Kärleken efter döden

Vad sker med kärleken efter döden? I det följande diskuterar jag hur frågan gestaltas i det tionde kapitlet av Willy Kyrklunds skrift Om godheten från 1988. Eftersom "stycke 10" vore ...

Av: Thomas Sjösvärd | 27 juli, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | 01 september, 2014
Stefan Whilde

Lionel Shriver ger inte pengar till cancerforskning

Att det skulle vara något särskilt med Lionel Shriver hade jag nog föreställt mig, men inte på vilket sätt. Det hade nog inte Peter Whitebrook heller, den brittiske journalist som ...

Av: Håkan Lindgren | 01 oktober, 2011
Kulturreportage

Dies irae Dies Illa

Levande mitt i döden

Vi lever livet bättre om vi lever det så som det är, nämligen som en utmätt tid. Då spelar fristadens längd ingen roll då allt ändå förloras i evigheten.

Av: Göran af Gröning | 28 mars, 2016
Essäer om religionen

Werner Aspenström 1960

Mellan sävliga blixtar



Werner Aspenström (1918-1997) är väl den av två svenska, manliga, poeter (den andre är givetvis Tranströmer) som varenda allmänt intresserad läsare kan säga sig älska. Bland kvinnorna finns exempelvis Edith Södergran (om än finlandssvensk), Sonja Åkesson. Kristina Lugn, Eva Ström och Ann Jäderlund. Aspenström utvecklade efter hand ett alltmer sparsmakat och aforistiskt förtätat språk – ja, ett helt eget uttryck; en helt egen diktion.



om Werner Aspenström


 

 

Jag minns att jag spontant och rakt ut, och med stor glädje, vid tillkännagivandet av Szymborskas Nobelpris halvt om halvt skrek: ”Ja! Polens Aspenström”. Något som ju lika gärna kunde varit ”Ja! Sveriges Szymborska”. Ty dessa två poeter är för mig på många sätt tvillingsjälar, vilket också båda medgav – Aspenström till och med (åtminstone indirekt) i en dikt.

Annons:

Aspenström debuterade formellt som 25-åring med Förberedelse (1943), en något juvenil och idealistisk samling efterklanger, som han senare själv tog avstånd ifrån, och som han i kommande verkförteckningar försökte gömma undan. Som sin egentliga debut (efter en del andra alster) räknade han istället den formidabla boken Snölegend (1949).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Därefter var han etablerad, och hans dikter antog alltså alltmer karaktären av ordknappa och finslipade notiser om förmenta vardagligheter och ”porträtt”. På ytan skimrande. I skrevorna mellan orden och raderna – och under och bakom dem – existentiellt laddade rapporter om människans, djurens och världens tillstånd. Humoristiskt, enigmatiskt; ibland mörkt och tungt.

Jag minns att jag spontant och rakt ut, och med stor glädje, vid tillkännagivandet av Szymborskas Nobelpris halvt om halvt skrek: ”Ja! Polens Aspenström”. Något som ju lika gärna kunde varit ”Ja! Sveriges Szymborska”. Ty dessa två poeter är för mig på många sätt tvillingsjälar, vilket också båda medgav – Aspenström till och med (åtminstone indirekt) i en dikt.

Men så här började det hela inte. Under främst 40-talet, men också delvis under 50- och 60-talet, var Aspenström explicit socialist och ateist, som skrev artiklar och ingick i ”40-talsgruppen” tillsammans med andra genier som Erik Lindegren och Lars Ahlin. Men särskilt en av den dåtida litterära scenens mer storvuxna ekar: Karl Vennberg; den högt bildade internationalisten, naturliga ledaren och mentorn. Han med Halmfackla.

Tiden förlöpte emellertid. Född i en skogsby i dalarna, sedermera inflyttad till Enskede, och successivt mer och mer beläst, vände han delvis ut och in på sig, skrev mer koncist och mindre politiskt alluderande. Kort sagt växte han ut till den i sitt slag oförliknelige Werner Aspenström. Menade att han började använda sig av såväl skogens som stadens grammatik i sina texter. Förblev socialist, men nu med mildare framtoning. Förblev kanske ateist,men nu med större respekt för det religiösa. Attraherades till en del av mystiken. Blev framförallt mer varsam med orden.

Detta märks inte minns i hans mångtydiga dikter om djur, såsom gräshoppor, gråsparvar,sniglar, getter, flugor etc. - och i denna:

Längre har jag inte hunnit

Nu ser jag honom åter,
gränslinjens fågel,
i ljuset dels,
hör det dubbla ropet,
från en tudelad fågel:
en svart vinge
och en vit vinge
flygande tillfälligt
bredvid varann.
Den som söker en mening
finner två meningar.
Längre har jag inte hunnit
fast våren gått
och sommaren förunnit.

(ur Om dagen om natten, 1961)

Som bland annat mer uttalat pekar på de svärtade dragen i Aspenströms poesi. Ingenting underligt i det, men ofta inte framhävt. Aspenströms melankoli och ställvisa svartsyn har han dock själv ofta vittnat om. Samtidigt kan man verkligen le och uppleva inslag av idyll i hans dikt. Hans leenden är likafullt ofta sneda, och idyllerna är ofta minerade. För övrigt kunde han ibland bli direkt misantropisk inför vår av varuspektaklet belamrade värld.

Sardinen på tunnelbanan, med dess mantraliknande slutackord, utgör ett talande exempel:

Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.

Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.

Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.

Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.

Jag är inte intresserad av den där försäkringen.

Jag tänker inte övergå till ett annat cigarrettmärke.

Jag har ingen lust att se den där filmen.

Jag vägrar stiga av vid Skärholmen.

Sardinen vill att burken öppnas emot havet.

(ur Under tiden, 1972)

Om jag ålades att välja ut en dikt, ur en diktsamling, av Werner Aspenström skulle det dock bli något annat. En kort dikt med hög densitet. En dikt som dessutom minner om en av Aspenströms uttalade ”förebilder” (även om han sa att han egentligen inte ville prata om sådana): Harry Martinson. Och visst. Både Martinson och Aspenström hade nära till den del av mystiken som mot varandra ställer, eller tvärtom förenar, det eviga med det plötsliga, och som ser det stora i det lilla och vice versa: kosmos i sin vitsippa; vitsippan i kosmos. Byborna Martinson och Aspenström i storstädernas sociala grammatik.

Gatuscen

Nyss bli till.

Snart förbi.

Vi?

En ström

av sävliga blixtar

på gatan.

(ur Ordbok, 1976)

 

Harry Martinson tilldelades 1974 Nobelpriset i litteratur med motiveringen "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos". Med eventuell modifikation skulle en sådan motivering stämma in också på Werner Aspenström.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Konstnärliga modifikationer av dataspel: Top 10 art mods

När konstnärer i slutet av 90-talet började skapa konst inspirerad av dataspel handlade det till största delen om modifikationer av kommersiella dataspel, dvs. man ändrade befintliga spel på olika sätt ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 02 november, 2013

Karin Victorin

… hootchy kootchy-dansare som baserade sina danser på magdans och andra orientaliska danser sågs först 1893 i Chicago … – Ur Burlesque – and the New Bump-n-Grind Av Michelle Baldwin. Karin Victorin Hootchy Kootchys ...

Av: Agneta Tröjer | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Tysk filosofi fra Immanuel Kant til Friedrich Nietzsche

Immanuel Kant (1724-1804) Immanuel Kant ble født i byen Køningsberg, der han vokste opp, fikk sin skolegang og hvor han også levde og virket som Tysklands første professor i filosofi. I og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 februari, 2013

imperiet år 337 när Konstantin dog

Mats Waltrè ur romanen: Vota X - Konstantin och Sol Invictus

Några kapitlen i urval ur Mats Waltrès historiska roman om Konstantin: Vota X - Konstantin och Sol Invictus

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 30 juli, 2016

Nazister paraderar. Foto: Wiki

Homosexualitet och nazism

Bo I Cavefors om de udda relationerna mellan nazism och homosexualitet.

Av: Bo I Cavefors | Essäer om politiken | 14 augusti, 2015

Ett försök till tolkning av Anton Bruckners femte symfoni

  Att förstå Anton Bruckner är svårt för den sekulariserade lutheranens ofta torftiga och rationellt ytliga andliga intellekt, så än mer för det uttunnade känsloliv som följer i dess spår. Vartill ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 04 december, 2017

Att vara pop-i-popcornglad – en mjukis med stadiga ben

Popcornmannen Poppe, kan du berätta något litet om dig själv, så där för att fånga läsarnas intresse? Det har du ju redan gjort med andra under en längre period, så ...

Av: Freke Räihä | Övriga porträtt | 23 november, 2012

Gammalt tänk får hjulen att snurra igen

I den ljumma dagen ser jag henne ligga i Vikens vatten. Röd och svart till färgen, doftandes av tjära. Hon är smäcker och stolt med sin skorsten, skovelhjul och galjonsfigur ...

Av: Helena Svensson | Allmänna reportage | 06 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.