Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

Anneli Jordhal Foto Sara Mac Key

Ett sätt att försöka lyssna på de andra



Anneli Jordhal är en politisk engagerad författare. Från Klass, Är du fin nog till Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) till Augustenbad en sommar, från Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona till en lång lista reportage, och kollektiva romaner.
Annelis senaste bok heter Som hundarna i Lafayette park (Norstedts ).

Anneli och jag träffades för en intervju utanför Sveriges radio i Stockholm under en fin och blåsig tidig höstdag.

Intervju med Anneli Jordhal


Jag ville fånga hur svårt det är att på allvar lyssna och ta till sig en annan människas historia. I San Francisco får hon möjlighet att lyssna på afroamerikanska kvinnor berättelser, men hennes eget lidande ligger som ett raster emellan. Hon saknar arbetarnas perspektiv. Viktigast för henne är att få berätta för de andra hur hon har haft det. Och hon blir lyssnad på! Ingen dömer ut henne, förminskar det hon vittnar om.

I Som hundarna i Lafayette park använder du en skrivstil, ett språk som är underbart. En blandning av olika stilar som skapar dock en enhet av rytm och "musik."

- Jag sliter väldigt mycket med språket, rytmen, stämningen. Berättelsen är tredelad, precis som mina tre tidigare romaner. En traditionell kapitelroman skriven i ett enda tonläge skulle tråka ut mig att skriva. I stället arbetar jag på olika språknivåer som växlar efter hur Jeanettes kynne påverkas. I stort handlar romanen om ett sorgearbete, och hur sorgen till slut släpper greppet om henne.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Tidigare har jag arbetat med historiska fakta och försökt fånga en tidskänsla genom romanens språk. Nya romanen är en samtidsroman. Jag ville gestalta en tidstämning med nyckelord som konfrontation och polarisering. Hot och sönderfall. Den var märklig att skriva för mina teman blev brinnande aktuella. Polisens dödsskjutning av en oskyldig tonårskille i Ferguson inträffade när jag skrev om medborgarrättsrörelsen. Det kändes bitvis som om jag skrev i direktsändning. Samtidsspråket är vanskligt att bygga roman på, det är svårt att sortera bland klichéer och försöka finna ett språk som inte är dött redan om sex månader.

Din bok är en kärlekshistoria, en tragedi. Jeanettes man, stålverksarbetaren Boris, har omkommit i en arbetsplatsolycka. I hennes ångest och sorgearbete återkommer (även som hund) han hela tiden. Men det finns ändå en smula hopp.

- Jeanette och Boris hade ett bra förhållande ända tills Boris – som utsågs till skyddsombud på fabriken - börjar få problem på jobbet och känner sig trängd. Han blir ledsen, apatisk och aggressiv. När han omkommer – brinner upp - får Jeanette en valp av sin dotter. Hunden döps till Boris efter den döde maken.

Min förra roman Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona var inspirerade av personer som var viktiga i mitt liv, som min mamma. Där kände jag mig mer bakbunden. Jeanette är helt fiktiv och här kunde jag släppa loss. Det är ju en jagberättelse som ligger nära Jeanettes tankar och känsloliv. Hon är en typ av kvinna jag drömt om att få skriva in i litteraturen. Jag har träffat henne i norra jämtlands fjällvärld, utanför Malung, i Ådalen.

De är kärva, genomskådande och känslomässigt bottenfrusna kvinnor, noga med sina frisyrer, klädstilen. De arbetar i vården, läser böcker och hänger med i världshändelserna. När kvinnor ur arbetarklassen annars ska gestaltas blir de antingen stoiskt arbetande och utan personligheter - ungefär som Kristin i Fröken Julie - eller så är de en underklass nedgångna av spritmissbruk eller prostitution. Jag ville komma åt den så kallat skötsamma arbetarklassen som dessutom är intellektuellt intresserad. I den är jag uppvuxen. En bristvara i fiktionen.

Innan vi talar djupare om det andra kapitlet i din bok: resan, tänkte fråga dig om det som i boken heter Dödsbok.

- Jeanette samlar på autentiska dödsolyckor på arbetsplatser. Hon klistrar in fallen i en vacker bok. Det är ett sätt att bearbeta sorgen och vanmakten i att Boris omkom i en olycka utan att någon rimlig utredning kom till stånd. Ingen ställdes till svars. I medierna omskrevs olyckan i tre meningar under Nyheter i korthet.

Jeanette får ingen ursäkt, ingen upprättelse. Det är bara en bråkdel av arbetsgivare som bli fällda för sådana brott i Sverige. Ett par procent. Jeanette tycker att hela samhället har spårat ur. Hon är deprimerad och svartsynt. Omgivningen ser henne som enrättshaverist. Hon ältar och har hakat upp sig. Men historien upprepar ju sig! Under det året hon samlar dödsolyckor omkommer 54 arbetare. En i beckan.

Så reser Jeanette till San Francisco

- Dottern försöker bryta Jeanettes psykiska isolering. Först får hon en dokumentärfilm om Black Power och medborgarrättsrörelsen. Hon blir besatt av Angela Davis. Jeanette tycker hon sätter ord för den maktlöshet hon känner: arbetares liv räknas inte.

Jag inspirerades bland annat av Maja Ekelöf och hennes Rapport från en skurhink. Den har för övrigt kallats för den första medieromanen. Någon kritiker menade att min roman i ett skede går över i rapportbokstil, vilket var medvetet.

Ekelöfs bok omfattar perioden 1967-1969, med många utläggningar om världsläget. Vietnamnkriget, sexdagarskriget, situationen i Biafra, det kalla kriget samt det egna och sönernas engagemang i 68-vänstern

Då börjar stilen och språket att förändras, bli mer fragmentarisk och ryckig, för att fånga Jeanettes rastlösa kynne. Ett sorts uppvaknande. Sakta men säkert släpper hon dödsboken. Jag hade ett vackert citat av Ellen Key som ledord. Om att försöka "glömma sitt eget lilla öde i de mångas öde, och trots egna livshämningar känna sig leva – genom att känna slagen av mänsklighetens hjärta i sitt eget."

Jag ville fånga hur svårt det är att på allvar lyssna och ta till sig en annan människas historia. I San Francisco får hon möjlighet att lyssna på afroamerikanska kvinnor berättelser, men hennes eget lidande ligger som ett raster emellan. Hon saknar arbetarnas perspektiv. Viktigast för henne är att få berätta för de andra hur hon har haft det. Och hon blir lyssnad på! Ingen dömer ut henne, förminskar det hon vittnar om.

Vad menar du med alla dessa hundar?

- Hundar kan stå för så mycket, rent symboliskt. I Lafayette Park finns en hundgård. När hundar möts sänder de ut signaler som gör att de antingen lägger sig platt inför en annan hund, eller går fram och dominerar. Min roman handlar ju om maktförhållanden. I parken – ja i hela San Francisco - finns många hemlösa, vandrar de med sina madrasser och täcken under armen.

Hunden står också för vänskap och närhet. Jag har märkt människor i min ålder skaffa sig hundar, katter och börjar rida igen. Kanske fyller husdjur ett känslomässigt tomrum, ger trygghet när världen är kaotisk. Här finns också ett maktförhållande. Rent etiskt och moralisk: Hur kan människan gå med en levande varelse i strypkoppel? Om hundra år kanske detta ses som barbariskt, som slaveri.

Romanen har tre Boris och alla rymmer ett maktförhållande. Relationen mellan maken och Jeanette. Mellan människan och hunden. Och till sist får Jeanette genom en tredje Boris som dyker upp i hennes liv, möjlighet att personligen visa att black lives smatter. En sorts syntes av hennes bildningsresa, tänkte jag mig.

Arbetar du på en ny roman?

- Nej inte nu, inte än i alla fall. Jag är så trött efter den nya romanen. Den var ohyggligt krävande och tekniskt svår att skriva.

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.