”Ha! Tidens sed: att r i v a hus!”

Piet Hein, den danske uppfinnaren, formgivaren och författaren, studerade i sin ungdom på Konsthögskolan i Stockholm (där han blev god vän med  Albert Engström liksom han senare blev det med ...

Av: Ivo Holmqvist | 02 mars, 2014
Essäer om samhället

Victimae Paschali laudes

Ett tecken som väcker strid – Långfredagstankar

I den judiska Talmud-litteraturen kallas han Ieshoua ben-Miriam, ”Jesus, Marias son”. Liksom Sokrates, Gotama Buddha och, för den delen, även Mohammed, efterlämnade han inte en enda skriven rad. Andra tecknade ...

Av: Thomas Notini | 14 april, 2017
Essäer om religionen

Ko-lugnt på landet

Det är alltid mycket att göra färdigt innan "semestern" börjar och avfärden från storstaden Paris till den böljande Sörmländska lantbygden. Jobbet ska klaras av och den allra sista artikelpunkten ...

Av: Anne Edelstam | 15 augusti, 2010
Gästkrönikör

Upplevelsernas London, del 1

När trängseln med shopaholics på Piccadilly och Oxford Street känns alltför upphetsande och trendig, längtar man bort till en värld med eviga värden. Vad kan då vara skönare än att ...

Av: Lilian O. Montmar | 27 juni, 2009
Resereportage

Göran Palm. Foto  Johan Ljungström Sverigesradio

Om Göran Palm, havet och Louvren



Till de tacksamma dikterna att ta upp till diskussion i en klass med pigga elever, svenska såväl som utländska, hör Göran Palms ultrakorta Havet, ur samlingen Världen ser dig (1964):
 
Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.


Göran Palm var en folkbildare som visste hur slipstenar skulle dras. Han hade en av sina bakgrunder i den svenska folkhögskolan och sympatiserade med dess bildningsideal (den i Kävesta utanför Örebro hade han erfarenhet av). Han intresserade sig för vanligt folks erfarenheter, och han hade säkert läst amerikanen Studs Terkels många intervjuböcker där okända amerikaner får komma till tals om sin tillvaro, om ekonomin, jobbet och familjen.

Det sista ordet kan behöva förklaras för den som inte redan vet vad Frankrikes mest berömda konstmuseum heter, och det kan också sägas att där finns en mängd marina målningar av impressionister och andra. När det är gjort kommer diskussionen igång som ett skott, först från de harmsna protesterna från dem som anser att så simpel får en dikt inte se ut, sedan de allt mer invecklade tolkningarna från de filosofiskt lagda som funderar på hur verkligheten och konsten är beskaffade, och hur tillförlitlig vår uppfattning av dem är. Och så brukar man enas om att det är en komprimerad, lakonisk och expressiv dikt, eller på ren svenska: sammanpressad, kortfattad och uttrycksfull.

Göran Palm var en folkbildare som visste hur slipstenar skulle dras. Han hade en av sina bakgrunder i den svenska folkhögskolan och sympatiserade med dess bildningsideal (den i Kävesta utanför Örebro hade han erfarenhet av). Han intresserade sig för vanligt folks erfarenheter, och han hade säkert läst amerikanen Studs Terkels många intervjuböcker där okända amerikaner får komma till tals om sin tillvaro, om ekonomin, jobbet och familjen. En motsvarande svensk dokumentation har lagts i den långa serien med samlingstiteln Liv i Sverige som Göran Palm drog igång. Samman med Elisabeth Peterzén skrev han en kort handbok för den som skriver sin självbiografi, med en betecknande titel: Varje liv är värt att skildra (1997) – på sitt vis ett motstycke till Sven Lindqvists hjälpreda för den som ville skildra sitt arbete och sin arbetsplats, Gräv där du står, som hade kommit knappt tjugo år tidigare.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Själv avslöjade Göran Palm, utan att behöva maskera sig som Günther Wallraff, hur livet tedde sig vid löpande bandet på LM Ericssons fabriker, först i Ett år på LM (1972), sedan i uppföljaren Bokslut från LM (1974). Bakgrunden, böckernas insortering som industrireportage, och hur reportagen togs emot utredde Lars-Göran Malmgren sedan i sin doktorsavhandling.

Då hade redan två kritiskt granskande böcker kommit som väckte stor uppmärksamhet,
först En orättvis betraktelse (1966) med en kritisk genomlysning av västerländsk kolonialism,
därpå Indoktrineringen i Sverige som gavs ut det studentoroliga året 1968. Omslaget, med
en unge som har Kalle Anka på mösskärmen, visade vad det bland annat handlade om: hur
amerikansk kulturimperialism redan då gjorde sig bred i Sverige.

En antologi som han satte samman, med egna men mest andras dikter, fick stor
avsättning när den trycktes i En bok för alla: Mannens dikt om kärlek (1980). Ytterligare två
antologier på samma förlag nådde stora upplagor: Landskapets röster (1992) och Den svenska
högtidsboken (2000).

Och så kom hans väldiga verk Sverige – en vintersaga, med den första delen utgiven 1984. Där skildras med samma folkbildande iver som i Alf Henriksons många historieböcker mindre kända men signifikanta episoder i Sveriges historia, i det förgångna och i det mycket närliggande. Inledningskapitlet handlar, om jag minns rätt, om en händelse vid stormaktstidens slut som historikerna i stort sett tigit om: hur Karl XIIs soldater under det snöpliga återtåget från Norge 1718 förlorar riktningen i en våldsam snöstorm i de jämtländska fjällen och begravs i drivorna – ännu sägs de spöka i trakterna av Duved. Och så fortsätter inblickarna i det förflutna, i sammanlagt fyra volymer, fram till den sista delen i serien (2005).

Allt berättas på en ibland lite knagglig och oftast talspråklig blankvers som nog inspirerats av Shakespeare, i Hagbergs klassiska försvenskning. Förlagan till hela projektet framgår redan av titeln: Heinrich Heines satiriska Deutschland, ein Wintermärchen (som finns i ett par lysande översättningar till nordiska språk, dels Hjalmar Söderbergs, dels den store danske symbolisten Sophus Claussens).

Den samhällskritiske Heine tvangs i parisisk exil. Göran Palm, med hemvist på den politiska kartan någonstans till vänster om socialdemokratin och till höger om kommunismen, behövde inte gå i landsflykt. Tvärtom belönades han med närmare dussinet betydande priser. Rätt så, han är en nyenkelhetens, saklighetens och det sunda förnuftets klassiker. Nu är han borta, efter ett långt och verksamt liv. Men fortfarande kan vi diskutera, utan att behöva enas: vad är sannast, livet eller konsten? Havet framför oss, eller målningen av havet på Louvren?

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Ord som blöder

En essä om Agneta Klingspor

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 28 januari, 2017

William Ralph Inge

”Den dystre domprosten” och den eviga filosofin

”The Gloomy Dean” kallades han litet spefullt av sina kritiker och av dem som välvilligt uppmärksammade hans svagare sidor. Varför, återkommer jag till strax. Han hette William Ralph Inge (1860-1954) ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 08 juli, 2016

Adonis 2015 Foto Harald Krichel CC BY-Sa 4.0

Adonis om arabvärldens kris

Den syriske poeten Adonis får årets Stig Dagermanpris. Han får det för "ett författarskap där lidelsen för den arabiska poesin bortom religion och politiska strömningar blottlägger diktkonstens frigörande väsen", som ...

Av: Mohamed Omar | Agora - filosofiska essäer | 04 Maj, 2016

Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 25 april, 2016

Tidlösa grimaser

Franz Xavier Messerschmidt är känd som en av 1700-talets ledande skulptörer, men vem var han egentligen? Tidningen Kulturens Bertil Falk porträtterar en något flyktig skulptör. Vid Christie's auktion januari 2005 i ...

Av: Bertil Falk | Essäer om konst | 11 januari, 2013

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | Gästkrönikör | 26 juni, 2012

Allt är trafikens fel

Trafiken påverkar mig. Sedan tre år tillbaka har jag som Eksjöbo lärt mig att köra fortare men jag har blivit ögontjänare på kuppen. Min hastighet växlar numera beroende på antalet ...

Av: Isabella Clevenhag Sörängen | Gästkrönikör | 27 mars, 2012

Od Óðr, den extatiskt rasande, är i nordisk mytologi en gåtfull version av Oden.

Helgande och extas

Söker man inspiration i det absurda, surrealistiska och skämtsamma har man större chans att utveckla en originell eller intressant idé, än om man skulle arbeta helt mekaniskt med ett platt ...

Av: Eirik Storesund | Essäer om religionen | 22 april, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.