Hans O Sjöstrom. Kalkyl

Hans O Sjöström född 1939, före detta journalist, verksam som översättare. Har skrivit och utgivit tre romaner, fyra böcker med sakprosa och arbetat med Folket i Bild/Kulturfront och gör det ...

Av: Hans O Sjöström | 03 februari, 2014
Utopiska geografier

Tvål, ljus och oljemålningar i C.D. Friedrichs barndomshem

Han var svensk och hans föräldrar kokade tvål och stöpte ljus i källaren. Här på Lange Straße 57 mitt i centrum av Greifswald föddes Casper David Friedrich den 5 september ...

Av: Mathias Jansson | 16 september, 2014
Essäer om konst

Soap&Skin - Lovetune For Vacuum

Bakom Anja Plaschgs väldoftande och mjuka artistnamn döljer sig en mörk melankoli som konsekvent byggs upp låt efter låt på hennes starka debutalbum från förra året, Lovetune For Vacuum. Om ...

Av: Simon Henriksson | 24 februari, 2010
Musikens porträtt

Inget är så rött som färskt blod i snö

Detta är början på en trilogi - Röd som blod, Vit som snö,Svart som ebenholts. Alla som kan sin Snövit känner igen ramsan--- den gravida sagodrottningen önskade sig ett barn ...

Av: Belinda Graham | 21 oktober, 2014
Essäer

Igiaba Scego Foto Simona Filippini

Från Adua till Venedig



Striden vid Adua eller Abba Garima var en avgörande episod i det så kallade Abessinska kriget mellan Italien och den Nordafrikanska regionen. Den italienska koloniala makten ledd av generalen Oreste Baratieri förlorade striden mot Negus nege'sti (amhariska för "konungarnas konung") Menelik II den 1 mars 1896. Detta ledde till ett långt uppehåll för de italienska koloniala satsningarna på Afrikas horn.
Adua är även titeln på en bok av den somalisk-italienska författaren Iciaba Scego.
Jag träffade henne för första gången på bokmässan i Göteborg, och senare på Italienska Kulturinstitutet i Stockholm.

Intervju med Igiaba Scego


I Adua berättar jag om den lilla elefanten av Bernini som står på torget Maria sopra Minerva nära Pantheon. Jag försöker hitta kulturella förbindelser, inte bara ataviska utan också personliga. Tack vare den lilla elefanten kan Adua se den stora oceanen som hon har lämnat, och hon tänker på sin dumma fader. Symboliskt kan elefantens stora öron hjälpa henne att lyssna och tolka bättre.

Annons:

Jag har inte läst dina böcker på italienska, den första boken jag läser är Adua, som Helena Monti har översatt till svenska för Contempo förlag. Rent spontant ser jag romanen som en berättelse om två olika somaliska kulturer som konfronteras och strider mot varandra.

- Ja, men jag tror inte man kan tala om två avvikande kulturer, för mig handlar det snarare om samma kultur. Adua, som är kvinnan som ger romanen titeln, kallar sin man för Titanic, efter fartyget som förliste 1912. Titanic är ett namn som återkommer blad somalierna i Italien. Det var då, 1912, som italienarna erövrade Libyen och delar av Somalia i Uanle Uen, och upprättade kolonier. I boken säger Aduas man: "Ja, du kallar mig som ett fartyg men jag lever, jag lever fortfarande, glöm inte det!"

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I själva verket tillhör Adua och hennes man två olika kulturer. Han har kommit till Italien som illegal invandrare med en av de båtar som lyckats nå fram över Medelhavet, medan hon, Adua, kom till Rom i ett flygplan.

Min bok Adua vill vara en kritisk analys av kolonialismen, den italienska kolonialismen.

Adua kan också ses som fortsättningen av en tidigare bok, Roma Legata, vars titel har språkliga förbindelser med "legatus", en ledamot av den romerska senaten, men som vi också kan översätta till Lindat Rom.

I boken går jag och en fotograf genom hela Rom och studerar de koloniala monument och statyer, från imperiet till fascismen, som finns i staden.

Roma Legata är en bok om det somaliska folket och deras förhållanden till huvudstaden från antiken till våra dagar.
Adua är definitivt mer fiktion är Roma Legata, men även i denna roman ser vi möten bland invandrare, tolkare och asylanter (de nyanlända).
Tre historiska delar av migrationen av somalier till Italien.
Från den tidiga migrationen i början av 1900-talet till fascismen, från kolonialismens olika uttrycksformer efter kriget till dagens båtflyktingar.

I Adua berättar jag om den lilla elefanten av Bernini som står på torget Maria sopra Minerva nära Pantheon. Jag försöker hitta kulturella förbindelser, inte bara ataviska utan också personliga. Tack vare den lilla elefanten kan Adua se den stora oceanen som hon har lämnat, och hon tänker på sin dumma fader. Symboliskt kan elefantens stora öron hjälpa henne att lyssna och tolka bättre.

Adua är en berättelse om relationer, den mellan dotter och far, mellan fru och man och relationen till staden Rom. Rom som är så fruktansvärt vackert, men samtidigt så kaotiskt. Rom kan vara en ond stad, rasistisk, våldsam och diskriminerande.
Ja, jag försökte berätta om dessa kontraster och om somalierna som bor i Rom.

Med det du har berättat har du redan svarat på många av mina frågor, men en till sak skulle jag vilja veta: berätta för oss om gestalten Zoppe, som spelar en viktig roll i berättelsen.

- Zoppe är tvetydig. Han är emot kolonialismen men samarbetar med fascister för pengarnas skull. Han accepterar att fascisterna slår och förödmjukar honom eftersom han vet att han får fortsätta vara anställd hos dem. Zoppe symboliserar både offrets och bödelns ord på samma gång.

Efter kriget försöker han trä på sig själv en kostym som inte tillhör honom. Han försöker övertyga folket att han är en partisan. Men läsaren vet att han, Zoppe, inte är det. Och det spelar ingen roll om han kallar sin egen dotter Adua, namnet på den stad där italienarna besegrades av etiopierna.
Detta, om du tänker på saken, är något som sker ganska ofta när människorna går från krigets verklighet till en verklighet av relativ fred. Och inte bara i Italien, det gäller även för andra krig, som till exempel i dagens Syrien.

Zoppe är barn av sitt eget land. Han vet allt om det fruktansvärda patriarkatet i Somalia, men han känner också av det italienska patriarkatet, och sin egen del i det. Det är två monster som bebor honom.

Bortom Zoppe måste jag säga att patriarkatet i Italien fortfarande finns idag, och att det är rasistiskt och tar sitt uttryck i våld och grymhet. Tänk bara på Laura Boldrini som är ordförande i den Andra Statskammaren, en hög auktoritet. Tänk på hur hon blivit utsatt för grymt våld av vissa politiker.

Jag tror inte hon tvingas genomlida detta för att hon alltid är på de invandrades sida, nej hon är utsatt för våld för att hon är kvinna!
Du vet hur vissa italienare tänker om kvinnorna, du känner till de många fallen av kvinnomord (feminicide) som sker i Italien.

Kan du berätta om dina framtida böcker och projekt?

- Det är lite svårt. Jag tycker mycket om barnlitteratur samtidigt som jag är engagerad i frågor gällande kolonialism/rasism. Jag skrev min disputation om kolonialismens olika aspekter. Från antiken till idag. Det är också därför som jag arbetar så kunnigt i ämnet. En del av mina studier, till exempel det om mensen i den afrikanska kulturen, är fortfarande ofta citerade.

I Adua finns en aspekt, kroppen av den svarta människan i den italienska filmen som du inte frågade om. Den intresserar mig mycket. Den svarta kroppen marginaliseras eller används som sexobjekt ganska ofta. Jag samarbetar med en förening som heter "Per un cinema diverso" (För en annorlunda films verklighet) om frånvaron av de som är annorlunda i den italienska filmhistorien.
Jag försöker skriva om det för att det finns en kunskapsbrist inom detta ämne.

Men jag jobbar på en ny bok, en barnbok där jag berättar om Venedig. Ännu en gång en vacker stad med sina inre motsägelser, även om Venedig historiskt sett har varit mer tolerant än Rom. Jag börjar med det judiska ghettot som fyller 50 år, och går så vidare till våra dagar. Det är en bok för barn i en venetiansk miljö.

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Bland avatarer och självmord

Den polske regissören Jan Komasas debutlångfilm ”Suicide Room” – som har presenterats vid flera tillfällen i Stockholm, bland annat av den polska filmfestivalen Kinoteka, under Stockholms filmfestival och nu senast ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 juni, 2012

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 12 januari, 2011

Dataspel som konst

I USA finns det många förespråkare, med professor Henry Jenkins från MIT i spetsen som menar att dataspel är en konstform, precis som litteratur, film och bildkonst. Man kan väl ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 14 december, 2008

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Nike från Samothrake och Gunnar Ekelöf

NikeI år är det fyrtio år sedan Gunnar Ekelöf dog, i mars 1968, ett par månader före studentupproret. På Svenska Institutet i Kavalla, som i likhet med Neapel under antiken ...

Av: Carina Waern | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2008

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 Maj, 2015

Skärgårdsdeckarna

Skärgårdsdeckare kan man väl kalla den nya kriminalgenren i Camilla Läckbergs efterföljd. I fjol debuterade Viveca Sten med en deckare, där det mördades på och kring Sandhamn i Stockholms skärgård. Hennes ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 17 juni, 2009

Då möjligheterna inte alltid fanns

Min morfar, Georg, började arbeta och röka ungefär samtidigt. Med en cigarett vilset hängande i mungipan gick han med osäkra steg, tillsammans med de andra arbetarna, genom Svenska kullagerfabrikens mörka ...

Av: Björn Augustson | Kulturreportage | 20 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.