Inför den Internationella kvinnodagen

I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas i almanackan.I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas överhuvudtaget.I den bästa av världar ...

Av: Solveig Olsson-Hultgren | 06 mars, 2013
Gästkrönikör

Shushan Purim i Jerusalem

Purim är en judisk högtid som firas till minne av judarnas räddning från en utrotnings komplott ledd av Haman i det Persiska riket på 400-talet före Kristus. Historien berättas i ...

Av: Loulou d'Aki | 22 Maj, 2010
Bildreportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 Maj, 2009
Essäer om musik

Gör Bologna-processen yrkesskolor av Europas universitet?

Bildning är i motsats till utbildning inte direkt kopplad till ekonomiska syften - så uttryckte sig Wilhelm von Humboldt, men ett visst perspektiv på arbetsmarknaden vill de flesta studenter ändå ...

Av: Lilian O. Montmar | 28 mars, 2010
Allmänna reportage

Marie Ndiaye

Marie Ndiaye – en av vår samtids främsta författare.



Efter det att jag läste alla Chimamanda Ngozi Adichies och Zadie Smiths romaner snubblade jag över Marie Ndiaye. Alla tre är fantastiska författare, men jag tror nog ändå att jag föredrar Marie Ndiaye. Det började med att jag stavade mig igenom hennes Trois femmes puissantes (2009), men nu har nu fortsatt med den till svenska översatta Ladivine (2013). Alla de tre mörkhyade författarna är befryndade, inte minst vad gäller etnicitet (Vita tänder av Smith), men också i viss utsträckning klass och ras (främst Adichies romaner, men även och ej minst Ndiayes). Efter lite ansträngning fick jag dessutom kontakt med Marie Ndiaye, som idag bor i Berlin. 
Skildringen är mångskiktad och briljant. Stilistiken frätande. Förhållandet till modern djupt problematiskt och flerdimensionellt. Förskjutandet av modern visar sig bli ett djupt trauma hos Clarisse som gör henne oförmögen att knyta an till andra människor. Resultatet blir att hon förhåller sig underdånig till omgivningen, en överdriven självuppoffring som närmar sig det självutplånande.

Annons:

Marie Ndiaye (fortsättningsvis enbart Marie) var redan i yngre tonåringen produktiv, dvs. ett underbarn. Härefter – hon fyller i år 50 – har hon dessutom trotsat litterära gränser och tematik såväl som ton, stil och genrer. Sålunda har hon skrivit – främst – romaner, noveller, filmmanus, barnböcker osv. Därtill är hon både något skygg och blyg och mycket rättfram och saklig. Hennes rent biografiska bakgrund är enkel att beskriva (om än möjligen inte att tolka): hennes först under senare år uppenbarade pappa, från Senegal, och hennes franska mor är rötterna. I Frankrike är hon redan betraktad som en framtida Nobelpristagare (liksom åtminstone Adichie). Hon accepterar min i sammanhanget urusla franska.

Vad är det då hon skriver om? Ja, i Trois femmes puissantes handlar det just om tre starka kvinnor, även om det starka förvanskas och kan möta det svaga. I Ladivinne möter vi, som jag ser det, tre kvinnor som ingår i varandra som ryska babusjkor. Mor, dotter och dotterdotter.

Under den ungefär första tredjedelen av romanen får vi stifta bekantskap med en närmast outhärdlig skildring av förhållandet mellan dotter och mor. Huvudpersonen Malinka är dotter till städerskan Ladivinne. Platsen tycks vara Paris omnejd. De är båda mycket ensamma, och någon man eller far finns inte närvarande. Skammen lyser dessutom som mareld – i synnerhet Malinkas skam för modern och sig själv, eftersom de är svarta och fattiga. Det går till och med så långt, att Malinka inte ens officiellt erkänner sin mor som mor.

Likafullt har modern en utomordentlig, om än komplex, betydelse, för Malinka, som för att fly sitt ursprung dessutom byter namn till Clarisse. Likafullt döper hon, som gift, sin egen dotter till just Ladivinne, dvs. mormoderns namn.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Förhållandet till modern är alltså komplicerat, Hon träffar henne varje månad, men redogör ingenting om sitt liv, liksom hon inte heller talar om sin mor för sina närmaste. Här finns en synnerligen djup ambivalens. Hon älskar kanske sin mor, men vill samtidigt inte veta av vare sig henne eller sig själv.

Livet framställs som inte bara psykologiskt och existentiellt invecklat. Det berättas också om det ambiguösa i att var svart i det vita. Clarisses liv är med andra ord ett liv i ett rasistiskt och segregerat samhälle. Maries skildring är utsökt och djupt tragisk, samtidigt som här finns drag av surrealism.

Skildringen är mångskiktad och briljant. Stilistiken frätande. Förhållandet till modern djupt problematiskt och flerdimensionellt. Förskjutandet av modern visar sig bli ett djupt trauma hos Clarisse som gör henne oförmögen att knyta an till andra människor. Resultatet blir att hon förhåller sig underdånig till omgivningen, en överdriven självuppoffring som närmar sig det självutplånande.

Tvetydigheten och draget av surrealism hos NDiaye minner om både Kafka och sydamerikanska magiker, kanske också om Musils Mannen utan egenskaper. Hur som helst är Marie utan tvekan en av vår samtids främsta författare. 

Carsten Palmer Schale

Ur arkivet

view_module reorder

Machiavellis republikanska ideal

Machiavellis republikanska ideal Historikern Satya Datta beskriver Niccolò Machiavellis republikanska ideal. Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex ...

Av: Satya Datta | Essäer om samhället | 03 Maj, 2007

Konst, Vadstena och Ungern – Intervju med Lajos Szelényi

Lajos Szelényi är en bildkonstnär som föddes i Ungern för 70 år sedan. Han är verksam som målare och emellanåt även som musiker och samhällsdebattör. Lajos har haft flera utställningar ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 15 Maj, 2013

Snabbare tid snabbare ... Inblickar i Nelly Sachs diktvärld

Den tyskfödda diktarinnan Nelly Sachs, som sedan början av 40-talet levde i Sverige, fick nobelpriset i litteratur på sin 75-årsdag 1966. I hennes verk finns en medskapande mänsklighet och ett ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 10 juli, 2011

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 25 februari, 2013

Per aspera ad astra

Författaren Cordwainer Smith (1913-1966) sa en gång att det inte finns någon litterär genre som har skapat så många forskare som science fiction-genren. Och det stämmer. Många astronauter, ingenjörer och ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 12 juni, 2014

Den ”okända” svenska deckardrottningen

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå? Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon ...

Av: Bengt Eriksson | Litteraturens porträtt | 07 november, 2012

Peace & Love - en festival för alla sinnen

2010 var ett rekordår för Peace & Love. Med sina 3000 besökare vid starten 2001 till hela 42.000 i år har Peace & Love nu blivit den största svenska festivalen ...

Av: Linda Olsson, Karin Sundqvist | Kulturreportage | 11 juli, 2010

Lotta Lotass Fjärrskrift- återvändsgränd eller befrielse?

Lotta Lotass nya bokutgåva är en telexremsa som getts namnet Fjärrskrift och som består av en exklusiv upplaga på 100 ex av ett telexband där förlaget Drucksache också filmat remsan ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 07 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.