Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

Rune Depp 3

                                           

Av: Janne Karlsson | 27 januari, 2012
Kulturen strippar

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | 01 november, 2010
Utopiska geografier

Helmer Osslund – Norrlandsskildraren

”En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står ...

Av: Thomas Notini | 06 april, 2013
Konstens porträtt

Assia Djebar och tvåspråkigheten som emancipation



portratt_assia_djebar.jpg
Assia Djebar Foto Ulla Montan

Assia Djebar

och tvåspråkigheten som emancipation

Det blev inget nobelpris i litteratur för Assia Djebar det här året heller, trots att hennes namn brukar nämnas i detta sammanhang. Det hindrar nu inte att man stiftar bekantskap med denna franskspråkiga algeriska författare som brukar räknas till en av Nordafrikas mest inflytelserika. Hennes klart feministiska ställningstagande och genuina intresse för språkets betydelse för individens utveckling, gör henne ytterst läsvärd.

Assia Djebar är en pseudonym för Fatima-Zohra Imalayène. Hon är född 1936 i Cherchell, en liten kuststad i västra Algeriet. Fadern var lärare och som barn gick Djebar i fransk skola. 1955 blev hon den första algeriska kvinnan att studera vid anrika Ecole Normale Supérieure i Paris. På olika sätt engagerade hon sig i den algeriska befrielsekampen. För att stödja en studentstrejk skrev hon sin första litterära text 1957. Den publicerades under pseudonymen Assia Djebar, ett namn som hon därefter har hållit fast vid. Djebar är också historiker. Vid 26 års ålder tog hon examen vid Sorbonne och efter den algeriska självständigheten 1962 blev hon den första kvinna som undervisade vid universitetet i Alger. Efter att under lång tid ha varit bosatt i Frankrike tillträdde hon 1997 tjänsten som professor vid Center for French and Francophone Studies vid Louisiana State University i USA. Assia Djebar har även varit verksam som dokumentärfilmare. Nämnas kan till exempel La nouba des femmes du Mont Chenoa, som 1978 belönades med Grand Prix de la Critique Internationale vid filmfestivalen i Venedig. Djebars romaner utspelar sig i Maghreb, ett område i västra Nordafrika mellan Atlanten och Libyska öknen. Tyvärr finns endast tre av romanerna översatta till svenska: Kärleken, kriget (1985, L’amour, la fantasia), Sultanbrudens skugga (1987, Ombre sultane) och Ett fängelse så stort (1995, Vaste est la prison). Föreliggande essä kommer att behandla två av dem, Kärleken, kriget samt Ett fängelse så stort, romaner som båda bland annat diskuterar språk och språklighet.

I fokus för dessa två romaner står Algeriets kvinnor och deras liv i ett strikt patriarkalt samhälle. Men ett minst lika viktigt spår här är språket och dess betydelse för Algeriets kvinnors självuppfattning i allmänhet, och Djebars egen i synnerhet. Landets blodiga historia av kolonialt förtryck och osande frihetslängtan bildar fond. Djebars kvinnor är obstinata, frihetstörstande – ett krig utspelar sig lika mycket i de hem i vilka de är inspärrade, som i bergen där gerillan slåss mot fransmännen. Den komplicerade väv som utgör patriarkalt förtryck är den vägg mot vilken Djebar stångar sin panna blodig. Tvångsgiften och våldtäkter är vardag för alla kvinnor mellan 14 och 60 år. Jag-berättaren i Kärleken, kriget beskriver hur kvinnorna aldrig omtalar sina äkta män på något annat sätt än som ”han”. Ett mer specifikt, personligt, ord för maken existerar inte. Att använda hans namn är otänkbart. Också i Ett fängelse så stort diskuteras detta tåtassande kring en benämning av den äkta mannen. På badet, där kvinnorna en gång i veckan tar sig några lediga timmar, träffar berättarjaget tillsammans med sin svärmor en äldre kvinna. Hon är mycket omtyckt men ursäktar sig tidigare än vanligt, trots väninnornas protester. Hon måste skynda hem, ”e´dou” är hemma efter att ha varit bortrest. Det är ett arabiskt ord som betyder ”fienden”. Fienden är hemma, hennes redan begränsade frihet är än mer åtsnörd. Berättarjaget funderar: ”Genom henne visade modersmålet upp sina huggtänder, ingöt en farlig bitterhet i mig.”

I Kärleken, kriget minns jag-berättaren hur modern lärde sig franska. Familjen bodde nära franska familjer eftersom fadern var lärare, och att behärska detta språk blev en socialt viktig tillgång för modern. Men det nya språket gjorde även att hon, när hon konverserade med dessa fruar till faderns kollegor, började säga ”min man har kommit” eller ”jag ska be min man”. Denna vana började smitta av sig också på hennes arabiska ordförråd. Detta uppfattades som syndigt respektlöst hos släktens övriga kvinnor. Och trots att berättarjaget minns moderns stolthet över denna lingvistiska vändning, som per definition innehöll en laddning av annat slag, förstår hon som vuxen också ”likväl hur mycket det måste ha kostat på för henne att benämna min far så direkt. En sluss öppnades i varje fall inom henne, kanske också i hennes äktenskapliga förhållande.”

I samma roman minns berättarjaget sin barndom och hur en grupp kvinnor i olika åldrar avslappnat brukade sitta och prata vid ett olivträd. Slöjorna tilläts glida ner över axlarna medan de förevisade varandra sina smycken. När plötsligt någon av klart manlig gestalt närmade sig, skyndade kvinnorna sig oroligt att få i ordning sina kläder. Tills de upptäckte att det var en fransman. ”Sedvanlig blygsamhet var inte längre av nöden. Ägde han som fransman, europé och kristen någon egentlig blick?” Detta förhållningssätt präglar också berättarjagets relation till det franska språket som skapar en distans mellan ord och betydelse: ”Något liknande gällde för min del de franska orden. Det främmande språket tjänade redan under min barndom som ett titthål genom vilket jag kunde beskåda världen och dess rikedomar. Men under andra omständigheter blev det ett spjut riktat mot min person.” Det är komplimangerna hon är svarslös inför, hon kan inte ta till sig dem på franska och de förblir verkningslösa ”ord som bara försvann, saknade mottagare”. Att hon har svårt att känslomässigt återkoppla till orden beror också på deras höga grad av abstrakthet: ”mina ord laddas inte med någon sinnlig realitet. Jag lär mig namn på fåglar som jag aldrig har sett, på träd som jag sedan behöver mer än tio år för att identifiera […] I den meningen blir varje ordlista en frånvaro för mig, en exotism utan mysterium, ett hämmande av blicken som det inte passar sig att tala högt om.” Samtidigt är detta språk lockande i all sin provokativitet, ”Det är som om det franska språket plötsligt hade ögon, hade gett mig dem för att kunna se i frihet” och berättarjaget menar att ”skriften innebär ett offentligt avläggande av slöjan inför flinande voyeurer.” Så lever hon mellan franskan och arabiskan, mellan det franska och det arabiska.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Förtryckarnas språk fungerar dubbelverkande och potentiellt emanciperande. Kolonialmakten erbjuder, indirekt och i Djebars tappning, också den mest patriotiska kvinna ett nytt förhållningssätt till sin kultur i och med språket. Samtidigt påminns läsaren hela tiden om alla de övergrepp som begåtts av Frankrike, på franska. I Kärleken, kriget skildras hur erövrararmén i juni 1845 mördar en hel stam, 1 500 individer, genom att röka dem inne i en grotta. Djebar redogör för denna förtida gaskammare detaljerat, med hjälp av ögonvittnet och den franska officieraren Pèlissiers skriftliga rapport. Hon berättar tragedin på franska, erövrarnas språk, en slags postkolonial hämnd. Hon vill påminna om ”våra döda, som jag idag tillägnar min på franska framförda berättelse.” Vem som dominerar och vem som domineras skiftar, valet av språk orsakar än makt, än maktlöshet. Hos Djebar redogörs detta med en konsekvent och aldrig sinande uttrycksglädje. Arabiskan och franskan står hos henne inte egentligen emot varandra. Tvåspråkigheten berikar och lyfter perspektivet och blir för Djebar därför i sig en, visserligen krokig, väg till kvinnlig frigörelse.

Anna Amnéus

Ur arkivet

view_module reorder

Några dikter

Bläckfiskar lever i de mörkaste djup Sjunger stilla sin sång Omfamnar mjukt den som dristar sig ner Likt sirenerna sjömän en gång   Längst ner på botten krabborna bor Gläds åt det som bli över En förlorad ...

Av: Ivar Andersen | Utopiska geografier | 29 mars, 2010

Den institutionella plikten och den svårmanövrerade referenspunkten

”Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan.” Frågan ...

Av: Magnus Bunnskog | Essäer om musik | 03 mars, 2013

En konstnärinna som brinner för miljön

Charlotte Nicolin, uppväxt i Gryts skärgård, kom till Paris från Kanada, 2006, och är nu installerad i konstnärskvarteret "Bastille" där hon bor och har sin ateljé. Jag steg in på en ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 24 juni, 2009

Renässanstänkaren Giordano Bruno och oändligheten

Illustration: Ragni Svensson Renässansen höjde taket. Man kunde andas friare. Man vågade vara mer sant egensinnig, mer storsinnad och mer djupsinnig än tidigare. En genomgripande pånyttfödelseanda var på väg, men den ...

Av: Percival | Essäer om politiken | 21 april, 2008

Mannen som aldrig blev min svåger

Mannen som aldrig blev min svåger och James Joyce's paradox. Stefan Gurt berättar här om en gammal flickväns bror och ett långt, komplicerat förhållande till James Joyce, om en resa till ...

Av: Stefan Gurt | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2006

En marginaliserad grundlagsfader

Anders Chydenius på finländskt frimärke. Anders Chydenius var en uppfinningsrik och energisk präst från Österbotten som kom att bli den svenska liberalismen första store uttolkare och förkämpe. Bertil ...

Av: Bertil Falk | Essäer om politiken | 10 februari, 2011

dagen efter orden del 2

               

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 20 april, 2012

Tankens ambivalens Kort synopsis gällande mitt manus

Ramberättelsen ligger i en korrespondens mellan en filosofilärare och hans forna elev. Berättarrösten/eleven är nu disputerad och vill gärna mäta sig med sin forna mentor. Vi kan höja nivån med ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 02 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.