Tidens flod

Tankar vid Tidens flod

Att födas är inte religion. Att dö är inte religion. Eller är det? Mellan födelse och död försöker människan leva så gott hon förmår, och under den tiden ägnar hon ...

Av: Percival | 31 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

"Allt är en del av processen"

Warpaints 2010 var fullt av turnéer och uppmärksamhet kretsande kring det mångfacetterade debutalbumet "The Fool". Kvartetten från Los Angeles, bestående av Jenny Lee Lindberg (bas, sång), Emily Kokal (gitarr, sång) ...

Av: Carl Abrahamsson | 29 januari, 2011
Musikens porträtt

De farligaste fängelserna har osynliga galler. Om Tariq Ramadan

I en tid då Sverigedemokraterna pekar ut muslimska invandrare som orsak till allt ont i det svenska samhället och då flera europeiska länder infört en islamofobisk lagstiftning genom förbudet mot ...

Av: Bo Gustavsson | 01 november, 2010
Essäer om samhället

Gamla staden i Riga Foto CC BY-SA 3.0

Ryssarna i Baltikum

Riga är Lettlands vackra huvudstad vid floden Dünas(Daugava) mynning i Östersjön. 2014 var staden med all rätt Europas kulturhuvudstad. Otaliga sevärdheter lockar. Riga var också en viktig industristad under ...

Av: Rolf Karlman | 21 augusti, 2016
Reportage om politik & samhälle

Om Kazuo Ishiguro



Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet, som Kanada, Australien, Nya Zeeland och forna kolonier som Singapore och Hong Kong, och i Afrika. 

Den fulländade butlern


Ishiguros varsamt satiriska sederoman drabbar en hel personlighetstyp, den som inte ifrågasätter, den plikttrogne men fantasilöse medlöparen. Sin spegling på ett mera aktivt plan har butlern i lord Darlington som visar sin kaliber när han avskedar två tjänsteflickor efter många års klanderfri tjänst för inget annat skäl än att de råkar ha judiskt blod. Där ställer butlern upp på sin herres infall trots miss Kentons protester och förtvivlan. Senare ångar sig lorden, men då det för sent. Och inte ens då tillåter sig butlern att klandra sin herres hjärtlöshet. Sådana känslor hör inte till hans roll. Den fulländade tjänaren har inte plats för civilkurage och kritiskt tänkande. Någon gång hamrar Ishiguro kanske in sina sanningar lite väl eftertryckligt, men hans roman är berättartekniskt driven, och den är tänkvärd. Under den polerade ytan döljs förrädiska djup.

Som sexåring i början av sextiotalet kom han till England och är alltså sedan barnsben naturaliserad. Men han är uppfostrad enligt strikt japansk tradition, och hans båda romaner ”Berg i fjärran” och ”Konstnär i den flytande världen” var förlagda till Japan. De handlade om sken och verklighet, och förljugenhet och sanning, med en berättare som ljög raffinerat.

Samma ämne återkom i hans tredje roman som han fick det prestigefyllda Booker-priset för 1989: ”Återstoden av dagen”. Men där valde han en typiskt engelsk miljö, de pastorala grevskapen i söder och väster, Sussex och Somerset, Devon och Cornwall. Och som huvudperson uppträdde en överklassbutler. Något mera brittiskt kan knappast tänkas, men någon nära släkting till den jovialiske Jeeves hos P. G. Wodehouse, den mest välkände av alla litteraturens butlers, var denne Stevens inte alls. Det är en skicklig psykologisk roman som kastar sitt ironiska ljus över åtskilliga företeelser, bruk och seder.

Det är en jagberättelse där huvudpersonen hela tiden avslöjar saker som han aldrig tillåter sig själv att bli medveten om, och den för därmed vidare temat från de båda föregående böckerna, men den förnyar också en inhemsk tradition med rötter i 1800-talet. Till romanens mödrar hör säkert bland andra den psykologiskt skarptänkta och kvicka Jane Austen. Underdrifterna är genomgående i denna mycket underhållande men samtidigt tragiska roman om ett förfelat och bortkastat liv, om en man som söker en roll och fulländar den till priset av bottenfrusna känslor.

Mr. Stevens har levt med ständiga skygglappar. Han underordnar sig ängsligt sin herre, lorden på herresätet Darlingtron Hall, som han hyser obegränsad respekt och beundran för och vars beslut han lär sig att aldrig ifrågasätta. Nu är det 1956 – tiden råkar sammanfalla med Ishuguros eget födelseår. Atmosfären av fattig efterkrigstid i boken bygger alltså knappast på självsyn men är trots det övertygande. Lord Darlington har dött och godset har övergått till en rik amerikan vars handfasta skämt den förfinade butlern pliktskyldigast försöker lära sig att uppskatta.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men han är en man fullständigt renons på humor, det är ett av hans stora karaktärsfel (han har en del andra lika grava) fast han vägrar inse det. Efter alla år av tjänande får han en semestervecka och får låna sin arbetsgivares lyxiga Ford, och det ger upphov till förvecklingar. När han tar in på ett lantligt värdshus flockas byborna kring honom, och han gör inget för att ta dem ur villfarelsen att han skulle vara en betydande godsherre. Han ljuger inte direkt, men han lägger sanningen till rätta. Det är bara traktens doktor som genast genomskådar det hela, men han håller god min. Den episoden är betecknande, någon stark egen personlighet och integritet har butlern inte, trots sitt säkra yttre.

Hans tjänande liv läggs fram i minnets förskönande ljus. Läsaren kan tidigt skilja sken från verklighet fast butlern själv inte kan eller vill det. Yrket har gått i arv, fadern var också butler och tjänstgjorde som skröplig åldring några nådeår på Darlington Hall. Kontrasten hos sonen mellan stram attityd och ishjärta inskärps, ibland kanske lite för kraftigt. Darlington Hall fungerar som sambandscentral mellan nazisterna och deras engelska sympatisörer som vill revidera Versailles-fredens statuter. Ribbentrop ränner hemvant i huset. Först när kriget är över går det upp för butlern att han tjänat en tvetydig herre. I själva verket är lorden en uppblåst åsna. Den sena insikten söker butlern gömma undan, och medan det beger sig finns den inte alls, tvärtom tror han sig tjäna ett lysande och betydelsefullt följe. På en av lordens många utrikespolitiska mutmiddagar är det förstås Mr Stevens som passar upp. Bland annat tas han uppmärksamhet i anspråk av en fjant som har skoskav. Samtidigt ligger fadern i ett vindskyffe, slagrörd och döende. Men att vara vid hans dödsbädd har butlern inte tid till, hans värv bland de politiska kannstöparna vid middagsbordet är viktigare.

Han är duktig på att rationalisera bort sina samvetskval. Han funderar över begreppet ”värdighet” och kommer med pompösa definitioner. Han hämtar sin förebild hos de allra främsta inom yrket och söker efterlikna dem intill förblandning och självutplåning. En lika avslöjande snedbelysning kastas över hans relationer till husföreståndarinnan på godset, Miss Kenton, som ger honom åtskilliga tydliga inviter under årens lopp. Men sådant är bortkastat på denne stenstod till och med under det möte sent i livet som han upplever när han åker hela vägen västerut till Cornwall för att träffa henne. Masken rämnar för ett ögonblick när han förstås vidden av sitt misslyckade liv. Tårarna stiger i hans ögon, men bara tillfälligt. Sedan är han återigen sitt gamla jag och ordnar in sig i selen. Han ska förbättra sina färdigheter i skämtsamhet och anstränga sig för sin nye herres skull: ”Det borde innebära, hoppas jag, att jag kan ge min arbetsgivare en glad överraskning när han anländer.”

Ishiguros varsamt satiriska sederoman drabbar en hel personlighetstyp, den som inte ifrågasätter, den plikttrogne men fantasilöse medlöparen. Sin spegling på ett mera aktivt plan har butlern i lord Darlington som visar sin kaliber när han avskedar två tjänsteflickor efter många års klanderfri tjänst för inget annat skäl än att de råkar ha judiskt blod. Där ställer butlern upp på sin herres infall trots miss Kentons protester och förtvivlan. Senare ångar sig lorden, men då det för sent. Och inte ens då tillåter sig butlern att klandra sin herres hjärtlöshet. Sådana känslor hör inte till hans roll. Den fulländade tjänaren har inte plats för civilkurage och kritiskt tänkande. Någon gång hamrar Ishiguro kanske in sina sanningar lite väl eftertryckligt, men hans roman är berättartekniskt driven, och den är tänkvärd. Under den polerade ytan döljs förrädiska djup.

 

 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Harpan på Drachmanns grav

På skalden Holger Drachmanns grav bland klittren på Skagens Sønderstrand finns det en harpa, eller kanske är det en lyra. En lyra i järn på det minnesmonument som Peder Severin ...

Av: Kerstin Dahlén | Essäer | 05 november, 2017

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Anita Björk och Graham Greene

I en artikel i Svenska Dagbladet om Anita Björk som avled i onsdags sägs att hon hade kunnat göra internationell karriär, efter en biroll i en Hitchcock-film. Men hon sammanlevde ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 28 oktober, 2012

Hela havet stormar på Opera Comique

På Opera Comique i Paris händer det numera rätt märkliga saker. Man har hittat en egen profil vid sidan av de två andra, större operahusen, Garnier och Bastille. Repertoarvalet ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 30 maj, 2010

Tove Jansson, författare, bildkonstnär, muminmamma

Tove Jansson skulle i år ha fyllt etthundra år. Det firas inte minst i Finland, där hennes bildkonst ställs ut på museet Ateneum i Helsingfors. Lagom till utställningen har konstprofessorn ...

Av: Mats Myrstener | Övriga porträtt | 07 april, 2014

Vägen till läsandet – Svenska Akademien

Mörkret är kompakt. Det är tidig morgon. Men det är ändå långt till gryningen. Skrivbordslampan lyser, skapar en skyddande cirkel av ljus som möter dataskärmens flimmer. Det är höst, och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 24 oktober, 2012

Daniel Barenboim Foto Monika Rittershaus

Stalin, Mozart och vi

Josef Stalin älskade Mozarts musik och berördes av den på djupet. Han lyssnade ivrigt till den, på radio och grammofon, på operan och i konsertsalen. Den Store Ledaren, som mördade miljontals ...

Av: Thomas Notini | Essäer om samhället | 18 december, 2016

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | Essäer om film | 21 februari, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.