Kan islam och demokrati förenas?

Om 1980-talet dominerades av fruktan för export av den iranska revolutionen, så har perspektivet under 1990-talet vidgats till ett globalt islamiskt hot. 1 De olika riktningarna inom dagens islam tenderar ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 26 augusti, 2013
Essäer om samhället

Zonen mellan verklighet och verklighet

Under större delen av 2000-talets första årtionde publicerades en liten tidskrift i A5-format som kom fyra gånger om året. Den hette Mitrania och trots det obetydliga formatet var Mitrania en ...

Av: Bertil Falk | 16 mars, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Lovsång

Tidig morgon vid Gryningens Port Din hand sträcktes ut- möte med min Vi vandrade igenom och - det blev Morgon - det blev Zenit - allt stod stilla Vi voro en - varandras like  

Av: Violet Tengberg | 26 april, 2010
Utopiska geografier

När vetenskap blir till religion

Jag är för vetenskap. Så länge den inte blir till religion. När den blir till religion händer det att bokstavstrogna vetenskapsfundamentalister kryper fram ur gömmorna och etablerar sig som nät-terrorister. Till ...

Av: Stefan Whilde | 01 Maj, 2013
Stefan Whilde

Pentti Saarikoski

Saarikoski på Tjörn



Hos den sene Pentti Saarikoski finns den politiska besvikelsen, faran att före detta kommunister en dag ingår i samma bisarra kuriosakabinett som nazister; han som ändå en tid i Island talat över huvudet på Stalin. Men det handlar också om att han misstog sin talang, sin sociala funktion, för att få stå i rampljuset där den begåvades kvickheter i studentlyor och på kaféer flyttat in på den offentliga scenen, sedd och igenkänd av alla.




Det finns en rytm hos de riktiga poeterna, till dem hör Saarikoski, som ständigt återkommer. Om livet går oss förbi större delen av dagen så är det i den poeten blir en seende. Vanliga ord får en sorts ögon. Det påminner om den personliga rytmen hos pianister som Bud Powell och Bill Evans. Detsamma finns hos aforistiker. De kan inte, till skillnad från Dickens eller Vilhelm Moberg, läsas i stora kvantiteter.

Dagen efter, med sin krappula, på väg till krogen, kan han räkna med att råkar de mötas bli hälsad av president Kekkonen. I en stuga på Tjörn vet han att hans dikter och upptåg är lika bekanta som statyn av Mannerheim. Behovet att vara en veckotidningarnas och akademiernas laureatus går aldrig bort. Och mitt i det finns en poet, en urfinne, en lantis som trivs på pubarna i Dublin och på bänken vid Fiskekyrkan med finska a-lagare; när han återkommer till politiken blir det ur en mänsklig synvinkel, obländad och vis, men också äregirig och svartsjuk.

I det litterära mediet kan man ”bekänna” på olika sätt: gestalta sin erfarenhet, få kunskap; det personliga, närvaron, står mot det officiella. Det finns också bekännelser som är på modet, det går att chockera sig fram. De där två linjerna går aldrig helt isär hos Saarikoski. I Tjörntrilogin blir han den vise på berget. Men finns någon durelation utöver den till hustrun Mia? Attityder, poser – hela enfant terriblegarde­roben; dock med en ny ton. Och vind av hagmark och hav: ”Tre stenar på stranden, och dikten är färdig.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad är det jag tycker om hos Saarikoski? Många andra författare framstår faktiskt, fast han enligt Mia Berner verkade ”gjord av språk”, i jämförelse som litterära. En lekfullhet, naivitet. Det mjuka, poetiska temperamentet. Den lite bondska trumpenheten, otålighe­ten med de upprepande förståsigpåarna. Undvikandet av det retoriska, den lineära logiken.

Och när han ska vara storslagen, en Mannerheimstaty (om än gjord av Oldenburg eller Picasso), händer det att det blir uppvisning och poser. Men det andra – den intima, låga, bistra tonen – det tog jag med från det första mötet. Bortsopandet av hur det skavara, för att istället vara som jag är, som du är, om det nu är bra eller dåligt. Om en näsa kommit på sned får den stå kvar; om ett öra blivit spetsigt och onödigt rynkigt, låt det vara, kanske säger det något mer än ett realistiskt porträtt. Den rockmusik jag fått har jag fått av Beatles och Saarikoski. Det är vid sidan omböckerna som är intressantast, där han får vara poet och medmänniska.

”När jag är full bär dagen mig, när jag är nykter måste jag bära dagen.” (Saarikoski) Nykter kan han inte umgås med människor. Ändå beklagar han inte sin alkoholism, den har väl samma orsaker som hans skrivande. ”Det är de skygga, känsliga, som behöver alkolholen” (Till mig på Brändö, 70)

Chuang-tse har sett hur ett fyllo, på kanelen, är bortom oro för sig själv, bortom bekymmer för morgondagen, bakfyllan. Om inte levern skrumpnade, sannerligen ett gott tillstånd.

Men i vissa fall flykt till en obekymrad närvaro med inget, eller misären, att återvända till. I Blackeberg på sextiotalet hade jag en granne, nybliven pappa, arbetslös, som gått i en sorts barndom och lekte tåg på golvet med sin parvel till son. Många år senare såg jag honom gripen av två vakter i Kista centrum, på fyllan, gestikulerande och skrikande som en politisk agitator. Min vän Harri, misslyckad självmördare i rullstol, förvandlades också av en flaska Vodka. Den var en ljuv flykt från liggsåren och ensamheten framför tv:n som matades med amerikanska videos. Då slapp han ur sitt högborgerliga helsingforsjag och levde ut sin homosexualitet; han fladdrade fram i rullstolen av lättmetall och uppvaktade pojkar i gallerian. Men vad hade han att nyktra tillbaka till? Schopenhauer kunde ha använt honom som exempel.

Med alkoholen kopplade Saarikoski bort sin blyghet och de låsta ambitionerna; han gick in i en sorts förnöjsamhet. Men han led också av det Pekka Tarkka sa: ”Du är en som inte kan ha tråkigt.” Alkoholen ser ut som en genväg till barnets och åldringens förnöjsamhet. Min granne Bengt, med dålig syn, halvläkt benbrott, lever i sina rutiner ”still going wrong”. Inför lidandet i världen, inför kreaturens klagan och jubel, är förmågan att vara glad, somliga får den till skänks, en dyrbar ägodel.

I Sverige blev han en rar fågel, fann ett hem som främling. Att vara både en drönare, sitta på bryggan i timmar, höra och se, eller på a-lagsbänken, ochambitiös författare och poet –är sällsport i vårt land. Vad han retar sig på hos Mia Berner är behovet av yttre ordning, och vad Mia söker hos Pentti är en inre ordning. Om han är nittio procent poet och tio procent vetenskapsman, råder motsatta förhållandet hos Mia. Hon är vetenskaparen, den kunnigt otillräcklige, som vill lära sig se: armarna på skottkärran vilka en afton sträcker sig upp mot himlen. Hon lär av maken att de tankar som är viktiga ska vara som föremål man sätter på bordet. För poeten är språket ett material; kompositören har toner, målaren färger och former, författaren ord.

Och han undviker klyschor, gör om det utstuderade, citerar ”fel”. Den sortens intelligens, närvaron i det personliga, finns lätt att höra hos en pianist som Friedrich Goulda. Den kan bli affekterad, om inte ett behövande hjärta finns som alltid söker sig åter till enkelheten. Naturen använder minsta möjliga energi i sitt verkande, och det sanna är utan åthävor. Det fanns där hela tiden. Genom den här sortens intelligens undviks även det patetiska, den har nära till humorn. Amara lento temperet risu, bitterheten och självömkan tempereras av ett långsamtleende.

Det finns en rytm hos de riktiga poeterna, till dem hör Saarikoski, som ständigt återkommer. Om livet går oss förbi större delen av dagen så är det i den poeten blir en seende. Vanliga ord får en sorts ögon. Det påminner om den personliga rytmen hos pianister som Bud Powell och Bill Evans. Detsamma finns hos aforistiker. De kan inte, till skillnad från Dickens eller Vilhelm Moberg, läsas i stora kvantiteter.

Envoi

Vad jag har är buteljen och min kvickhet. Inte minns jag nödvändigtvis något i morgon. Och stadsfinanserna, bankerna, sjukvården, äldreomsorgen är inte beroende av att jag öppnar klockan nio Likafullt: Kekkonen behöver mig mer än jag honom. Vi skryter, var och en i sin krets, om bekantskapen. Men vad är detta land, Sverige? Ett mycket gammalt rike, i uppstigande led från Gustaf Wasa. Finland är ungt. Jag översatte Matteus. Och vi har ännu inte översatt Homeros. Vi är ett ungt träd där den tidiga kulturen skjuter skott; inte ens akademierna är utanför det nya land vi bygger. Och jag är en finne på Tjörn, poet i sak, jag kommer med min ungdom. Med mig har jag Websters lexikon, kalsonger och strumpor, och en halvskrumpen lever.

 

 

Gunnar Lundin

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Stefan Zweig

Stefan Zweig om den politiska människan

Tobias Harding om den  österrikisk-ungerske författaren Stefan Zweigs politiska konservatism.

Av: Tobias Harding | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2015

Ndue Ukaj; Godo

Ndue Ukaj (1977) är en albansk-svensk författare, publicist och litteraturkritiker. Han har varit medarbetare i flertalet litterära tidskrifter och redaktör till ett antal litterära verk. Han har också varit chefredaktör ...

Av: Ndue Ukaj | Utopiska geografier | 30 juli, 2012

 Leandro Erlich“Swimming Pool”  The 21 st. Century Museum of Art of Kanazawa, Courtesy the Artist

Ända in i kaklet! - simbassänger i konsten

Simbassängerna låg uppradade i dalen som en flod som ledde ända fram till huset. När Burt Lancaster dyker upp i början av filmen The Swimmer från 1968 har han bara ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 25 februari, 2017

En generation som var kåt på att leva! Intervju med Benny Holmberg

Benny Holmberg är en av Tidningen Kulturens portalfigurer. Han har skrivit essäer, recensioner, skönlitterära texter och är aktiv del av Tidningen Kulturens verklighet. Det känns därför konstigt att redaktionen intervjuar honom ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 29 augusti, 2013

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Om divergent tänkande – det spruckna jaget och den dualistiska kulturen

Ordet ”bipolär” kan förklaras och förstås etymologiskt genom att hänvisa till det äldre latinets dvi som är besläktat med svenskans ”tve” (två eller dubbel). Latinets polus har i sin tur ...

Av: Viklas Mossperg | Gästkrönikör | 14 december, 2013

Oväder

Nog går det att läsa Nick Caves omarbetning av John Lee Hookers "Tupelo Blues" som en dikt:Looka yonder! Looka yonder!Looka yonder! A big black cloud come!A big black cloud come!O ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 03 januari, 2011

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 17 februari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.