Från tablåspel till kyrkodrama

Följande är en genomgång av Olov Hartmans dramatiska arbeten. Det ger en bild av en ovanlig litterär utveckling och av det moderna, kyrkospelets framväxt. Den kritiska udden i granskningen förstör ...

Av: Bertil Falk | 28 oktober, 2009
Essäer om religionen

Nu är det vackert vid sjöarna

 Jag önskar att jag kunde sätta mig ner här i rummet och bara  med öppen hand föra in snöovädret som tätnar utanför  fönstret så att dikten som ligger framför mig försvinner  som en ...

Av: Kristian Lundberg | 28 december, 2010
Utopiska geografier

Staty av Søren Kierkegaard av Louis Hasselriis Arne List CC BY SA 3.0

Sören Kierkegaards liv och verk

Existentialismen har naturligtvis funnits så länge som människan existerat. Ändå har Sokrates kallats för den förste existentialisten, Sören Kierkegaard grundlagt dess moderna version och Sartre givet den sitt namn (Exempelvis ...

Av: Carsten Palmer Schale | 09 september, 2017
Agora - filosofiska essäer

Alice Petrén

Frankrike och Algeriet – oupplösliga band och olösliga konflikter

Elisabeth Tegelberg om Alice Petréns nya bok om relationerna mellan Frankrike och Algeriet

Av: Elisabeth Tegelberg | 11 juli, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Igiaba Scego Foto Simona Filippini

Från Adua till Venedig



Striden vid Adua eller Abba Garima var en avgörande episod i det så kallade Abessinska kriget mellan Italien och den Nordafrikanska regionen. Den italienska koloniala makten ledd av generalen Oreste Baratieri förlorade striden mot Negus nege'sti (amhariska för "konungarnas konung") Menelik II den 1 mars 1896. Detta ledde till ett långt uppehåll för de italienska koloniala satsningarna på Afrikas horn.
Adua är även titeln på en bok av den somalisk-italienska författaren Iciaba Scego.
Jag träffade henne för första gången på bokmässan i Göteborg, och senare på Italienska Kulturinstitutet i Stockholm.

Intervju med Igiaba Scego


I Adua berättar jag om den lilla elefanten av Bernini som står på torget Maria sopra Minerva nära Pantheon. Jag försöker hitta kulturella förbindelser, inte bara ataviska utan också personliga. Tack vare den lilla elefanten kan Adua se den stora oceanen som hon har lämnat, och hon tänker på sin dumma fader. Symboliskt kan elefantens stora öron hjälpa henne att lyssna och tolka bättre.

Annons:

Jag har inte läst dina böcker på italienska, den första boken jag läser är Adua, som Helena Monti har översatt till svenska för Contempo förlag. Rent spontant ser jag romanen som en berättelse om två olika somaliska kulturer som konfronteras och strider mot varandra.

- Ja, men jag tror inte man kan tala om två avvikande kulturer, för mig handlar det snarare om samma kultur. Adua, som är kvinnan som ger romanen titeln, kallar sin man för Titanic, efter fartyget som förliste 1912. Titanic är ett namn som återkommer blad somalierna i Italien. Det var då, 1912, som italienarna erövrade Libyen och delar av Somalia i Uanle Uen, och upprättade kolonier. I boken säger Aduas man: "Ja, du kallar mig som ett fartyg men jag lever, jag lever fortfarande, glöm inte det!"

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I själva verket tillhör Adua och hennes man två olika kulturer. Han har kommit till Italien som illegal invandrare med en av de båtar som lyckats nå fram över Medelhavet, medan hon, Adua, kom till Rom i ett flygplan.

Min bok Adua vill vara en kritisk analys av kolonialismen, den italienska kolonialismen.

Adua kan också ses som fortsättningen av en tidigare bok, Roma Legata, vars titel har språkliga förbindelser med "legatus", en ledamot av den romerska senaten, men som vi också kan översätta till Lindat Rom.

I boken går jag och en fotograf genom hela Rom och studerar de koloniala monument och statyer, från imperiet till fascismen, som finns i staden.

Roma Legata är en bok om det somaliska folket och deras förhållanden till huvudstaden från antiken till våra dagar.
Adua är definitivt mer fiktion är Roma Legata, men även i denna roman ser vi möten bland invandrare, tolkare och asylanter (de nyanlända).
Tre historiska delar av migrationen av somalier till Italien.
Från den tidiga migrationen i början av 1900-talet till fascismen, från kolonialismens olika uttrycksformer efter kriget till dagens båtflyktingar.

I Adua berättar jag om den lilla elefanten av Bernini som står på torget Maria sopra Minerva nära Pantheon. Jag försöker hitta kulturella förbindelser, inte bara ataviska utan också personliga. Tack vare den lilla elefanten kan Adua se den stora oceanen som hon har lämnat, och hon tänker på sin dumma fader. Symboliskt kan elefantens stora öron hjälpa henne att lyssna och tolka bättre.

Adua är en berättelse om relationer, den mellan dotter och far, mellan fru och man och relationen till staden Rom. Rom som är så fruktansvärt vackert, men samtidigt så kaotiskt. Rom kan vara en ond stad, rasistisk, våldsam och diskriminerande.
Ja, jag försökte berätta om dessa kontraster och om somalierna som bor i Rom.

Med det du har berättat har du redan svarat på många av mina frågor, men en till sak skulle jag vilja veta: berätta för oss om gestalten Zoppe, som spelar en viktig roll i berättelsen.

- Zoppe är tvetydig. Han är emot kolonialismen men samarbetar med fascister för pengarnas skull. Han accepterar att fascisterna slår och förödmjukar honom eftersom han vet att han får fortsätta vara anställd hos dem. Zoppe symboliserar både offrets och bödelns ord på samma gång.

Efter kriget försöker han trä på sig själv en kostym som inte tillhör honom. Han försöker övertyga folket att han är en partisan. Men läsaren vet att han, Zoppe, inte är det. Och det spelar ingen roll om han kallar sin egen dotter Adua, namnet på den stad där italienarna besegrades av etiopierna.
Detta, om du tänker på saken, är något som sker ganska ofta när människorna går från krigets verklighet till en verklighet av relativ fred. Och inte bara i Italien, det gäller även för andra krig, som till exempel i dagens Syrien.

Zoppe är barn av sitt eget land. Han vet allt om det fruktansvärda patriarkatet i Somalia, men han känner också av det italienska patriarkatet, och sin egen del i det. Det är två monster som bebor honom.

Bortom Zoppe måste jag säga att patriarkatet i Italien fortfarande finns idag, och att det är rasistiskt och tar sitt uttryck i våld och grymhet. Tänk bara på Laura Boldrini som är ordförande i den Andra Statskammaren, en hög auktoritet. Tänk på hur hon blivit utsatt för grymt våld av vissa politiker.

Jag tror inte hon tvingas genomlida detta för att hon alltid är på de invandrades sida, nej hon är utsatt för våld för att hon är kvinna!
Du vet hur vissa italienare tänker om kvinnorna, du känner till de många fallen av kvinnomord (feminicide) som sker i Italien.

Kan du berätta om dina framtida böcker och projekt?

- Det är lite svårt. Jag tycker mycket om barnlitteratur samtidigt som jag är engagerad i frågor gällande kolonialism/rasism. Jag skrev min disputation om kolonialismens olika aspekter. Från antiken till idag. Det är också därför som jag arbetar så kunnigt i ämnet. En del av mina studier, till exempel det om mensen i den afrikanska kulturen, är fortfarande ofta citerade.

I Adua finns en aspekt, kroppen av den svarta människan i den italienska filmen som du inte frågade om. Den intresserar mig mycket. Den svarta kroppen marginaliseras eller används som sexobjekt ganska ofta. Jag samarbetar med en förening som heter "Per un cinema diverso" (För en annorlunda films verklighet) om frånvaron av de som är annorlunda i den italienska filmhistorien.
Jag försöker skriva om det för att det finns en kunskapsbrist inom detta ämne.

Men jag jobbar på en ny bok, en barnbok där jag berättar om Venedig. Ännu en gång en vacker stad med sina inre motsägelser, även om Venedig historiskt sett har varit mer tolerant än Rom. Jag börjar med det judiska ghettot som fyller 50 år, och går så vidare till våra dagar. Det är en bok för barn i en venetiansk miljö.

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Postmoderna perversioner: Guillaume Faye läser Heidegger

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka.I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens verkliga ...

Av: Guido Zeccola | Essäer | 27 juli, 2010

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 mars, 2012

Ahimsa: Ickevåld

I dagens värld länkas vi till andra på många sätt. Det globala sammanvävs med det lokala. Lycka är inte bara ett individuellt behov utan också ett kollektivt fenomen; min lycka ...

Av: Lena Månsson | Reportage om politik & samhälle | 08 december, 2010

Sväva i en rymd

Sväva i en rymd inuti och födas i kvinnokamp. Känna blodsmak naken

Av: Tor Lundmark | Utopiska geografier | 30 oktober, 2007

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2008

Den kinesiska vägen till en konstnärlig kampfilm. Intervju med producenten Rui Li

Vid första ögonkastet verkar ”The Sword Identity” vara en ”vanlig” kinesisk kampkonstfilm, men i själva verket är den en högst poetisk kärlekshistoria. Filmen utspelar sig under tiden för Mingdynastin, en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 december, 2011

Thomas Bernhard. Om geniet och fallet eller de sammanväxta i en verklighetens fiktion…

"What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth” (T ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 03 oktober, 2013

Självporträtt . Olja 1933

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.