Sorgen finns ju där tillgänglig hela tiden.Intervju med Regina Lund

Stormvinden i solstrålens mitt, den mångbegåvade multikonstnären och renlevnadsivraren Regina Lund – ständigt lika aktuell – släpper den 7 december sin diktsamling Laserstrålar på Kalla Kulor förlag. Det är knappast ...

Av: Freke Räihä | 14 november, 2011
Övriga porträtt

Illustration: Hebriana Alainentalo

Onåbar del 4 av Gabriella Olsson

Hon vinglade och höll sig i väggar och möblemang. ”Var Jean-Pierre din och Pé-Pés son?” frågade Gilles. Han upprepade frågan tills han tröttnat. Hon hade inga svar att ge. Hennes ...

Av: Gabriella Olsson | 27 juli, 2015
Utopiska geografier

Benjamin 16

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | 03 december, 2011
Kulturen strippar

En färd mot utplåning*

"Bland den moderna vetenskapens största bedrifter vet jag få som inte utnyttjats för att mörda eller lemlästa", konstaterade den framstående österrikisk-amerikanske biokemisten Erwin Chargaff dystert för 20 år sedan. Som ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 14 januari, 2010
Essäer om samhället

Anders Paulrud, världens gladaste citron



Image
Anders Paulrud, foto: J H Engström
Ett porträtt av den nyligen bortgångne store svenske författaren Anders Paulrud.Januarigrått, tunga steg på moddiga trottoarer och råfrusen in i märgen och så döden, döden, den förbannade döden överallt. Jag sitter här i morgonväkten och tänker tillbaka på år som flytt, dagar och nätter som begravt sig själva för längesedan. Jag minns till exempel en kväll. En mycket sen och rökig och stökig kväll som enbart kan kallas kväll av den som inte vill att baren ska stänga på länge än. Diskussionen vid bardisken var minst sagt intensiv. Jag vet inte, men jag tror att samtalet där i trängseln invid disken borde kallas för ett intellektuellt gräl. Ämnet för den animerade debatten var Lars Gustafsson. Det handlade om Lars Gustafssons storhet som författare. Ingen sade egentligen emot. Det rådde inte minsta oenighet. Ändå bråkades det hej vilt. Alla försökte med hjälp av alltmer trubbiga argument och tilltagande röststyrka bevisa att han minsann – han, och ingen annan han! – tyckte att Lars Gustafssons var störst, mest begåvad och den allra mest lysande lyriker som skrivit på det svenska språket.

Jag minns inte längre vad han sade. Men jag minns att han vann. Anders Paulrud, som sällan höjde den lite hesa rösten, serverade där i cigarrettdimmorna argumentet som slutligen fick tyst på oss andra. Anders Paulrud hade, som vanligt, hittat rätt ord. Naglat fast det som alla sökte i några lakoniska satser. Sedan log han inåtvänt, småputtrigt och såg ut som en glad citron. Ty sådant var hans skratt; när Anders Paulrud skrattade var han världens gladaste citron.

Dessutom är det faktiskt så, hur fördomsfullt det än kan låta, att det kräver sin man att få rätt i en suddig intellektuell diskussion mitt i natten genom att framföra argumenten på blekingska. Anders Paulrud blev sin Karlskronadialekt trogen även om den kom att kryddas med en och annan skimrande smutsig pärla från Söderslangen.

Men det var typiskt Anders Paulrud. Att i alla lägen lyckas hitta de rätta orden, att skruva till en mening så att den skar rakt igenom alla tomma rökridåer och molnblaffor av ord. Det var samma sak med hans blick, de sneda ögonen som för alltid gav honom öknamnen ”Kina”, de såg ofta något som andra inte ännu lyckats få syn på. En detalj, ett färskt fenomen, en händelse som plötsligt fick en ny innebörd.

”Va, fan”. Så inledde han många av sina meningar. Sedan kom det. Iakttagelsen, reflektionen, det där han i ensamhet gått omkring och grunnat på, vänt och vridit tills det rann ut några nya droppar envisa sanningar.

Han var sannerligen inte lätt att imponera på. Han tog ner allt på jorden. Där det hörde hemma. Så att det blev konkret och begripligt. Han var inte elak i sina försök att punktera uppblåsta ballonger. Han ville bara visa att en ballong var en ballong och en ballong består huvudsakligen av luft. Sedan skrattade han. Citronen lös.

En annan sak som var annorlunda med Anders Paulrud, när han år efter år slet som en liten ardennerhäst på Aftonbladets kulturredaktion tillsammans med Håkan Jaensson, var att varje gång man stötte ihop med honom så dröjde det inte många minuter förrän samtalet handlade om böcker, böcker och bara böcker. Allt det där andra, kulturjournalisters och kritikers älsklingsämnen som pengar och illasinnat förtal av icke närvarande kollegor, intresserade honom egentligen inte. Han ville nå kärnan. Det bärande. Han ville prata om det väsentliga. Om det som var värt all möda och ansträngning.

Jag minns en annan gång. Vi skulle till Indien. Det var ett möte på ett schabrak till flott slott som tidsenligt gjorts om till trist konferenshotell. Det var tio stycken som skulle iväg till Indien en hel månad, det var författare och litet annat löst kulturfolk – som Anders Paulrud och jag, ty hans författardebut låg ännu i framtiden. De flesta var nervösa, eller åtminstone duktigt oroliga. Det handlade mest om mikrober och baciller, diarréer och amöbor som borrade sig in och levde sitt liv i levern tills bäraren förtvinade och dog. Men Anders Paulruds oro var större och mäktigare än alla de andras tillsammans. Han var nära upplösningstillståndet. Cigarretterna avlöste varandra med nervig hastighet. Hur skulle han få sitt morgonkaffe? Alla vet ju att i Indien dricker man te, inte kaffe. Och Paulrud visste dessutom att han skulle inte klara av en enda dag utan sin rejäla morgondos espressokaffe. Han pratade om det varenda rökpaus där vi stod på trappan och blickade ut över de gamla slottsägorna.

Sedan, sent på kvällen, sken han plötsligt upp. Han hade hittat lösningen.

”Va, fan, jag tar med mig espressomaskinen och så mycket kaffe det bara går. Kläder kan jag köpa där!”

Anders Paulrud blev bara femtiosex år. Han tog sig igenom och överlevde en hjärntumör stor som ett hönsägg. Sedan kom lungcancern och högg häromnatten av livstråden. Sin skönlitterära debut gjorde han ganska sent, vid fyrtiotvå års ålder med ”Det regnar i Wimbledon”. Hans sista bok, ”Fjärilen i min hjärna”, utkommer postumt nästa vecka och handlar om hans sjukdom och nära förestående död. Här nere är det gråare, det är tråkigare, tristare och tommare. Men änglarna däruppe fnissar säkert så de hickar och dricker varje morgon av Anders Paulruds starka goda espressokaffe.
Crister Enander

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Episoder från Jerusalem: episod 1

Jag bor i Jerusalem. Smålands Jerusalem. Mellan de två Jerusalemer är det nästan ingen skillnad, förutom att den ena ligger i Småland. Kan du gissa vilken? En av de riktigt påtagliga ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 14 september, 2013

VIPPARE tag plats!

En av sommaren begivenheter var en VIP-resa den 9 augusti sträckan Kalmar – Emmaboda tur och retur med två mellanliggande stopp Nybro och Örsjö. Regionen och kommunerna samt den starka ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 12 augusti, 2014

Craig Taylor: Londoners

Metoden är enkel men effektiv: man låter folk prata på om egna erfarenheter, några stickrepliker behövs knappast för att hålla igång berättarflödet. Så får man, med varsam redigering och trivialiteterna ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 07 augusti, 2012

August och kvinnorna

Johan August Strindberg var sinnligt lagd med anlag för impotens. Impotensen kom sig av ett sedan barndomen inlärt dåligt självförtroende. I skuggan av fadern Carl Oscar, doktor Kapffs skrifter om ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 14 maj, 2011

Anna Fredén. En dikt

Jag är en typisk sängskrivare som helst läser Ann Jäderlund och Pia Tafdrup. När min man sitter med hörlurarna på för att lyssna och skriva så ligger jag i sängen med ...

Av: Anna Fredén. | Utopiska geografier | 06 oktober, 2014

Sammetsnässlan kategorika

(i natt kl. c. 5.20 blev jag klar med min definition av sammetsnässlan, och man ska fan inte börja skriva efter klockan 3, sedan somnade jag som en död trots ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 februari, 2013

Sosialetikk. Del II

For å komme på sporet av grunnlaget for autentiske yrkesvalg, har en å tenke videre enn å oppholde seg ved de ytre sanser, for nå er det om ‘mening’. For ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 februari, 2014

Julvandring i underjorden

Det här är Västerlandet. Solen har gått ner i väster, och det är mörkt. Förmodligen är det Europa det är fråga om. Ja, så är det. Europa och Stockholm, stockarnas ...

Av: Percival | Utopiska geografier | 15 december, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.