Att dela ensamheten med Alice Munro

Alice Munro är en skicklig stilist som skildrar det vardagliga livet. Ungefär så har det sagts. Men vad är det där stilistiska och vad är det för liv? För 1800-talets stora ...

Av: Christina Kall | 23 oktober, 2013
Litteraturens porträtt

Veckan från hyllan Vecka 21 - 2012

Egentligen hade jag tänkt skriva om vår statsministers rasistiska uttalanden. Men då nåddes jag av meddelandet att Carlos Fuentes hade dött. Och då kändes Reinfeldts korkade rasism lika stort som ...

Av: Gregor Flakierski | 19 Maj, 2012
Veckans titt i hyllan

Lost in translation: på jakt efter energiövergången

Nomina si nescis, perit et cognitio rerumCarolus Linnaeus Tillhör världen dem som stiger upp tidigt? Tisdagen den 23 april 2013, just när dagen gryr för somliga och natten tar slut för ...

Av: Marc Guerrien | 14 juni, 2013
Reportage om politik & samhälle

Analys av Kvasirmyten

1. Sammanfattning av innehållet i Kvasirmyten Enligt Snorres tolkning i Skaldskaparmál var mjöden en produkt av freden mellan asar och vaner. För att befästa freden spottade bägge parter i ett kar ...

Av: Kristian Pella | 25 mars, 2012
Essäer om religionen

Åke Sandstedt

Bara de riktiga orden



Novellförfattare får sällan det erkännande som de är värda, men noveller skrivs av betydelsefullare anledningar än behovet av rampljus. I essän här nedan presenteras novellisten Åke Sandstedt och hans böcker. Michael Economou gör några nedslag i författarskapet, inlett 1991 med ”Hjelten”. Senaste boken heter ”Kanoniska samtal”, som kom 2015. Michael Economou framhåller författarens förmåga att lyfta fram det uppriktiga och levande inom människan.

Åke Sandstedt och berättarkraften


Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågel-
sång har en skugga som träden.

Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.
(ur Ögon, läppar, 1959)

Huruvida motiveringen för Alice Munros nobelpris 2013 – Den samtida novellkonstens mästare – är en blinkning åt genrens styrka, koncentratet, låter sig inte sägas, men obestridligt är att Munro blev den första författare som uppmärksammas för sina noveller. Andra pristagare har ägnat sig åt denna prosaform, men varken enbart, huvudsakligen eller, i en hel del fall, ens i särskilt stor utsträckning. Man får därför förmoda att novellister världen över gladdes över erkännandet; inte för att texter i det kortare formatet försummats under lång tid utan fastmer för att de lika länge varit levande i tålmodig, envis väntan.

Som om novellen alltid stått i tålamodets kö; tyst uthärdande för att den vet sitt värde, stolt över att belöningen utfärdats som tillförsiktens lika kontrollerade som äkta lycka.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Till slut ska ju denna genres goda texter nå fram och uppta läsarna så till den milda grad att dessa återvänder och fortsätter att begrunda och reflektera över innehållet.

Att Tjechov i litteraturhandböcker räknas som en av 1800-talets giganter betyder ingenting, så länge som kvalité inte knyts till bestämda sekler och så länge som genuin konstnärlighet tillhör sådan tidlös kontinuitet som överlever också trendbrott och kanoniserande litteraturprojekt.

Tjechov har heller inte lämnat den där kön utan står längst fram, bland de främsta, och från den positionen har mästaren inspirerat och banat väg för många skickliga novellister under både förra seklet och under innevarande sekel, bland andra just Alice Munro, vilket talar för inte bara genrens traditionsbundenhet utan också för dess icke-trendkänsliga, stabila och allt annat än undanskymda betydelse i många författares medvetanden.

Kortprosan kan i sina lyckade ögonblick gestalta och ge liv såväl åt ett universum och dess skiftande liv som åt ett sandkorn och dess olika nyanser. Novellkonsten är lika krävande som utmanande, vilket uppfordrar den ambitiöse författaren att låta stilmedvetenhet, formuleringsförmåga, samtal, avsikt och fantasi samsas om ett relativt litet utrymme.

Men att novellen som sådan inte alltid tillerkänns särskilt stor betydelse är ovidkommande, heller inget som säger något om den estetiska nödvändigheten; dess utmanande vikt är överordnad köns ofta långa väntetid. All skicklig marknadsföring, status och ekonomi som ges andra genrer och som tillåtit att dessa litteraturformer kunnat ta för sig och därigenom uppmärksammats mer, är också av mindre vikt så länge som kortprosakonsten i sig förmår estetisera och uttrycka väsentligheter både om människans betydelse som meningsskapande kraft för sig själv och för världen och om sandkornets uppbyggande innebörd för det kretslopp som universum utgör.

Noveller skrivs inte för att de behöver rampljus utan av betydligt viktigare anledningar.
En av de novellister som i vårt land står i den där kön och som att döma av sina texters uppfordrande kvalitéer säkerligen håller Tjechov högt är Åke Sandstedt, författare till flera novellsamlingar. I debutboken "Hjelten" (1991), uppmärksammad för sin stil och muntra ton, finns en karaktär med vars hjälp man kan känna av pulsen till ett författarskap som efterhand fördjupats genom att samtalstonen blivit mer personlig, tematiken vidgats och innebörden tydligare inriktats mot att gestalta mänskliga tillkortakommanden men också sådana mänskliga kvalitéer som står över såväl kosmetisk lögnaktighet som vilsen korrekthet.

Hjältens namn är Basker; han figurerar i en av debutbokens bästa noveller, "Sankt Basker", och ska här jämföras med gestalter ur Sandstedts andra böcker, bland annat en av författarens senare novellsamlingar, "Argentinska berättelser" (2010), i akt och mening för att enklare hitta pulsen och kunna fastställa dess betydelse för utvecklingslinjer och mönster i den sandstedtska stilen.

Även om Basker - Sankt Basker! - är en av många gestalter i debutboken som roar och oroar i mustiga och levande burleskerier, så framstår dessa inte alltid som mer än karikatyrartade personager eller - kanske bättre formulerat, som arketyper. Trots att dessa tillåts uttrycka sina liv i sammanhang nog så angelägna och möjliga att dras in i, eftersom vi kan känna igen oss själva och våra mer eller mindre lyckade försök att vara människor, är det likväl något som i viss utsträckning gör dem främmande.

Basker är en berättare, en skrönikör frestas man säga, och han ljuger så härligt att en ung flicka blir hans vän för evinnerliga tider. När flickan är vuxen och Basker gått bort, fortsätter hon i hans fotspår och blir som en lika god lögnare till en levande förebild för en grupp elever, vilka hon undervisar nere i Frankrike. Fabuleringskonsten blir till själva livsluften, och när kvinnan ligger på sitt yttersta får hon än en gång möta Basker, nu "en helig, oförvitlig bretagnare", således inte längre enbart lögnare utan kanoniserad som Saint Baskèr. För de två flickor som vakar vid dödsbädden berättar hon om den sällsamma lyster som "stod kring honom", där han syns flyga utanför husets fönster, och man får förmoda att de snart återförenas därovan molnen för att båda ska fortsätta att ljuga och fabulera i ett mer paradisiskt än världsligt rus.

Basker och kvinnan ljuger inte för att skada någon utan för att möjliggöra den kärlek och kraft som bara fantasin kan väcka. Att dikta och berätta är som bekant att ljuga sig fram till sanningen, och för att kunna värna densamma måste man emellanåt förhålla sig till den som till ett barn, vilket inte för tidigt ska utsättas för vuxenproblematik. Men att fabulera, att inte alltid vara mån om att hålla sig till en så exakt sanning som möjligt, kan likväl förefalla detsamma som att ägna sig åt verklighetsflykt, när tillvägagångssättet i själva verket handlar om det motsatta: att ge sig verkligheten i våld, att förbli sann och känslig, trogen barnet man en gång var; se, studera och förstå, men också förhålla sig på sådant avstånd att man inte bränner sig och förstörs.
Basker och kvinnan lämnar världen oförstörda, som om barnen de en gång var aldrig övergett dem.

Avtryck av liv kallar Ekelöf det som båda lagrat i själen, vilket måste bevakas, bevaras och begrundas, och berättarkraften tycks som det starkaste, mest mänskliga uttryckssättet för att värna vad som måste betraktas som mer heligt än det som religioner predikar: en människas betydelse för en annan människa.

Basker och flickan/kvinnan berättar för att göra sig själva uthärdliga, för att inte säga förståeligare: fabulerar gör de för att sanningen aldrig kan vara exakt vetenskap utan den framstår som något som kan växa inom människor på de mest skiftande sätt.

Så är det för den unga svenskan i "Berättelsen om flykten" (ur "Argentinska berättelser") som tar till berättandet för att skydda sig själv i en prekär situation hos polisen i Buenos Aires; till det paradoxala i novellen hör att hon tvingas att berätta om en annan tid i sitt liv då också fabuleringskraften skyddade sanningen. Likt en Sheherazade i "Tusen och en natt" gör hon motstånd genom att uppehålla mörkerkrafter som varken kan se rätt eller leva sant och uppriktigt i sin inskränkta tillvaro; den argentinska polisen får sägas representera fascistoida och dunkla tendenser, gentemot vilka berättarkraften skyddar svenskan. När hon gestaltar och berättar om en förfluten händelse, möjliggör hon samtidigt sin fortsatta existens, och till det paradoxala hör att den i förhörsrummet återgivna berättelsen i sin tur en gång möjliggjorde ett bättre och värdigare liv för en människa.

Berättarkraften i "Berättelsen om flykten" fyller således en livsuppehållande funktion, vilken paradoxalt nog framstår såväl som textens förutsättning på pappret som dess fortsättning, bortom det vita pappret, genom att slutorden i novellen utgör ett uppfordrande memento, formulerat och eftersträvansvärt såväl av den unga svenskan som av Sandstedt: "Jag kommer alltid att berätta, tänkte hon. Allt kommer att bli bra, allt kommer att gå väl, så länge jag förstår att berätta."
Man kan bekräfta iakttagelsen också i andra av Sandstedts böcker, som med all önskvärd tydlighet befäster temat – livet som berättelse, berättelsen som liv, vilket genom karriären upptagit författaren.

Novellisten har också flera gånger vridit på och utvecklat ett besläktat tema, människan är en berättelse, vilket för övrigt också är titeln på en angelägen bok av Clarence Craaford som Sandstedt själv hänvisat till i en text ur "Blogg Buenos Aires" (2008). I novell VIII ur den senaste samlingen, "Kanoniska samtal" (2015), förlöses en människa, Greg, genom att han börjar förstå vikten av att berätta och inte undvika de svåra orden som minner om plågsamma erfarenheter. Tillsammans med novellens jag samtalar han om hur orden kan befria, bekräfta och stärka om de utsägs rätt och om det finns någon som vill lyssna för att därigenom bli medskapande. Greg blir så att säga sin egen berättelse, och när han insett det och försonats med sin insikt, är han också på god väg att bli förlöst som människa. I samma bok, "Kanoniska samtal", finns två andra texter som också stärker intrycket av att författaren vill framhålla inte bara öppenhjärtiga bekännelser i sig utan också något än starkare, nämligen ordens förlösande och livsnödvändiga kraft.

I en av dessa två noveller; den som utspelas under spanska inbördeskriget, skadas en man så svårt att döden står för dörren. När kamraterna bär iväg den sårade är de först villrådiga, men "som om liv och ord var ett ville de få honom att berätta". De försöker helt enkelt upprätthålla livskraften, och genom att mana honom försöka säga något om sin far och om sina gamla kärlekar hålls ångesten i schack. För novellens huvudgestalt blir dessa dagar i närheten av den döende oförglömliga eftersom orden och samtalen äntligen betyder något på allvar, allt som utsades "berörde dem in i märgen."

I sista novellen i "Kanoniska samtal" framhålls än mer vikten av äkthet, lyssnande och uppriktighet, vars styrka kan vara inte bara stärkande utan också livsuppehållande. En rysk bonde erinrar sig och återger en förfluten dramatik för sin hustru, då makarna höll på att frysa ihjäl i en vinterstorm. Mannen ropar vid det tillfället som för att besvärja kylan och när orden når hustrun, som ombeds tala till honom, replikerar hon:
Lillefar, vad hjälper det om jag talar i denna förtvivlans stund?

Mannens svar harmonierar med credot som Sandstedt torgför med sitt författarskap:
För att dina ord gör världen varmare och ljusare.
Med detta sitt uppmanande svar blir bonden, liksom Greg och den döende soldaten i samma novellsamling, förlöst av och närvarande i sin egen historia, likt en schaman som lyckats skala bort oväsentligheter för att orden, berättandet och det kvarvarande livet i sig innehåller något som harmonierar och som ska betyda allt. Genom insikter som följer i spåren av metamorfosen flyger all rädsla för de riktiga orden sin kos för att istället bli till förlösande och livgivande kraft, också i dödens förintande närhet.

Här finns fröna till en möjlig karaktäristik av Sandstedts styrka som författare: han är som samtalare en förlösare av äkthet, en iakttagare av närvarons innerligaste möjligheter. När denna gestaltningskonst förmår lyfta fram människors uppriktighet och nakna kärna – den sanna och verkliga existensen skulle Platon kalla det, medan Buddha skulle benämna det som resultatet av sinnenas frigörelse – drabbas vi av litteraturens kraft.
Jadå, och visst är det så: människan blir en berättelse om sitt liv först om orden får leva och uttryckas. Hjalmar Gullbergs dikt "Bara de riktiga orden" får i många av Sandstedts noveller en naturlig förankring, vilket i sig understryker att försöket till karaktäristik av författarskapet här ovan, måste äga viss bärighet.
Ord ska vara levande, riktiga - om man ska beröras av dem, menar såväl Sandstedt som Gullberg:

Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågel-
sång har en skugga som träden.

Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.
(ur Ögon, läppar, 1959)

Mellan "Hjelten" och "Kanoniska samtal" ligger tjugofyra år, mellan respektive verks gestalter, några här ovan beskrivna, ligger en fördjupning och en efterhand utvecklad stil och en angelägnare samtalskonst som mognat i och med att tiden förlöst också författaren.
Så är det ju sagt: genom att berätta blir man människa, genom att försöka vara värdig den människan vågar man utsätta sig för berättandets katharsis.

För även om Basker i "Hjelten" engagerar i kraft av sitt fabulerande, så framstår likväl karaktärer som Greg, krigskamraterna och bondeparet i Sandstedts senaste samling noveller som mer nära oss; klokare kanske, men framförallt äkta och mer levande, befriade från det arketypiska i debuten. Ett samtal mellan gestalter från författarskapets första och senaste skede är knappast att tänka på, åtminstone inte i en och samma novell, och skulle vara svårt att förverkliga av skäl som har med fördjupandet att göra. Det innebär inte bara att novellerna tematiskt utan också att stilistiskt och befrielseteologiskt sett blivit allt angelägnare.

Till de samtalsmöjligheter som Sandstedt öppnat för – och javisst, som redan antytts går det att karaktärisera honom som en samtalare av rang, hör många av de frågor som upptar oss i dag. Inte minst religionen och dess roll i och utanför kyrkor och samfund, moskéer och synagogor, det vill säga också som en politiserande och därigenom en kanske allt brutalare kraft, hör till de angelägna ämnena.

Befrielseteologin behöver varken inskränkas till eller styras av religionen, utan kan ha en vidare innebörd utanför dess ramar.

Också utan tron, utan Gud och utanför kyrkan behöver människor befrielsemöjligheter och, paradoxalt nog, en gudomlig kraft som inte tvunget behöver benämnas så utan som lika gärna kan kallas glädje och innerlighet eller upplevas i innebörden av genuina ord. Likt en nutida Bengt Lidforss eftersträvar Sandstedt klarhet, insiktsfullhet, klokskap och logik i sin strävan efter att rättfärdiga religionens raison d'être, och när denna är svåråtkomlig för att inte säga omöjlig att motivera, söker han uppmärksamma något större, än mer heligt och betydligt angelägnare. Utöver sina egna försök att se klart genom att resonera, ifrågasätta och – ibland – provocera, stödjer han sig på Harry Martinson, som i "Svärmare och harkrank" formulerat credot så här: "Du lever i den mån du tror på människornas värde. Inte i den mån du tror på Gud eller Evigheten".
Vilken präst, imam eller rabbin bär på sådant mod att de skulle våga predika ord med en likartad innebörd inom sina respektive samfund?

För den som vill bli klokare på hur Sandstedt utanför sin novellkonst skänker trovärdighet åt sina resonemang, vilka ibland är diskutabla men betydligt oftare diskussionsvärda och därför viktiga, rekommenderas "Blogg Buenos Aires" (2008); här finns texter som med sina titlar antyder i vilken riktning åsikterna manövreras: "Först kommer tron på människan", "Kristendomen och bristen på symboliskt tänkande" och "Offertanken". Grundläggande och gemensamt för bokens texter är en svuren trohet till Martinsons här ovan återgivna credo, vilket i Sandstedts tappning lyder så här: "Själv tror jag på att det heliga, i bemärkelsen det för människor okränkbara och högstående, på inget sätt är så begränsat, som du gör gällande och inte heller att det på något vis har att göra med det gudomliga."

Citatet, hämtat ur bloggtexten med den så att säga riktade titeln "Brev till Kerstin Ekman", är avslöjande för hur Sandstedt upprättar sin retoriska kurs, efter att ha läst en Ekman-essä i Dagens Nyheter, vilken fått honom att reagera. Genom att hänvisa till den medeltida karnevalen, som för den tidens människor fungerade som en livgivande kontrast till det feodala samhällets inskränkande kontroll, speglar Sandstedt också vår tids religiösa betraktelsesätt, bland annat så som det kommer till uttryck i Ekmans essä, vilken belyste och framhöll en syn på det heliga som dominerar i kristen tankevärld. I Sandstedts tappning blir religionen, paradoxalt nog, mer religion utanför sin kontext än inom densamma, och den livgivande kraften kommer inte från de värden som Ekman betonade (ensamhet, tystnad, allvar) utan tvärtom från det framåtpekande, "det konstruktiva och livsbefrämjande /.../ i det kroppsliga och i hädelsen /.../ det tillåtande", det vill säga sådant som fick fritt fram i samband med gränslösheten som den medeltida karnevalen bejakade.

Över alla karaktärerna i debutverket "Hjelten" vilar ett skimmer som skulle kunna ses som religiöst utan att det sägs explicit, men religionen som problematiskt ämne är desto tydligare i samlingen som följde på den boken, "De heliga" (1996). Här besitter gestalterna en andlig kraft som inte går att knyta till en specifik religion utan mer till förmågor att leva sig in i andra människors öden och att se sådant som inte alltid är så uppenbart och klart, men om huvudpersonerna är att se som udda och halvgalna, oförmögna till kärlek så som den framhålls i kyrkans budskap, är vi alla tafatta och hjälplösa.

För inmutat i Sandstedts gestaltande av dem, finns den helighet som går att uppfatta bara om man är förmögen att känna igen sig själv i alla människor, också i dem som vi kanske alltför lätt kategoriserar som udda och avvikande för att de i viss utsträckning skrämmer oss eller hotar vår livsstil. Men om det finns något värdefullt med kyrkan och med oss själva ska de utanförstående, och då åsyftas människor som aldrig velat tillhöra kyrkan och som kanske heller aldrig passat in i samhället, betraktas i medkänsla som våra bröder och systrar. De tio karaktärerna i "De heliga", alla namngivna efter kända historisk-mytiska personer, framställs respektfullt trots att deras svagheter och tillkortakommanden försätter dem såväl i mer eller mindre komiska situationer som i mer tårdrypande sammanhang.

Karaktärernas helighet är jordisk, föga högstämd och allt annat än skenhelig.
Bruegel heter en "galen katolik" som upptäcker att Jungfru Maria uppträder på jorden i en ung flicka med samma namn; vördnadsfullt tar han alla tillfällen i akt att få en glimt av detta heliga tonårsväsen som måste dyrkas. Hon besväras, flyr Bruegel och försöker göra honom varse att han inte är önskvärd genom att förstöra de Mariafigurer som han framställt i sitt krukmakeri. Allt i relationen dem emellan förefaller lika beklagansvärt som meningslöst, fram till det dramatiska slutet då Bruegel tycker sig ha fått välsignelsen efter att Maria, drabbad av en sorts utomjordisk medkänsla, lagt sin hand på hans "bleka, kala flint".

I en annan novell uppträder en annan troende människa vid namn Paulus, präst och mindre galen än Bruegel, och verksam i sjömanskyrkan i Buenos Aires, där han sprider godhetens budskap bland glädjeflickor och kriminella. Åtminstone får man intryck av idealitet och välgärningar, vilket också är författarens avsikt, men filantropin naggas i kanten mot slutet av novellen, då det uppdagas att Paulus kroppsligen utnyttjar en av glädjeflickorna.

Bruegel och Paulus är inte olika oss, inte mer udda än vad vår eventuella mänsklighet vill tillåta och tänka, men de framstår likväl lika heliga som vi alla är med våra tillkortakommanden och våra oförmågor att uppträda så oklanderligt som korrekthetens apostlar vill att vi ska.
Sandstedt ger, såsom många av novellerna i "De heliga" gestaltats, läsaren goda skäl att tro, att hans åsikt är att många religiösa människor inte är särskilt mänskliga, fördomsfria och toleranta när allt kommer till kritan.

För om det är så att människan är helig, och om den människan likväl inte omsluts av religiösa dogmer utan tvärtom misstänkliggörs, förtalas eller utesluts, förblir de system som religioner byggt upp under många århundraden orimliga, eftersom de förutsätter konformism, trohet och kapitulation inför den ideologiska kontroll som kyrkan utövat och utövar. Religioner har bland annat därför en svår och iögonfallande brist på trovärdighet att tackla, men om det gjordes självrannsakande, förutsättningslöst och med större allvar, skulle de kunna spela en värdigare, mer framåtpekande och befriande roll.

Den av Sandstedts noveller som bäst speglar kyrkans trovärdighetsproblematik, som ofta kan avlyssnas som en brist på logik i predikningar och avläsas i ohållbara, i sig kontrasterande budskap i bibeln, finns som text II i "Två oförsonliga berättelser" (2005). Bakgrunden formas av en bestämd händelse som, enligt en pålitlig uppgiftslämnare, lär vara sann: stölder av vitmålade träduvor, begångna i några kyrkor i nordvästra Skåne.

Berättarjaget utgår från stölden och ser möjligheten att hålla liv i den seriösa debatt om kyrkans symboltänkande, som pågått en tid bland annat i pressen och till vilken han själv bidragit med artiklar. Duvan ses inte bara som en symbol för den helige ande, utan sägs inom kyrkan också vara den helige ande, varför stölderna måste anses som allvarliga. När duvorna plötsligt sänds per post till berättarjaget, tilltar dramatiken och Sandstedt, som förstår att utnyttja novellens möjligheter att resonera om kyrkan och dess företrädare, ger nu en kongenial bild av hur uppdelat vårt samhälle blivit, bland annat som en följd av kyrkans agerande och retorik.

Det vankas räfst- och rättarting när biskopen som av en händelse kommer till Vejbystrand, varefter berättaren ombeds lämna tillbaka de stulna duvorna. Skildringen av sammankomstens allvar och tungsinne står i skriande kontrast mot vad som skildras genom berättarens besök på krogar och restauranger där det är högt i både tak och glas, och man påminns om hur kontrollbehovet i det feodala samhället kontrasterar mot de värden som möjliggjordes av karnevalen. Vem och varför duvorna stals hålls dunkelt, men att berättarjaget misstänks och baktalas i trakten står klart eftersom hans åsikter, så som de framstod i pressdebatten, inte behagat särskilt många människor, framför allt inte de troende.

Förnuft, tradition och kontroll ställs i novellen fram för debatt och begrundan, och ju fler gånger jag läser den sjuttiosju sidor långa texten, vilken enligt mig tillhör författarens främsta, desto mer övertygas jag om att döda ting, som ju enligt kristendomen sägs äga liv, verkligen är och ska förbli döda ting. Berättarens oförsonlighet bör således respekteras, och finns det andra åsikter i frågan, måste människor som bär på dessa träda fram för att påtala vad som inte är hållbart i den argumentation som framläggs i denna längre berättelse.

Överhuvud bärs Sandstedts texter oftast av sådana kvalitéer, att ouppmärksammad, hafsig läsning sällan gör dem rättvisa. Av här ovan presenterade essä bör framgå att noveller skrivs av viktiga anledningar, vilka uppenbaras genom att de förutsätter uppmärksam läsning och genom att de lyckade alltid når läsare till sist.

Bibliografi; Åke Sandstedt
"Hjelten", 1991
"De heliga", 1996
"Spegel", 2001
"Två oförsonliga berättelser", 2005
"Blogg Buenos Aires", 2008
"Argentinska berättelser", 2010
"Kanoniska samtal", 2015

Michael Economou

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Gunnar Lundin

Gunnar Lundin. Gerontion

Ur "Poeten och bibliotekarien", Gunnar Lundins nya diktsvit.

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 17 augusti, 2015

Tintins skapare Georges Remi "Hergé" blir 100 år

Tintins skapare Georges Remi "Hergé"  blir 100 år I år skulle Tintins skapare Georges Remi, mera känd som Hergé, ha fyllt 100 år. Sjöhistoriska museet i Stockholm firar med utställningen "Tintin ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Eckermann och Goethe

  Den unge Johann Peter Eckermann är på väg att möta sitt öde. Själv tror Eckermann att han ska göra en kort visit i Weimar för att få träffa Goethe. Hans ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 03 juni, 2009

”Till alla säger jag förlåt” – En betraktelse om döendet i tiden

I vår framåtrusande samtid blir legender snart till myt, myten vår lösryckta historia, historien en verklighet utan grund för empirin, som en frånvarande empati där drömmarna ingår som jagande element ...

Av: Göran af Gröning | Övriga porträtt | 30 november, 2013

Svartmässa på Bragegatan 15 i Malmö

En kväll i början av oktober kunde man uppleva en Black Metal performance på Skånes Konstförening i Malmö. Det var den Wienbaserade konstnären Yuki Higashino som utförde en performance där ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 22 november, 2011

"Kinas terrakottaarmé" på Östasiatiska i Stockholm

"Det var Chi Hoang Ti,kung av Tsin,"Ur "Muren och böckerna" av Evert Taube Det var aldrig meningen att de skulle utföra några krigiska bedrifter, dessa tusentals soldater som skapades på kejsaren ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 11 september, 2010

Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | Agora - filosofiska essäer | 07 oktober, 2015

Petrus de Dacia och Kristina av Stommeln

Medeltiden betraktades länge som en mörk och dyster period i mänsklighetens historia. Det finns en rad bidragande faktorer som har hjälpt till att stärka denna bild. Uppfattningen hos medeltidsmänniskan var ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 21 Maj, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.