Under ordens skuggor. En natt med Gunnar Ekelöf

Det är stilla och stjärnklart, snön nypackad och gnistrande därute, klockan är tre i den mörka vinternatten när jag sakta läser mig in under Gunnar Ekelöfs djupa ordskuggor. Här talar ...

Av: Benny Holmberg | 01 januari, 2013
Litteraturens porträtt

Ett finskt trauma

”Kvinnogardisterna står i stadshusets fönster och skjuter mot de överlägsna vita styrkorna. Männen vill ge upp, men kvinnorna vägrar. Likhögarna på gatorna växer och Tammerfors står i brand. Det är ...

Av: Rolf Karlman | 02 februari, 2017
Essäer om politiken

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Detalj ur Begravningen av greve Orgaz (1586–1588), El Greco

Greken från Kreta

I skuggan av de välvda gångarna nere vid Heraklions hamn på Kreta stötte jag på ett par skyltar som berättade att den gamla hamnen från den venetianska tiden hade varit ...

Av: Mathias Jansson | 30 juli, 2016
Konstens porträtt

Anders Paulrud, världens gladaste citron



Image
Anders Paulrud, foto: J H Engström
Ett porträtt av den nyligen bortgångne store svenske författaren Anders Paulrud.Januarigrått, tunga steg på moddiga trottoarer och råfrusen in i märgen och så döden, döden, den förbannade döden överallt. Jag sitter här i morgonväkten och tänker tillbaka på år som flytt, dagar och nätter som begravt sig själva för längesedan. Jag minns till exempel en kväll. En mycket sen och rökig och stökig kväll som enbart kan kallas kväll av den som inte vill att baren ska stänga på länge än. Diskussionen vid bardisken var minst sagt intensiv. Jag vet inte, men jag tror att samtalet där i trängseln invid disken borde kallas för ett intellektuellt gräl. Ämnet för den animerade debatten var Lars Gustafsson. Det handlade om Lars Gustafssons storhet som författare. Ingen sade egentligen emot. Det rådde inte minsta oenighet. Ändå bråkades det hej vilt. Alla försökte med hjälp av alltmer trubbiga argument och tilltagande röststyrka bevisa att han minsann – han, och ingen annan han! – tyckte att Lars Gustafssons var störst, mest begåvad och den allra mest lysande lyriker som skrivit på det svenska språket.

Jag minns inte längre vad han sade. Men jag minns att han vann. Anders Paulrud, som sällan höjde den lite hesa rösten, serverade där i cigarrettdimmorna argumentet som slutligen fick tyst på oss andra. Anders Paulrud hade, som vanligt, hittat rätt ord. Naglat fast det som alla sökte i några lakoniska satser. Sedan log han inåtvänt, småputtrigt och såg ut som en glad citron. Ty sådant var hans skratt; när Anders Paulrud skrattade var han världens gladaste citron.

Dessutom är det faktiskt så, hur fördomsfullt det än kan låta, att det kräver sin man att få rätt i en suddig intellektuell diskussion mitt i natten genom att framföra argumenten på blekingska. Anders Paulrud blev sin Karlskronadialekt trogen även om den kom att kryddas med en och annan skimrande smutsig pärla från Söderslangen.

Men det var typiskt Anders Paulrud. Att i alla lägen lyckas hitta de rätta orden, att skruva till en mening så att den skar rakt igenom alla tomma rökridåer och molnblaffor av ord. Det var samma sak med hans blick, de sneda ögonen som för alltid gav honom öknamnen ”Kina”, de såg ofta något som andra inte ännu lyckats få syn på. En detalj, ett färskt fenomen, en händelse som plötsligt fick en ny innebörd.

”Va, fan”. Så inledde han många av sina meningar. Sedan kom det. Iakttagelsen, reflektionen, det där han i ensamhet gått omkring och grunnat på, vänt och vridit tills det rann ut några nya droppar envisa sanningar.

Han var sannerligen inte lätt att imponera på. Han tog ner allt på jorden. Där det hörde hemma. Så att det blev konkret och begripligt. Han var inte elak i sina försök att punktera uppblåsta ballonger. Han ville bara visa att en ballong var en ballong och en ballong består huvudsakligen av luft. Sedan skrattade han. Citronen lös.

En annan sak som var annorlunda med Anders Paulrud, när han år efter år slet som en liten ardennerhäst på Aftonbladets kulturredaktion tillsammans med Håkan Jaensson, var att varje gång man stötte ihop med honom så dröjde det inte många minuter förrän samtalet handlade om böcker, böcker och bara böcker. Allt det där andra, kulturjournalisters och kritikers älsklingsämnen som pengar och illasinnat förtal av icke närvarande kollegor, intresserade honom egentligen inte. Han ville nå kärnan. Det bärande. Han ville prata om det väsentliga. Om det som var värt all möda och ansträngning.

Jag minns en annan gång. Vi skulle till Indien. Det var ett möte på ett schabrak till flott slott som tidsenligt gjorts om till trist konferenshotell. Det var tio stycken som skulle iväg till Indien en hel månad, det var författare och litet annat löst kulturfolk – som Anders Paulrud och jag, ty hans författardebut låg ännu i framtiden. De flesta var nervösa, eller åtminstone duktigt oroliga. Det handlade mest om mikrober och baciller, diarréer och amöbor som borrade sig in och levde sitt liv i levern tills bäraren förtvinade och dog. Men Anders Paulruds oro var större och mäktigare än alla de andras tillsammans. Han var nära upplösningstillståndet. Cigarretterna avlöste varandra med nervig hastighet. Hur skulle han få sitt morgonkaffe? Alla vet ju att i Indien dricker man te, inte kaffe. Och Paulrud visste dessutom att han skulle inte klara av en enda dag utan sin rejäla morgondos espressokaffe. Han pratade om det varenda rökpaus där vi stod på trappan och blickade ut över de gamla slottsägorna.

Sedan, sent på kvällen, sken han plötsligt upp. Han hade hittat lösningen.

”Va, fan, jag tar med mig espressomaskinen och så mycket kaffe det bara går. Kläder kan jag köpa där!”

Anders Paulrud blev bara femtiosex år. Han tog sig igenom och överlevde en hjärntumör stor som ett hönsägg. Sedan kom lungcancern och högg häromnatten av livstråden. Sin skönlitterära debut gjorde han ganska sent, vid fyrtiotvå års ålder med ”Det regnar i Wimbledon”. Hans sista bok, ”Fjärilen i min hjärna”, utkommer postumt nästa vecka och handlar om hans sjukdom och nära förestående död. Här nere är det gråare, det är tråkigare, tristare och tommare. Men änglarna däruppe fnissar säkert så de hickar och dricker varje morgon av Anders Paulruds starka goda espressokaffe.
Crister Enander

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.