Den döende dandyn - scenbyte på Moderna Museet i Malmö

 Målningen “Den döende dandyn” av Nils Dardel har fått bli affischgosse när Moderna Museet i Malmö växlar spår i sin historiska utställning. Dardel målade “Den döende Dandyn” 1918. Det glada ...

Av: Mathias Jansson | 15 oktober, 2011
Kulturreportage

Mike Nichols 1931-2014

”One of the better films of formerly interesting director Mike Nichols” påstod en kritisk filmskribent för snart tjugo år sedan apropå Carnal Knowledge. Må vara att inte alla i den långa ...

Av: Ivo Holmqvist | 23 november, 2014
Övriga porträtt

Huset med de många rummen En ekumenisk exposé

1. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder ...

Av: Thomas Notini | 13 juli, 2014
Essäer om religionen

Fredrik F. G. Granlund

Författarpresentation, Fredrik F. G. Granlund:   Jag är Mästaren utan Margarita, en intelligent och tankfull idiot, ett sovande svärd, ett rorschacktest på himlen, ett refuserat Bamseavsnitt, en ambitiös pacifist, vansinnig med förstånd ...

Av: Fredrik FG Granlund | 19 december, 2011
Utopiska geografier

Werner Bergengruen - den siste reaktionären.



För drygt femtio år sedan inbjöds Werner Bergengruen att föreläsa för studenterna i Lund, Stockholm, Uppsala och Göteborg (den gången var tyska ännu det andra främmande språk de flesta lärde sig på gymnasiet). En intervju med honom gjordes den 17 maj 1962 för Radio Schweden, Radiotjänsts tyska utlandssändning. De tolv minuterna som finns utlagda på nätet är fortfarande intressanta att lyssna på. Att samtalet med den sjuttioårige tysk-baltiske författaren skedde mot slutet av hans liv kunde varken den diskrete utfrågaren eller han själv veta. Men två år senare avled han i Baden-Baden – han var född i Riga 1892.

 


 

Och monografierna om honom och hans verk är många. Under hans namn i den svenska nationalbibliografin Libris finns 119 titlar förtecknade, men bara fyra av dem är på svenska. Den fjärde är en förhandsinformation om berättelsesamlingen "Döden i Reval" (som ju är det gamla namnet på Tallinn, liksom Dorpat är det för Tartu). Den kommer nästa år, i översättning av Anders Björnson.
Bergengruens arbetsrum på litteraturmuseum i Baden Baden

Bergengruens arbetsrum på litteraturmuseum i Baden Baden

Annons:

 

I radioinslaget talar han med uppskattning om hur lika Lettlands och Sveriges huvudstäder är, särskilt i de gamla stadskärnorna, och när han ser gatuskylten Packhusgränd minns han att det heter nästan det samma i Riga (på ett av husen där finns numera en plakett om honom uppsatt och i Berlin är en gata uppkallad efter honom). Och de vita björkarna finns på båda sidor Östersjön. Svenskarna är älskvärda och artiga och kallas inte utan skäl för Nordens fransmän, påstår han, och han gillar svensk litteratur: Selma Lagerlöf, Lagerkvist, Heidenstam och förstås Strindberg – "men han är ju mer världsförfattare än svensk..."

Först mot slutet av intervjun kommer man in på hans egna verk. Det är oklart om hans senaste roman ska komma på svenska (det gjorde den inte). Den väl påläste intervjuaren hävdar att skuld är ett centralt tema i författarskapet, och författaren håller med men hinner inte säga mycket mer i saken, det är lite synd. Werner Bergengruen som hörde till de populäraste tyska författarna just efter kriget var säkert ingen okänd storhet i det svenska sextiotalet även om sökljuset då mera riktades mot andra tyska författare, framför allt de yngre medlemmarna i Gruppe 47, tack vare den energiske Gustav Korlén, professor i tyska i Stockholm.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Romanen "Stortyrannen och rättvisan" (översatt av Irma Nordvang 1938) gick i miljonupplaga i Tyskland tills nazisterna upptäckte att den kunde läsas som en kritik av regimen, visserligen klädd i historisk dräkt liksom Vilhelm Mobergs "Rid i natt" men med aktuell syftning liksom den. "Såsom i himmelen så ock på jorden" översattes av Olof Lagercrantz och finlandssvenskan Inga Lindholm 1942, men sedan blev det inte fler försvenskningar, mer än barnboken "Krumeluren" som Gertrud Zetterholm tog sig an 1953. Det är lite magert, författarskapet är omfattande: dussintalet romaner, minst lika många novellsamlingar, en del lyrik.

Och monografierna om honom och hans verk är många. Under hans namn i den svenska nationalbibliografin Libris finns 119 titlar förtecknade, men bara fyra av dem är på svenska. Den fjärde är en förhandsinformation om berättelsesamlingen "Döden i Reval" (som ju är det gamla namnet på Tallinn, liksom Dorpat är det för Tartu). Den kommer nästa år, i översättning av Anders Björnson. I artikeln "Småpratets triumfer" i senaste numret av Nya Argus (2016:8) tecknar han bakgrunden, och börjar med att förmoda att det bara varit i denna finlandssvenska tidskrift som Bergengruen blivit omskriven, och för länge sedan, inte i några andra svenskspråkiga (i en artikel om "Der Grosstyrann und das Gericht" 1937 som alltså kom på svenska året därpå).

Det är tveksamt om det stämmer. Åtminstone i BLM (Bonniers Litterära Magasin) och säkert också på andra håll, också på tidningarnas kultursidor, bör de båda böcker som blev översatta 1938 och 1942 ha recenserats. Jag minns dessutom att några av hans berättelser fanns i Dagens Nyheters och Sydsvenskans söndagsnummer medan man ännu unnade läsarna lyxen av noveller över helsidor, oftast vackert illustrerade av Adolf Hallman och andra. Anders Björnson tecknar raskt de viktigaste linjerna i Bergengruens liv och verk (resten kan man läsa sig till i den informativa tyska Wikipedia-artikeln, och på annat håll på nätet).

Fadern var en svenskättad läkare som såg till att sonen kom till Tyskland när den ryska dominansen i Baltikum blev hotande stark, några år in på förra seklet. Först Lübeck, sedan Marburg där han läste teologi, konsthistoria och germanistik, och så München och Berlin. Som löjtnant under första världskriget stred han mot Röda Armén i Baltikum och skaffade sig samma sorts frikårserfarenheter som Ernst von Salomon senare skildrat i den märkliga romanen "Die Geächteten". Efter 1918 hamnade han i Berlin där han blev journalist, bland annat i tidskriften Den vita korpen (Der weisse Rabe), och debuterade som romanförfattare 1923.

Han var väl inläst på de stora ryssarna, det nämner han i radiointervjun, och som hos Gogol, Tolstoj och Dostojevskij ger han sig i kast med de stora och livsavgörande frågorna: brott och straff, synd och skuld, inte minst i romanen om Stortyrannen som kom 1935 och nästan genast blev filmad, och tryckt i miljonupplaga. 1936 konverterade han och hustrun till katolicismen. De nya myndigheterna observerade att varken han eller hustrun hälsade Heil Hitler, och att svärmor var judinna noterades av de rasgalna nazisterna. Året därpå uteslöts han ur deras Reichsschriftstumkammer.

Han hörde till de författare som under Tredje rikets tolv år var kvar i landet men åtminstone delvis gick i inre emigration – det komplicerade sammanhanget utreds bland annat i en omfattande studie från i fjol av amerikanen John Klapper: "Nonconformist Writing in Nazi Germany: the Literature of Inner Emigration". Censuren mot hans skrifter var ryckig, vissa fick tryckförbud, andra tilläts, och en del spreds i hemlighet, i avskrifter. Senare flyttade han till Tyrolen, och 1946 till Schweiz. Det gjorde också Eyvind Johnson året därpå. Kanske träffades de, fast jag vet inte om det lämnat några spår i dennes "Dagbok från Schweiz 1947-1949". Därpå några år i Rom, och som slutpunkt alltså Baden-Baden.

Han hörde till sanningssägarna så fort det lät sig göras efter kriget: "Ingen vågar påstå att man inget visste om gräsligheterna. Alla som inte med våld stängde av syn och hörsel kände till vad som skedde i koncentrationslägren" ("Niemand darf sagen, er habe von den Greueln nichts gewusst (...) Was in den Konzentrationslagern geschah, das wußte jeder, wenn er nicht Gehör und Gesicht gewaltsam verschloß").

I romanen "Der letzte Rittmeister" från 1952 som är kritisk mot förflackningen och materialismen under det nya industriella uppsvinget framstår han som en klok kristen humanist (även om Benjamin Haasis i en artikel på nätet kallar honom för "Der letzte Reaktionär" är det med uppskattning). Väl värd fler översättningar, som vi kommer att se nästa år. Han är en av de stora tyska författarna, särskilt som novellist: "Die drei Falken" som drar nytta av en berättelse i Boccaccios "Decamerome" är mästerlig.

En intervju med honom gjordes den 17 maj 1962 för Radio Schweden, Radiotjänsts tyska utlandssändning
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2108&artikel=6108259

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Sista platsen pausen

knäarflickan tejptjejen hade rivit ihop en rad på permeabel by avlopp i uteblivna spyregnet den kvarhållna hällidogt arbetligt liv vid en samma IDO, eller subliv vidgjort en slidIDO-leve format, all ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 06 mars, 2012

Nell Walden och Der Sturm

Kvinnliga konstnärer hade en aktiv roll i det svenska modernistiska projektet. De ifrågasatte den traditionella könsordningen och sökte nya estetiska uttryck men marginaliserades ofta av de samtida manliga kritikerna. Daniel ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 15 november, 2013

Litteraturens etik

Vad är autonomi? Finns det en litteraturens etik? Detta är de grundläggande frågorna för Carin Franzéns studie För en litteraturens etik som Mårten Björk granskar för Tidningen Kulturens räkning. Är ...

Av: Mårten Björk | Essäer om samhället | 18 december, 2007

Ett rop på den autentiska litteraturen

Italien ser sig om efter något lugnande. Nuet är ostadigt, politiken svajar betänkligt och till råga på allt dyker Berlusconi upp igen som gubben i lådan. Men tillfällig lindring finns ...

Av: Annagreta Dyring | Essäer om litteratur & böcker | 09 januari, 2013

Kristina Murray Brodin. Dikter

Ibland är det bara några skrivna rader som kan ge uttryck för de känslor som ryms i mig. Då finns orden där, pockar på att få komma ut och bli ...

Av: Kristina Murray Brodin | Utopiska geografier | 31 januari, 2012

Cynism och människosyn

Ur Crister Enanders Slagregnens år (Heidruns)

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 21 oktober, 2016

Viborgs fall 1944

Förlusten av staden Viborg var psykologiskt förödande för finnarna. Krigslitteraturen om andra världskriget är omfattande. Anthony Beevors böcker om Stalingrad, Berlin och spanska inbördeskriget har gått ut i stora ...

Av: Rolf Karlman | Essäer om samhället | 03 september, 2008

Donna me prega

    Donna me prega, - per ch'eo voglio dire      d'un accidente - che sovente - è fero      ed è si altero - ch'è chiamato amore:      sì chi lo nega - possa ...

Av: Guido Cavalcanti | Utopiska geografier | 25 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.