Friheten och makten Upplevelser och tankar i gudarnas land. Indien.

Hur kom jag dit? -Nej nej. Stig upp! Gör inte så! En välklädd ung man har just kommit fram till kvinnan som sitter bredvid mig. Hon har kort, mörkt ...

Av: Annakarin Svedberg | 13 juli, 2011
Kulturreportage

En Neapel utan sol

Möte med Camorran

Rolf Karlman besöker Neapel som kallas Europas Calcutta.

Av: Rolf Karlman | 24 juli, 2016
Resereportage

Språk

Efter illusionen om att kunna förstå och om att kunna förklara, efter illusionen om en vilken som helst form av kommunikation och samförstånd, vill jag återkomma till ett stadium (som ...

Av: Gilda Melodia | 13 maj, 2016
Gilda Melodia

Bild: Hebriana Alainentalo

Hebriana Alainentalo

en dikt av Hebriana Alainentalo

Av: Hebriana Alainentalo | 19 mars, 2017
Utopiska geografier

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam



I.

Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp.

Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag för en handfull skribenter  i Amerika och Storbritannien, sett denna ytterst tidsbundna, och förunderliga, debutfilm med fel föreställningar. Fel förväntningar.

Också den som ens bara bläddrat sig igenom de båda romaner som föregick filmen, och av vilka Luis Bunuel i slutet av sextiotalet en gång övervägde att

filmatisera den ena, borde inte ha blivit förvånade och besvikna. Dessa textliga verk förebådar båda och i lika grad genomgående allt det som såväl denna första och sedan också din andra film har och inte har.

Romantexterna, intellektualiserande och sköra experiment, hade med all önskvärd tydlighet förebådat filmerna, misslyckade eller inte.

Du var modern och hungrig. Du ville något. Du beundrade William Burroughs fortfarande. Du skrev alla de små essäerna om konst. Du hade skrivit om Yoko

Ono's happenings i New York långt innan hon blev fru Lennon. Du kände det absurdas natur och bekände dig till den.

Du förnekade dina karaktärer i dessa tidiga verk varje tänkbar psykologisk norm. Kontinuiteten existerar endast - i filmerna såväl som i de skönlitterära verken faktiskt ända fram till den sena The Vulcano Lover (1989) som ändå närmar sig ett igenkännbart eller konventionellt sätt att skriva romaner - i dina ständiga och envetna avsteg från varje logisk eller rimlig förväntan.


II.

 

En gång, det var våren 1976, gjorde du tillsammans med William Burroughs och Allen Ginsberg en uppläsning på Akademie der Künste i Berlin. Samuel Beckett var i stan för den första tyska uppsättningen av Slutspel och tillsammans med Fred Jordan begav ni er till Becketts tillfälliga bostad. Han tog emot men kände, enligt säkra vittnesbörd, inte genuint intresse för

någon av er. Ni överräckte en flaska whisky och Ginsberg frågade B., som arbetat hos Joyce, om Joyce möjligen komponerade några sånger.  B. svarade att Joyce skrivit texter till musik av Schubert. OchGinsberg bad honom sjunga.

Beckett sjöng tre verser med en istunn irländsk tenor och sedan mörknade det. Eftermiddagen blev på tjugo minuter kväll. Han hade artigt konverserat er. Lägenheten med utsikt över Tiergarten blev dunkel, han tände inga lampor och det var en säker gest om att ni borde gå.

   

III.

 

Tid har gått. Ifrån, i kapp.

 

Vid en sökning på ditt namn på Internet nu sida efter sida, hundratals, många tiotals tusen, minnesord från överallt i världen, skrivna på alla tänkbara slags

språk, från Manhattan till Stockholm, från Sarajevo (där man redan dagen efter din bortgång beslutade uppkalla en gata efter dig) till Peking.

Många världar står efter den 28 december 2004 tommare utan din allvarliga närvaro (denna förutom bildningen en av dina två utan tvekan viktigaste

kvaliteter:  närvaron, allvaret), den kritiska blicken och den alltmer högt stegrade viljan att ta dig an allt större ämnen. Och ditt storslaget höga mod.

Vetskapen om att du sedan klockan sju den morgonen inte längre är bland oss för dagen levande gör enunderlig till mods.

 

Som det alltid är med de döda.

Som det alltid är med de för dagen levande.

   

IV.

 

Litteraturen. Böckerna och läsandet, din passion där inne i det borgesiska åttatusenvolymersbiblioteket i Chelsea.

Medvetandet som passion.

Jag har lyckats se Duett för kannibaler sex sju gånger vid det här laget och har - för vilken gång i ordningen? - läst om de två bästa berättelserna i Jag,

etc (Plan för en resa till Kina och Utan reseledare, den sistnämnda som du 1984 i Venedig gjorde film av för italiensk tv med dansaren Lucinda Childs i

huvudrollen, filmen kom att bli din sista). Jag har läst och läst om manuskriptet till Brother Carl (filmen 1972, manuset som bok 1974) och essän om Canetti, den med en titel som, naturligtvis, sant motsvarade något hos dig själv när det gällde såväl litteraturen som livet.

 

Tanken som lidelse.

Och så vidare ända fram till den sista stora texten: Att se andras lidande.

Vilket till slut alltid är att se sitt eget lidande i andras för att kunna förstå.

 

Susan. Alla minnena.

 

Alla namnen som nu försvunnit. Alla förbindelser.

Som det måste vara. The final elsewhere.

 

Vi sågs på Manhattan två veckor efter tornens fall, ditt hov med sonen David som given prins var närvarande, livvakter på plats. Din hand var sval och du sa ordet certainly som om ingen någonsin tidigare utsagt det.

 

Och månen stiger över Manhattan, jag vet hur det ser ut. Den blänker storögt i mörka East River medan staden, rasande glittrande , allvarlig, lever vidare,

omsmältande sitt mänskliga material.

Peter Lucas Erixon Titeln på denna text är lånad från en essä med titeln Letter from Sweden som Sontag 1969 skrev för Partisan Review när hon just börjat tillbringa längre tider i Stockholm för filmarbete. Sontags filmografi inkluderar fyra filmer: Duett för kannibaler (Sverige, 1969), Brother Carl (Sverige, 1971), Promised Lands (Frankrike, 1974) och Unguided Tour (Italien, 1983). Under 2007 inleds den fransk-polsk-spanska filmatiseringen av Sontags roman I Amerika i regi av Jerzy Skolimowski med manus av Frederic Raphael. Sontags son är författaren David Rieff.  

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

På väg mot musiken

Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas läsaren kommer att läsa mellan raderna. Inget begreppsligt fastställande av musikens väsen ...

Av: Guido Zeccola Text. Hebriana Alainentalo. Bilder | Essäer om musik | 21 mars, 2017

Krönika 4 från Maspalomas

Badade i havet efter att ha gått närmre 4 km i värmen. Tillbaka till fots en dryg halvtimme senare. Man kanske skulle tjacka en hoj och satsa på triathlon? För gammal ...

Av: Christer B Johansson | Gästkrönikör | 03 oktober, 2012

Prag. Europas hjärta

Som månen suger åt sig havet och släpper, så inverkar det astronomiska uret på Prags besökare. Staré město; Gamla Staden. Anorna från den här platsen går mer än två tusen ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 21 november, 2012

I en värld fylld av nakenhet och skönhet

I en värld fylld av nakenhet och skönhet Vem - eller vad - är Friedrich Nietzsches Zarathustra? Bo Cavefors skriver om några tongivande nietzschetolkningar. Nietzschelitteraturen är, minst sagt, omfattande. Redan 1889-1890 ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 23 november, 2006

Ezra Pound

Dag Hammarskjölds stora insats för poesin: frigivningen av Ezra Pound

I Dag Hammarskjölds magnifika livsverk finns ett lite udda inslag. Under sin tid som generalsekreterare för FN engagerade han sig under många år för en av patienterna på sinnessjukhuset St ...

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om litteratur & böcker | 28 april, 2017

Susann Wilhelmsson

Djuret 1   Djuret rycker och drar i kättingen som håller den fast. Förankrad i betonggolvet och gallerna av metall. Kättingen skaver kring halsen. Svetten rinner i tunna strömmar längs med tinningen ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 27 oktober, 2008

bild av  Bengt Berg 

Summering inför vintern av Bengt Berg 

En ny dikt av Bengt Berg 

Av: Bengt Berg | Utopiska geografier | 20 oktober, 2016

33. Asad

Varje gång jag passerar igenom en dörr frågar jag mig själv: ”Drömmer du eller är du vaken Asad?” Varje gång svarar jag: ”Jag är vaken.” Khalil säger att det tar tid. Att man måste ...

Av: Asad | Lund har allt utom vatten | 10 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.