ur Matrix

An awful waste of space – människans förgänglighet sedd genom samtida kulturyttringar

Ända sedan jag var liten har jag stått och blickat mot det förflutnas förtvinade brist på varaktighet. Ögonblick som samlats och sparats i mitt inre ska en gång inte längre ...

Av: Daniel Lehto | 11 november, 2017
Kulturreportage

Caspar David Friedrich och stanken av härsket fiskfett

Det ser ut som en tanke. Det lilla tegelhuset ligger i skuggan av Greifswalds Domkyrkas höga torn, inne i den trånga lilla gränden Turmgaße som förbinder Langestraße med Domkyrkoplatsen. Fadern ...

Av: Crister Enander | 19 oktober, 2009
Essäer om konst

Otto Wagner och hans mästerverk

I sin roman "Facklan i örat" skildrar Elias Canetti sin tid i Wien åren 1921-31. Han berättar hur han bor inneboende i Ober-Sankt Veit i Wiens trettonde distrikt. När han ...

Av: Lilian O. Montmar | 09 oktober, 2010
Kulturreportage

Tiziano Europa och tjuren

Om Sparta, Atén och Europa

Spartakistemas patriotism ledde till totalt förnekande av egenvärdet och den utplånade alla individuella särintressen. Spartakistema hade som valspråk Statens väl. Förnöjsamhet, att lyda order och självdisciplin, var självklara levnadsregler. Ungefär ...

Av: Bo Cavefors | 03 juni, 2017
Kulturreportage

Kafka i Frankfurt



utrikes_kafka.jpg
 Nuria Amat

Det finns få saker som är mer stimulerande för en god författare än att bli ifrågasatt, ignorerad eller förskjuten i sitt eget land. Ibland tänker jag mig att exilen, klostret, cellen eller öknen uppfanns i syfte att författarna skulle kunna försvara sig mot den sociala, litterära och lingvistiska politikens hantverk och bedrägligheter. 

Var Franz Kafka, som föddes i Prag, som talade och skrev på tjeckiska privat, och som hade valt tyskan som sitt litterära språk, en tjeckisk eller en tysk författare? Han var en man med kluven identitet, likt så många andra författare i dagens litterära landskap.

Hans speciella och kvävande intima värld var fullständigt tjeckisk, i motsats till det tyska romanspråket, vars tankeklarhet och rigorösa berättarkonst förförde honom. Dessutom var Kafka naturligtvis jude, och sålunda, i Prag, en tjeckisk jude som uttryckte sig på tyska, och därmed dubbelt isolerad: en jude bland tyskar och en tysk bland tjecker. Som han själv skrev kände han sig alltid som om han levde i ett ”socialt och språkligt getto med osynliga murar”. Och vare sig hans död eller hans eviga berömmelse lyckades få hans landsmän att upphöra landsförvisa honom.

För sex år sedan sade Marta Zelezná, från Franz Kafkasällskapet, till BBC att staden ”har ett ambivalent förhållande till sin mest berömde författare. Han uppfattas inte som ’vår författare’ därför att han var jude och skrev på tyska”. Och enligt hans biograf, N. Murray, ”finns hans namn inte med i den tjeckiska upplagan av Vem är vem i historien. Och, vilket är än mer graverande, hans samlade verk har inte publicerats på tjeckiska förrän nu (2006)”. Är Kafka alltså en tysk författare från Prag? Vad i helsicke ska de nya nationalistiska regeringarna med sina nya normer och sin benägenhet för renlärighet och etiketter, våga sig på att kalla honom för? Jag tvivlar på att Kafka någonsin frågade sig varför han som var tjeck och talade tjeckiska flytande skrev sina böcker på tyska. Och, än värre, om jag nu tvingas gå till botten med det: ska de för alltid stänga in honom i den ena eller andra kulturen? Var han mer jude än tjeck, mer tysk än jude? Det var unika språkliga omständigheter som formade det speciella uttrycket för Prags kosmopolitism. Som Ripellino säger i sin Praga Mágica var tjeckiskan förmögen att ta till sig ett myller av tyska idiomatiska uttryck, och omvänt, trots alla nedsättande vinkar från renlärighetsivrande charlataner kan ”en germanism idag ofta vara mer tjeckisk än en fras på gammaltjeckiska”.

Prag, precis som dagens Barcelona och en mängd andra mångkulturella europeiska städer, var en tummelplats för skilda och bjudande kulturer, med en mångfald av talanger, språk och perspektiv. Prags universitet, ett av Europas äldsta, var uppdelat i två fakulteter: en tjeckisk och en tysk, och de nationalistiska känslorna präglade bägge. Möjligen i syfte att fly från den reduktionistiska klaustrofobin gick Kafka med i en läsklubb för tyska studenter som hade ett utomordentligt bibliotek. Men tjeckiskan fortsatte att vara hans känslomässiga språk och det språk han talade med sina nära, (han bad sin älskade Milena att skriva till honom på tjeckiska därför att hennes ord på det viset nådde längre in i honom), han talade en elegant och litterär tjeckiska samtidigt som han lät sin litteratur födas och växa i ett språk han tvingades erövra varje dag.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kafkas osäkerhet i bruket av syntax och vokabulär är välkänd, liksom hur detta motstånd befruktade hans litterära geni. För att uttrycka sig enkelt, använde han sig av sitt tillstånd, sin situation som tysk pragbo för att skriva ett unikt, precist, levande och högst personligt språk. Låt oss tänka oss att Kafka hade fötts i Katalonien och hade läst tidningar från Barcelona, och att han hade umgåtts med personer som var lika tvåspråkiga som han själv. Samt att han hade skrivit en genial och oefterhärmlig barcelona-spanska. Han skulle ha pratat katalanska (tjeckiska) och han skulle ha intresserat sig mycket för det katalanska (tjeckiska) språket och kulturen. Vid hans grundskola fanns en skylt med följande uppmaning: En tjeckisk skola för ett tjeckiskt barn. Men han stördes också av de tyska pragbornas manér eftersom de, som Wagenbach påpekar, talade ”en uppblåst tyska, retorisk och stängd”. En kritiker vågade understryka att Prags författare för sin del ”ägnade sig mest (mer) åt att rädda språket, och förföll till en litterär frenesi, men resultatet blev att de pudrade och sminkade upp den lilla världen”.

Det är uppenbart att Kafka, även av dessa skäl, inte kände sig väl till mods i Prag. Han älskade Prag lika mycket som han hatade staden, vilket hans romaner bär magnifik vittnesbörd om. Han uppfattade den som provinsiell. Och trots det skulle vare sig författarens liv eller hans verk vara detsamma utan stadens egenhet, en stad som sedan dess varit Kafkas. För hur illa det än berör en del tjecker kommer den magiska staden aldrig att kunna skilja sig från närvaron av dess ”landsförvisade” författare. Föreställ er således vilket oerhört dilemma det skulle bli för historien och för den ”avregistrerade” författarens liv och verk, om man skulle diskutera om Kafka katalansk/spansk eller tjeck/tysk skulle närvara eller uteslutas från bokmässan i Frankfurt år 2007, till vilken Katalonien särskilt bjöds in som ett hyllat land.

Om de högt uppsatta patrioterna hade infunnit sig för att tvinga fram en ordning där allt som på Kafkas tid skrevs på tyska/kastilianska inte hade rätt att vara en del av tjeckisk/katalansk kultur och borde diskrimineras.

Vad påminner pålagor styrda av geografisk tillhörighet om? Jag frågar mig om Tyskland, som haft vänligheten att inbjuda den katalansk-barcelonesiska Kafka, helt och hållet känner till den verklighet som består av den enorma rikedom och kultur som kommer från den dubbla eller mångfaldiga katalanska kulturen, med de minst två språk som talas och skrivs, och som lyckligtvis också blandas med varandra.

På samma sätt som man inte kan tänka sig Prag utan Kafka, kan man inte heller tänka sig Barcelona utan sin tvåspråkiga kultur. Det är ett välkänt faktum att politikerns roll är att manipulera med lögner och författarens att upprätta sanningar. Och om vi skulle följa direktiven från de politiker och tjänstemän som bjudits in till Frankfurt, vore det då rimligt att den regering som ska föreställa representera Kafka, ska bestämma att han i sin egenskap av författare ”utan vare sig fädernesland eller ett eget språk som kan definieras av de kulturella subventionernas beslutsfattare” borde avvisas tillsammans med en lista över alla småkafka, lika avvikande som den förste? Vad skulle Frankfurt säga om någon tog sig för att beskriva den tvåspråkige författaren Franz Kafka som olämplig, onaturlig och avvikande? Och, vilket är viktigare, vad skulle Kafka säga? Han skulle återigen beordra att hans böcker förvandlades till aska. Och jag fruktar att hans bön denna gång skulle hörsammas.

Nuria Amat
översättning Anders Forsberg

Ur arkivet

view_module reorder
Beredning av kaffe i en enkel restaurang i Gondar, Etiopien. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Kaffe, gudarnas dryck från Etiopien

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 900-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 12 april, 2016

Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 28 maj, 2015

Lotta Olsson, Jojje Wadenius, foto Ulrika Zwenger

Lotta Olsson, Charlotte Ramel, Jojje Wadenius 

En recension-intervju av Belinda Graham!

Av: Belinda Graham | Musikens porträtt | 09 november, 2016

Den unge Sven Lindqvist

För några år sedan, 2009, inledde förlaget Atlas en återutgivning av Sven Lind­qvists verk. Samtliga böcker som i det följande tas upp finns där utgivna. I höstas kom också i ...

Av: Gunnar Lundin | Litteraturens porträtt | 17 mars, 2012

En världsmästare i fotografering ger tips och råd!

-Vad är det som gör att så många av oss håller på med naturfotografering? Den frågan ställer sig Brutus Östling, som på Bokmässan 2013 håller en uppskattad workshop om Konsten ...

Av: Belinda Graham | Övriga porträtt | 22 oktober, 2013

Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 15 juli, 2015

Köchelförteckningen firar 150-årsjubileum

Österrikiska Krems firade för tolv år sedan tvåhundraårsdagen av stadens berömde son, Ludwig Alois Ferdinand Ritter von Köchels födelsedag, den 14 januari 1800 i Stein an der Donau. I år för ...

Av: Lilian O. Montmar | Musikens porträtt | 02 augusti, 2012

Dansen inom den koptiska kyrkan

Den koptiska kristna kyrkan framträder efter konciliet i Kalcedon år 451 som en separatistisk rörelse inom kristendomen, tillerkännande Kristus enbart en gudomlig natur. Den bygger sin liturgi på den alexandrinska ...

Av: Gaia Ekis | Essäer om religionen | 22 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.