A. Sprengtbarnen

Åp skenbar förkrymt rymt fliktexstens förlagspropagandagiven som hård hörnstensutställd omkullstjälpt fråga sin spetsfund vid kortsidan låg-(t) ensam utställare placerad där, tänkt vad utspelar sig sitt riktigt frågans på detta intillliggande ...

Av: Stefan Hammarén | 10 juli, 2012
Stefan Hammarén

Några tankar om Montaignes essäer

”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och ...

Av: Björn Gustavsson | 15 april, 2014
Övriga porträtt

Malmö stadsbibliotek med den nyare tillbyggnaden Ljusets kalender. Foto: Anna Nyman

Minnen från en barndoms stad

I en längre text låter Harriet Svensson, ordförande i Proust-sällskapet, minnena från sin barndom i Malmö flöda fritt. Inför läsaren skapar hon en bild av den barndom hon bär med ...

Av: Harriet Svensson | 24 juni, 2015
Essäer om litteratur & böcker

I skuggan av ljuset. Om Gregory Crewdson

Ingenting kan väl vara mer trendriktigt inom konstvärlden just nu än foto. Kulturhuset i Stockholm har dock satsat på denna konstform i ett antal år och har generöst bjudit på ...

Av: Nancy Westman | 26 mars, 2011
Konstens porträtt

Kafka i Frankfurt



utrikes_kafka.jpg
 Nuria Amat

Det finns få saker som är mer stimulerande för en god författare än att bli ifrågasatt, ignorerad eller förskjuten i sitt eget land. Ibland tänker jag mig att exilen, klostret, cellen eller öknen uppfanns i syfte att författarna skulle kunna försvara sig mot den sociala, litterära och lingvistiska politikens hantverk och bedrägligheter. 

Var Franz Kafka, som föddes i Prag, som talade och skrev på tjeckiska privat, och som hade valt tyskan som sitt litterära språk, en tjeckisk eller en tysk författare? Han var en man med kluven identitet, likt så många andra författare i dagens litterära landskap.

Hans speciella och kvävande intima värld var fullständigt tjeckisk, i motsats till det tyska romanspråket, vars tankeklarhet och rigorösa berättarkonst förförde honom. Dessutom var Kafka naturligtvis jude, och sålunda, i Prag, en tjeckisk jude som uttryckte sig på tyska, och därmed dubbelt isolerad: en jude bland tyskar och en tysk bland tjecker. Som han själv skrev kände han sig alltid som om han levde i ett ”socialt och språkligt getto med osynliga murar”. Och vare sig hans död eller hans eviga berömmelse lyckades få hans landsmän att upphöra landsförvisa honom.

För sex år sedan sade Marta Zelezná, från Franz Kafkasällskapet, till BBC att staden ”har ett ambivalent förhållande till sin mest berömde författare. Han uppfattas inte som ’vår författare’ därför att han var jude och skrev på tyska”. Och enligt hans biograf, N. Murray, ”finns hans namn inte med i den tjeckiska upplagan av Vem är vem i historien. Och, vilket är än mer graverande, hans samlade verk har inte publicerats på tjeckiska förrän nu (2006)”. Är Kafka alltså en tysk författare från Prag? Vad i helsicke ska de nya nationalistiska regeringarna med sina nya normer och sin benägenhet för renlärighet och etiketter, våga sig på att kalla honom för? Jag tvivlar på att Kafka någonsin frågade sig varför han som var tjeck och talade tjeckiska flytande skrev sina böcker på tyska. Och, än värre, om jag nu tvingas gå till botten med det: ska de för alltid stänga in honom i den ena eller andra kulturen? Var han mer jude än tjeck, mer tysk än jude? Det var unika språkliga omständigheter som formade det speciella uttrycket för Prags kosmopolitism. Som Ripellino säger i sin Praga Mágica var tjeckiskan förmögen att ta till sig ett myller av tyska idiomatiska uttryck, och omvänt, trots alla nedsättande vinkar från renlärighetsivrande charlataner kan ”en germanism idag ofta vara mer tjeckisk än en fras på gammaltjeckiska”.

Prag, precis som dagens Barcelona och en mängd andra mångkulturella europeiska städer, var en tummelplats för skilda och bjudande kulturer, med en mångfald av talanger, språk och perspektiv. Prags universitet, ett av Europas äldsta, var uppdelat i två fakulteter: en tjeckisk och en tysk, och de nationalistiska känslorna präglade bägge. Möjligen i syfte att fly från den reduktionistiska klaustrofobin gick Kafka med i en läsklubb för tyska studenter som hade ett utomordentligt bibliotek. Men tjeckiskan fortsatte att vara hans känslomässiga språk och det språk han talade med sina nära, (han bad sin älskade Milena att skriva till honom på tjeckiska därför att hennes ord på det viset nådde längre in i honom), han talade en elegant och litterär tjeckiska samtidigt som han lät sin litteratur födas och växa i ett språk han tvingades erövra varje dag.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kafkas osäkerhet i bruket av syntax och vokabulär är välkänd, liksom hur detta motstånd befruktade hans litterära geni. För att uttrycka sig enkelt, använde han sig av sitt tillstånd, sin situation som tysk pragbo för att skriva ett unikt, precist, levande och högst personligt språk. Låt oss tänka oss att Kafka hade fötts i Katalonien och hade läst tidningar från Barcelona, och att han hade umgåtts med personer som var lika tvåspråkiga som han själv. Samt att han hade skrivit en genial och oefterhärmlig barcelona-spanska. Han skulle ha pratat katalanska (tjeckiska) och han skulle ha intresserat sig mycket för det katalanska (tjeckiska) språket och kulturen. Vid hans grundskola fanns en skylt med följande uppmaning: En tjeckisk skola för ett tjeckiskt barn. Men han stördes också av de tyska pragbornas manér eftersom de, som Wagenbach påpekar, talade ”en uppblåst tyska, retorisk och stängd”. En kritiker vågade understryka att Prags författare för sin del ”ägnade sig mest (mer) åt att rädda språket, och förföll till en litterär frenesi, men resultatet blev att de pudrade och sminkade upp den lilla världen”.

Det är uppenbart att Kafka, även av dessa skäl, inte kände sig väl till mods i Prag. Han älskade Prag lika mycket som han hatade staden, vilket hans romaner bär magnifik vittnesbörd om. Han uppfattade den som provinsiell. Och trots det skulle vare sig författarens liv eller hans verk vara detsamma utan stadens egenhet, en stad som sedan dess varit Kafkas. För hur illa det än berör en del tjecker kommer den magiska staden aldrig att kunna skilja sig från närvaron av dess ”landsförvisade” författare. Föreställ er således vilket oerhört dilemma det skulle bli för historien och för den ”avregistrerade” författarens liv och verk, om man skulle diskutera om Kafka katalansk/spansk eller tjeck/tysk skulle närvara eller uteslutas från bokmässan i Frankfurt år 2007, till vilken Katalonien särskilt bjöds in som ett hyllat land.

Om de högt uppsatta patrioterna hade infunnit sig för att tvinga fram en ordning där allt som på Kafkas tid skrevs på tyska/kastilianska inte hade rätt att vara en del av tjeckisk/katalansk kultur och borde diskrimineras.

Vad påminner pålagor styrda av geografisk tillhörighet om? Jag frågar mig om Tyskland, som haft vänligheten att inbjuda den katalansk-barcelonesiska Kafka, helt och hållet känner till den verklighet som består av den enorma rikedom och kultur som kommer från den dubbla eller mångfaldiga katalanska kulturen, med de minst två språk som talas och skrivs, och som lyckligtvis också blandas med varandra.

På samma sätt som man inte kan tänka sig Prag utan Kafka, kan man inte heller tänka sig Barcelona utan sin tvåspråkiga kultur. Det är ett välkänt faktum att politikerns roll är att manipulera med lögner och författarens att upprätta sanningar. Och om vi skulle följa direktiven från de politiker och tjänstemän som bjudits in till Frankfurt, vore det då rimligt att den regering som ska föreställa representera Kafka, ska bestämma att han i sin egenskap av författare ”utan vare sig fädernesland eller ett eget språk som kan definieras av de kulturella subventionernas beslutsfattare” borde avvisas tillsammans med en lista över alla småkafka, lika avvikande som den förste? Vad skulle Frankfurt säga om någon tog sig för att beskriva den tvåspråkige författaren Franz Kafka som olämplig, onaturlig och avvikande? Och, vilket är viktigare, vad skulle Kafka säga? Han skulle återigen beordra att hans böcker förvandlades till aska. Och jag fruktar att hans bön denna gång skulle hörsammas.

Nuria Amat
översättning Anders Forsberg

Ur arkivet

view_module reorder
Pere Borrell del Caso pionjärverk

Konst utanför ramen

Konsten som alltid gör vad den kan för att spränga alla olika slags gränser, tycks stå villrådig inför den traditionella rektangulära ramen. Men det finns exempel på utbrytningsförsök ifrån både ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 mars, 2015

Sällhetsrysningar i Stenshuvud

Alldeles i närheten av Simrishamn ligger Stenhuvud vid havet. Här finns mycket av allt det man kan önska sig; bokskog, ramslök, fridlysta Adam och Eva samt fantastiska bad i det ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 09 oktober, 2014

Illustration: Signe Collmo

Det som vi saknar är det som saknar oss

Melker Garay om konsten att vara människa.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 14 oktober, 2015

Fornuft, følelser og liv

Innledning I dag er det svært mange konflikter og kriger rundt om i verden, som betyr at den pasifistiske idé har elendige kår. Tesen jeg forsvarer er denne: At sammen har ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 september, 2014

Marja Beckman

Vi ville förändra rockvärlden

Under sommaren återupplivar jag några av mina Akashaartiklar på min egen blogg ordinsamling.marjabeckman.se. Kanske kan de gamla texterna inspirera någon cool 20-årig tjej där ute.

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 04 mars, 2017

Gabriella Olsson

GULDGRYTAN KÖTTFÄRS AV 500gr PÅ LIDL.

Gör som följer:

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 29 januari, 2016

Bokmässan 2012 - Vi blickar mot Norden, mot världens historia och dess framtid…

Den nordiska litteraturen influerar detta års bokmässa i Göteborg, med nordiska författare i centrum. Det nordiska författarskapet som i många fall kan anses självklart och bara finns omkring oss, som ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 09 oktober, 2012

Kroppen och den libidinala ekonomin

Genom det progressiva försvinnandet av tron på själens odödlighet och genom nyfödelsen av en sorts "paganism" som inte nödvändigtvis är kritisk mot kristendomen, kan kroppen återuppta sin plats i samhället ...

Av: Geraldine Berneron | Essäer om samhället | 06 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.