Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Werner Aspenström 1960

Mellan sävliga blixtar



Werner Aspenström (1918-1997) är väl den av två svenska, manliga, poeter (den andre är givetvis Tranströmer) som varenda allmänt intresserad läsare kan säga sig älska. Bland kvinnorna finns exempelvis Edith Södergran (om än finlandssvensk), Sonja Åkesson. Kristina Lugn, Eva Ström och Ann Jäderlund. Aspenström utvecklade efter hand ett alltmer sparsmakat och aforistiskt förtätat språk – ja, ett helt eget uttryck; en helt egen diktion.



om Werner Aspenström


 

 

Jag minns att jag spontant och rakt ut, och med stor glädje, vid tillkännagivandet av Szymborskas Nobelpris halvt om halvt skrek: ”Ja! Polens Aspenström”. Något som ju lika gärna kunde varit ”Ja! Sveriges Szymborska”. Ty dessa två poeter är för mig på många sätt tvillingsjälar, vilket också båda medgav – Aspenström till och med (åtminstone indirekt) i en dikt.

Annons:

Aspenström debuterade formellt som 25-åring med Förberedelse (1943), en något juvenil och idealistisk samling efterklanger, som han senare själv tog avstånd ifrån, och som han i kommande verkförteckningar försökte gömma undan. Som sin egentliga debut (efter en del andra alster) räknade han istället den formidabla boken Snölegend (1949).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Därefter var han etablerad, och hans dikter antog alltså alltmer karaktären av ordknappa och finslipade notiser om förmenta vardagligheter och ”porträtt”. På ytan skimrande. I skrevorna mellan orden och raderna – och under och bakom dem – existentiellt laddade rapporter om människans, djurens och världens tillstånd. Humoristiskt, enigmatiskt; ibland mörkt och tungt.

Jag minns att jag spontant och rakt ut, och med stor glädje, vid tillkännagivandet av Szymborskas Nobelpris halvt om halvt skrek: ”Ja! Polens Aspenström”. Något som ju lika gärna kunde varit ”Ja! Sveriges Szymborska”. Ty dessa två poeter är för mig på många sätt tvillingsjälar, vilket också båda medgav – Aspenström till och med (åtminstone indirekt) i en dikt.

Men så här började det hela inte. Under främst 40-talet, men också delvis under 50- och 60-talet, var Aspenström explicit socialist och ateist, som skrev artiklar och ingick i ”40-talsgruppen” tillsammans med andra genier som Erik Lindegren och Lars Ahlin. Men särskilt en av den dåtida litterära scenens mer storvuxna ekar: Karl Vennberg; den högt bildade internationalisten, naturliga ledaren och mentorn. Han med Halmfackla.

Tiden förlöpte emellertid. Född i en skogsby i dalarna, sedermera inflyttad till Enskede, och successivt mer och mer beläst, vände han delvis ut och in på sig, skrev mer koncist och mindre politiskt alluderande. Kort sagt växte han ut till den i sitt slag oförliknelige Werner Aspenström. Menade att han började använda sig av såväl skogens som stadens grammatik i sina texter. Förblev socialist, men nu med mildare framtoning. Förblev kanske ateist,men nu med större respekt för det religiösa. Attraherades till en del av mystiken. Blev framförallt mer varsam med orden.

Detta märks inte minns i hans mångtydiga dikter om djur, såsom gräshoppor, gråsparvar,sniglar, getter, flugor etc. - och i denna:

Längre har jag inte hunnit

Nu ser jag honom åter,
gränslinjens fågel,
i ljuset dels,
hör det dubbla ropet,
från en tudelad fågel:
en svart vinge
och en vit vinge
flygande tillfälligt
bredvid varann.
Den som söker en mening
finner två meningar.
Längre har jag inte hunnit
fast våren gått
och sommaren förunnit.

(ur Om dagen om natten, 1961)

Som bland annat mer uttalat pekar på de svärtade dragen i Aspenströms poesi. Ingenting underligt i det, men ofta inte framhävt. Aspenströms melankoli och ställvisa svartsyn har han dock själv ofta vittnat om. Samtidigt kan man verkligen le och uppleva inslag av idyll i hans dikt. Hans leenden är likafullt ofta sneda, och idyllerna är ofta minerade. För övrigt kunde han ibland bli direkt misantropisk inför vår av varuspektaklet belamrade värld.

Sardinen på tunnelbanan, med dess mantraliknande slutackord, utgör ett talande exempel:

Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.

Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.

Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.

Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.

Jag är inte intresserad av den där försäkringen.

Jag tänker inte övergå till ett annat cigarrettmärke.

Jag har ingen lust att se den där filmen.

Jag vägrar stiga av vid Skärholmen.

Sardinen vill att burken öppnas emot havet.

(ur Under tiden, 1972)

Om jag ålades att välja ut en dikt, ur en diktsamling, av Werner Aspenström skulle det dock bli något annat. En kort dikt med hög densitet. En dikt som dessutom minner om en av Aspenströms uttalade ”förebilder” (även om han sa att han egentligen inte ville prata om sådana): Harry Martinson. Och visst. Både Martinson och Aspenström hade nära till den del av mystiken som mot varandra ställer, eller tvärtom förenar, det eviga med det plötsliga, och som ser det stora i det lilla och vice versa: kosmos i sin vitsippa; vitsippan i kosmos. Byborna Martinson och Aspenström i storstädernas sociala grammatik.

Gatuscen

Nyss bli till.

Snart förbi.

Vi?

En ström

av sävliga blixtar

på gatan.

(ur Ordbok, 1976)

 

Harry Martinson tilldelades 1974 Nobelpriset i litteratur med motiveringen "för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos". Med eventuell modifikation skulle en sådan motivering stämma in också på Werner Aspenström.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.