Simon O. Pettersson 

Deklassering

En ny lång novell av Simon O. Pettersson 

Av: Simon O. Pettersson | 18 augusti, 2017
Utopiska geografier

Drömmar och dofter i Kraków. Unsound festival

Det doftar gott om årets Unsound – festivalen i polska Kraków som tagit ledningen i att fokusera på ny experimentell, främst elektronisk, musik i gränslanden mellan konstmusik, electronika och klubbmusik ...

Av: Curt Lundberg | 27 oktober, 2014
Essäer om musik

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren…

Under Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se ...

Av: Linda Johansson | 24 juni, 2012
Litteraturens porträtt

Det urolige sinn. Del II

Homo Viator Menneskeværen er essensielt sammenknyttet med vandring, mente den katolske filosof Gabriel Marcel(1889-1973), e.g at forut for at et menneske er Homo Economicus eller Homo Politicus, er det på vandring ...

Av: Thor Olav Olsen | 14 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Jacqueline Lamba, Riveira,  Trostky och Breton 1938 i Mexiko city

Je vous souhaite d'être follement aimée . Bretons ideala kvinna



André Breton dog för 50 år sedan. Guido Zeccola skriver om L' amour fou, Nadja och Arcane XVII.

 

Om  André Breton (1896-1966)


 

Galen kärlek (1937) följer efter Nadja som är från 1928 och kommer före Arcane XVII (1945). Det är genom dessa tre böcker som André Breton instiftar sina teorier om kärleken.
Breton och dottern Aube

Breton och dottern Aube

Annons:

Det är inte lätt att avskilja André Breton från surrealismen, en rörelse till vilken han förblev bunden hela livet.
Det är lika svårt att i hans briljanta skrifter skilja det som är teoretiskt från det som är narrativt och poetiskt.

En av Bretons mest berömda böcker är Nadja. Boken struktureras genom en komplex berättelse som inte gör någon skillnad mellan den mentala och den verkliga erfarenheten, ett slags genetiskt förhållande mellan de två sfärerna, den psykiska och den fysiska, där det inte går att separera den ena från den andra. För att inte tala om de inre monologerna om kärlek, galenskap och frihet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Stendhal skriver i Om kärleken om passion-kärlek och kallar den, med mycket ironi, själens sjukdom, en galenskap så ovanlig i Frankrike.

Drygt ett sekel efter Stendhal skriver André Breton L'Amour Fou (Galen kärlek, nu utkommen på förlaget Sphinx).

Den medeltida höviska kärleken (L'amour courtois ) speglas delvis i surrealismen, men i hög grad i Breton.
Den nyplatonska kärleken är inte erotisk, den betecknar en kärlek som inte tar sig sexuella uttryck trots att begäret finns.
Den höviska kärleken förutsätter därför ett hinder: detta fanns under medeltiden i det strikt reglerade könsumgänget.
Den höviska kärleken kan också innebära att en riddare för att få den kvinna han älskar måste utföra en farlig uppgift, eller för att kunna avhålla sig från kvinnan, dödsföraktande beger sig på ett farligt uppdrag.

Den surrealistiska kärleken, och inte bara hos Breton, skiljer sig markant från den höviska kärleken. Ändå tillhör kvinnan, den älskade kvinnan, en annan dimension, hon tillhör den darrande dårskapen. Men hon är galen på grund av en överdrift av ljus eller en överdrift av mörker.

Den surrealistiska kvinnan är aldrig "vanlig". Nadja är självständig men också häxmästarinna, en sibylla som har kontakter med det osynliga. Hon tillhör natten och dagen samtidigt, och bebor den plats där de manliga kategorierna mister all betydelse och mannen börjar frukta.

Galen kärlek (1937) följer efter Nadja som är från 1928 och kommer före Arcane XVII (1945).
Det är genom dessa tre böcker som André Breton instiftar sina teorier om kärleken.

Galen kärlek handlar (igen) om en konkret, levande kvinna (Jacqueline Lamba som kommer att bli hans tredje fru) i vilken författaren blir obotligt förälskad.

Hon är skandalöst vacker, hon är "Kvinnan" och har därför, enligt Breton, makt över naturen, natten, den konvulsiviska lusten, och blir allsmäktig härskarinna över de krepuskulära förhållandena mellan den mentala och den materiella världen, över den objektiva slumpen och den subjektiva nödvändigheten.

Men i Galen kärlek säger den älskade kvinnan inte ett enda ord själv.
Det är alltid via olika själv-diegetiska yttrande som hon "talar." Det gör hon via pronomen som Du eller Din, Ditt, aldrig direkt.

Samma sak händer med den tredje älskade kvinnan i Arcane XVII, Elisa Caro, den intressantaste och kanske vackraste boken i trilogin, där Breton når en solär osmos mellan poesi, berättelse och essäistik.

Samtliga dessa romaner är självbiografiska. Fyllda av dikter, fotografier, notationer och så vidare.

Den enda kvinna som talar direkt och samtalar med författaren är Nadja, kvinnan som Breton inte verkar vara förälskad i, eller, åtminstone kämpar emot att vara förälskad i.

Nadja är en bok som lever i en ständig framtid enligt Maurice Blanchot. Men mötet med henne kommer att djupt skaka både liv och tanke hos Breton, eftersom Nadja blir det majestätiska emblemet av den kvinna surrealisterna drömde om.

Ung, vacker, skojfrisk, gränslöst fri och envis, mycket envis, alltså någon han inte kunde tämja.
André Breton beundrade Nadja ödmjukt, han såg i henne allt det han inte kunde "skapa" själv.
Nadja blir därför kvinnan som inte behöver instrueras, ty hon kan redan mycket mer än/om Breton själv.
En andlig förförerska som företräder den passionerade själens revansch över sentimentaliteten.

Det framtida bretonska begreppet om kärleken kommer att baseras på den fria men ömsesidiga, passionerade, utvalda förbindelsen mellan kvinnan och mannen, en sorts autarkisk kärleks fenomenologi. En kärlek som hos Breton blir unik, absolut och monogam.

När man en gång har mött den älskade varelsen blir den sublima kärleken för evigt fäst vid den.

Med detta val skiljer sig Breton från de flesta bland sina surrealistiska vänner och deras Weltanschauung. Breton sublimerar inte, han nekar all transcendens och älskar substansen, inte essensen. Det kan se ut som en paradox, men Breton tangerar med sin position den kristna idén om kärleken.

Hans nyplatonism till trots, men också trots de många älskarinnor han kommer att skaffa sig, fortsätter André Breton att tro att den galna och absoluta kärleken förblir monogam.

Det som verkligen gäller i konsten är inte skönheten utan det som i ett verk sätter oss i en sorts total rörelse; det som sätter oss på spel, någonting som förvirrar oss eller får oss att darra.

När begäret får ditt hjärta att slå fortare, tänk då på de obscena stunderna hos barnet.

I barnet är livets olika moment åtskilda: jungfrulighet, glad lek, obscenitet. ...en vuxen människa förenar dessa moment; hon når den jungfruliga glädjen i eros obscenitet; en obscenitet som är avklädd den naiva blygheten hos barnet.

Den erotiska leken ersätter den barnsliga leken, den sanna erotiken är en lek, fast utan barnaglädje, utan dess jungfrulighet och häftiga impulser.
Resten är komedier till vilka det vuxna allvaret leder, den värsta impotensen är det perfekta allvaret. Könets obscenitet är i stånd att göra det som barnet bara drömt om (utan att kunna göra det).

Jean Dodal Tarot trump 17

Vem kunde Breton exaltera i sin höviska kärlek om inte kärleken till la petite, la bambina, den unga kvinnan?

Det handlar inte om en Lolita, eller en parodi av ett bortskämt barn. Den unga kvinnan har ingen ålder eftersom hennes hy avväpnar alla påföljder, även de som har med åldrande att göra.
Den unga kvinnan förstärks tvärtom av livets alla slag såsom mejseln av en skulptör gör henne perfekt och evigt ung.

Men för att kunna fastställa hennes strävan, hennes osynliga rörelser och reaktioner måste Breton iaktta henne framför en spegel och framförallt förkasta alla resonemang och kloka ord som många män är så stolta över. Man måste vara beredda att göra tabula rasa av alla principer på vilka mannens katastrofala och själviska psykologi grundas.

Detta därför att den kvinnliga psykologin är motsatsen till den manliga.

Breton talar om den unga kvinnan inte i opposition till andra kvinnor utan därför att han hos henne ser en total transparens. Breton använder ett mystiskt språk för att feminisera hela universum.

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Pynchons Mesopolitosis

Du gick till Dr. Blumenthal en dag 1973 i Middleton, New York, och klagade över hosta, varpå den gode doktorn bestämde sig för att röntga din bröstkorg. Innan de dödliga ...

Av: Jonas Wessel | Litteraturens porträtt | 23 mars, 2013

Bo Ahrenfelt – Förändring är ett livslångt tillstånd i lugn och kaos

Förändring är ingen tillfällighet, ingen slump, menar Bo Ahrenfelt. Han är läkare och psykiater med bland annat kroppsterapi som specialinriktning, men arbetar sedan många år tillbaka med förändrings- och utvecklingsarbete ...

Av: Antoon Geels | Övriga porträtt | 29 juli, 2011

Dansen som konstform

foto: Guido Zeccola Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit. Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom ...

Av: Roberth Ericsson | Scenkonstens porträtt | 15 augusti, 2008

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 15 juni, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 Maj, 2014

 Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Mellan Skylla och Karybdis

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.” (Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 16 Maj, 2017

Nyårskrönika 2013

Jag ser lite snö vid vägkanten, mer svart än vit. Mer hård än mjuk skulle jag gissa. Jag flyttade till ännu en storstad för snart tio år sedan, i centrum brukade ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 01 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.