Bevissthetsfilosofi

Bevisstheten som grunnkategori Diskursen om bevisstheten er tvetydig; den kan stå for systematiske undersøkelser av bevisstheten, dens struktur og dens fenomen, eller den kan dreie seg om relasjonen mellom vår tilgang ...

Av: Thor Olav Olsen | 05 januari, 2015
Agora - filosofiska essäer

Storpolitiken i änkefru Hjorths sängkammare Storpolitik och rena Almedalen i Örebro 1812

”Ryssland och England gick in i en sängkammare hos änkefru Hjorth på Storgatan i Örebro och slöt fred.” Det låter som en absurdistisk pjäs men är faktiskt vad som hände den ...

Av: Staffan Skott | 08 april, 2014
Kulturreportage

Hurra för Drottningen

Den 23 december kommer svenska flaggor hissas upp som om det var Juldagen, men så är det ej, anledningen är att vi firar H.M. Drottning Silvias 71:e födelsedag. Grattis. På den ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 december, 2014
Gästkrönikör

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | 09 december, 2013
Gästkrönikör

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam



I.

Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp.

Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag för en handfull skribenter  i Amerika och Storbritannien, sett denna ytterst tidsbundna, och förunderliga, debutfilm med fel föreställningar. Fel förväntningar.

Också den som ens bara bläddrat sig igenom de båda romaner som föregick filmen, och av vilka Luis Bunuel i slutet av sextiotalet en gång övervägde att

filmatisera den ena, borde inte ha blivit förvånade och besvikna. Dessa textliga verk förebådar båda och i lika grad genomgående allt det som såväl denna första och sedan också din andra film har och inte har.

Romantexterna, intellektualiserande och sköra experiment, hade med all önskvärd tydlighet förebådat filmerna, misslyckade eller inte.

Du var modern och hungrig. Du ville något. Du beundrade William Burroughs fortfarande. Du skrev alla de små essäerna om konst. Du hade skrivit om Yoko

Ono's happenings i New York långt innan hon blev fru Lennon. Du kände det absurdas natur och bekände dig till den.

Du förnekade dina karaktärer i dessa tidiga verk varje tänkbar psykologisk norm. Kontinuiteten existerar endast - i filmerna såväl som i de skönlitterära verken faktiskt ända fram till den sena The Vulcano Lover (1989) som ändå närmar sig ett igenkännbart eller konventionellt sätt att skriva romaner - i dina ständiga och envetna avsteg från varje logisk eller rimlig förväntan.


II.

 

En gång, det var våren 1976, gjorde du tillsammans med William Burroughs och Allen Ginsberg en uppläsning på Akademie der Künste i Berlin. Samuel Beckett var i stan för den första tyska uppsättningen av Slutspel och tillsammans med Fred Jordan begav ni er till Becketts tillfälliga bostad. Han tog emot men kände, enligt säkra vittnesbörd, inte genuint intresse för

någon av er. Ni överräckte en flaska whisky och Ginsberg frågade B., som arbetat hos Joyce, om Joyce möjligen komponerade några sånger.  B. svarade att Joyce skrivit texter till musik av Schubert. OchGinsberg bad honom sjunga.

Beckett sjöng tre verser med en istunn irländsk tenor och sedan mörknade det. Eftermiddagen blev på tjugo minuter kväll. Han hade artigt konverserat er. Lägenheten med utsikt över Tiergarten blev dunkel, han tände inga lampor och det var en säker gest om att ni borde gå.

   

III.

 

Tid har gått. Ifrån, i kapp.

 

Vid en sökning på ditt namn på Internet nu sida efter sida, hundratals, många tiotals tusen, minnesord från överallt i världen, skrivna på alla tänkbara slags

språk, från Manhattan till Stockholm, från Sarajevo (där man redan dagen efter din bortgång beslutade uppkalla en gata efter dig) till Peking.

Många världar står efter den 28 december 2004 tommare utan din allvarliga närvaro (denna förutom bildningen en av dina två utan tvekan viktigaste

kvaliteter:  närvaron, allvaret), den kritiska blicken och den alltmer högt stegrade viljan att ta dig an allt större ämnen. Och ditt storslaget höga mod.

Vetskapen om att du sedan klockan sju den morgonen inte längre är bland oss för dagen levande gör enunderlig till mods.

 

Som det alltid är med de döda.

Som det alltid är med de för dagen levande.

   

IV.

 

Litteraturen. Böckerna och läsandet, din passion där inne i det borgesiska åttatusenvolymersbiblioteket i Chelsea.

Medvetandet som passion.

Jag har lyckats se Duett för kannibaler sex sju gånger vid det här laget och har - för vilken gång i ordningen? - läst om de två bästa berättelserna i Jag,

etc (Plan för en resa till Kina och Utan reseledare, den sistnämnda som du 1984 i Venedig gjorde film av för italiensk tv med dansaren Lucinda Childs i

huvudrollen, filmen kom att bli din sista). Jag har läst och läst om manuskriptet till Brother Carl (filmen 1972, manuset som bok 1974) och essän om Canetti, den med en titel som, naturligtvis, sant motsvarade något hos dig själv när det gällde såväl litteraturen som livet.

 

Tanken som lidelse.

Och så vidare ända fram till den sista stora texten: Att se andras lidande.

Vilket till slut alltid är att se sitt eget lidande i andras för att kunna förstå.

 

Susan. Alla minnena.

 

Alla namnen som nu försvunnit. Alla förbindelser.

Som det måste vara. The final elsewhere.

 

Vi sågs på Manhattan två veckor efter tornens fall, ditt hov med sonen David som given prins var närvarande, livvakter på plats. Din hand var sval och du sa ordet certainly som om ingen någonsin tidigare utsagt det.

 

Och månen stiger över Manhattan, jag vet hur det ser ut. Den blänker storögt i mörka East River medan staden, rasande glittrande , allvarlig, lever vidare,

omsmältande sitt mänskliga material.

Peter Lucas Erixon Titeln på denna text är lånad från en essä med titeln Letter from Sweden som Sontag 1969 skrev för Partisan Review när hon just börjat tillbringa längre tider i Stockholm för filmarbete. Sontags filmografi inkluderar fyra filmer: Duett för kannibaler (Sverige, 1969), Brother Carl (Sverige, 1971), Promised Lands (Frankrike, 1974) och Unguided Tour (Italien, 1983). Under 2007 inleds den fransk-polsk-spanska filmatiseringen av Sontags roman I Amerika i regi av Jerzy Skolimowski med manus av Frederic Raphael. Sontags son är författaren David Rieff.  

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan. Vecka 10 -2013

Efter att ha varit bortrest i två veckor undrar jag efter hemkomsten vad som har hänt under min bortavaro. Som vanligt visar det sig att det har inte hänt något ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 02 mars, 2013

Nigredo

I.   All denna vakna tid tillbringad i andra människors mardrömmar i denna värld av sinnrikt vävda lögner i de svarta pelarnas skuggor vid kanten av den öppna massgraven   Det är som om ett svart hål fötts fram ...

Av: Sven Andrè | Utopiska geografier | 08 november, 2010

Georges Simenon

Maigret kommer tillbaka – svarta döden direkt!

Det är inne just nu att använda ordet retro som försäljningsargument. Vi gjorde det nyss när vi lade ut en del Rörstrandsporslin från sextiotalet på blocket – allt såldes nästan ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 11 november, 2016

Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra…

  Speculum veritatis Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 23 april, 2009

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 09 december, 2013

Jean Vigo

Apropå Jean Vigo

Vem minns inte sekvensen i Francois Truffauts ”De 400 slagen”, där en skolklass är ute och joggar med gymnastikläraren i spetsen och det vid varje gathörn smiter iväg några killar ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 29 januari, 2016

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.