Taube som exempel

Igår sändes i SVT, med Astrid Ohlsén som producent, sista delen av två dokumentärer om Evert Taube Om man betraktar Taube, syns hur väl liv och verk stämmer överens. Detsam­ma kunde ...

Av: Gunnar Lundin | 30 juli, 2011
Essäer om litteratur & böcker

F. G. Granlunds dikter

Författarpresentation Fredrik F. G. Granlund Mitt författarskap ser onekligen ljust ut just nu: jag har precis vunnit min fjärde stora skrivartävling, fått mitt första förord till en antologi publicerat, översatt två ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | 25 juli, 2011
Utopiska geografier

Magasin 3 – Fem verk. En berättelse

Fem konstverk som alla bestrider omedelbara och intuitiva tolkningar. Den nyöppnade utställningen ”Otherworldly” på Magasin 3 i Stockholm består av fem verk som plockats ur konsthallens egen samling och placerats ...

Av: Henrik Örnlind | 12 oktober, 2013
Essäer om konst

Ljusets skugga. Del 1. Kroppens avsked

Den grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald är illusion, och säger att Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, orubblig. Samma sak finner vi i ...

Av: Gilda Melodia | 07 december, 2014
Utopiska geografier

Anatole France, en insiktsfull europé



Anatole France – insiktsfull europé

Under 1890-talet var han en av Frankrikes och Europas mest lästa författare med sina kvicka, historiska pastischer i romanform. 1921 belönades han med nobelpriset i litteratur, men Anatole Frances samtliga verk hamnade på Katolska kyrkans lista över bannlysta böcker, Index Librorum Prohibitorum.


Anatole FranceDen franske författaren Anatole France, som mottog nobelpriset i litteratur år 1921 och var en av 1890-talets mest lästa europeiska författare, föddes år 1844 och gick ur tiden 1924. Han var son till en parisisk bokhandlare och fick en grundlig klassisk utbildning som skolyngling. Han var bibliotekarie mellan åren 1876 och 1890 och kunde sedan mer helhjärtat ägna sig åt sitt fria litterära skapande. Hans genombrottsbok heter "Le crime de Sylvestre Bonnard" (1881). Den tilldelades ett pris av Franska Akademien, som France senare kom att tillhöra.

I sitt tacktal under nobelbanketten på Grand Hotel i Stockholm sa han att han hade haft den stora glädjen att kunna påverka tidigare nobelprisval. Han nämnde Maurice Maeterlinck och Romain Rolland - en författare som han såg som en älskare av rättvisa och fred i en värld där orättvisan - det är han medveten om - styr och härskar.

Freden - ett idealtillstånd

Freden var något som France under hela sitt liv upplevde som ett idealtillstånd för mänskligheten. Han nämner i sitt nobeltal det norska stortinget som samma år gav den svenske politikern Hjalmar Branting fredspriset.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Många kritiker och litteraturvetare som har skrivit om Anatole France framhåller hans cynism och ironi, men om man läser honom mycket noga kan man inte undgå att betrakta honom som en skribent som har en stor medkänsla med samhällets olycksbarn. Han är en skicklig stilist vars galliska esprit och intelligenta humor är en stor tillgång.

I en bok som heter "Anatole France och hans krets" (undertitel: "Samtal och minnen upptecknade av Paul Gsell") säger France bland annat "att olyckligtvis är fosterlandet icke blott en samling lysande tankar. Det är också den sociala anledningen till en mängd ekonomiska företag, av vilka många är föga lovvärda. Det är i synnerhet kapitalisternas stridiga, och ofta orättfärdiga, intressen som tvingar nationerna att resa sig upp emot varandra och frambesvärja det moderna kriget. Man kan inte tänka sig något mera sorgligt."

Skärskådar världens illusioner

I France-romaner brukar det finnas en eller flera kloka människor som besitter en stor bildning och har en förmåga att genomskåda världens illusioner. I "Drottning Gåsfot" heter denna människa Jérôme Coignard, en något försupen och mycket lärd abbé. I "Gyckelspel" (en roman om teaterliv) finns en man kallad Sokrates, som är läkare och bland annat anser att en människa med sin tankeförmåga kan påverka sin hälsa på cellnivå. I den självbiografiska boken "I livets blomningstid" bär den kloka människan namnet Dubois och är en välkommen gäst hos den familj där Pierre, författarens alter ego, växer upp. Dubois är en lärd forskare som är kritisk till den så kallade utvecklingen och mänsklighetens illusoriska frammarsch i en tid "då man ej mera kan vare sig tänka eller tala". Han undrar hur det kan vara fråga om ett fullkomnande av en mänsklighet när denna mänsklighets historia endast består av "en följd av katastrofer och progresser, som städse åtföljs av regresser". Och han påpekar också att den industrialism som hyllas visserligen medfört en hel del nyttigheter men likaså många olyckor och genom krig mångdubblat människosläktets lidanden. Han undrar: "Bygger vi bättre än egypterna? I vilket hänseende är vi grekerna överlägsna? Är våra filosofer visare än deras?" - Och så vidare.

Det är mycket Dubois har att säga innan han tar avsked för sista gången. Mot slutet av sitt samtal med den unge Pierre kommer han in på dennes intresse för författarskap. Han anser att han mycket väl kan ägna sig åt att "redigera notiser om antikens konstnärer och författa artiklar i arkeologiska ämnen". Ett sådant yrke kan till och med ge honom en viss ära, hävdar han, "men så är ingalunda fallet med varje annat litterärt arbete". Han varnar honom för ett yrke där en skribent ger av sitt innersta i romaner, poesi, dramatik och filosofi, ty då kommer han kanske att gå miste om sitt lugn och sin självständighet. Ja, det kan till och med innebära en förskräcklig fara att ge ut originella originalarbeten. Här sägs det att om en författare skulle bli berömd kommer han att förlora sin arbetsro och sin vila. Överallt kommer man att förfölja honom och till och med "förvandla hans handlingar till brott".

Dubois säger till sin unge adept: "De avundsjukas koppel skall aldrig upphöra att skälla och nafsa efter dig: de talanglösas oräkneliga härskara, som fyller teatersalongerna och tidningarnas redaktionsbyråer, skall bespeja alla dina handlingar och förvandla dem till brott, de skall överösa dig med förolämpningar, de skall offentliggöra tusen falska beskyllningar om dig. Och man skall tro dem."

Visserligen sägs det också att han kommer att ha vänner, men de kommer att vara stumma när anklagelserna dyker upp. Och överallt finns avundsjukan. Det är medelmåttan och det medelmåttiga som förs fram i rampljuset. Det tycks vara författaren Frances åsikt.

En framgångens och motgångens man

Självbiografin "I livets blomningstid" utkom på franska året efter nobelpriset, det vill säga år 1922. Nobelpristagaren Anatole France skördade en hel del ära under sitt liv - men mötte även ett stort motstånd från många läger (t.ex. från kyrkan), och han blev utsatt för åtskilliga nidskriverier - en typ av kritik och journalistik som fortfarande förekommer i hela den västerländska kulturvärlden.

Utan tvivel kan man väl påstå att han tillhör de nobelpristagare som verkligen är värda litteraturpriset - ett pris som har ifrågasatts av åtskilliga litteraturkännare under de senaste åren då valen har varit tvivelaktiga. Är det dags för en vaknare svensk akademi när det gäller val av nobelpristagare i litteratur?

Av Frances självbiografiska skildringar att döma tycks han själv knappast ha velat skaffa sig någon större berömmelse. Som barn var han tilltalad av de helgonberättelser som hans gudfruktiga mor berättade för honom och skulle gärna ha velat bli en ökeneremit - eller kanske ett helgon?

Kvinnorna - subtilare, klokare, mänskligare

Senare kommer han faktiskt att skildra en ökeneremits liv i romanen "Thais", där staden Alexandria spelar en viktig roll. Här får man veta en hel del om det klassiska grekiska Alexandrialivet under en tid då kristendomen höll på att växa sig allt starkare. I de grekiska kretsarna i Alexandria förekommer under vår tideräknings början djupsinniga filosofiska samtal men likaså sybaritiska och dionysiska utsvävningar. Den extremt asketiska kristna eremittillvaron blir i "Thais" en kontrast till den mera förnuftiga och klartänkta grekisk-klassiska världsbilden.

Thais är namnet på en skådespelerska och hetär som i slutet av sitt liv lever ett asketiskt liv i ett kloster och blir något av ett kristet helgon. Hon skildras på ett mycket sympatiskt sätt. Ja, kvinnorna är i Frances romaner ofta subtilare, klokare och mänskligare än männen som ibland förlorar sig i besatthet, svartsjuka och känslofixeringar. Det gäller exempelvis en av huvudpersonerna i "Den röda liljan", en delvis ganska romantisk berättelse och en så kallad nyckelroman som utspelar sig i högreståndskretsar i Paris och Florens. Här finns förutom svartsjuka män och kloka kvinnor även en poet vid namn Choulette, som skiljer sig från mängden och har en klarsyn som gör att han tilltalas av det mycket enkla och flärdfria liv som helgonet Franciskus en gång levde i medeltidens Italien. Boken har sidor som hyllar den epikureiska njutningen men också sidor som visar människors utsatthet och fattigdom i ett socialt orättvist samhälle.

Socialt medveten

France var under stora delar av sitt liv ovanligt medveten om de sociala orättvisorna. Ja, en djup medkänsla med de fattiga och utslagna hade han redan som ung skolpojke.

En av de mest tänkvärda och gripande berättelser han skrivit heter "Crainquebille", som för övrigt har filmats. I denna novell skildrar han hur en ambulerande grönsakshandlare drar omkring sin kärra och ropar ut sina varor på Paris gator. Han har knappast tak över huvudet på natten men är ändå full av tillförsikt och livsglädje. En gång, när han väntar på pengar från en kund, råkar en polis missförstå honom. Han blir häktad, är med om en rättegång och sitter i fängelse under en kort tid innan allt klaras upp. Under den tiden har han haft det ganska bra: ett hyfsat rum, mat, betjäning, förståelse ... Och plötsligt står han där på gatan igen utan skydd och utlämnad åt sitt tidigare föga inkomstbringande arbete, men får det svårare och svårare. Hans rykte är skamfilat. Tidigare kunder försvinner. De vill inte köpa något av en före detta fånge. Hur skall han överleva? Han sover på en säck som en nutida clochard och får plötsligt en idé: han måste tillbaka till fängelset. Den polis som hade häktat honom hade blivit förolämpad av några av hans ord. Nu försöker han på nytt förolämpa en polis. Men denne polis är överseende och ger honom bara en mild tillrättavisning. Han måste besviken lomma iväg till sitt ogästvänliga krypin och ett öde som ser allt mörkare ut. Här kommer man osökt att tänka på diktaren Samuel Becketts luffarfigurer. Och kanske har Beckett läst denna gripande Parisskildring som utkom på franska 1902!

Det är för det mesta stillsamma berättelser France har åstadkommit. Ibland är de legendartade och ibland har de nästan sagans ton. Ja, det finns scener som påminner om berättandet i "Tusen och en natt".

En kort historia, som jag läst på franska och som har tryckts för inte så länge sedan i Sydfrankrike, handlar om Pilatus och en av hans goda vänner. De samtalar om sin gemensamma tid i Jerusalem när Jesus korsfästes. Den gode vännen hade uppmärksammat kretsen kring Jesus och talat med en och annan lärjunge, men Pilatus kan inte erinra sig den korsfästelse vi lärt känna och inte heller den rörelse som gett upphov till kristendomen. Trots sin gode väns försök att väcka minnen till liv om den korsfästelse vår kristenhet hängt upp sig på kan han inte erinra sig något särskilt. Det var ju många som korsfästes, och för Pilatus var Jesus inte ens ett namn som hade fastnat i hans minne.

Ja, så börjar kanske den kristna tiden, i utanförskap och okändhet. Det var ju Paulus som senare skapade grunden för den kristna kyrkan.

Anatole France berättar likaså om Maria Magdalena, som enligt välkända legender kommit till Sydfrankrike efter korsfästelsen och uppståndelsen. I denna berättelse träffar hon en romersk officershustru och berättar för henne om det mirakulösa uppståndelsemysteriet. Men för denna romerska kvinna kan allt det hon säger inte vara något annat än en osannolik saga eller en myt. France kan naturligtvis inte ha anat det oerhörda intresse som dagens människor fått för Maria Magdalena och hennes nära och betydelsefulla samarbete med Jesus. - Kanske håller två av den kristna världens mest upplysta gestalter på att träda fram i ett nytt sken?

Romandiktaren Anatole France var, det är välbekant, mycket skeptisk när det gäller den katolska kyrkans dogmer, och hans ironi riktad mot övertro och vidskepelse är väl mer eller mindre berättigad.

Drottning Gåsfot

En av de mest kända och mest lästa böcker han skrev heter "Drottning Gåsfot". Det är otvivelaktigt en bok för dagens läsare, lika väl som för 1800-talets. Har vår tids läsare blivit klokare? Knappast. Och säkerligen har vi som nu läser skönlitteratur en hel del att lära av abbé Jérôme Coignard, en av huvudpersonerna i "Drottning Gåsfot". Han är teologie doktor och filosofie licentiat. Denne märklige och lärde man, som är forskare, livsnjutare och ytterst välformulerad i sina uttalanden och i sitt humoristiska sätt att vara, är dessutom en utomordentlig lärare. Och hans lärjunge, som heter Jacques, är från början stekvändare hos sin far som äger en liten enkel restaurang. Hit kommer abbé Jérôme Coignard, får en god förplägnad och börjar undervisa stekvändaren i den klassiska litteraturen. Ja, han gör honom så småningom "till en ganska god latinare". Och det är klart att en sådan otroligt levande, uppfinningsrik och vältalig livsfilosof som Jérôme inte kan undgå att göra intryck på den mest förstockade bland människor. - "Han gjorde allt för att odla sin adepts hjärta och själ, på samma gång som hans förstånd." Lärjungen själv säger: "Han reciterade för mig Epiktetos Maximer, Basilii Samtal om religionen och Filosofiens tröst av Boëtius. Han framställde för mig genom vackra citat den stoiska filosofien, men han lät henne framträda i all sin höghet bara för att böja henne i stoftet inför den kristna filosofien."

Denne man, denne lärare, har åtskilliga fel och beter sig ibland på ett överilat sätt. Men ändå: När man läser om Jérôme och det han har att säga grips man av en känsla av frikostighet och av en översvallande humoristisk livsbejakelse som överallt träder fram i hans närhet. - Hans alltför stora kärlek till kvinnor och vin har, sägs det, berövat honom möjligheten att "i lång kappa och fyrkantig mössa bestiga en professors kateder". Han var en fri själ, och det är det som hela "Drottning Gåsfot" handlar om - de fria själarna som lever sitt liv i ett samhälle där orättvisorna är påfallande. De fattiga straffas, de rika kan köpa sig fria.

Till de scener man aldrig glömmer hör till exempel ett slott, där en bisarr adelsman kallad Herr d'Astarac äger ett stort bibliotek och forskar i bland annat kabbalans och alkemins mysterier. Denne d'Astarac umgås med salamandrar, vackra eldvarelser av kvinnligt kön. Och abbé Jérôme Coignard och dennes lärjunge Jacques hjälper honom att översätta manuskript som finns i det imponerande biblioteket i ett slott där en ung kvinna av judisk börd dyker upp. En kärlekshistoria uppstår, och senare inträder förvecklingar som gör att Jérôme och lärjungen måste fly. De förföljs under flykten och upphinns av sina förföljare.

Nu vill jag inte berätta mer, men det måste sägas att Jérôme på ett ställe säger: "Människornas liv kretsar kring två poler, hungern och kärleken." Denna sanning är lika aktuell nu som då. Ja, det är mycket i Anatole Frances verk som kretsar kring dessa poler. Vinet flödar, man äter gott, och Jérôme säger under ett av sina långa tal till sin lärjunge, som han kallar "Jacques Stekvändare, min son": "De dödligas liv rör sig kring två poler, hungern och kärleken. Och det är just här som man bör lyssna med öronen och hela sin själ. Dessa vilda varelser, som bara är inställda på att uppsluka varandra eller omfamna varandra, de lever tillsammans underkastade lagar, som hindrar dem att tillfredsställa denna dubbla och fundamentala begärelse."

Misantrop eller insiktsfull och klarsynt människa?

Här kanske man kan tycka att författaren har ett misantropiskt drag, men på det hela taget får jag som läsare inte den känslan när jag läser "Drottning Gåsfot" (översatt av Fanny Alving) och romaner som översatts av Hjalmar Söderberg, den svenska flanörlitteraturens mästare. Det finns en djup insikt i människovarats villkor i mycket av det France skrivit, och han visar i flera böcker att kärlek och tro kan förblinda. Människorna dras in i en hjärtpunkt (se min roman "Drömmen om horisontstaden") där de inte behärskar sina sinnen utan låter sig regeras av blinda känslor och blinda ideologier. Den klarseende människan som lever i harmoni med skapelsen är än så länge en utopi. Diktaren Anatole France bör inte glömmas bort. Hans böcker - inte minst "Drottning Gåsfot" - behövs. De ger en både lärorik och underhållande läsning i en tid när den klassiska bildningen är en sällsynthet.

Percival

Ur arkivet

view_module reorder

Filosofi og framskritt. Del 3

De filosofiske tradisjonenes betydning for epistemiske og etiske framskritt Nåtiden er ikke spesielt opptatt av at det gis relativt lange linjer i filosofihistorien; i vår tid driver en med filosofi uavhengig ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 augusti, 2013

Brudparet

Kunde Indiens tredje Premiärminister ha hetat Feroze Gandhi?

I Bertil Falks biografi om maken till Indira Gandhi, hon som faktiskt var Indiens tredje premiärminister, framträder en skarp relief som förgrund ur något många lärt sig betrakta som bakgrund ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 17 september, 2017

Spegeln - bild av vår tid

  I tunnelbanefönstrets dunkel händer det att du möter någon annans blick i din egen medan din blick i de upplysta skyltfönstren återkastas av tomma dockögon. Den moderna storstadsmänniskan är i ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 24 januari, 2011

Det rödas trådar

Före förvandligen Det dunklas kontureroch viskningarnaom det pågåendesom inte kunde sesmen svagt anaslade sig som motivoch speglingarpå ytan av alltoch tolkadesfrån ett negativi mörkrummet

Av: Berit Gabrielsson | Utopiska geografier | 13 juli, 2009

Från utställningen 24 Spaces – en kakafoni på Malmö Konsthall 2013

Illusioner av föränderlighet inom konstens ramar

Vad är konst? Vem skapar den? Benny Holmberg diskuterar konstverkets tillblivelse genom de tre aktörerna konstnär, konstverk och betraktare. Föränderlighet, identitet, rörelse och tid, svaret som ständigt glider undan, men ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 08 mars, 2015

Drömmen är tingets isolering

Spiegel: noch nie hat man wissend beschrieben, was ihr in euerem Wesen seid. (Rilke)

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 10 Maj, 2017

Stefan Whilde

Lika och olika. Eller: 1 + 1 = 3

Vi får ju inte glömma det gamla anarkistiska slagordet som i mångt och mycket tagit oss människor framåt genom historien: ”Var realistisk, kräv det omöjliga!”

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 01 oktober, 2016

Sångerskan Vanja Renberg om vardagen och stå på scen med The Vanjas. Foto: Martin Wallén.

Intervju: Vanja Renberg

Många av de artister jag porträtterar får med sig musiken från hemmiljön och det gäller också Vanja Renberg. Men Vanja har valt sin egen väg, långt från hemmets musikval av ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 03 Maj, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.