Botanisk teater, 1924-1934. Foto: Thomas Notini

Att göra det osynliga synligt

I skrivande stund pågår på Moderna Museet i Stockholm en liten, sparsmakad utställning med verk av den tysk-schweiziske Paul Klee och den svenske Ivan Aguéli. Den är tematiskt väl uppbyggd ...

Av: Thomas Notini | 01 mars, 2016
Konstens porträtt

Marco Missiroli. Foto Gian-Luca Rossetti

Skrivkonsten mellan väsentlighet och dikt

Marco Missiroli är född 1981 i Rimini men bor sedan många år tillbaka i Milano, där han givit ut flera böcker och fått prestigefulla priser som Premio Campiello, Premio Comisso ...

Av: Guido Zeccola | 07 november, 2014
Litteraturens porträtt

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | 06 december, 2017
Reportage om politik & samhälle

Anders Paulrud, världens gladaste citron



Image
Anders Paulrud, foto: J H Engström
Ett porträtt av den nyligen bortgångne store svenske författaren Anders Paulrud.Januarigrått, tunga steg på moddiga trottoarer och råfrusen in i märgen och så döden, döden, den förbannade döden överallt. Jag sitter här i morgonväkten och tänker tillbaka på år som flytt, dagar och nätter som begravt sig själva för längesedan. Jag minns till exempel en kväll. En mycket sen och rökig och stökig kväll som enbart kan kallas kväll av den som inte vill att baren ska stänga på länge än. Diskussionen vid bardisken var minst sagt intensiv. Jag vet inte, men jag tror att samtalet där i trängseln invid disken borde kallas för ett intellektuellt gräl. Ämnet för den animerade debatten var Lars Gustafsson. Det handlade om Lars Gustafssons storhet som författare. Ingen sade egentligen emot. Det rådde inte minsta oenighet. Ändå bråkades det hej vilt. Alla försökte med hjälp av alltmer trubbiga argument och tilltagande röststyrka bevisa att han minsann – han, och ingen annan han! – tyckte att Lars Gustafssons var störst, mest begåvad och den allra mest lysande lyriker som skrivit på det svenska språket.

Jag minns inte längre vad han sade. Men jag minns att han vann. Anders Paulrud, som sällan höjde den lite hesa rösten, serverade där i cigarrettdimmorna argumentet som slutligen fick tyst på oss andra. Anders Paulrud hade, som vanligt, hittat rätt ord. Naglat fast det som alla sökte i några lakoniska satser. Sedan log han inåtvänt, småputtrigt och såg ut som en glad citron. Ty sådant var hans skratt; när Anders Paulrud skrattade var han världens gladaste citron.

Dessutom är det faktiskt så, hur fördomsfullt det än kan låta, att det kräver sin man att få rätt i en suddig intellektuell diskussion mitt i natten genom att framföra argumenten på blekingska. Anders Paulrud blev sin Karlskronadialekt trogen även om den kom att kryddas med en och annan skimrande smutsig pärla från Söderslangen.

Men det var typiskt Anders Paulrud. Att i alla lägen lyckas hitta de rätta orden, att skruva till en mening så att den skar rakt igenom alla tomma rökridåer och molnblaffor av ord. Det var samma sak med hans blick, de sneda ögonen som för alltid gav honom öknamnen ”Kina”, de såg ofta något som andra inte ännu lyckats få syn på. En detalj, ett färskt fenomen, en händelse som plötsligt fick en ny innebörd.

”Va, fan”. Så inledde han många av sina meningar. Sedan kom det. Iakttagelsen, reflektionen, det där han i ensamhet gått omkring och grunnat på, vänt och vridit tills det rann ut några nya droppar envisa sanningar.

Han var sannerligen inte lätt att imponera på. Han tog ner allt på jorden. Där det hörde hemma. Så att det blev konkret och begripligt. Han var inte elak i sina försök att punktera uppblåsta ballonger. Han ville bara visa att en ballong var en ballong och en ballong består huvudsakligen av luft. Sedan skrattade han. Citronen lös.

En annan sak som var annorlunda med Anders Paulrud, när han år efter år slet som en liten ardennerhäst på Aftonbladets kulturredaktion tillsammans med Håkan Jaensson, var att varje gång man stötte ihop med honom så dröjde det inte många minuter förrän samtalet handlade om böcker, böcker och bara böcker. Allt det där andra, kulturjournalisters och kritikers älsklingsämnen som pengar och illasinnat förtal av icke närvarande kollegor, intresserade honom egentligen inte. Han ville nå kärnan. Det bärande. Han ville prata om det väsentliga. Om det som var värt all möda och ansträngning.

Jag minns en annan gång. Vi skulle till Indien. Det var ett möte på ett schabrak till flott slott som tidsenligt gjorts om till trist konferenshotell. Det var tio stycken som skulle iväg till Indien en hel månad, det var författare och litet annat löst kulturfolk – som Anders Paulrud och jag, ty hans författardebut låg ännu i framtiden. De flesta var nervösa, eller åtminstone duktigt oroliga. Det handlade mest om mikrober och baciller, diarréer och amöbor som borrade sig in och levde sitt liv i levern tills bäraren förtvinade och dog. Men Anders Paulruds oro var större och mäktigare än alla de andras tillsammans. Han var nära upplösningstillståndet. Cigarretterna avlöste varandra med nervig hastighet. Hur skulle han få sitt morgonkaffe? Alla vet ju att i Indien dricker man te, inte kaffe. Och Paulrud visste dessutom att han skulle inte klara av en enda dag utan sin rejäla morgondos espressokaffe. Han pratade om det varenda rökpaus där vi stod på trappan och blickade ut över de gamla slottsägorna.

Sedan, sent på kvällen, sken han plötsligt upp. Han hade hittat lösningen.

”Va, fan, jag tar med mig espressomaskinen och så mycket kaffe det bara går. Kläder kan jag köpa där!”

Anders Paulrud blev bara femtiosex år. Han tog sig igenom och överlevde en hjärntumör stor som ett hönsägg. Sedan kom lungcancern och högg häromnatten av livstråden. Sin skönlitterära debut gjorde han ganska sent, vid fyrtiotvå års ålder med ”Det regnar i Wimbledon”. Hans sista bok, ”Fjärilen i min hjärna”, utkommer postumt nästa vecka och handlar om hans sjukdom och nära förestående död. Här nere är det gråare, det är tråkigare, tristare och tommare. Men änglarna däruppe fnissar säkert så de hickar och dricker varje morgon av Anders Paulruds starka goda espressokaffe.
Crister Enander

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Leonard Cohen

So Long, Leonard, and Thank You For the…

“I forget to pray for the angels …. and then the angels forget to pray for us.” (So Long, Marianne, 1967) “If you are the dealer I’m out of the game ...

Av: Dr Jytte Holmqvist | Gästkrönikör | 13 november, 2016

Ångest och frihet hack i häl på Kierkegaard och Giddens

Sprit Fixt av Hebriana Alainentalo I modern poesi, sägs det, är ordet "ångest" bannlyst. När det gäller övrig skönlitteratur är det desto mer gångbart, men även där under förutsättning att ämnet ...

Av: Roberth Ericsson | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2010

Moln över den föränderliga världen – Leopold Museum i Wien

Moln fascinerar – men det är kanske första gången som moln blivit tema för en utställning. Nu visar Leopoldmuseet i Wien en omfattande utställning av 300 verk, som lånats ut ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 05 maj, 2013

Veckan från hyllan, vecka 20 - 2012

På måndag är det 100 år sedan August Strindberg gick bort. Kulturministern har kollat upplagesiffrorna och kommit fram till att den där Strindberg måste vara lika bra, eller kanske till ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 12 maj, 2012

Veckan från Isabel Allende via IKEA

Det går inget vidare för Ingvar Kamprad. Först avslöjades det att han var långt mer aktiv nazist än han har medgett, och dessutom att hans nazistsympatier har fortsatt långt efter ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 03 september, 2011

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10   Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 29 april, 2011

En liten blåsa i Guds andes glas

Jag är förtvivlad, full av ångest och riven i djupet som aldrig förr! Det är nåt fel med mig! Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 05 september, 2011

Olika bokomslag

Hur viktiga är bokomslagen?

Väljer du böcker efter bokomslaget? Författaren? Berättelsen? Genren? Det är många kriterier att ta hänsyn till när man ska välja en bok att läsa. I dag tar det visuella stor ...

Av: Lisbeth Ekelöf | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts