Jag röker hellre marijuana

Jag har tänkt på det här med dubbelmoral. Jag har också funderat lite grann över svensk drogpolitik. Om jag förstår det rätt är vissa droger tillåtna medan andra är förbjudna ...

Av: Stefan Whilde | 17 juli, 2011
Stefan Whilde

Norska Mari Kanstad Johnsen gillar Barbro Lindgren Foto Belinda Graham

Barnbokens skapande villkor

Tre illustratörer från tre olika länder, med helt olika typer av bilderböcker men en enda idol: Astrid Lindgren.

Av: Belinda Graham | 06 november, 2015
Kulturreportage

Perspektiv på stoicismen

Ärkeängeln MikaelLars-Göran Söderberg om det stoiska arvet från det gamla Greklands filosofer till kristendomens helgon, från Spinoza till de indianska krigarna och nutida självdestruktivitet Indianerna ... det är redan tillräckligt ...

Av: Lars-Göran Söderberg | 28 september, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2012
Gästkrönikör

Kafka i Frankfurt



utrikes_kafka.jpg
 Nuria Amat

Det finns få saker som är mer stimulerande för en god författare än att bli ifrågasatt, ignorerad eller förskjuten i sitt eget land. Ibland tänker jag mig att exilen, klostret, cellen eller öknen uppfanns i syfte att författarna skulle kunna försvara sig mot den sociala, litterära och lingvistiska politikens hantverk och bedrägligheter. 

Var Franz Kafka, som föddes i Prag, som talade och skrev på tjeckiska privat, och som hade valt tyskan som sitt litterära språk, en tjeckisk eller en tysk författare? Han var en man med kluven identitet, likt så många andra författare i dagens litterära landskap.

Hans speciella och kvävande intima värld var fullständigt tjeckisk, i motsats till det tyska romanspråket, vars tankeklarhet och rigorösa berättarkonst förförde honom. Dessutom var Kafka naturligtvis jude, och sålunda, i Prag, en tjeckisk jude som uttryckte sig på tyska, och därmed dubbelt isolerad: en jude bland tyskar och en tysk bland tjecker. Som han själv skrev kände han sig alltid som om han levde i ett ”socialt och språkligt getto med osynliga murar”. Och vare sig hans död eller hans eviga berömmelse lyckades få hans landsmän att upphöra landsförvisa honom.

För sex år sedan sade Marta Zelezná, från Franz Kafkasällskapet, till BBC att staden ”har ett ambivalent förhållande till sin mest berömde författare. Han uppfattas inte som ’vår författare’ därför att han var jude och skrev på tyska”. Och enligt hans biograf, N. Murray, ”finns hans namn inte med i den tjeckiska upplagan av Vem är vem i historien. Och, vilket är än mer graverande, hans samlade verk har inte publicerats på tjeckiska förrän nu (2006)”. Är Kafka alltså en tysk författare från Prag? Vad i helsicke ska de nya nationalistiska regeringarna med sina nya normer och sin benägenhet för renlärighet och etiketter, våga sig på att kalla honom för? Jag tvivlar på att Kafka någonsin frågade sig varför han som var tjeck och talade tjeckiska flytande skrev sina böcker på tyska. Och, än värre, om jag nu tvingas gå till botten med det: ska de för alltid stänga in honom i den ena eller andra kulturen? Var han mer jude än tjeck, mer tysk än jude? Det var unika språkliga omständigheter som formade det speciella uttrycket för Prags kosmopolitism. Som Ripellino säger i sin Praga Mágica var tjeckiskan förmögen att ta till sig ett myller av tyska idiomatiska uttryck, och omvänt, trots alla nedsättande vinkar från renlärighetsivrande charlataner kan ”en germanism idag ofta vara mer tjeckisk än en fras på gammaltjeckiska”.

Prag, precis som dagens Barcelona och en mängd andra mångkulturella europeiska städer, var en tummelplats för skilda och bjudande kulturer, med en mångfald av talanger, språk och perspektiv. Prags universitet, ett av Europas äldsta, var uppdelat i två fakulteter: en tjeckisk och en tysk, och de nationalistiska känslorna präglade bägge. Möjligen i syfte att fly från den reduktionistiska klaustrofobin gick Kafka med i en läsklubb för tyska studenter som hade ett utomordentligt bibliotek. Men tjeckiskan fortsatte att vara hans känslomässiga språk och det språk han talade med sina nära, (han bad sin älskade Milena att skriva till honom på tjeckiska därför att hennes ord på det viset nådde längre in i honom), han talade en elegant och litterär tjeckiska samtidigt som han lät sin litteratur födas och växa i ett språk han tvingades erövra varje dag.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kafkas osäkerhet i bruket av syntax och vokabulär är välkänd, liksom hur detta motstånd befruktade hans litterära geni. För att uttrycka sig enkelt, använde han sig av sitt tillstånd, sin situation som tysk pragbo för att skriva ett unikt, precist, levande och högst personligt språk. Låt oss tänka oss att Kafka hade fötts i Katalonien och hade läst tidningar från Barcelona, och att han hade umgåtts med personer som var lika tvåspråkiga som han själv. Samt att han hade skrivit en genial och oefterhärmlig barcelona-spanska. Han skulle ha pratat katalanska (tjeckiska) och han skulle ha intresserat sig mycket för det katalanska (tjeckiska) språket och kulturen. Vid hans grundskola fanns en skylt med följande uppmaning: En tjeckisk skola för ett tjeckiskt barn. Men han stördes också av de tyska pragbornas manér eftersom de, som Wagenbach påpekar, talade ”en uppblåst tyska, retorisk och stängd”. En kritiker vågade understryka att Prags författare för sin del ”ägnade sig mest (mer) åt att rädda språket, och förföll till en litterär frenesi, men resultatet blev att de pudrade och sminkade upp den lilla världen”.

Det är uppenbart att Kafka, även av dessa skäl, inte kände sig väl till mods i Prag. Han älskade Prag lika mycket som han hatade staden, vilket hans romaner bär magnifik vittnesbörd om. Han uppfattade den som provinsiell. Och trots det skulle vare sig författarens liv eller hans verk vara detsamma utan stadens egenhet, en stad som sedan dess varit Kafkas. För hur illa det än berör en del tjecker kommer den magiska staden aldrig att kunna skilja sig från närvaron av dess ”landsförvisade” författare. Föreställ er således vilket oerhört dilemma det skulle bli för historien och för den ”avregistrerade” författarens liv och verk, om man skulle diskutera om Kafka katalansk/spansk eller tjeck/tysk skulle närvara eller uteslutas från bokmässan i Frankfurt år 2007, till vilken Katalonien särskilt bjöds in som ett hyllat land.

Om de högt uppsatta patrioterna hade infunnit sig för att tvinga fram en ordning där allt som på Kafkas tid skrevs på tyska/kastilianska inte hade rätt att vara en del av tjeckisk/katalansk kultur och borde diskrimineras.

Vad påminner pålagor styrda av geografisk tillhörighet om? Jag frågar mig om Tyskland, som haft vänligheten att inbjuda den katalansk-barcelonesiska Kafka, helt och hållet känner till den verklighet som består av den enorma rikedom och kultur som kommer från den dubbla eller mångfaldiga katalanska kulturen, med de minst två språk som talas och skrivs, och som lyckligtvis också blandas med varandra.

På samma sätt som man inte kan tänka sig Prag utan Kafka, kan man inte heller tänka sig Barcelona utan sin tvåspråkiga kultur. Det är ett välkänt faktum att politikerns roll är att manipulera med lögner och författarens att upprätta sanningar. Och om vi skulle följa direktiven från de politiker och tjänstemän som bjudits in till Frankfurt, vore det då rimligt att den regering som ska föreställa representera Kafka, ska bestämma att han i sin egenskap av författare ”utan vare sig fädernesland eller ett eget språk som kan definieras av de kulturella subventionernas beslutsfattare” borde avvisas tillsammans med en lista över alla småkafka, lika avvikande som den förste? Vad skulle Frankfurt säga om någon tog sig för att beskriva den tvåspråkige författaren Franz Kafka som olämplig, onaturlig och avvikande? Och, vilket är viktigare, vad skulle Kafka säga? Han skulle återigen beordra att hans böcker förvandlades till aska. Och jag fruktar att hans bön denna gång skulle hörsammas.

Nuria Amat
översättning Anders Forsberg

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag vet en hemlig trädgård”

"Jag vet en hemlig trädgård"    Stefan Sundström. Foto Mikael Löwegren Stefan Sundström om marginalisering, självförsörjning och det inre livet. – Årets visa är ju inte det hippaste, tyvärr. Man blir lite marginaliserad ...

Av: Mikael Löwegren | Musikens porträtt | 10 maj, 2007

Dikter av Lina Andréasson

  Jag heter Lina Andréasson, jag är 21 år gammal och är bosatt i Malmö. Jag studerar på Skurups Folkhögskolas skrivarlinje och ska påbörja mitt andra år efter sommaren. Jag håller ...

Av: Lina Andréasson | Utopiska geografier | 19 september, 2011

Hilma af Klint och den manliga konstens pionjärer ─ en jämförelse

Sveriges Konstföreningar har detta år 2012 ”Andlighet i konsten” som konstbildningstema. De framhåller att andlighet inte är detsamma som kristendom, utan att man kommer att arbeta med konstnärer och företeelser ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 19 januari, 2012

La culture, Frankrikes heliga ko

Foto: Anne Edelstam Den klassiska bildningstanken är Frankrikes adelsmärke – universiteten bågnar under överfulla klasser, portvaktarna går i husen med vakande ögon, filmindustrin pumpar ut över 200 filmer per år. Vilket ...

Av: Anne Edelstam | Essäer om samhället | 21 april, 2008

Mats Waltré. Om O

 ”om O” är en diktsvit som handlar om allt, eller kanske snarare om alltet. Eleaten som nämns i ett par dikter är Parmenides, och vem kvinnan på Tepeyacs sluttningar är ...

Av: Mats Waltré. | Utopiska geografier | 09 september, 2013

Harpan

Där ett fönster öppnar sig till världen vars ljusflöden ännu brinner i kaskader triumferade ögonlock omfamnar tystnaden utikring punkterna, de som irrar i andningsflödet. hon rider på hästen som flyger över vidden av spröda sår utströdda också marken ...

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 08 februari, 2010

Tankar om lyckan av att kunna läsa och skriva

I sitt nobeltal framhöll 2010-års nobelpristagare i litteratur MarioVargas Llosa värdet av att kunna läsa med följande ord:" Läsningen förvandlade drömmen till liv och livet till dröm, och den gjorde ...

Av: Lilian O. Montmar | Reportage om politik & samhälle | 28 december, 2010

Förbjuden kärlek i 1600-talets Sverige – fallet Karin Jönsdotter och Måns Haraldsson

Hur sågs det på utomäktenskapligt umgänge mellan män och kvinnor i 1600-talets Sverige? I granskningen av en föregången era tenderar informationen att vara knapphändig och slutsatserna översimplifierande; vår forskning om ...

Av: Karwan Osmani | Essäer | 08 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.