Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Den bortglömde Strindberg

I våra dagar är poeten August Strindberg helt bortglömd. En orsak kan vara att hans genomslagskraft som romanförfattare och dramatiker har fått överskugga lyriken. En annan orsak kan vara att ...

Av: Bo Gustavsson | 09 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Filosofi og metafilosofi

Innledning Fra min tid som universitetslærer i filosofi var det helt alminnelig å henvise til Platon som 'filosofenes filosof: Hvilken grov fornærmelse overfor den største av dem alle, nemlig Sokrates. Platon ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 augusti, 2012
Agora - filosofiska essäer

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | 09 juli, 2015
Essäer om politiken

John O´Hara

Nu finns John O´Hara i Library of America.



Sextio av John O´Haras berättelser har nu kommit i den prestigeladdade Library of America (det närmsta en amerikansk motsvarighet till den franska Pléiade-klassikerserien man kan komma), i ett urval och med kommentarer av James McGrath som intervjuas på förlagets hemsida om hans förträfflighet som novellist – som sådan är O´Hara i höjd med och ofta bättre än sina någorlunda jämnåriga kolleger F. Scott Fitzgerald, William Faulkner och Ernest Hemingway, och han har varit viktig för andra senare storheter i den genren som John Cheever och John Updike (O´Hara och de båda hörde till de flitigaste leverantörerna av historier till The New Yorker, under många decennier).

 


Kanske är det släktens dåliga gener som till slut sätter punkt för Julians branta klättring på samhällsstegen. John O´Haras "Appointment in Samarra", om än kanske inte i Nobelprisklass, är nästan lika bra som "The Great Gatsby" av F. Scott Fitzgerald, också han en nära bekant till O´Hara. Båda handlar om en efterhängsen amerikansk dröm om rikedom, socialt anseende och lycka. Båda visar hur lätt den drömmen kan övergå i en mardröm.

Annons:

McGrath kallar honom "an important American author who has been unjustly neglected". Det kan jag kanske hålla med om, även om jag började läsa honom redan på tidigt sextiotal och regelbundet läser honom på nytt, särskilt hans första roman, och hans noveller – de senare romanerna är inte riktigt lika bra.

Thorsten Jonsson ägnade några vänliga rader åt novellsamlingen "Hellbox" i en översiktsartikel i Dagens Nyheter den 28 januari 1948 om "Medelålders män i amerikansk prosa" (omtryckt i hans postuma "Synpunkter"). Den kritiske Artur Lundkvist gav honom en knapp sida i sin "Diktare och avslöjare i Amerikas moderna litteratur" (1942), en bok som blev mycket läst. Där är Lundkvist, efter att ha sagt något om romanerna "Appointment in Samarra" och "Butterfield 8", lite orättvist njugg när han kammar hem en lite billig poäng:
"Några samlingar med korta, skissartade historier har något utvidgat O´Haras ämneskrets, men i det hela tycks han beklagligen sakna material att använda sin stiltalang och briljanta teknik på. Man förstår den kritiker som behandlat honom under den kvicka rubriken 'Disappointment in O´Hara'".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jolo skrev senare mera rättvist (och positivt) om honom.

En av dem som skrivit bäst om honom är inte oväntat Edmund Wilson. John O´Hara är en av "The Boys in the Back Room" i Wilsons långa artikel från 1940 som heter just så. Geoffrey Wolff - själv en utmärkt novellförfattare - ger i "The Art of Burning Bridges" som jag nämner nedan den bästa bakgrunden till all vidare O´Hara-läsning.

Jag hade länge de tre delarna av "Sermons and Sodawater", lät dem gå vidare, men hittade dem sedan på nytt på en bokmarknad i Auckland för några år sedan, för tre dollar. Det var facilt, särskilt som det här var en begränsad upplaga (London: The Cresset Press: MCMLXI): "This edition printed on mould made paper and signed by the author is limited to 525 copies. The number of this copy is 19". Och så med John O´Haras namnteckning, snygg och prydlig - när han var klar med de övriga femhundrasex hade han nog hunnit bli lite darrig på handen.

Lite senare fann jag hans novellsamling "The Hat on the Bed" från 1964. Det var ungefär vid den tiden som jag började läsa honom, med start i den mästerliga "Appointment in Samarra". Om den romanen och om John O´Haras bakgrund skrev jag för några år sedan så här:

John O´Hara hoppades länge på ett Nobelpris men det hamnade ständigt i fel ficka, hos William Faulkner och hos hans goda vänner Ernest Hemingway och John Steinbeck (därmed svalnade vänskapen något). När Steinbeck fick det 1962 skickade O'Hara honom ett sötsurt telegram: "Congratulations, I can think of only one other author I'd rather see get it."

Den biografi som Geoffrey Wolff, själv läsvärd novellist och romanförfattare, skrev om honom 2003 har en välfunnen titel: "The Art of Burning Bridges". Att bränna broar bakom sig var O´Hara bra på, han bevarade en social osäkerhet livet ut (som kan påminna om Gustaf Hellströms), parad med en arrogant självöverskattning. Att han inte kom in på Yale som han siktat på blev ett livslångt trauma. Han kom från gruvdistrikten i Pennsylvania, född i Pottsville som blir till det fiktiva Gibbsville. Fadern var läkare och dog 1925 då John var tjugo. Änkan höll strikt ordning på sina åtta barn, men pengar till ett Ivy League-universitet blev det alltså inte.

Ekonomiskt revanscherade han sig dock. När pengarna flödade in som bäst omgav han sig med den nyrikes alla statussymboler, ett stall med flotta bilar, bland annat en sportig MG och en Rolls Royce Silver Cloud III, och flera hustrur, dock en i taget. Och han klädde sig gärna i engelsk tweed, efterliknande en country gentleman (liksom hans beundrare Jolo härhemma). Som så många av sina amerikanska kolleger hade han dessutom lätt att ta till flaskan – en av hans många novellsamlingar heter betecknande nog "Sermons and Sodawater".

Som novellist är han ofta i klass med Hemingway, någon gång bättre, som i den mästerliga och sorgliga "Andrea" vars komprimerade slut gör läsaren lika ställd som den trubbige jag-berättaren. Dialogen har dessutom en svensk anknytning. Den vackra Andrea är blond och blåögd:

"Aren´t there a lot of Swedes in Iowa? They spilled over from Minnesota". – "I didn´t know that. Then I may be part Swedish. I´ve never been to Iowa" – "You do look rather Swedish", I said. "I´ve been there, on the North Cape cruise. You could be taken for a Swede."

Kanske är det en blinkning till Erskine Caldwells kända novell "A Country full of Swedes", kanske spökade O´Haras dagar på Kungsholm: under en kryssning i Karibien stod han för Kungsholm Cruise News.

Ett par hundra av hans noveller kom i den sofistikerade The New Yorker. Men O´Hara var mindre välanskriven hos högbrynta kritiker. Edmund Wilson var garderat återhållsam i sin uppskattning i den klassiska essän "The Boys in the Back Room", och John Updike som dock satte honom i klass med Tjechov lämnade honom i kylan när han gav ut antologin "The Best American Short Stories of the Cenrury", och Joyce Carol Oates tog inte med honom i sin "The Oxford Book of American Short Stories" (själv unnar hon sig femtio sidor). Det var snålt och orättvist.

3503741

Men hans första roman har platsat både i Harold Blooms "The Western Canon" och på listan över de hundra bästa romanerna på engelska hos Modern Library. Det är "Appointment in Samarra" från 1934 som stått sig bra, en grekisk ödestragedi överflyttad till Amerika. I sina romaner och noveller höll O´Hara sig till medelklassen i New York och i nordöstra USAs småstäder, liksom senare hans kollega John Cheever.
Titeln på boken är lånad, sedan Dorothy Parker tipsat honom om det, från Somerset Maugham: Tjänaren stöter på döden på marknaden och blir förfärad. I hast flyr han undan till Samarra. Och döden säger: "Så underligt att jag träffade honom på marknaden, det är ju bestämt sedan länge att jag ska träffa honom i kväll i Samarra."
Eller för att citera de inledande raderna:

There was a merchant in Baghdad who sent his servant to market to buy provisions and in a little while the servant came back, white and trembling, and said, Master, just now when I was in the marketplace I was jostled by a woman in the crowd and when I turned I saw it was Death that jostled me. She looked at me and made a threatening gesture; now, lend me your horse, and I will ride away from this city and avoid my fate. I will go to Samarra and there Death will not find me. The merchant lent him his horse, and the servant mounted it, and he dug his spurs in its flanks and as fast as the horse could gallop he went. Then the merchant went down to the market-place and he saw me standing in the crowd and he came to me and said, Why did you make a threatening gesture to my servant when you saw him this morning? That was not a threatening gesture, I said, it was only a start of surprise. I was astonished to see him in Baghdad, for I had an appointment with him tonight in Samarra.

Ingen undgår sitt öde, allra minst bokens huvudperson, den framgångsrike Julian English som är knappt trettio och chef för den lokala Cadillac-agenturen. Han är lämpligt och lyckligt gift – boken är frispråkig vad gäller deras och andras sexuella relationer, sådant var inte riktigt rumsrent i O´Haras samtid – och en klättrare som börjat få en social position i Gibsville. Men han dricker mer än vad som är nyttigt för honom, och han har dåligt ölsinne.

9781598534979

Det här är under förbudstiden då starka drycker flödade friare än någonsin. På en julfest på golfklubben lyssnar han till det eviga tjatet från en irländsk katolik och gör vad många andra tänkt men varit kloka nog att låta bli. Han kastar en grogg – med hårda isbitar – i ansiktet på skrävlaren som vägrar förlåta honom. Den episoden blir vändpunkten, därefter går det illa i allt snabbare tempo. Han blir utfryst, och de sämre sidorna som dolts under en polerad yta visar sig, med rasism och obehagliga fördomar.

Den väluppfostrade hustrun håller god min, men på annandagen har Julian nått vägs ände. Höggradigt berusad startar han sin bil i sitt stängda garage. Drivs han dit av sin snobbiga brackighet, eller av ett ont arv? John O´Hara låter en intrigtråd löpa två släktled bakåt. Julians far är en redbar läkare, chef för det lokala sjukhuset, men farfar English har förskingrat, och när han ertappats har han tagit sitt liv. Hans skulder återbetalas av sonen, en hårdför pliktmänniska som i sin tur knappast förtjänar den son som han fått.

Kanske är det släktens dåliga gener som till slut sätter punkt för Julians branta klättring på samhällsstegen. John O´Haras "Appointment in Samarra", om än kanske inte i Nobelprisklass, är nästan lika bra som "The Great Gatsby" av F. Scott Fitzgerald, också han en nära bekant till O´Hara. Båda handlar om en efterhängsen amerikansk dröm om rikedom, socialt anseende och lycka. Båda visar hur lätt den drömmen kan övergå i en mardröm.

Fritiof Nilsson Piraten författade som bekant själv sitt eftermäle, som man kan se i stenstil på Ravlunda kyrkogård på Österlen: "Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972." John O´Hara som dog två år tidigare är begravd i Princeton, New Jersey. För säkerhets skull författade han själv texten på sin gravsten, bäst så. Då slapp han både underskattning och falsk blygsamhet: "Better than anyone else, he told the truth about his time. He was a professional. He wrote honestly and well."

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | Essäer | 08 oktober, 2010

Hans-Evert Renérius

Om fotboll och flyktingens närvaro

Så händer det. Efter år av krig och förödelse i länder som Irak, Afghanistan, Syrien och Libanon kommer verkligheten till Europa. Gränser testas och människor flyr. Medelhavet förvandlas till flyktens ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 20 september, 2015

Penna och knytnäven. Om Amelie Posse

Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som dalat ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 december, 2012

Louise Brooks

Louise Brooks

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan. Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 21 juli, 2016

Sammantalkrings vidd-inre och vilande skap-, dess ande

Diaboliska desinfektörer under Eldchili con Charlées av Stefan Hammarén som luftentitet EH o. Johann von Fritz som luftande EF; ”True beauty is something that attacks, overpowers, robs, and finally destroys.” — ...

Av: Johan von Fritz och Stefan Hammarén | Kulturreportage | 07 februari, 2013

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

L'amour fou av Hebriana Alainentalo

Den konstnärliga identiteten

Konsten är ett mångfacetterat forum av uttryck där konstnärer exponerar sina identiteter dels genom att överföra sina projiceringar och intentioner i konstverket till exempel i bilden, skulpturen eller installationen, dels ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 12 maj, 2015

Våldet hos Goya

Våldet hos Goya I slutet av 1980-talet bodde jag några år i Madrid. På den tiden hade den socialistiska regeringen beslutat att statliga museer skulle vara öppna gratis för allmänheten, eller ...

Av: Anders Forsberg | Konstens porträtt | 08 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.