit de sina.

Vad låg bakom driften att ge sig av? Vad ville han fly - egentligen?

Det finns något hopbitet i den unge Johnsons envetna strävan - bort. Författarens iver att resa döljer en mörk baksida - en baksida som Eyvind Johnson först i mognare ålder tycks redo att granska.


När han många år senare ser tillbaka på Tysklandsresan 1921 skriver han: "Jag trodde mig ta farväl av Sverige, och Sverige var i den stunden Norrbotten, som först då blev riktigt levande för mig. Långt efteråt gick det upp för mig, att det jag tagit ett så filosofiskt melankolisk farväl av egentligen var det som följde med mig, som var mitt väsentligaste bagage."

Hur annorlunda hade det inte låtit i yngre dagar! "För mig blir Norrbotten ett tomt hål, ett förflutet på vilket man inte gärna tänker", skriver han 1926 till Värnlund.

Med tiden skulle alltså detta "tomma hål" komma att bli en outsinligt rik källa i författarskapet. Tomheten förvandlades till överflöd.


 

templet
Det var här havsguden Poseidon gjorde
ett outplånligt avtryck i berget med sin
vassa treudd. Det var här Atena
planterade världens första olivträd i
kampen om Aten. Namnet är dock inte en
grekisk förelaga till det nutida uttrycket
för manligt stånd, utan kommer från en
av Atens mytologiska kungar,
Erechteus. Förutom Atenas heliga
olivträd fanns här altaren för Poseidon,
Erechteus, Hefaistos (smideskonstens
gud) och Zeus (den högste av alla
gudar).

I Spår förbi Kolonos söker sig Johnson tillbaka till den europeiska civilisationens rötter. På ett ställe i boken frågar han sig, vad han egentligen väntar sig att finna. Och han svarar själv: han hoppas nå fram till sina innersta minnen.

Det är frestande att associera till vad berättaren Agibertus i Hans nådes tid skriver: "att tränga in i minnena av pinan för att upplösa den i betraktelse. Tränga in i det förflutna, så att man är där".

Kanske är det om detta Johnsons författarskap till stor del handlar: att upplösa egna, tidiga minnen i betraktelse. Att granska det förflutna. Och att genom skrivande försöka komma till klarhet om sig själv.

Eyvind Johnson brottades livet igenom med en stark inre oro; med en rastlöshet som - för att citera författaren själv - "inte står ut med att inte förstå".

De många och vida resorna förvandlades med tiden till en resa som i viss mening gick tillbaka mot ursprunget.

Det han hade flytt, kom tillbaka. I en av reseböckerna säger han sig minnas en barndomsepisod "tydligare än någonsin".

Resorna bort ledde honom - tillbaka till honom själv.


Trots att de sena romanerna till stor del utspelas i Medelhavsområdet, hundratals eller tusentals år tillbaka, var det samtidigt i hög utsträckning sina egna, tidiga minnen Eyvind Johnson framkallade. I Spår förbi Kolonos återkommer ideligen episoder från Norrbotten. Nu och då knyts samman: hellenska tempelruiner med norrländska bondkök, antika krigare med piprökande rallargubbar.

Via Homeros och langobarder, via väldiga omvägar i tid och rum, närmar han sig mot slutet av sitt liv uppväxtåren i Norrbotten.

Eyvind Johnsons författarskap kan i hög grad betraktas som en berättelse om berättaren själv.


I Vinterresa till Norrbotten skriver Johnson: "När jag vid något tillfälle tittar i mina egna böcker dyker ansikten upp. Med ens vet eller minns jag att den eller den figuren, som kanske i boken rör sig i andra landskap, land eller tider, i själva verket har drag av en norrbottning som jag mötte när jag var barn eller yngling. Halvguden eller gudinnan i Homeros tidsåldrar, arbetaren, notarien, den strävsamma eller vidlyftiga frun eller flickan i Richelius Frankrike, Berlinbohemen på 1920-talet eller den flyende statslösa revolutionären i dagens Europa - vandrade de alltså i sin ursprungsform omkring i en Norrbottensby, en Norrbottensstad?"

Frågan är att betrakta som retorisk. Till stor del förhöll det sig nog just så.

Cilla Johnson har berättat att makens favoritsysselsättning under de många utlandsresorna var att sitta på caféer och titta på människor. Han samlade på ansikten, på karaktärer. 1954 berättar Eyvind Johnson om några ansikten, som ofta kommer för honom när han författar. Ett som ideligen återkommit är en man han sett under en tågresa 32 år tidigare. "Han har följt mig länge. Han började dyka upp i noveller först, sedan kom han in i romaner. /.../ När jag någon gång bläddrar i mina egna böcker händer det att jag stöter på honom. Då känner jag mig fortfarande en smula generad: han är något jag fräckt har lånat eller stulit från verkligheten. /.../ Han har aldrig varit så kallad huvudperson men har hängt med ändå, lite på sidan. Han bedriver en generös understöds- och utlåningsverksamhet: han ger eller lånar ut ett av sina drag här, ett annat där och hans röst, gester och ansiktsuttryck har skänkt mig bitar av romanpersoner."


 

eyvind_johnson1
Eyvind Johnson nobelpris för litteratur
1974 med Erechtheion i bakgrund.

Eyvind Johnson framställer i sitt författarskap en verklighet som med åren blir allt mer komplex. Gränsen mellan exakt verklighetsbeskrivning och diktardröm kan omöjligt fastställas, skriver han i en artikel. I en radiointervju säger han: Man kan inte skildra livet som det är, bara ge glimtar av det. Och i en efterlämnad arbetsanteckning står att läsa: "Inne i människan lever den verkliga människan".

När Hedenvind-Eriksson, Martinson och Johnson träffades vid Hedenvinds skrivarstuga i nordvästra Jämtland satt de uppe nätterna igenom och berättade sagor och skrönor för varandra. Alla tre var ytterst förtjusta i sagan som litterär form.

För Eyvind Johnson tycks med tiden drömmar och diktning framstå som vår kanske enda frihet - vår enda verkliga.

I den självbiografiska Olofromanen tänker huvudpersonen: Själen upphäver inte bara rummet, utan också tiden.

Kanske tedde sig för Johnson diktkonsten på ett likartat sätt: den upphävde inte bara rummet, utan också tiden.

Mot slutet av sitt liv påbörjade Eyvind Johnson en fortsättning på romantrilogin om Krilon - med arbetsnamnet Krilon på resa genom tiderna.

Man skulle med fog kunna tala om även Eyvind Johnson som en författare på resa genom tiderna.

Men samtidigt var han en resenär som allt tydligare insåg, att hur mycket man än reser, reser man inte från sig själv.

Björn Gustavsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

POETRY SLAM - folklighet eller elitism?

POETRY SLAM - folklighet eller elitism? Poesi - ett artificiellt språk från de finlitterära salongerna, eller ett ärligare sätt att uttrycka sig på, ett medel för att spräcka barriärerna och säga ...

Av: Elin Bengtsson | Kulturreportage | 09 februari, 2007

Michael Mandiberg, From Aaaaa! To ZZZap! på Denny Gallery i New York (2015)

Skriv ut hela internet!

Tänk att ha hela Wikipedia i sin bokhylla. Förr i tiden hade varje bildat hem ett uppslagsverk i bokhyllan. Det kunde vara Bonniers Familjelexikon, Bra Böckers Lexikon eller Nationalencyklopedin. Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 juli, 2015

Om förväntningar och böcker

Oftast börjar upptäckten av ett författarskap med att jag läser en bok av personen ifråga, gillar boken och blir nyfiken på mer. Antingen har jag blivit rekommenderad boken av någon ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 05 juni, 2012

Claus Beck-Nielsen - En identitet

Den nionde oktober år 2010 begravde den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck-Nielsen sig själv. Närmare bestämt var det hans identitet som begravdes och det skedde under värdiga former och ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om samhället | 29 oktober, 2010

Dokusåpan och döden

I dagarnas Big Brother-diskussioner kan man påminnas om två brittiska tv-dramer på temat. Den första av de båda, The Year of the Sex Olympics, sändes 1968 inom ramarna för BBC2:s ...

Av: Charlotte Wiberg | Essäer om film | 24 december, 2017

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 26 januari, 2007

Christopher Locke

Floppydiskar och hårddiskar som konst och miljöhot

Det är ett välkänt problem inom konsthistorien att kunna bevara all konst som görs i olika material. Och ju snabbare tekniken utvecklar sig, desto svårare blir det för konstrestaurerarna att ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 april, 2015

Moral og moralske verdier

Rent allment er det slik at folk som arbeider med moral og teorier om moral, er opptatt av at det gis et rimelig klart skille mellom moral på den ene ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.