Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del I

En kortfattet innføring i samfunnsfilosofiske problemstillinger Denne artikkelen er om maktmekanismer, der enkelte av disse er åpne, mens andre virker i det skjulte. For det meste snakker jeg om anonyme strukturer ...

Av: Thor Olav Olsen | 16 januari, 2013
Agora - filosofiska essäer

Nyårsdikt av Percival

JAGUAREN

Av: Percival | 28 december, 2015
Utopiska geografier

Långfredag

långfredagen har alltid fascinerat mig kyrkorna är tomma gud är borta en frånvaro som krossar tungt är tungt, konkret som världens smärta i döden är gud mer närvarande än i sin reella närvaro det är denna icke-närvaro ...

Av: Guido Zeccola | 20 april, 2009
Utopiska geografier

”De dricker energi, kaffe och jobbar”

Det är samtiden jag lyssnar till. I smyg, jag deltar inte, känner inte, vet inte varför ordet ”samtid” pressar fram någon typ av besatthet inom mig. Jag vill berätta om ...

Av: Linda Bönström | 26 april, 2013
Gästkrönikör

Werner Bergengruen - den siste reaktionären.



För drygt femtio år sedan inbjöds Werner Bergengruen att föreläsa för studenterna i Lund, Stockholm, Uppsala och Göteborg (den gången var tyska ännu det andra främmande språk de flesta lärde sig på gymnasiet). En intervju med honom gjordes den 17 maj 1962 för Radio Schweden, Radiotjänsts tyska utlandssändning. De tolv minuterna som finns utlagda på nätet är fortfarande intressanta att lyssna på. Att samtalet med den sjuttioårige tysk-baltiske författaren skedde mot slutet av hans liv kunde varken den diskrete utfrågaren eller han själv veta. Men två år senare avled han i Baden-Baden – han var född i Riga 1892.

 


 

Och monografierna om honom och hans verk är många. Under hans namn i den svenska nationalbibliografin Libris finns 119 titlar förtecknade, men bara fyra av dem är på svenska. Den fjärde är en förhandsinformation om berättelsesamlingen "Döden i Reval" (som ju är det gamla namnet på Tallinn, liksom Dorpat är det för Tartu). Den kommer nästa år, i översättning av Anders Björnson.
Bergengruens arbetsrum på litteraturmuseum i Baden Baden

Bergengruens arbetsrum på litteraturmuseum i Baden Baden

Annons:

 

I radioinslaget talar han med uppskattning om hur lika Lettlands och Sveriges huvudstäder är, särskilt i de gamla stadskärnorna, och när han ser gatuskylten Packhusgränd minns han att det heter nästan det samma i Riga (på ett av husen där finns numera en plakett om honom uppsatt och i Berlin är en gata uppkallad efter honom). Och de vita björkarna finns på båda sidor Östersjön. Svenskarna är älskvärda och artiga och kallas inte utan skäl för Nordens fransmän, påstår han, och han gillar svensk litteratur: Selma Lagerlöf, Lagerkvist, Heidenstam och förstås Strindberg – "men han är ju mer världsförfattare än svensk..."

Först mot slutet av intervjun kommer man in på hans egna verk. Det är oklart om hans senaste roman ska komma på svenska (det gjorde den inte). Den väl påläste intervjuaren hävdar att skuld är ett centralt tema i författarskapet, och författaren håller med men hinner inte säga mycket mer i saken, det är lite synd. Werner Bergengruen som hörde till de populäraste tyska författarna just efter kriget var säkert ingen okänd storhet i det svenska sextiotalet även om sökljuset då mera riktades mot andra tyska författare, framför allt de yngre medlemmarna i Gruppe 47, tack vare den energiske Gustav Korlén, professor i tyska i Stockholm.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Romanen "Stortyrannen och rättvisan" (översatt av Irma Nordvang 1938) gick i miljonupplaga i Tyskland tills nazisterna upptäckte att den kunde läsas som en kritik av regimen, visserligen klädd i historisk dräkt liksom Vilhelm Mobergs "Rid i natt" men med aktuell syftning liksom den. "Såsom i himmelen så ock på jorden" översattes av Olof Lagercrantz och finlandssvenskan Inga Lindholm 1942, men sedan blev det inte fler försvenskningar, mer än barnboken "Krumeluren" som Gertrud Zetterholm tog sig an 1953. Det är lite magert, författarskapet är omfattande: dussintalet romaner, minst lika många novellsamlingar, en del lyrik.

Och monografierna om honom och hans verk är många. Under hans namn i den svenska nationalbibliografin Libris finns 119 titlar förtecknade, men bara fyra av dem är på svenska. Den fjärde är en förhandsinformation om berättelsesamlingen "Döden i Reval" (som ju är det gamla namnet på Tallinn, liksom Dorpat är det för Tartu). Den kommer nästa år, i översättning av Anders Björnson. I artikeln "Småpratets triumfer" i senaste numret av Nya Argus (2016:8) tecknar han bakgrunden, och börjar med att förmoda att det bara varit i denna finlandssvenska tidskrift som Bergengruen blivit omskriven, och för länge sedan, inte i några andra svenskspråkiga (i en artikel om "Der Grosstyrann und das Gericht" 1937 som alltså kom på svenska året därpå).

Det är tveksamt om det stämmer. Åtminstone i BLM (Bonniers Litterära Magasin) och säkert också på andra håll, också på tidningarnas kultursidor, bör de båda böcker som blev översatta 1938 och 1942 ha recenserats. Jag minns dessutom att några av hans berättelser fanns i Dagens Nyheters och Sydsvenskans söndagsnummer medan man ännu unnade läsarna lyxen av noveller över helsidor, oftast vackert illustrerade av Adolf Hallman och andra. Anders Björnson tecknar raskt de viktigaste linjerna i Bergengruens liv och verk (resten kan man läsa sig till i den informativa tyska Wikipedia-artikeln, och på annat håll på nätet).

Fadern var en svenskättad läkare som såg till att sonen kom till Tyskland när den ryska dominansen i Baltikum blev hotande stark, några år in på förra seklet. Först Lübeck, sedan Marburg där han läste teologi, konsthistoria och germanistik, och så München och Berlin. Som löjtnant under första världskriget stred han mot Röda Armén i Baltikum och skaffade sig samma sorts frikårserfarenheter som Ernst von Salomon senare skildrat i den märkliga romanen "Die Geächteten". Efter 1918 hamnade han i Berlin där han blev journalist, bland annat i tidskriften Den vita korpen (Der weisse Rabe), och debuterade som romanförfattare 1923.

Han var väl inläst på de stora ryssarna, det nämner han i radiointervjun, och som hos Gogol, Tolstoj och Dostojevskij ger han sig i kast med de stora och livsavgörande frågorna: brott och straff, synd och skuld, inte minst i romanen om Stortyrannen som kom 1935 och nästan genast blev filmad, och tryckt i miljonupplaga. 1936 konverterade han och hustrun till katolicismen. De nya myndigheterna observerade att varken han eller hustrun hälsade Heil Hitler, och att svärmor var judinna noterades av de rasgalna nazisterna. Året därpå uteslöts han ur deras Reichsschriftstumkammer.

Han hörde till de författare som under Tredje rikets tolv år var kvar i landet men åtminstone delvis gick i inre emigration – det komplicerade sammanhanget utreds bland annat i en omfattande studie från i fjol av amerikanen John Klapper: "Nonconformist Writing in Nazi Germany: the Literature of Inner Emigration". Censuren mot hans skrifter var ryckig, vissa fick tryckförbud, andra tilläts, och en del spreds i hemlighet, i avskrifter. Senare flyttade han till Tyrolen, och 1946 till Schweiz. Det gjorde också Eyvind Johnson året därpå. Kanske träffades de, fast jag vet inte om det lämnat några spår i dennes "Dagbok från Schweiz 1947-1949". Därpå några år i Rom, och som slutpunkt alltså Baden-Baden.

Han hörde till sanningssägarna så fort det lät sig göras efter kriget: "Ingen vågar påstå att man inget visste om gräsligheterna. Alla som inte med våld stängde av syn och hörsel kände till vad som skedde i koncentrationslägren" ("Niemand darf sagen, er habe von den Greueln nichts gewusst (...) Was in den Konzentrationslagern geschah, das wußte jeder, wenn er nicht Gehör und Gesicht gewaltsam verschloß").

I romanen "Der letzte Rittmeister" från 1952 som är kritisk mot förflackningen och materialismen under det nya industriella uppsvinget framstår han som en klok kristen humanist (även om Benjamin Haasis i en artikel på nätet kallar honom för "Der letzte Reaktionär" är det med uppskattning). Väl värd fler översättningar, som vi kommer att se nästa år. Han är en av de stora tyska författarna, särskilt som novellist: "Die drei Falken" som drar nytta av en berättelse i Boccaccios "Decamerome" är mästerlig.

En intervju med honom gjordes den 17 maj 1962 för Radio Schweden, Radiotjänsts tyska utlandssändning
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2108&artikel=6108259

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Machiavellis republikanska ideal

Machiavellis republikanska ideal Historikern Satya Datta beskriver Niccolò Machiavellis republikanska ideal. Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex ...

Av: Satya Datta | Essäer om samhället | 03 Maj, 2007

Konst, Vadstena och Ungern – Intervju med Lajos Szelényi

Lajos Szelényi är en bildkonstnär som föddes i Ungern för 70 år sedan. Han är verksam som målare och emellanåt även som musiker och samhällsdebattör. Lajos har haft flera utställningar ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 15 Maj, 2013

Snabbare tid snabbare ... Inblickar i Nelly Sachs diktvärld

Den tyskfödda diktarinnan Nelly Sachs, som sedan början av 40-talet levde i Sverige, fick nobelpriset i litteratur på sin 75-årsdag 1966. I hennes verk finns en medskapande mänsklighet och ett ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 10 juli, 2011

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 25 februari, 2013

Per aspera ad astra

Författaren Cordwainer Smith (1913-1966) sa en gång att det inte finns någon litterär genre som har skapat så många forskare som science fiction-genren. Och det stämmer. Många astronauter, ingenjörer och ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 12 juni, 2014

Den ”okända” svenska deckardrottningen

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå? Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon ...

Av: Bengt Eriksson | Litteraturens porträtt | 07 november, 2012

Peace & Love - en festival för alla sinnen

2010 var ett rekordår för Peace & Love. Med sina 3000 besökare vid starten 2001 till hela 42.000 i år har Peace & Love nu blivit den största svenska festivalen ...

Av: Linda Olsson, Karin Sundqvist | Kulturreportage | 11 juli, 2010

Lotta Lotass Fjärrskrift- återvändsgränd eller befrielse?

Lotta Lotass nya bokutgåva är en telexremsa som getts namnet Fjärrskrift och som består av en exklusiv upplaga på 100 ex av ett telexband där förlaget Drucksache också filmat remsan ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 07 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.