Från tablåspel till kyrkodrama

Följande är en genomgång av Olov Hartmans dramatiska arbeten. Det ger en bild av en ovanlig litterär utveckling och av det moderna, kyrkospelets framväxt. Den kritiska udden i granskningen förstör ...

Av: Bertil Falk | 28 oktober, 2009
Essäer om religionen

Nu är det vackert vid sjöarna

 Jag önskar att jag kunde sätta mig ner här i rummet och bara  med öppen hand föra in snöovädret som tätnar utanför  fönstret så att dikten som ligger framför mig försvinner  som en ...

Av: Kristian Lundberg | 28 december, 2010
Utopiska geografier

Staty av Søren Kierkegaard av Louis Hasselriis Arne List CC BY SA 3.0

Sören Kierkegaards liv och verk

Existentialismen har naturligtvis funnits så länge som människan existerat. Ändå har Sokrates kallats för den förste existentialisten, Sören Kierkegaard grundlagt dess moderna version och Sartre givet den sitt namn (Exempelvis ...

Av: Carsten Palmer Schale | 09 september, 2017
Agora - filosofiska essäer

Alice Petrén

Frankrike och Algeriet – oupplösliga band och olösliga konflikter

Elisabeth Tegelberg om Alice Petréns nya bok om relationerna mellan Frankrike och Algeriet

Av: Elisabeth Tegelberg | 11 juli, 2017
Essäer om litteratur & böcker

John O´Hara

Nu finns John O´Hara i Library of America.



Sextio av John O´Haras berättelser har nu kommit i den prestigeladdade Library of America (det närmsta en amerikansk motsvarighet till den franska Pléiade-klassikerserien man kan komma), i ett urval och med kommentarer av James McGrath som intervjuas på förlagets hemsida om hans förträfflighet som novellist – som sådan är O´Hara i höjd med och ofta bättre än sina någorlunda jämnåriga kolleger F. Scott Fitzgerald, William Faulkner och Ernest Hemingway, och han har varit viktig för andra senare storheter i den genren som John Cheever och John Updike (O´Hara och de båda hörde till de flitigaste leverantörerna av historier till The New Yorker, under många decennier).

 


Kanske är det släktens dåliga gener som till slut sätter punkt för Julians branta klättring på samhällsstegen. John O´Haras "Appointment in Samarra", om än kanske inte i Nobelprisklass, är nästan lika bra som "The Great Gatsby" av F. Scott Fitzgerald, också han en nära bekant till O´Hara. Båda handlar om en efterhängsen amerikansk dröm om rikedom, socialt anseende och lycka. Båda visar hur lätt den drömmen kan övergå i en mardröm.

Annons:

McGrath kallar honom "an important American author who has been unjustly neglected". Det kan jag kanske hålla med om, även om jag började läsa honom redan på tidigt sextiotal och regelbundet läser honom på nytt, särskilt hans första roman, och hans noveller – de senare romanerna är inte riktigt lika bra.

Thorsten Jonsson ägnade några vänliga rader åt novellsamlingen "Hellbox" i en översiktsartikel i Dagens Nyheter den 28 januari 1948 om "Medelålders män i amerikansk prosa" (omtryckt i hans postuma "Synpunkter"). Den kritiske Artur Lundkvist gav honom en knapp sida i sin "Diktare och avslöjare i Amerikas moderna litteratur" (1942), en bok som blev mycket läst. Där är Lundkvist, efter att ha sagt något om romanerna "Appointment in Samarra" och "Butterfield 8", lite orättvist njugg när han kammar hem en lite billig poäng:
"Några samlingar med korta, skissartade historier har något utvidgat O´Haras ämneskrets, men i det hela tycks han beklagligen sakna material att använda sin stiltalang och briljanta teknik på. Man förstår den kritiker som behandlat honom under den kvicka rubriken 'Disappointment in O´Hara'".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jolo skrev senare mera rättvist (och positivt) om honom.

En av dem som skrivit bäst om honom är inte oväntat Edmund Wilson. John O´Hara är en av "The Boys in the Back Room" i Wilsons långa artikel från 1940 som heter just så. Geoffrey Wolff - själv en utmärkt novellförfattare - ger i "The Art of Burning Bridges" som jag nämner nedan den bästa bakgrunden till all vidare O´Hara-läsning.

Jag hade länge de tre delarna av "Sermons and Sodawater", lät dem gå vidare, men hittade dem sedan på nytt på en bokmarknad i Auckland för några år sedan, för tre dollar. Det var facilt, särskilt som det här var en begränsad upplaga (London: The Cresset Press: MCMLXI): "This edition printed on mould made paper and signed by the author is limited to 525 copies. The number of this copy is 19". Och så med John O´Haras namnteckning, snygg och prydlig - när han var klar med de övriga femhundrasex hade han nog hunnit bli lite darrig på handen.

Lite senare fann jag hans novellsamling "The Hat on the Bed" från 1964. Det var ungefär vid den tiden som jag började läsa honom, med start i den mästerliga "Appointment in Samarra". Om den romanen och om John O´Haras bakgrund skrev jag för några år sedan så här:

John O´Hara hoppades länge på ett Nobelpris men det hamnade ständigt i fel ficka, hos William Faulkner och hos hans goda vänner Ernest Hemingway och John Steinbeck (därmed svalnade vänskapen något). När Steinbeck fick det 1962 skickade O'Hara honom ett sötsurt telegram: "Congratulations, I can think of only one other author I'd rather see get it."

Den biografi som Geoffrey Wolff, själv läsvärd novellist och romanförfattare, skrev om honom 2003 har en välfunnen titel: "The Art of Burning Bridges". Att bränna broar bakom sig var O´Hara bra på, han bevarade en social osäkerhet livet ut (som kan påminna om Gustaf Hellströms), parad med en arrogant självöverskattning. Att han inte kom in på Yale som han siktat på blev ett livslångt trauma. Han kom från gruvdistrikten i Pennsylvania, född i Pottsville som blir till det fiktiva Gibbsville. Fadern var läkare och dog 1925 då John var tjugo. Änkan höll strikt ordning på sina åtta barn, men pengar till ett Ivy League-universitet blev det alltså inte.

Ekonomiskt revanscherade han sig dock. När pengarna flödade in som bäst omgav han sig med den nyrikes alla statussymboler, ett stall med flotta bilar, bland annat en sportig MG och en Rolls Royce Silver Cloud III, och flera hustrur, dock en i taget. Och han klädde sig gärna i engelsk tweed, efterliknande en country gentleman (liksom hans beundrare Jolo härhemma). Som så många av sina amerikanska kolleger hade han dessutom lätt att ta till flaskan – en av hans många novellsamlingar heter betecknande nog "Sermons and Sodawater".

Som novellist är han ofta i klass med Hemingway, någon gång bättre, som i den mästerliga och sorgliga "Andrea" vars komprimerade slut gör läsaren lika ställd som den trubbige jag-berättaren. Dialogen har dessutom en svensk anknytning. Den vackra Andrea är blond och blåögd:

"Aren´t there a lot of Swedes in Iowa? They spilled over from Minnesota". – "I didn´t know that. Then I may be part Swedish. I´ve never been to Iowa" – "You do look rather Swedish", I said. "I´ve been there, on the North Cape cruise. You could be taken for a Swede."

Kanske är det en blinkning till Erskine Caldwells kända novell "A Country full of Swedes", kanske spökade O´Haras dagar på Kungsholm: under en kryssning i Karibien stod han för Kungsholm Cruise News.

Ett par hundra av hans noveller kom i den sofistikerade The New Yorker. Men O´Hara var mindre välanskriven hos högbrynta kritiker. Edmund Wilson var garderat återhållsam i sin uppskattning i den klassiska essän "The Boys in the Back Room", och John Updike som dock satte honom i klass med Tjechov lämnade honom i kylan när han gav ut antologin "The Best American Short Stories of the Cenrury", och Joyce Carol Oates tog inte med honom i sin "The Oxford Book of American Short Stories" (själv unnar hon sig femtio sidor). Det var snålt och orättvist.

3503741

Men hans första roman har platsat både i Harold Blooms "The Western Canon" och på listan över de hundra bästa romanerna på engelska hos Modern Library. Det är "Appointment in Samarra" från 1934 som stått sig bra, en grekisk ödestragedi överflyttad till Amerika. I sina romaner och noveller höll O´Hara sig till medelklassen i New York och i nordöstra USAs småstäder, liksom senare hans kollega John Cheever.
Titeln på boken är lånad, sedan Dorothy Parker tipsat honom om det, från Somerset Maugham: Tjänaren stöter på döden på marknaden och blir förfärad. I hast flyr han undan till Samarra. Och döden säger: "Så underligt att jag träffade honom på marknaden, det är ju bestämt sedan länge att jag ska träffa honom i kväll i Samarra."
Eller för att citera de inledande raderna:

There was a merchant in Baghdad who sent his servant to market to buy provisions and in a little while the servant came back, white and trembling, and said, Master, just now when I was in the marketplace I was jostled by a woman in the crowd and when I turned I saw it was Death that jostled me. She looked at me and made a threatening gesture; now, lend me your horse, and I will ride away from this city and avoid my fate. I will go to Samarra and there Death will not find me. The merchant lent him his horse, and the servant mounted it, and he dug his spurs in its flanks and as fast as the horse could gallop he went. Then the merchant went down to the market-place and he saw me standing in the crowd and he came to me and said, Why did you make a threatening gesture to my servant when you saw him this morning? That was not a threatening gesture, I said, it was only a start of surprise. I was astonished to see him in Baghdad, for I had an appointment with him tonight in Samarra.

Ingen undgår sitt öde, allra minst bokens huvudperson, den framgångsrike Julian English som är knappt trettio och chef för den lokala Cadillac-agenturen. Han är lämpligt och lyckligt gift – boken är frispråkig vad gäller deras och andras sexuella relationer, sådant var inte riktigt rumsrent i O´Haras samtid – och en klättrare som börjat få en social position i Gibsville. Men han dricker mer än vad som är nyttigt för honom, och han har dåligt ölsinne.

9781598534979

Det här är under förbudstiden då starka drycker flödade friare än någonsin. På en julfest på golfklubben lyssnar han till det eviga tjatet från en irländsk katolik och gör vad många andra tänkt men varit kloka nog att låta bli. Han kastar en grogg – med hårda isbitar – i ansiktet på skrävlaren som vägrar förlåta honom. Den episoden blir vändpunkten, därefter går det illa i allt snabbare tempo. Han blir utfryst, och de sämre sidorna som dolts under en polerad yta visar sig, med rasism och obehagliga fördomar.

Den väluppfostrade hustrun håller god min, men på annandagen har Julian nått vägs ände. Höggradigt berusad startar han sin bil i sitt stängda garage. Drivs han dit av sin snobbiga brackighet, eller av ett ont arv? John O´Hara låter en intrigtråd löpa två släktled bakåt. Julians far är en redbar läkare, chef för det lokala sjukhuset, men farfar English har förskingrat, och när han ertappats har han tagit sitt liv. Hans skulder återbetalas av sonen, en hårdför pliktmänniska som i sin tur knappast förtjänar den son som han fått.

Kanske är det släktens dåliga gener som till slut sätter punkt för Julians branta klättring på samhällsstegen. John O´Haras "Appointment in Samarra", om än kanske inte i Nobelprisklass, är nästan lika bra som "The Great Gatsby" av F. Scott Fitzgerald, också han en nära bekant till O´Hara. Båda handlar om en efterhängsen amerikansk dröm om rikedom, socialt anseende och lycka. Båda visar hur lätt den drömmen kan övergå i en mardröm.

Fritiof Nilsson Piraten författade som bekant själv sitt eftermäle, som man kan se i stenstil på Ravlunda kyrkogård på Österlen: "Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972." John O´Hara som dog två år tidigare är begravd i Princeton, New Jersey. För säkerhets skull författade han själv texten på sin gravsten, bäst så. Då slapp han både underskattning och falsk blygsamhet: "Better than anyone else, he told the truth about his time. He was a professional. He wrote honestly and well."

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Postmoderna perversioner: Guillaume Faye läser Heidegger

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka.I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens verkliga ...

Av: Guido Zeccola | Essäer | 27 juli, 2010

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 mars, 2012

Ahimsa: Ickevåld

I dagens värld länkas vi till andra på många sätt. Det globala sammanvävs med det lokala. Lycka är inte bara ett individuellt behov utan också ett kollektivt fenomen; min lycka ...

Av: Lena Månsson | Reportage om politik & samhälle | 08 december, 2010

Sväva i en rymd

Sväva i en rymd inuti och födas i kvinnokamp. Känna blodsmak naken

Av: Tor Lundmark | Utopiska geografier | 30 oktober, 2007

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2008

Den kinesiska vägen till en konstnärlig kampfilm. Intervju med producenten Rui Li

Vid första ögonkastet verkar ”The Sword Identity” vara en ”vanlig” kinesisk kampkonstfilm, men i själva verket är den en högst poetisk kärlekshistoria. Filmen utspelar sig under tiden för Mingdynastin, en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 december, 2011

Thomas Bernhard. Om geniet och fallet eller de sammanväxta i en verklighetens fiktion…

"What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth” (T ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 03 oktober, 2013

Självporträtt . Olja 1933

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.