William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | 13 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | 16 oktober, 2013
Essäer

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte…

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där. Till vad nytta är dessa uppbyggda? Och liknar aldrig varandra? Och är oräkneligt många? Varför växlar skratt, gråt och bleknande? Vad gagnar allt oss detta ...

Av: Göran af Gröning | 30 september, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | 27 januari, 2011
Gästkrönikör

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam



I.

Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp.

Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag för en handfull skribenter  i Amerika och Storbritannien, sett denna ytterst tidsbundna, och förunderliga, debutfilm med fel föreställningar. Fel förväntningar.

Också den som ens bara bläddrat sig igenom de båda romaner som föregick filmen, och av vilka Luis Bunuel i slutet av sextiotalet en gång övervägde att

filmatisera den ena, borde inte ha blivit förvånade och besvikna. Dessa textliga verk förebådar båda och i lika grad genomgående allt det som såväl denna första och sedan också din andra film har och inte har.

Romantexterna, intellektualiserande och sköra experiment, hade med all önskvärd tydlighet förebådat filmerna, misslyckade eller inte.

Du var modern och hungrig. Du ville något. Du beundrade William Burroughs fortfarande. Du skrev alla de små essäerna om konst. Du hade skrivit om Yoko

Ono's happenings i New York långt innan hon blev fru Lennon. Du kände det absurdas natur och bekände dig till den.

Du förnekade dina karaktärer i dessa tidiga verk varje tänkbar psykologisk norm. Kontinuiteten existerar endast - i filmerna såväl som i de skönlitterära verken faktiskt ända fram till den sena The Vulcano Lover (1989) som ändå närmar sig ett igenkännbart eller konventionellt sätt att skriva romaner - i dina ständiga och envetna avsteg från varje logisk eller rimlig förväntan.


II.

 

En gång, det var våren 1976, gjorde du tillsammans med William Burroughs och Allen Ginsberg en uppläsning på Akademie der Künste i Berlin. Samuel Beckett var i stan för den första tyska uppsättningen av Slutspel och tillsammans med Fred Jordan begav ni er till Becketts tillfälliga bostad. Han tog emot men kände, enligt säkra vittnesbörd, inte genuint intresse för

någon av er. Ni överräckte en flaska whisky och Ginsberg frågade B., som arbetat hos Joyce, om Joyce möjligen komponerade några sånger.  B. svarade att Joyce skrivit texter till musik av Schubert. OchGinsberg bad honom sjunga.

Beckett sjöng tre verser med en istunn irländsk tenor och sedan mörknade det. Eftermiddagen blev på tjugo minuter kväll. Han hade artigt konverserat er. Lägenheten med utsikt över Tiergarten blev dunkel, han tände inga lampor och det var en säker gest om att ni borde gå.

   

III.

 

Tid har gått. Ifrån, i kapp.

 

Vid en sökning på ditt namn på Internet nu sida efter sida, hundratals, många tiotals tusen, minnesord från överallt i världen, skrivna på alla tänkbara slags

språk, från Manhattan till Stockholm, från Sarajevo (där man redan dagen efter din bortgång beslutade uppkalla en gata efter dig) till Peking.

Många världar står efter den 28 december 2004 tommare utan din allvarliga närvaro (denna förutom bildningen en av dina två utan tvekan viktigaste

kvaliteter:  närvaron, allvaret), den kritiska blicken och den alltmer högt stegrade viljan att ta dig an allt större ämnen. Och ditt storslaget höga mod.

Vetskapen om att du sedan klockan sju den morgonen inte längre är bland oss för dagen levande gör enunderlig till mods.

 

Som det alltid är med de döda.

Som det alltid är med de för dagen levande.

   

IV.

 

Litteraturen. Böckerna och läsandet, din passion där inne i det borgesiska åttatusenvolymersbiblioteket i Chelsea.

Medvetandet som passion.

Jag har lyckats se Duett för kannibaler sex sju gånger vid det här laget och har - för vilken gång i ordningen? - läst om de två bästa berättelserna i Jag,

etc (Plan för en resa till Kina och Utan reseledare, den sistnämnda som du 1984 i Venedig gjorde film av för italiensk tv med dansaren Lucinda Childs i

huvudrollen, filmen kom att bli din sista). Jag har läst och läst om manuskriptet till Brother Carl (filmen 1972, manuset som bok 1974) och essän om Canetti, den med en titel som, naturligtvis, sant motsvarade något hos dig själv när det gällde såväl litteraturen som livet.

 

Tanken som lidelse.

Och så vidare ända fram till den sista stora texten: Att se andras lidande.

Vilket till slut alltid är att se sitt eget lidande i andras för att kunna förstå.

 

Susan. Alla minnena.

 

Alla namnen som nu försvunnit. Alla förbindelser.

Som det måste vara. The final elsewhere.

 

Vi sågs på Manhattan två veckor efter tornens fall, ditt hov med sonen David som given prins var närvarande, livvakter på plats. Din hand var sval och du sa ordet certainly som om ingen någonsin tidigare utsagt det.

 

Och månen stiger över Manhattan, jag vet hur det ser ut. Den blänker storögt i mörka East River medan staden, rasande glittrande , allvarlig, lever vidare,

omsmältande sitt mänskliga material.

Peter Lucas Erixon Titeln på denna text är lånad från en essä med titeln Letter from Sweden som Sontag 1969 skrev för Partisan Review när hon just börjat tillbringa längre tider i Stockholm för filmarbete. Sontags filmografi inkluderar fyra filmer: Duett för kannibaler (Sverige, 1969), Brother Carl (Sverige, 1971), Promised Lands (Frankrike, 1974) och Unguided Tour (Italien, 1983). Under 2007 inleds den fransk-polsk-spanska filmatiseringen av Sontags roman I Amerika i regi av Jerzy Skolimowski med manus av Frederic Raphael. Sontags son är författaren David Rieff.  

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.