Erotiskkrönika 04 Bandagesstation

Mina nerver svek mig goda hårdhudade, fastän försökte intala mig att är ju lyxpoet, den som skall kunna komprimest mera inte minst även den svåraste av opplevda verkligheter i de ...

Av: Stefan Hammarén | 26 augusti, 2010
Stefan Hammarén

Vantablack, Källa: Wikipedia

Konstnären som äger det svartaste svarta i konsten

Till konstvärldens förtret har konstnären Anish Kapoor exklusiv rätt till det svartaste svarta i konsten. Han äger sedan 2014 rätten att använda Vantablack som kan absorberar 99.96% av allt ljus.

Av: Mathias Jansson | 19 mars, 2017
Essäer om konst

Loggbok från seglats i Hammarenska farvatten…

Ute på villande hav, GPS ur funktion, kompass och sextant överbord, sjökortet ivägblåst, bortblåst, omhöljda av dimma och mörka moln i stark kulning stävar vi vidare, framåt i detta hav ...

Av: Oliver Parland | 10 november, 2012
Övriga porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Marie Ndiaye

Marie Ndiaye – en av vår samtids främsta författare.



Efter det att jag läste alla Chimamanda Ngozi Adichies och Zadie Smiths romaner snubblade jag över Marie Ndiaye. Alla tre är fantastiska författare, men jag tror nog ändå att jag föredrar Marie Ndiaye. Det började med att jag stavade mig igenom hennes Trois femmes puissantes (2009), men nu har nu fortsatt med den till svenska översatta Ladivine (2013). Alla de tre mörkhyade författarna är befryndade, inte minst vad gäller etnicitet (Vita tänder av Smith), men också i viss utsträckning klass och ras (främst Adichies romaner, men även och ej minst Ndiayes). Efter lite ansträngning fick jag dessutom kontakt med Marie Ndiaye, som idag bor i Berlin. 
Skildringen är mångskiktad och briljant. Stilistiken frätande. Förhållandet till modern djupt problematiskt och flerdimensionellt. Förskjutandet av modern visar sig bli ett djupt trauma hos Clarisse som gör henne oförmögen att knyta an till andra människor. Resultatet blir att hon förhåller sig underdånig till omgivningen, en överdriven självuppoffring som närmar sig det självutplånande.

Annons:

Marie Ndiaye (fortsättningsvis enbart Marie) var redan i yngre tonåringen produktiv, dvs. ett underbarn. Härefter – hon fyller i år 50 – har hon dessutom trotsat litterära gränser och tematik såväl som ton, stil och genrer. Sålunda har hon skrivit – främst – romaner, noveller, filmmanus, barnböcker osv. Därtill är hon både något skygg och blyg och mycket rättfram och saklig. Hennes rent biografiska bakgrund är enkel att beskriva (om än möjligen inte att tolka): hennes först under senare år uppenbarade pappa, från Senegal, och hennes franska mor är rötterna. I Frankrike är hon redan betraktad som en framtida Nobelpristagare (liksom åtminstone Adichie). Hon accepterar min i sammanhanget urusla franska.

Vad är det då hon skriver om? Ja, i Trois femmes puissantes handlar det just om tre starka kvinnor, även om det starka förvanskas och kan möta det svaga. I Ladivinne möter vi, som jag ser det, tre kvinnor som ingår i varandra som ryska babusjkor. Mor, dotter och dotterdotter.

Under den ungefär första tredjedelen av romanen får vi stifta bekantskap med en närmast outhärdlig skildring av förhållandet mellan dotter och mor. Huvudpersonen Malinka är dotter till städerskan Ladivinne. Platsen tycks vara Paris omnejd. De är båda mycket ensamma, och någon man eller far finns inte närvarande. Skammen lyser dessutom som mareld – i synnerhet Malinkas skam för modern och sig själv, eftersom de är svarta och fattiga. Det går till och med så långt, att Malinka inte ens officiellt erkänner sin mor som mor.

Likafullt har modern en utomordentlig, om än komplex, betydelse, för Malinka, som för att fly sitt ursprung dessutom byter namn till Clarisse. Likafullt döper hon, som gift, sin egen dotter till just Ladivinne, dvs. mormoderns namn.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Förhållandet till modern är alltså komplicerat, Hon träffar henne varje månad, men redogör ingenting om sitt liv, liksom hon inte heller talar om sin mor för sina närmaste. Här finns en synnerligen djup ambivalens. Hon älskar kanske sin mor, men vill samtidigt inte veta av vare sig henne eller sig själv.

Livet framställs som inte bara psykologiskt och existentiellt invecklat. Det berättas också om det ambiguösa i att var svart i det vita. Clarisses liv är med andra ord ett liv i ett rasistiskt och segregerat samhälle. Maries skildring är utsökt och djupt tragisk, samtidigt som här finns drag av surrealism.

Skildringen är mångskiktad och briljant. Stilistiken frätande. Förhållandet till modern djupt problematiskt och flerdimensionellt. Förskjutandet av modern visar sig bli ett djupt trauma hos Clarisse som gör henne oförmögen att knyta an till andra människor. Resultatet blir att hon förhåller sig underdånig till omgivningen, en överdriven självuppoffring som närmar sig det självutplånande.

Tvetydigheten och draget av surrealism hos NDiaye minner om både Kafka och sydamerikanska magiker, kanske också om Musils Mannen utan egenskaper. Hur som helst är Marie utan tvekan en av vår samtids främsta författare. 

Carsten Palmer Schale

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 16 augusti, 2011

Basale element i Hegels filosofi

Innledning Det gis mange slags typer av filosofi, og én av disse er Hegels filosofi. Tankegangen i den filosofiske konsepsjonen til Hegel slik. Mennesket er av ånd, der ånden er tredelt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 december, 2014

The God of Carnage med SEST

SEST - The Stockholm English Speaking Theatre är en teatergrupp som spelar bara på engelska. Regissören Samuele Caldognetto och skådespelarna Cheryl Murphy, Kristina Leon och Ingela Lundh driver gruppen sedan flera ...

Av: Guido Zeccola | Reportage om scenkonst | 23 februari, 2013

Amerikansk samtidsestetik för tre stämmor

Mirror in New York av Hebriana Alainentalo Autentiska textstrimlor, diskret nedtecknade, översatta och härmed saluförda av Alan Asaid.   I $ 18 Att utan ord och mening Rusta för en vår Utan ...

Av: Alan Asaid | Utopiska geografier | 05 januari, 2009

Whilde Stefan. Foto: Samuel Dante

Anteckningar om shoppingbordeller, bortgjordhet, D-vitamin och Einsteins mirakel

En ny månadskrönika av Stefan Whilde som berättar i 4 punkter om mycket och om inget.

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2015

Sofie Livebrant, ”Lighthouse Stories”. Brus och Knaster/Playground.

Lighthouse Stories - Sofie Livebrant

Sofie Livebrant säger att hon läser för att bli inspirerad. Det är lätt att tro henne. Hon har tidigare bland annat tolkat Dan Andersson, Karin Boye och Emily Dickinson och ...

Av: Belinda Graham | Musikens porträtt | 03 februari, 2016

Att skapa tillsammans med andra – om Click festivalen i Helsingör

För fyra år sedan startade Mikael Fock och Casper Øbro New Media Art festivalen Click i Helsingör i Danmark. Under åren har festivalen växt sig allt större med konstutställningar, musikframträdande ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 Maj, 2014

När folkbildningsrörelsen kom till Hälsingland

Den 14 september hade jag glädjen att få vara med när biblioteket i Hudiksvall fyllde 100 år. Det väckte en rad minnen, varav det första handlar om min farmor Therese. Hon ...

Av: Mats Myrstener | Kulturreportage | 11 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.