Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Anders Paulrud, världens gladaste citron



Image
Anders Paulrud, foto: J H Engström
Ett porträtt av den nyligen bortgångne store svenske författaren Anders Paulrud.Januarigrått, tunga steg på moddiga trottoarer och råfrusen in i märgen och så döden, döden, den förbannade döden överallt. Jag sitter här i morgonväkten och tänker tillbaka på år som flytt, dagar och nätter som begravt sig själva för längesedan. Jag minns till exempel en kväll. En mycket sen och rökig och stökig kväll som enbart kan kallas kväll av den som inte vill att baren ska stänga på länge än. Diskussionen vid bardisken var minst sagt intensiv. Jag vet inte, men jag tror att samtalet där i trängseln invid disken borde kallas för ett intellektuellt gräl. Ämnet för den animerade debatten var Lars Gustafsson. Det handlade om Lars Gustafssons storhet som författare. Ingen sade egentligen emot. Det rådde inte minsta oenighet. Ändå bråkades det hej vilt. Alla försökte med hjälp av alltmer trubbiga argument och tilltagande röststyrka bevisa att han minsann – han, och ingen annan han! – tyckte att Lars Gustafssons var störst, mest begåvad och den allra mest lysande lyriker som skrivit på det svenska språket.

Jag minns inte längre vad han sade. Men jag minns att han vann. Anders Paulrud, som sällan höjde den lite hesa rösten, serverade där i cigarrettdimmorna argumentet som slutligen fick tyst på oss andra. Anders Paulrud hade, som vanligt, hittat rätt ord. Naglat fast det som alla sökte i några lakoniska satser. Sedan log han inåtvänt, småputtrigt och såg ut som en glad citron. Ty sådant var hans skratt; när Anders Paulrud skrattade var han världens gladaste citron.

Dessutom är det faktiskt så, hur fördomsfullt det än kan låta, att det kräver sin man att få rätt i en suddig intellektuell diskussion mitt i natten genom att framföra argumenten på blekingska. Anders Paulrud blev sin Karlskronadialekt trogen även om den kom att kryddas med en och annan skimrande smutsig pärla från Söderslangen.

Men det var typiskt Anders Paulrud. Att i alla lägen lyckas hitta de rätta orden, att skruva till en mening så att den skar rakt igenom alla tomma rökridåer och molnblaffor av ord. Det var samma sak med hans blick, de sneda ögonen som för alltid gav honom öknamnen ”Kina”, de såg ofta något som andra inte ännu lyckats få syn på. En detalj, ett färskt fenomen, en händelse som plötsligt fick en ny innebörd.

”Va, fan”. Så inledde han många av sina meningar. Sedan kom det. Iakttagelsen, reflektionen, det där han i ensamhet gått omkring och grunnat på, vänt och vridit tills det rann ut några nya droppar envisa sanningar.

Han var sannerligen inte lätt att imponera på. Han tog ner allt på jorden. Där det hörde hemma. Så att det blev konkret och begripligt. Han var inte elak i sina försök att punktera uppblåsta ballonger. Han ville bara visa att en ballong var en ballong och en ballong består huvudsakligen av luft. Sedan skrattade han. Citronen lös.

En annan sak som var annorlunda med Anders Paulrud, när han år efter år slet som en liten ardennerhäst på Aftonbladets kulturredaktion tillsammans med Håkan Jaensson, var att varje gång man stötte ihop med honom så dröjde det inte många minuter förrän samtalet handlade om böcker, böcker och bara böcker. Allt det där andra, kulturjournalisters och kritikers älsklingsämnen som pengar och illasinnat förtal av icke närvarande kollegor, intresserade honom egentligen inte. Han ville nå kärnan. Det bärande. Han ville prata om det väsentliga. Om det som var värt all möda och ansträngning.

Jag minns en annan gång. Vi skulle till Indien. Det var ett möte på ett schabrak till flott slott som tidsenligt gjorts om till trist konferenshotell. Det var tio stycken som skulle iväg till Indien en hel månad, det var författare och litet annat löst kulturfolk – som Anders Paulrud och jag, ty hans författardebut låg ännu i framtiden. De flesta var nervösa, eller åtminstone duktigt oroliga. Det handlade mest om mikrober och baciller, diarréer och amöbor som borrade sig in och levde sitt liv i levern tills bäraren förtvinade och dog. Men Anders Paulruds oro var större och mäktigare än alla de andras tillsammans. Han var nära upplösningstillståndet. Cigarretterna avlöste varandra med nervig hastighet. Hur skulle han få sitt morgonkaffe? Alla vet ju att i Indien dricker man te, inte kaffe. Och Paulrud visste dessutom att han skulle inte klara av en enda dag utan sin rejäla morgondos espressokaffe. Han pratade om det varenda rökpaus där vi stod på trappan och blickade ut över de gamla slottsägorna.

Sedan, sent på kvällen, sken han plötsligt upp. Han hade hittat lösningen.

”Va, fan, jag tar med mig espressomaskinen och så mycket kaffe det bara går. Kläder kan jag köpa där!”

Anders Paulrud blev bara femtiosex år. Han tog sig igenom och överlevde en hjärntumör stor som ett hönsägg. Sedan kom lungcancern och högg häromnatten av livstråden. Sin skönlitterära debut gjorde han ganska sent, vid fyrtiotvå års ålder med ”Det regnar i Wimbledon”. Hans sista bok, ”Fjärilen i min hjärna”, utkommer postumt nästa vecka och handlar om hans sjukdom och nära förestående död. Här nere är det gråare, det är tråkigare, tristare och tommare. Men änglarna däruppe fnissar säkert så de hickar och dricker varje morgon av Anders Paulruds starka goda espressokaffe.
Crister Enander

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.