Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 Maj, 2014
Agora - filosofiska essäer

Även en kniv kan vara konst

Bo Helgesson i ateljénBland damasker, skedsjölpar och ostronknivar hos Bo Helgesson. Kniven är människans eviga följeslagare. Av trä, ben, sten. Av brons och klumpigt tillplattat järn. Långt senare gjord av rostfritt ...

Av: Gunder Andersson | 28 augusti, 2008
Konstens porträtt

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | 10 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Renässans för Rönblom

”Råkefårt, sade handlaren på sin flytande franska och svängde med armen.” H.–K. Rönbloms deckare ”Skratta, Pjazzo” från 1956 inleds i speceriaffären på en lantlig ort där ryktena snabbt tar fart ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Assia Djebar och tvåspråkigheten som emancipation



portratt_assia_djebar.jpg
Assia Djebar Foto Ulla Montan

Assia Djebar

och tvåspråkigheten som emancipation

Det blev inget nobelpris i litteratur för Assia Djebar det här året heller, trots att hennes namn brukar nämnas i detta sammanhang. Det hindrar nu inte att man stiftar bekantskap med denna franskspråkiga algeriska författare som brukar räknas till en av Nordafrikas mest inflytelserika. Hennes klart feministiska ställningstagande och genuina intresse för språkets betydelse för individens utveckling, gör henne ytterst läsvärd.

Assia Djebar är en pseudonym för Fatima-Zohra Imalayène. Hon är född 1936 i Cherchell, en liten kuststad i västra Algeriet. Fadern var lärare och som barn gick Djebar i fransk skola. 1955 blev hon den första algeriska kvinnan att studera vid anrika Ecole Normale Supérieure i Paris. På olika sätt engagerade hon sig i den algeriska befrielsekampen. För att stödja en studentstrejk skrev hon sin första litterära text 1957. Den publicerades under pseudonymen Assia Djebar, ett namn som hon därefter har hållit fast vid. Djebar är också historiker. Vid 26 års ålder tog hon examen vid Sorbonne och efter den algeriska självständigheten 1962 blev hon den första kvinna som undervisade vid universitetet i Alger. Efter att under lång tid ha varit bosatt i Frankrike tillträdde hon 1997 tjänsten som professor vid Center for French and Francophone Studies vid Louisiana State University i USA. Assia Djebar har även varit verksam som dokumentärfilmare. Nämnas kan till exempel La nouba des femmes du Mont Chenoa, som 1978 belönades med Grand Prix de la Critique Internationale vid filmfestivalen i Venedig. Djebars romaner utspelar sig i Maghreb, ett område i västra Nordafrika mellan Atlanten och Libyska öknen. Tyvärr finns endast tre av romanerna översatta till svenska: Kärleken, kriget (1985, L’amour, la fantasia), Sultanbrudens skugga (1987, Ombre sultane) och Ett fängelse så stort (1995, Vaste est la prison). Föreliggande essä kommer att behandla två av dem, Kärleken, kriget samt Ett fängelse så stort, romaner som båda bland annat diskuterar språk och språklighet.

I fokus för dessa två romaner står Algeriets kvinnor och deras liv i ett strikt patriarkalt samhälle. Men ett minst lika viktigt spår här är språket och dess betydelse för Algeriets kvinnors självuppfattning i allmänhet, och Djebars egen i synnerhet. Landets blodiga historia av kolonialt förtryck och osande frihetslängtan bildar fond. Djebars kvinnor är obstinata, frihetstörstande – ett krig utspelar sig lika mycket i de hem i vilka de är inspärrade, som i bergen där gerillan slåss mot fransmännen. Den komplicerade väv som utgör patriarkalt förtryck är den vägg mot vilken Djebar stångar sin panna blodig. Tvångsgiften och våldtäkter är vardag för alla kvinnor mellan 14 och 60 år. Jag-berättaren i Kärleken, kriget beskriver hur kvinnorna aldrig omtalar sina äkta män på något annat sätt än som ”han”. Ett mer specifikt, personligt, ord för maken existerar inte. Att använda hans namn är otänkbart. Också i Ett fängelse så stort diskuteras detta tåtassande kring en benämning av den äkta mannen. På badet, där kvinnorna en gång i veckan tar sig några lediga timmar, träffar berättarjaget tillsammans med sin svärmor en äldre kvinna. Hon är mycket omtyckt men ursäktar sig tidigare än vanligt, trots väninnornas protester. Hon måste skynda hem, ”e´dou” är hemma efter att ha varit bortrest. Det är ett arabiskt ord som betyder ”fienden”. Fienden är hemma, hennes redan begränsade frihet är än mer åtsnörd. Berättarjaget funderar: ”Genom henne visade modersmålet upp sina huggtänder, ingöt en farlig bitterhet i mig.”

I Kärleken, kriget minns jag-berättaren hur modern lärde sig franska. Familjen bodde nära franska familjer eftersom fadern var lärare, och att behärska detta språk blev en socialt viktig tillgång för modern. Men det nya språket gjorde även att hon, när hon konverserade med dessa fruar till faderns kollegor, började säga ”min man har kommit” eller ”jag ska be min man”. Denna vana började smitta av sig också på hennes arabiska ordförråd. Detta uppfattades som syndigt respektlöst hos släktens övriga kvinnor. Och trots att berättarjaget minns moderns stolthet över denna lingvistiska vändning, som per definition innehöll en laddning av annat slag, förstår hon som vuxen också ”likväl hur mycket det måste ha kostat på för henne att benämna min far så direkt. En sluss öppnades i varje fall inom henne, kanske också i hennes äktenskapliga förhållande.”

I samma roman minns berättarjaget sin barndom och hur en grupp kvinnor i olika åldrar avslappnat brukade sitta och prata vid ett olivträd. Slöjorna tilläts glida ner över axlarna medan de förevisade varandra sina smycken. När plötsligt någon av klart manlig gestalt närmade sig, skyndade kvinnorna sig oroligt att få i ordning sina kläder. Tills de upptäckte att det var en fransman. ”Sedvanlig blygsamhet var inte längre av nöden. Ägde han som fransman, europé och kristen någon egentlig blick?” Detta förhållningssätt präglar också berättarjagets relation till det franska språket som skapar en distans mellan ord och betydelse: ”Något liknande gällde för min del de franska orden. Det främmande språket tjänade redan under min barndom som ett titthål genom vilket jag kunde beskåda världen och dess rikedomar. Men under andra omständigheter blev det ett spjut riktat mot min person.” Det är komplimangerna hon är svarslös inför, hon kan inte ta till sig dem på franska och de förblir verkningslösa ”ord som bara försvann, saknade mottagare”. Att hon har svårt att känslomässigt återkoppla till orden beror också på deras höga grad av abstrakthet: ”mina ord laddas inte med någon sinnlig realitet. Jag lär mig namn på fåglar som jag aldrig har sett, på träd som jag sedan behöver mer än tio år för att identifiera […] I den meningen blir varje ordlista en frånvaro för mig, en exotism utan mysterium, ett hämmande av blicken som det inte passar sig att tala högt om.” Samtidigt är detta språk lockande i all sin provokativitet, ”Det är som om det franska språket plötsligt hade ögon, hade gett mig dem för att kunna se i frihet” och berättarjaget menar att ”skriften innebär ett offentligt avläggande av slöjan inför flinande voyeurer.” Så lever hon mellan franskan och arabiskan, mellan det franska och det arabiska.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Förtryckarnas språk fungerar dubbelverkande och potentiellt emanciperande. Kolonialmakten erbjuder, indirekt och i Djebars tappning, också den mest patriotiska kvinna ett nytt förhållningssätt till sin kultur i och med språket. Samtidigt påminns läsaren hela tiden om alla de övergrepp som begåtts av Frankrike, på franska. I Kärleken, kriget skildras hur erövrararmén i juni 1845 mördar en hel stam, 1 500 individer, genom att röka dem inne i en grotta. Djebar redogör för denna förtida gaskammare detaljerat, med hjälp av ögonvittnet och den franska officieraren Pèlissiers skriftliga rapport. Hon berättar tragedin på franska, erövrarnas språk, en slags postkolonial hämnd. Hon vill påminna om ”våra döda, som jag idag tillägnar min på franska framförda berättelse.” Vem som dominerar och vem som domineras skiftar, valet av språk orsakar än makt, än maktlöshet. Hos Djebar redogörs detta med en konsekvent och aldrig sinande uttrycksglädje. Arabiskan och franskan står hos henne inte egentligen emot varandra. Tvåspråkigheten berikar och lyfter perspektivet och blir för Djebar därför i sig en, visserligen krokig, väg till kvinnlig frigörelse.

Anna Amnéus

Ur arkivet

view_module reorder

Ayodhya sexton år efteråt

1992 jämnade extremistiska hinduer Babru moskén från 1500-talet i Ayodhya till marken, under det att ledare för BJP och andra politiska grupperingar hejade på. Omkring tvåtusen människor mördades i de ...

Av: Pär Fredborn Larsson | Resereportage | 10 februari, 2009

Dagarna bara försvinner

slängt idag ut min enorma samling plank- och bredstumpar från ena lidret, kan inte fatta hur det blivit sådana mängder, och ens varifrån, helt abnormt, men tiotals års mest meningslösa ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 02 augusti, 2012

Sado-masochism - historien bakom ordet

Sado-masochism - historien bakom ordet Donatien Alphonse Francois de Sade (1740-1814) framkallar ett ord. Den stolte markisen, den subversive författaren, den ständige fängelsekunden och den store ateisten är upphovet till ett ...

Av: Agneta Tröjer | Essäer om samhället | 04 augusti, 2007

Samuel Beckett, nobelpristagare 1969. En tillbakablick

Samuel Beckett fick nobelpriset år 1969 och har nått ut till en stor publik, framför allt när det gäller pjäsen I väntan på Godot, just nu aktuell på Stockholms Stadsteater ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2009

Oförkränkta sinnen

Jag levde före revolutionen sovande med fagra kärleksbon i lindor runt hårsvallet och skuldrorna. Duva, nu när du kommer dråsande, kommer du sent men du kommer efterlängtad.Ömmande lust och ömhet ...

Av: BOEL SCHENLÆR | Essäer om religionen | 07 september, 2009

Rapport från Stockholms genrefilmfestival ”Monsters of Film”

Från 8:e till 12:e oktober 2014 iscensattes den andra upplagan av Monsters of Film-festivalen i Stockholm, en genrefilmfestival där skräck, fantasi, provokation, surrealism, konst och framförallt monster får plats. Festivalen ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om film | 25 oktober, 2014

Benjamin 3

     

Av: Håkam Eklund | Kulturen strippar | 28 augusti, 2011

Oliver Knussen, foto Mark Allan

Orkesterns man! - Oliver Knussen i Stockholms konserthus

Tonsättarporträtten i Stockholms konserthus är inne på sin trettioförsta vända. Nu kan man hänga upp ytterligare ett porträtt - på den engelske tonsättaren Oliver Knussen - bredvid de andra trettio ...

Av: Ulf Stenberg | Musikens porträtt | 01 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.