Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Vördnad för den Upplyste

Ett nytt spännande reportage av Tarja Salmi-Jacobson. Den här gången, med hjälp av ord och bilder, visar hon oss de exoteriska och esoteriska vägarna till den Upplyste.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 27 september, 2015
Agora - filosofiska essäer

Stammen mörk i sin egen skymning

Detta är ingen ovanlig berättelse, den handlar om ett visst förfall, men inte om demens, inte heller om vanvård; om en viss omsorg och om omständigheter, som inte går att ...

Av: Bo Bjelvehammar | 31 augusti, 2014
Gästkrönikör

30. Kjell

Kjell sjönk så djupt ner i sätet som bilbältet tillät. Vad var det som hände? Han såg på sin klocka utan att förstå vad tiden ville visa. Han blev plötsligt ...

Av: Kjell | 13 juli, 2012
Lund har allt utom vatten

1 Seminariet Att skriva under hot inelddes av Alice Bah Kuhnke. Foto Lena Andersson

Yttrandefriheten diskuterades på bokmässan

Bok & Biblioteksmässan i Göteborg är slut för i år. Temat för den här gången var yttrandefrihet.

Av: Lena Andersson | 28 september, 2016
Kulturreportage

Stig Larsson: Umeå var mardrömmen



TEMA VÄSTERBOTTEN
Image
Stig Larsson. Foto: Gustaf Andersson.

Regissören och författaren Stig Larsson lämnade Umeå för över trettio år sedan. För Tidningen Kulturen berättar han nu sin Västerbottenshistoria.
– Värstingarna på Grubbeskolan kallade mig för sin professor.

Författaren och regissören Stig Larsson, 53, var precis fyllda 21 år då han lämnade Västerbotten. Numera bor han i en lägenhet på Lilla Essingen i Stockholm tillsammans med sin fru. Men det var i Skellefteå som Stig Larsson växte upp med sina föräldrar och sin syster. När han var fem år flyttade familjen till Umeå, eftersom pappan hade jobb i staden som byggnadsarbetare.
– När vi flyttade var alla vänner och släktingar extremt oroliga. Umeå betraktades på den tiden som en mycket hemsk stad. Den var rent av arbetarfientlig och präglades av enorma klasskillnader. När pappa, som var isolerare, gjorde ett jobb hos någon i Umeå blev han bjuden på kaffe en gång på tio år. I Skellefteå hade det aldrig hänt att han inte blivit bjuden på kaffe.

Var i Umeå bodde ni?

– Vi bodde först i ett slumområde, som låg précis vid stadsgränsen vid Tvärån. Det var som höga svarta Dostojevskijhus med utedass. Barnen som bodde där var riktigt undernärda. Sen flyttade vi till Umeås första hyresrättområde, Tallparken. Det låg ganska nära. I det här området låg även Grubbeskolan, den första skolan i Sverige som fick stänga på grund av våld. Lärarna där blev så allvarligt misshandlade av eleverna att de under en dag fick stänga och införskaffa väktare. Scenen i Kaninmannen där eleverna hissar upp sin gymnastiklärare i de romerska ringarna i gymnastikhallen är helt autentisk.

Var du våldsam som ung?

– Nej, men jag var beskyddad av värstingarna eftersom vi kom från samma bostadsområde. Många andra åkte på rätt mycket stryk. De flesta av de här killarna blev senare raggare. Det var bara jag och två till som gick gymnasiet.

Hur kom det sig?

– Varför jag gjorde det? Jag var ju jätteduktig i skolan. De kallade ju mig för sin professor. Jag kunde engelska före alla andra och kunde läsa redan innan jag började skolan.

Sedan flyttade ni igen?

– Ja, 1968 flyttade vi till ett radhusområde. Det låg också i samma område. Området heter Grisbacka-Grubbe Västerhiske.

Varför flyttade ni dit?

– Det var självklart att vi ville bo i ett radhus istället för en lägenhet när mina föräldrar fick bättre ekonomi. De hade sparat ihop till det.

Det var på sommarlovet mellan åttan och nian som Stig Larsson började att intressera sig för kultur på allvar. Han blev senare på hösten ledarfigur i konstgruppen Va och i en teatergrupp.

– Konstgruppen Va bestod i första hand av mig, Thomas Näsholm och Tomas Ohlsson. Tomas Ohlsson var hyperrealist och målade fotografisk realism av helt meningslösa föremål som vägguttag, fåtöljer och tvättställ. Jättestora tavlor. Thomas Näsholm arbetade mest med installationer av egendomligt konstruerade föremål. Det gjorde jag också. Vi var starkt påverkade av Edward Kienholz och Joseph Beuys.

Det låter avancerat, hur kom ni i kontakt med den här konsten?

– Vi skulle klippa sönder tre årgångar av tidningen Konstrevy till collage, men det tyckte jag var synd och snodde dem och läste dem från pärm till pärm istället, jag läste bland annat artiklar av Ola Billgren och Jan Håfström.

Vad var Teatergruppen för något?

– Jag hade skrivit en pjäs som hette Kretsspelet. Jag var influerad av den spanske dramatikern Fernando Arrabal. Första akten var en tragedi och den andra en komedi. Den handlade om relationen mellan känslor av kärlek, kåthet och smärta. Det gick ut på att vi bokstavligen skulle misshandla och ha sex med publiken. Det misslyckades förstås och blev en katastrof. Istället satte vi upp Rödluvan och vargen för utvecklingsstörda barn på ett vårdhem. Vi blev konstigt nog väldigt uppskattade.

Det låter cyniskt?

– Ja, det kan man verkligen säga. Vi var väldigt okänsliga. Jag och en annan kille, vi som var ledare för teatergruppen, såg de andra i gruppen som material och ansåg att de var tvungna att underkasta sig våra idéer. Vi gick igenom person för person och hade som mål att få alla att börja gråta så att de bröt ihop.

Hur gick ni till väga?

– Vi gjorde allt möjligt, vi slog dem bland annat. Sista gången vi repeterade vägrade de plötsligt att lyda order, jag minns det tydligt än i dag. Vi ville att de skulle klä av sig nakna och stå i en ring och sjunga Vietnams nationalsång för oss. Men de vägrade. Säger ni näe, är ni inte kloka? Ni är för dåligt material, då lägger vi ner det här, sa jag. Då började tre tjejer liggande på golvet att gråta.

Ångrar du det här idag?

– Nej, varför då, det har ju gått bra för allihop. Flera har blivit kända skådespelare, koreografer och regissörer och allt möjligt.

Blev det någon teatergrupp efter det här?

– Nej, när teatergruppen lades ner 1971 köpte jag en Super 8-kamera och började med film istället. Vi var ju så unga, bara 15-16 år.

Efter gymnasiet gjorde Stig Larsson lumpen på Lv7 i Luleå under ett år. Därefter jobbade han på båten M/S Kungsholm i ett halvår som hyttnisse, ett av världens då största passagerarfartyg. Sedan läste Stig Larsson lingvistik i Umeå ett halvår. 1976 flyttade han till Stockholm för att läsa filmvetenskap och senare gå Filmskolan.

Du var uppe i Umeå nyligen, hur var det?

– Jag var uppe innan jul och visade upp August-serien. Jag uppträdde även på skolan där mitt första bibliotek låg, Grubbebiblioteket. Då kom min lågstadielärarinna dit, varpå jag påminde henne om den dikt som jag skrev när jag var nio år och som publicerades hösten 1964. Det var kul, hon var sig lik.

Hur ofta är du i Umeå?

– Jag reser dit om somrarna och är där minst två gånger om året och träffar släkt och vänner.

Hur har Umeå förändrats sedan du lämnade staden på 70-talet?

– Umeå har verkligen blivit bättre. I dag är det en riktigt trevlig stad. Det som gjorde mig så glad när jag var uppe i somras var att det var fullt med uteserveringar och att det går att prata med folk. Bara att sitta ute i Umeå och dricka alkohol kändes för mig helt sensationellt. När jag bodde i Umeå fanns det en sorts motsättning mellan de som flyttade till Stockholm och de som bodde kvar. Den är borta nu, Umeåborna har blivit mycket mer öppna.

Gustaf Andersson 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Maria Sibylla Merian

Maria Sibylla Merian

En junidag 1699 lämnade ett av det holländska Västindiska kompaniets fartyg Amsterdams hamn med destination Surinam. Ombord fanns två kvinnor, Maria Sibylla Merian, en 52 år gammal konstnärinna och entomolog ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 20 mars, 2017

Postludium

Öknen du genomkorsar är brödet som du bryter var en gång säd köttet du tuggar blodet du tillåter devastera mina ådror var en ...

Av: Post Nigredo | Utopiska geografier | 02 mars, 2009

Nattsidan hos oss lever vidare. En essä om Aksel Sandemose

Aksel Sandemose väntar. Rastlös och ändå full av tålamod - som vore han Lucifer själv - därtill smått nonchalant självsäker och fullkomligt oberörd, med pipan tryggt i munnen och en ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 13 juni, 2011

Henri Michaux

Michaux och tullaren

I början av åttiotalet, närmare bestämt i maj 1984, gjorde jag en bilresa till Paris med galleristen Astley Nyhlen och hans son Anders för att hämta några målningar och grafiska ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om konst | 23 april, 2017

Ingrid Bergman och Roberto Rossellini under inspelningen av Stromboli

Roberto Rossellini, Ingrid Bergman och friheten

Som hyllning till Ingrid Bergmans 100 års jubileum publicerar vi en (förkortade) text av den italienske filmvetaren Adriano Aprà . Översättning Guido Zeccola

Av: Adriano Aprà | Essäer om film | 17 juli, 2015

Stefan Whilde

Den lekande människan!

Ett gott skratt förlänger livet. Det talesättet har vi hört sedan barnsben. Men är det sant bara för att någon en gång sa det och för att det är gammalt?

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 december, 2016

"Att ta på sig elefantbyxorna och vara som en människa" - om konsten…

I scenshowen "Komma tillbaka" (1998) har Jonas Gardell valt budskapet att ibland får man ta på sig elefantbyxorna och vara som en människa. Innebörden är egentligen lika enkel som svår ...

Av: Linda Bönström | Essäer | 25 oktober, 2010

Au pair - trenden som håller i sig

Tolfte mars 2011, Bogis-Bossey, Schweiz. En kvarts bilfärd från Genève, fem minuter från den franska gränsen ligger den pittoreska byn med cirka tusen invånare. Chavannes-de-Bogis är något större och de ...

Av: Jana Rüegg | Reportage om politik & samhälle | 17 november, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.