Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Igiaba Scego Foto Simona Filippini

Från Adua till Venedig



Striden vid Adua eller Abba Garima var en avgörande episod i det så kallade Abessinska kriget mellan Italien och den Nordafrikanska regionen. Den italienska koloniala makten ledd av generalen Oreste Baratieri förlorade striden mot Negus nege'sti (amhariska för "konungarnas konung") Menelik II den 1 mars 1896. Detta ledde till ett långt uppehåll för de italienska koloniala satsningarna på Afrikas horn.
Adua är även titeln på en bok av den somalisk-italienska författaren Iciaba Scego.
Jag träffade henne för första gången på bokmässan i Göteborg, och senare på Italienska Kulturinstitutet i Stockholm.

Intervju med Igiaba Scego


I Adua berättar jag om den lilla elefanten av Bernini som står på torget Maria sopra Minerva nära Pantheon. Jag försöker hitta kulturella förbindelser, inte bara ataviska utan också personliga. Tack vare den lilla elefanten kan Adua se den stora oceanen som hon har lämnat, och hon tänker på sin dumma fader. Symboliskt kan elefantens stora öron hjälpa henne att lyssna och tolka bättre.

Annons:

Jag har inte läst dina böcker på italienska, den första boken jag läser är Adua, som Helena Monti har översatt till svenska för Contempo förlag. Rent spontant ser jag romanen som en berättelse om två olika somaliska kulturer som konfronteras och strider mot varandra.

- Ja, men jag tror inte man kan tala om två avvikande kulturer, för mig handlar det snarare om samma kultur. Adua, som är kvinnan som ger romanen titeln, kallar sin man för Titanic, efter fartyget som förliste 1912. Titanic är ett namn som återkommer blad somalierna i Italien. Det var då, 1912, som italienarna erövrade Libyen och delar av Somalia i Uanle Uen, och upprättade kolonier. I boken säger Aduas man: "Ja, du kallar mig som ett fartyg men jag lever, jag lever fortfarande, glöm inte det!"

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I själva verket tillhör Adua och hennes man två olika kulturer. Han har kommit till Italien som illegal invandrare med en av de båtar som lyckats nå fram över Medelhavet, medan hon, Adua, kom till Rom i ett flygplan.

Min bok Adua vill vara en kritisk analys av kolonialismen, den italienska kolonialismen.

Adua kan också ses som fortsättningen av en tidigare bok, Roma Legata, vars titel har språkliga förbindelser med "legatus", en ledamot av den romerska senaten, men som vi också kan översätta till Lindat Rom.

I boken går jag och en fotograf genom hela Rom och studerar de koloniala monument och statyer, från imperiet till fascismen, som finns i staden.

Roma Legata är en bok om det somaliska folket och deras förhållanden till huvudstaden från antiken till våra dagar.
Adua är definitivt mer fiktion är Roma Legata, men även i denna roman ser vi möten bland invandrare, tolkare och asylanter (de nyanlända).
Tre historiska delar av migrationen av somalier till Italien.
Från den tidiga migrationen i början av 1900-talet till fascismen, från kolonialismens olika uttrycksformer efter kriget till dagens båtflyktingar.

I Adua berättar jag om den lilla elefanten av Bernini som står på torget Maria sopra Minerva nära Pantheon. Jag försöker hitta kulturella förbindelser, inte bara ataviska utan också personliga. Tack vare den lilla elefanten kan Adua se den stora oceanen som hon har lämnat, och hon tänker på sin dumma fader. Symboliskt kan elefantens stora öron hjälpa henne att lyssna och tolka bättre.

Adua är en berättelse om relationer, den mellan dotter och far, mellan fru och man och relationen till staden Rom. Rom som är så fruktansvärt vackert, men samtidigt så kaotiskt. Rom kan vara en ond stad, rasistisk, våldsam och diskriminerande.
Ja, jag försökte berätta om dessa kontraster och om somalierna som bor i Rom.

Med det du har berättat har du redan svarat på många av mina frågor, men en till sak skulle jag vilja veta: berätta för oss om gestalten Zoppe, som spelar en viktig roll i berättelsen.

- Zoppe är tvetydig. Han är emot kolonialismen men samarbetar med fascister för pengarnas skull. Han accepterar att fascisterna slår och förödmjukar honom eftersom han vet att han får fortsätta vara anställd hos dem. Zoppe symboliserar både offrets och bödelns ord på samma gång.

Efter kriget försöker han trä på sig själv en kostym som inte tillhör honom. Han försöker övertyga folket att han är en partisan. Men läsaren vet att han, Zoppe, inte är det. Och det spelar ingen roll om han kallar sin egen dotter Adua, namnet på den stad där italienarna besegrades av etiopierna.
Detta, om du tänker på saken, är något som sker ganska ofta när människorna går från krigets verklighet till en verklighet av relativ fred. Och inte bara i Italien, det gäller även för andra krig, som till exempel i dagens Syrien.

Zoppe är barn av sitt eget land. Han vet allt om det fruktansvärda patriarkatet i Somalia, men han känner också av det italienska patriarkatet, och sin egen del i det. Det är två monster som bebor honom.

Bortom Zoppe måste jag säga att patriarkatet i Italien fortfarande finns idag, och att det är rasistiskt och tar sitt uttryck i våld och grymhet. Tänk bara på Laura Boldrini som är ordförande i den Andra Statskammaren, en hög auktoritet. Tänk på hur hon blivit utsatt för grymt våld av vissa politiker.

Jag tror inte hon tvingas genomlida detta för att hon alltid är på de invandrades sida, nej hon är utsatt för våld för att hon är kvinna!
Du vet hur vissa italienare tänker om kvinnorna, du känner till de många fallen av kvinnomord (feminicide) som sker i Italien.

Kan du berätta om dina framtida böcker och projekt?

- Det är lite svårt. Jag tycker mycket om barnlitteratur samtidigt som jag är engagerad i frågor gällande kolonialism/rasism. Jag skrev min disputation om kolonialismens olika aspekter. Från antiken till idag. Det är också därför som jag arbetar så kunnigt i ämnet. En del av mina studier, till exempel det om mensen i den afrikanska kulturen, är fortfarande ofta citerade.

I Adua finns en aspekt, kroppen av den svarta människan i den italienska filmen som du inte frågade om. Den intresserar mig mycket. Den svarta kroppen marginaliseras eller används som sexobjekt ganska ofta. Jag samarbetar med en förening som heter "Per un cinema diverso" (För en annorlunda films verklighet) om frånvaron av de som är annorlunda i den italienska filmhistorien.
Jag försöker skriva om det för att det finns en kunskapsbrist inom detta ämne.

Men jag jobbar på en ny bok, en barnbok där jag berättar om Venedig. Ännu en gång en vacker stad med sina inre motsägelser, även om Venedig historiskt sett har varit mer tolerant än Rom. Jag börjar med det judiska ghettot som fyller 50 år, och går så vidare till våra dagar. Det är en bok för barn i en venetiansk miljö.

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.